Liz Truss har blivit blivit Storbritanniens nya premiärminister efter att ha vunnit partistriden om ledarskapet över det konservativa Tories. Hon ärver därmed en rad kriser: från skenande energipriser och ‘stagflation’, till en våg av strejker inom industrin. Revolutionära utbrott är nära förestående.
Vid busshållplatser, matsalar, pubar och fackklubbar. Överallt pratar man om samma sak: matpriserna och elräkningarna, kaoset i offentlig sektor, och de skyhöga levnadskostnaderna. Till detta uttrycks ett djupt förakt för “de två idioterna” som sedan Boris Johnsons fall har tävlat om att bli landets nästa ledare.
När så partistriden är över har vi bara en idiot kvar: Mary Elizabeth Truss. Hon blir den fjärde konservativa premiärministern på sex år – ett faktum som i sig avslöjar djupet av den kris hon ärver från sina föregångare.
Denna kris kommer bara att fördjupas och accelereras – och utan tvekan kommer Truss själv att bidra till detta genom sin vårdslöshet.
Kopia av Thatcher
Det säger en hel del om Storbritanniens så kallade “demokrati” att den nya premiärministern “valts” av knappt 82 000 ålderstigna Tory-galningar. Liz Truss, som är lika galen som resten av detta rabiata anhang, har gett allehanda löften om hur Margaret Thatchers anda ska återupplivas. Denna reinkarnation kommer inte att bli vacker, utan snarare påminna om Familjen Addams eller Night of the Living Dead.
Från dag ett kommer Truss regering att ställas inför den värsta krisen i landet på hundra år. Men trots den ekonomiska katastrof som Storbritannien står inför lovar Truss – och alla de ledande Tory-stofilerna – att sänka skatterna, satsa mer på försvaret, och att bekänna sig till samma Thatcherism som redan har förstört hela samhällen och otaliga arbetares liv.
Som grädde på moset hotar Truss med att omedelbart upphäva det nordirländska protokollet. Detta skulle kunna leda till ett förödande handelskrig med Europa – samtidigt som Storbritanniens tillväxt förväntas bli lägst av alla G20 länder, med undantag för Ryssland.
Förlorar kontrollen
Kapitalismens strateger sliter sannolikt sitt hår. Att bullrige Boris petades sågs som ett steg framåt. Men att nu behöva dras med Liz Truss är som att komma ur askan i elden.
Den härskande klassen förlorade i praktiken kontrollen över Torypartiet till de fanatiska galningarna (eng. ‘Swivel-eyed loons’) när de överlät valet av partiledare åt de genomreaktionära medlemmarna.
Välkommen till dårhuset som kallas det Konservativa partiet, en gång ansett som världens mest pålitliga borgerliga parti.
Krisregering
Truss kommer inte att få någon smekmånad, även om hon tvingas till vissa eftergifter, särskilt vad gäller den energikatastrof som hotar Storbritannien.
Ställda inför den överhängande katastrofen kommer denna regering att gå från kris till djup kris. Den kommer att bli ännu mer hatad än Johnson-administrationen. Det är inte uteslutet att Truss får avgå redan innan nästa val.
Bisarrt nog tror Boris Johnsons anhängare att han skulle kunna komma tillbaka till makten. Att Boris har sådana ambitioner behöver man inte tvivla på. Han drömmer om att återigen bli kallad att leda partiet och landet – precis som hans hjälte Winston Churchill, och som vi kanske kommer få se med Donald Trump och Republikanerna.
Det faktum att detta är en möjlighet visar bara hur mycket Torypartiet har urartat.
En lek med elden
Truss har även lovat att ta itu med den växande flodvågen av strejker och stridsåtgärder inom industrin genom hårdare antifackliga lagar. Den nya premiärministern har uttalat att hon inte tänker låta landet “hållas gisslan av militanta fackföreningsmedlemmar”.
Men sådana åtgärder skulle kunna få motsatt effekt, och snabbt provocera fram en mycket större rörelse bland organiserade arbetare.
Tories leker med elden. Ilskan och bitterheten inom arbetarklassen har nått explosiva nivåer.
Gary Smith, generalsekreterare för GMB, det största industrifacket, har uttryckt att antalet arbetsplatser och sektorer som röstar för strejk återspeglar ett fördjupat missnöje och kampvilja bland arbetare: “Resultaten från omröstningarna har sprängt Richterskalan. Vi har helt enkelt en mängd förbannade människor som säger att något måste göras”.
Energikatastrof
Enligt storbanken Goldman Sachs kan inflationen nå 22 procent nästa år, vilket är nivåer som inte setts i Storbritannien sedan 1970-talet.
Astronomiska energipriser i kombination med fallande reallöner kan leda till att miljontals människor kastas ned i fattigdom.
Att förvänta sig att vanliga människor snällt kommer att acceptera detta är självbedrägeri.
Inför denna ekonomiska och sociala instabilitet har Truss redan antytt att regeringen sannolikt kommer att införa pristak på el och gas åt hushållen, med statliga bidrag till energibolagen som kompensation.
Ett sådant räddningspaket kommer att bli dyrt. Vissa har förutspått kostnader på 100 miljarder pund, vilket är mer än permitteringsstödet kostade under pandemin. På kort sikt kommer detta att finansieras genom lån och en ökning av statsskulden. Oavsett kommer arbetarklassen tvingas betala – antingen genom högre räkningar eller ytterligare nedskärningar längre fram, eller båda.
Klasskrig
Sommaren av missnöje kommer att övergå i en vinter av missnöje i takt med att pressen på arbetare ökar, och tvingar dem att kämpa tillbaka. För många kommer frågan inte att vara “har jag råd att strejka?” utan “har jag råd att inte strejka?”.
Klasskriget är redan här. Brevbärare, sophämtare, järnvägsarbetare, – till och med advokater – har redan gått ut i strejk, och många fler yrkesgrupper ska rösta om stridsåtgärder.
Med dessa stämningar kan ett förhastat drag från Toryregeringen bli som bensin på elden. Det skulle till och med kunna leda till generalstrejk, vilket var fallet 1972.
Redan nu förbereder facken för gemensamma stridsåtgärder.
Om Truss skulle starta krig med fackföreningarna, skulle hon sannolikt få ångra det. Hennes föregångare Ted Heath försökte sig på just detta 1974 då han gick till val med parollen: “Vem styr landet: fackföreningarna eller regeringen?”. Det dröjde inte länge innan hans regering sparkades ut.
Okänt vatten
Den nuvarande situationen har många likheter med 1970-talet. Men i själva verket har vi kommit ut på okänt vatten.
På 70-talet hade den härskande klassen viss kontroll över sina politiska representanter. Det är inte längre fallet.
Dagens Toryledare – de som förväntas leda landet – är ett gäng korkade clowner. Deras förhastade och kortsiktiga agerande kan mycket väl provocera fram ett fullskaligt socialt uppror.
Utan tvekan kommer en del av den härskande klassen att vända sig till Labourledaren Keir Starmer för att hjälpa dem ur denna återvändsgränd. Denna rikets riddare skulle såklart göra allt för att stå till tjänst.
Men en Labourregering i den här laddade situationen skulle också bli en krisande regering när den försöker genomföra den politik som storföretagen och bankerna kräver. Detta skulle i sin tur öppna upp för en nytt stormigt kapitel i klasskampen och för den krisande brittiska kapitalismen.
Revolutionär kris
Storbritannien har gått in i en intensiv förrevolutionär kris där alla motsättningar kommer att skärpas och komma upp till ytan.
Detta kommer att ha en massiv påverkan på medvetandet, och tvinga arbetare att dra revolutionära slutsatser.
Under den kommande perioden kommer alla politiska strömningar att sättas på prov. Och alla de som försvarar kapitalismen kommer att komma till korta.
Därför har det aldrig varit mer brådskande att bygga marxismens styrkor, och förbereda för de stormiga händelser som väntar.