Till dialektikens försvar – en kritik av Maos ”Om motsättningar”

Den kinesiska revolutionen 1949 var en av de mest betydelsefulla händelserna i mänsklighetens historia. Marxister försvarar denna revolution, som efter en heroisk, decennielång kamp befriade Kina från imperialismens bojor.

Revolutionen var resultatet av det kinesiska folkets oerhörda beslutsamhet och offervilja. I spetsen för denna rörelse stod Mao Zedong.

Efter Maos död har byråkratin inom det kinesiska kommunistpartiet (KKP) gradvis återinfört kapitalismen i Kina. Mao anses ha lett en kamp mot de som ville se en återgång till kapitalismen inom KKP under sina sista år. Många revolutionärer, både i och utanför Kina, har därför sökt sig till Maos idéer, som ledaren för revolutionen 1949, för vägledning i kampen för en ny revolution.

Sökandet efter en teoretisk grund för att verkligen kunna försvara kommunistiska principer är en progressiv utveckling som bör stödjas av alla marxister. Marxismen har alltid, först och främst, varit en vetenskaplig teori som möter verkligheten utan skygglappar, som kallar saker vid deras rätta namn. Utan en orubblig inställning till sanningen är det omöjligt att störta kapitalismen en gång för alla.

Maos filosofiska artikel ”Om motsättningar” från 1937 är den text som maoisterna mest hyllar som bevis på hans bidrag till den marxistiska teorin. Men verkligheten är att Mao, trots sin ledande roll i revolutionen, inte var en teoretiker. Därför är det nödvändigt att göra en nykter analys av bristerna i ”Om motsättningar” för att korrekt kunna utbilda nya kommunister i den dialektiska materialismens filosofi och förstå de historiska lärdomarna från denna period.

Vad betyder motsättning?

Eftersom Maos text kretsar kring frågan om motsättningar, är det nödvändigt att förklara vad detta innebär inom den marxistiska filosofin, även känd som dialektisk materialism.

I vardagslivet uppfattas förändring ofta som något yttre och tillfälligt i förhållande till det som förändras. På så sätt antas samhällskriser exempelvis uppstå enbart på grund av politiska ledares misstag eller på grund av yttre faktorer, snarare än av de inre motsättningarna i samhället.

Dialektisk filosofi erkänner att varje ting befinner sig i ett konstant tillstånd av förändring på grund av sina egna inre motsättningar, som är inneboende i det. Dessa motsättningar består av motsatser som förutsätter varandra. Hegel, vars utveckling av dialektiken och betoning av motsättningens centrala betydelse hade ett enormt inflytande på Marx och Engels, förklarade detta tydligt:

”Skulder och tillgångar är inte två särskilda, självupprätthållande typer av egendom. Det som är negativt för gäldenären är positivt för borgenären … Positivt och negativt är därför i sig själva betingade av varandra och existerar bara i förhållande till varandra.
Magnetens nordpol kan inte existera utan sydpolen, och vice versa … I motsättningen konfronteras det motsatta inte av en annan, utan av sin andra.”¹

Polerna i en motsättning är oupplösligt förbundna med varandra och definierar varandra. I detta avseende är polära motsatser också antagonistiska – precis som gäldenären bara kan existera i förhållande till en borgenär, så är den ena polens handlingar direkt antagonistiska mot den andra.

Marx var mycket tydlig med att klassmotsättningen mellan arbetare och kapitalister är just en sådan grundläggande motsättning i det kapitalistiska samhället:

”Proletariat och rikedom är motsatser. De bildar som sådana en helhet. De är båda gestaltningar av privategendomens värld … Privategendomen som privategendom, som rikedom, är tvungen att bibehålla sig själv och därmed sin motsats, proletariatet.”²

Med andra ord kan arbetare och kapitalister inte existera, som arbetare och kapitalister, utan varandra. Detta innebär att deras ömsesidiga antagonism är permanent och inneboende i det kapitalistiska produktionssättet.

Denna process kan inte avbrytas; att existera är att vara i rörelse, och det kapitalistiska samhällets rörelse är i sista hand klasskampens rörelse. Men denna motsatsernas kamp rör sig inte oändligt i en cirkel; den rör sig mot sin egen omvandling, eller ”negation”. Som Marx skriver:

”Proletariatet som proletariat är omvänt tvunget att upphäva sig självt och därmed den betingande motsats, som gör det till proletariat, privategendomen.”³

Inget av detta innebär att den enda motsättning som påverkar det kapitalistiska samhället är kampen mellan arbetare och kapitalister; det är bara det att denna motsättning är permanent och grundläggande, och i slutändan bestämmer alla andra motsättningar.

Huvudmotsättning

Hur tacklar Mao frågan? Först slår han fast dialektikens grundprincip: att ”motsättningar existerar allmänt och i alla processer”⁴.

Han fortsätter sedan med att förklara att varje enskilt ting, eller process, har sin egen speciella motsättning, eller sitt ”väsen”, som skiljer det från andra ting. Och var och en av dessa olika motsättningar måste lösas med olika metoder: ”Motsättningen mellan proletariatet och bourgeoisin löses genom den socialistiska revolutionens metod, motsättningen mellan de stora massorna av folket och det feodala systemet löses genom den demokratiska revolutionens metod …”, och så vidare.⁵

I alla ”stora” eller ”komplexa” ting, som till exempel en samhällsformation som Kina, finns det många processer och motsättningar som spelar in. Här kommer vi till den viktigaste delen av ”Om motsättningar”, där Mao hävdar att: ”I ett sammansatt tings utvecklingsprocess finns många motsättningar, och av dessa är en med nödvändighet huvudmotsättningen.”⁶

Som Mao förklarar:

”När imperialismen inleder ett aggressionskrig mot ett sådant [halvkolonialt] land … blir motsättningen mellan imperialismen och landet i fråga huvudmotsättningen, medan alla motsättningar mellan de olika klasserna inom landet … tillfälligt förvisas till en sekundär och underordnad plats. Så var det i Kina i 1840 års Opiumkrig, i 1894 års kinesisk-japanska krig och i Yi Ho Tuan-kriget år 1900, och så är det nu i det pågående kinesisk-japanska kriget.”⁷

När detta skrevs invaderade Japan Kina, och Mao drog därför slutsatsen att ”alla [Kinas] olika klasser, med undantag för några förrädare, tillfälligt enas i ett nationellt krig mot imperialismen”.⁸

Enligt Mao kan nationen, när huvudmotsättningen är mellan imperialismen och nationen som helhet, verkligen enas som om det inte fanns någon antagonism alls mellan klasserna. Klasskampen är helt enkelt pausad, frånkopplad eller på annat sätt irrelevant för situationen.

Maos grundläggande misstag ligger i det faktum att klassmotsättningen inte är en ”huvudmotsättning” vid sidan av andra, orelaterade och mindre viktiga motsättningar. Inte heller kan den bli en ”sekundär” motsättning. Klassmotsättningen i det kapitalistiska samhället är grundläggande och ständigt närvarande. Precis som en magnet inte kan existera utan sina poler, så kan inte det kapitalistiska samhället pausa sin klassmotsättning och ändå förbli ett kapitalistiskt samhälle.

Denna klassmotsättning genomsyrar och ger i stor utsträckning upphov till andra motsättningar inom samhället. Imperialistiska krig, till exempel, förs inte av enbart ”nationella anledningar”, som på något sätt är skilda från klassmotsättningarna. De är i allra högsta grad uttryck för den grundläggande klassmotsättningen i det kapitalistiska samhället. För en marxist är det ABC att imperialistiska krig förs för att försvara en viss härskande klass intressen, till exempel för att lösa inhemska ekonomiska eller politiska kriser, hitta nya marknader och resurser, eller för att avleda den inhemska arbetarklassens uppmärksamhet.

Det är sant att imperialistiskt förtryck ofta maskerar klassmotsättningarna i ett samhälle, eftersom massorna sluter upp bakom sin egen borgarklass för att försvara sig. Borgarklassen, å andra sidan, använder ofta denna stämning av nationell enhet för att befästa sin ställning som härskande klass. Kommunisternas uppgift i en sådan situation är inte att underlätta för den härskande klassen att maskera klassmotsättningarna, utan att avslöja dem.

Kina var inget undantag från detta. Kuomintang (KMT), ledd av Chiang Kai Shek, var ett borgerligt parti som grundades just för att vinna Kinas självständighet på kapitalistisk grund. Men som historien visade var det oförmöget att genomföra detta i praktiken, eftersom det i slutändan ställde sig på imperialismens sida mot sin egen arbetarklass under revolutionen på 1920-talet.

Kriget mot Japan

Det råder ingen tvekan om att Kinas krig mot den japanska imperialismen var ett nationellt befrielsekrig. Kampen mot imperialismen var den avgörande frågan för den kinesiska revolutionen.

Under dessa förhållanden är det helt korrekt av ett kommunistiskt parti att föra fram paroller mot nationellt förtryck och organisera ett befrielsekrig, vilket oundvikligen innebär att man, åtminstone tillfälligt, kämpar tillsammans med de borgerliga nationalisterna mot den gemensamma fienden.

Men utifrån dessa korrekta premisser använde Mao sin ”teori” om huvudmotsättningen för att förkunna att partiet i kampen mot Japan borde underkasta sig det borgerliga KMT:s ledarskap, istället för att behålla sin klassmässiga självständighet.

KKP gick så långt som att offentligt lova att det:

”… avskaffar den nuvarande sovjetregeringen [i de områden som kontrolleras av KKP] och praktiserar demokrati baserad på folkets rättigheter för att förena den nationella politiska makten … avskaffar benämningen Röda armén, omorganiserar den till den [KMT-kontrollerade] Nationella revolutionära armén, ställer den under kontroll av den nationella regeringens kommission för militära frågor, och inväntar order…”⁹

I grund och botten argumenterade Mao för att KKP skulle likvidera sig självt både politiskt och organisatoriskt, precis som det hade gjort under revolutionen 1925–27, i namn av den ”Andra enhetsfronten”.

Maos klassamarbetespolitik berodde på ett grundläggande teoretiskt misstag. För kommunister borde det vara grundläggande att nationellt förtryck utövas av kapitalistiska, och inte nationella, skäl och att detta förtryck inte påverkar alla klasser i det förtryckta landet lika mycket. Inte heller försvinner klassmotsättningarna inom den förtryckta nationen bara för att en imperialistisk invasion inleds.

Som Lenin förklarade vid Kommunistiska internationalens (”Komintern”) andra kongress 1920:

”Mellan de exploaterande och de koloniala ländernas bourgeoisie har ett visst närmande skett, så att mycket ofta – kanske rentav i flertalet fall – bourgeoisin i de förtryckta länderna, även om den faktiskt stöder de nationella rörelserna, samtidigt också i samförstånd med den imperialistiska bourgeoisin, d.v.s. tillsammans med den, bekämpar alla revolutionära rörelser och revolutionära klasser.”¹⁰

Detta beskrev den kinesiska härskande klassens beteende under de cirka 80 föregående åren perfekt. Ända sedan imperialismen, till en början främst den brittiska imperialismen, förnedrade, förtryckte och exploaterade Kina, hade den kinesiska härskande klassen i allmänhet föredragit ett lukrativt samarbete med imperialisterna framför att ”förenas” med resten av det kinesiska folket för att motarbeta dem.

Om Maos idéer var korrekta skulle man kunna förvänta sig att den dåvarande KMT-regeringen skulle ha koncentrerat sina ansträngningar på att bekämpa Japan och till och med ha tagit stöd av kommunistpartiets armé för att göra detta. Men Kinas borgerlige diktator, Chiang Kai Sheks politik gick ut på ”först inre pacificering, sedan yttre motstånd”¹¹, det vill säga att förråda kampen mot den japanska imperialismen för att kunna fortsätta sitt brutala inbördeskrig mot KKP.

Allt detta bevisas av händelserna efter 1937 och den ”andra enhetsfronten” mellan KKP och KMT. Trots att Chiang verbalt försäkrade att han skulle samarbeta med KKP mot Japan, hade han aldrig för avsikt att göra detta.

Efter att ha ”allierat” sig med KKP för att bekämpa Japan utkämpade Chiangs trupper ytterst få strider, och istället övergav de systematiskt hela provinser till japanerna. I mitten av 1939 hade Chiang satt in sina bästa trupper (upp till 500 000) för att blockera KKP istället för att slåss mot japanerna¹², i tron att USA skulle vinna kriget mot Japan åt dem.

Detta ledde till flera stora förluster och snabba reträtter under 1937, den fullskaliga invasionens första år. År 1938 hade Beijing, Shanghai, Wuhan och Nanjing alla förlorats till japanerna på det mest förödmjukande sätt. Huvudstaden fick flyttas flera gånger och låg nu i avlägsna Chongqing i Sichuanprovinsen.

För att säkra sin sista tillflyktsort i Chongqing kunde KMT inte komma på någon bättre strategi än att översvämma Gula floden genom att förstöra fördämningar. Därmed förstördes den infrastruktur som japanerna behövde för att avancera in i Sichuan och andra provinser i inlandet. Förstörelsen var så omfattande att upp till 89 000 civila kineser omedelbart drunknade, och totalt dog omkring 500 000 av efterföljande svält och sjukdomar.

Dessa fruktansvärda händelser sammanfattar den kinesiska härskande klassens ”patriotism”: även när de kämpade mot imperialismen gjorde de det på ett sätt som skadade det egna folket mer än fienden.

KKP förstod implicit vad detta innebar. De började helt korrekt rekrytera i det översvämmade området runt Gula floden och upprättade en bas för Röda armén där. Det vill säga, de erkände implicit att klassmotsättningen inte ”tillfälligt förvisats” av den imperialistiska invasionens ”huvudmotsättning”, utan i själva verket förstärktes av den imperialistiska invasionen, eftersom den härskande klassen avslöjades som landsförrädare. Trots det formella avtalet mellan KKP och Chiang Kai Shek fanns det ingen klassmässig enighet mot den gemensamma fienden Japan.

Motsättningens särart

Ett annat av Maos argument i ”Om motsättningar” är att marxister inte får vara ”dogmatiska” och tillämpa generaliseringar på föränderliga politiska situationer. Han hävdar att:

”Våra dogmatikers misstag i denna fråga ligger … däri att de inte förstår att vi måste studera motsättningens säregenhet och känna enskilda tings säregna natur … Våra dogmatiker är latryggar. De vägrar att företa ett noggrant studium av konkreta ting.”¹³

Maos uppmaning till ”ett noggrant studium av konkreta ting” är djupt ironisk, eftersom han uteslutande stannar på nivån av abstrakta påståenden och mekaniskt tänkande. Den filosofiska poängen Mao gör om att studera saker och ting i deras särart är helt enkelt en banalitet – saker och ting förändras, och olika metoder krävs för olika situationer. På denna mycket abstrakta nivå kan ingen egentligen säga emot honom, men det tillför inget substantiellt.

Visserligen är varje motsättning speciell, men för Mao är den helt fristående – den ena motsättningen har sin egen lösning, som skiljer sig från lösningen på den andra. Man behöver bara studera varje enskild motsättning i tur och ordning för att hitta varje särskild lösning, ungefär som när man får olika blodprov i ett laboratorium för att avgöra vem som har vilken infektion.

Vad Mao egentligen vill säga är att Kinas revolution är annorlunda än den ryska, att som kolonialt land var dess revolution inte socialistisk utan nationell, och att den därför hade sin egen speciella lösning – det vill säga en överenskommelse med dödsfienden Chiang Kai Shek. De som inte håller med, som kallar denna allians med Chiang för ett förräderi mot revolutionen, måste enligt Mao vara dogmatiker som är oförmögna att se det speciella i situationen.

Maos sätt att betona vikten av det speciella är i grund och botten ett försök att ge en teoretisk grund för en politisk linje som går ut på att kompromissa med den härskande klassen.

Den dialektiska materialismen förklarar att helheten är mer än summan av dess delar. De lagar som framträder på det allmänna planet – till exempel klasskampens eller den kapitalistiska ekonomins lagar – bestämmer i sista hand de stridande klassernas och partiernas intressen och agerande.

Marx förklarade redan 1848 att kapitalismen var förutbestämd att bli ett globalt ekonomiskt system. Lenin analyserade detta globala system som imperialism, vilket bygger på det faktum att produktionen under kapitalismen har vuxit utöver den nationella marknaden. Detta innebar att ekonomin först och främst blev en världsekonomi, i vilken olika länder är underordnade och spelar bestämda roller.

Som ett resultat av detta blev separata ”motsättningar”, som de ”mellan folkets stora massor och det feodala systemet” och ”mellan kolonierna och imperialismen”, oupplösligt kopplade till kapitalismens världssystem. Det är också skälet till att Komintern bildades och framgångsrikt spreds till Asien, framför allt till Kina, i början av 1920-talet. Den kinesiska revolutionen var inte en helt separat process, med sina egna motsättningar, sin egen tidslinje och sina egna lösningar. Den var en del av en internationell process.

Den halvkoloniala exploateringen av Kina av ett antal utländska makter sedan 1840-talet hade skapat en armé av jordlösa bönder och fattighjon genom att förstöra Kinas inhemska ekonomi, vilket i sin tur ledde till skapandet av en framväxande kinesisk arbetarklass. Samtidigt understödde imperialismen den vacklande ancien régime, som hade blivit dess klient. Den framväxande kinesiska kapitalistklassen var beroende av västimperialismen och bunden till världsmarknaden, men den kinesiska arbetarklassen vände sig till den internationella kommunistiska rörelsen, därav KKP:s snabba tillväxt under 1920-talet.

Detta betyder förvisso inte att den kinesiska revolutionen inte hade sina särdrag som krävde ”noggranna studier”. Inget kommunistiskt parti kan hoppas på att kunna leda en revolution genom att bara förlita sig på generella fakta om kapitalismen och arbetarklassen. Det måste analysera och delta i varje skede av processen och föra fram tydliga paroller som knyter an till de konkreta förhållandena och medvetandet i landet. Som Hegel sade är sanningen konkret.

Att förstå den kinesiska revolutionen ”konkret” innebär att förstå den i dess riktiga internationella sammanhang, inte genom att behandla den som enbart ”speciell” för sig själv. Den kinesiska revolutionens epok var i slutändan världsrevolutionens epok. Varje land var beroende av världsekonomin för sin existens. Den revolutionära kampen i varje land kunde bara förstås som en del av en världsomfattande kamp mot detta system. KKP skulle aldrig ha existerat om det inte vore för Komintern.

Detta är inte en abstrakt, pedantisk teoretisk punkt. Dess betydelse bevisas av de efterföljande händelserna i revolutionen.

Den kinesiska revolutionen

Eftersom ”Om motsättningar” hävdar att klassmotsättningarna bara tillfälligt förvisas från att vara den huvudsakliga motsättningen av en utländsk invasion, borde de rimligen åter hamna i förgrunden när invasionen upphör. Mao säger faktiskt i samma dokument:

”… i ett annat läge byter motsättningarna plats. När imperialismen inte utövar sitt förtryck medels krig utan med mildare medel – politiska, ekonomiska och kulturella – kapitulerar de härskande klasserna i halvkoloniala länder för imperialismen och ingår förbund med den för att gemensamt förtrycka folkets massor. I sådana tider tillgriper massorna ofta inbördeskrig mot förbundet mellan imperialismen och de feodala klasserna, medan imperialismen ofta använder indirekta metoder hellre än direkt aktion då den hjälper reaktionärerna i de halvkoloniala länderna att undertrycka folket, och följaktligen blir de inre motsättningarna särskilt skarpa.”¹⁴

Den situation han beskriver är en perfekt beskrivning av Kinas situation efter 1945. USA-imperialismen exploaterade nu Kina, men på ett mycket mildare sätt än Japan hade gjort. Och KMT och Chiang Kai Shek arbetade hand i hand med USA och fick enormt militärt stöd från dem för att kunna återuppta sitt krig mot KKP. Därför borde Mao, baserat på sina egna slutsatser i ”Om motsättningar”, ha accepterat att ”följaktligen blir de inre motsättningarna [det vill säga klasskampen] särskilt skarpa”.

Ändå fortsatte Mao vapenvilan med KMT även efter att kriget mot Japan hade avslutats. I och med detta utvecklade han perspektivet om ”ny-demokrati”.

Detta var ståndpunkten att Kinas revolution inte skulle vara socialistisk. I stället skulle man upprätta ett ”nytt demokratiskt samhälle”, vilket i huvudsak innebar att man skulle bevara kapitalismen men expropriera det ”byråkratiska kapitalet” och de ”reaktionärer” som hade samarbetat med Japan. Det skulle vara en allians mellan alla klasser i Kina, inklusive kapitalistklassen, mot en specifik del av kapitalistklassen.

Det fanns ingen anledning att tro att det skulle vara möjligt att bilda en stabil allians med KMT eller någon del av de kinesiska kapitalisterna. Under parollen ”ny demokrati” föreslog Mao istället uppgörelser i toppen som innebar att viktiga KMT-ledare kunde sitta kvar vid makten i en koalition med KKP. I grund och botten avslöjade detta en brist på förtroende för arbetarklassen och dess självständiga rörelse.

Sådana uppgörelser avvisades dock alltid av Chiang Kai Shek. Detta var oundvikligt – Chiang kom till makten just för att krossa revolutionen och KKP å borgarklassens vägnar, och hade ägnat de två föregående decennierna åt att försöka likvidera den. Nu försökte Mao alliera sig  med samma krafter. Hela detta perspektiv falsifierades av att KMT bröt vapenvilan 1947 och det efterföljande inbördeskriget, som slutade med KKP:s seger 1949.

När KKP tog makten flydde större delen av borgarklassen med Chiang Kai Shek för att upprätta en USA-stödd kapitalistisk diktatur i Taiwan. De kapitalister som stannade kvar i Kina vägrade att samarbeta med KKP, oavsett hur många gånger KKP föreslog en koalition. Kapitalisterna såg det som ett kommunistiskt parti som hade varit i krig med regeringen i årtionden och som hade varit en del av Komintern, som grundades för att störta kapitalismen. De kunde aldrig lita på ett sådant parti.

Det kapitalistiska KMT, å andra sidan, var i lika hög grad knutet till USA-imperialismen, som var en oförsonlig motståndare till kommunismen. Inom ett år inleddes Koreakriget, där Kina, Sovjetunionen och USA förde en extremt våldsam kamp om huruvida Korea skulle förbli kapitalistiskt och inom USA:s inflytelsesfär eller inte.

Dessa händelser, som hade en objektiv och global logik, tvingade den nya KKP-regimen att överge programmet för ”ny demokrati”. De kinesiska kapitalisterna ställde sig på USA:s och reaktionärernas sida i Koreakriget i hopp om att en seger för dem också skulle innebära ett slag mot den nya KKP-regimen i Kina. För att kunna stödja Nordkorea i kriget hade KKP ännu mindre utrymme att tolerera ekonomiskt sabotage från kapitalister inom landets gränser.

KKP krängde vänsterut genom att nationalisera en stor del av ekonomin, som ett svar på det faktum att kapitalisterna antingen hade övergett sina företag eller använde dem mot den nya KKP-regimen. Här ser vi tydligt hur de ”nationella motsättningarna” med imperialisterna interagerade med de grundläggande klassmotsättningarna i samhället och i sin tur inte löstes enbart på nationell basis utan med hjälp av klasskampens metoder.

Exproprieringen av kapitalisterna var naturligtvis korrekt. Poängen är att händelserna fullständigt ogiltigförklarade den teoretiska metod som beskrivits i Maos artikel. Den kinesiska revolutionens förlopp ogiltigförklarar föreställningen att den härskande klassen skulle vara kapabel till eller intresserad av att förena sig med andra klasser för att bekämpa imperialismen. Idén som förs fram i ”Om motsättningar” om möjligheten och riktigheten av klassamarbete i koloniala länder var en del av en allmän stalinistisk ståndpunkt i hela världen.

Om Mao och KKP hade genomfört en öppen och grundlig utvärdering av revolutionens förlopp, hade de kunnat rätta till de allvarliga misstagen i ”Om motsättningar” och förse kommunisterna i och utanför Kina med verktyg för att främja den socialistiska världsrevolutionen.

Istället inte bara försvarades utan förstärktes den falska metod som Mao lade fram 1937, vilket fick katastrofala följder varhelst denna politik tillämpades, till exempel i Indonesien och Iran.

När vi läser ”Om motsättningar” idag ska vi inte ställa oss frågan ”störtade Mao kapitalismen?”, utan ”Kan vi störta kapitalismen på denna grund?” Och erfarenheterna från de senaste 70 åren har visat att vi inte kan det.

Byråkratiskt synsätt

Maos poänger om särskilda motsättningar och särskilda lösningar i ”Om motsättningar” är en ensidig och mekanisk avvikelse från den dialektiska materialismen. Dess effekt var att legitimera opportunistisk kortsiktighet och ett sicksackande program genom att betona att varje land, eller varje stadium i ett givet land, har sina egna motsättningar som kräver separata lösningar och att kommunister kan överge klasskampen.

”Om motsättningar” visar på en subjektiv och godtycklig förståelse av historien. Ytligt sett gör Mao de rätta ljuden för att låta som en dialektisk materialist. Men i själva verket lämnar Mao allt detta bakom sig och listar helt enkelt Kinas olika historiska faser utan någon förklaring av deras underliggande logik, nödvändighet och motsägelser:

”Under den första enhetsfrontens tid genomförde Kuomintang Sun Yat-sens Tre stora politiska riktlinjer om förbund med Ryssland, samarbete med kommunistiska partiet och hjälp åt bönderna och arbetarna. Följaktligen var detta parti revolutionärt och kraftfullt, det befann sig i förbund med olika klasser för den demokratiska revolutionen. Efter 1927 förändrades Kuomintang emellertid till sin motsats och blev ett reaktionärt block av godsägare och storbourgeoisi. Efter Xi’anincidenten under december 1936 inträdde en ny förändring i riktning mot ett avslutande av inbördeskriget och samarbete med kommunistiska partiet för gemensamt motstånd mot den japanska imperialismen. Dessa har varit Kuomintangs särdrag under de tre skedena. Dessa särdrag har naturligtvis uppkommit av en mängd olika skäl.”¹⁵

Det är just dessa ”olika skäl” som är nyckelfrågan, men Mao överlåter åt läsaren att lista ut dem. Att ett massparti på ett eller två år skulle gå från att vara ”revolutionärt och kraftfullt” till att bli ett ”reaktionärt block av godsägare och storbourgeoisi” skulle vara ett faktum av enorm historisk betydelse och inte något som en enskild ledare bara fick för sig att göra. Allt Mao berättar om detta är dock att KMT förändrades. Det var bra, sedan var det dåligt. Vi allierade oss med dem, sedan var de våra fiender. Detta hände av skäl som han inte vill gå in på.

Sanningen är att Mao inte ville vara bunden till ett teoretiskt perspektiv för den kinesiska revolutionen, han ville sälja en vag och hal ”dialektik” till sina medlemmar för att ge sig själv mer eller mindre fria händer att ändra ståndpunkt, motsäga sin tidigare ståndpunkt och dra fördel av vad som än dök upp i det aktuella ögonblicket.

Vad detta avslöjar är den byråkratiska regim som redan fanns i KKP före maktövertagandet och som bara blev mer utpräglad efter att KKP blev det styrande partiet.

Det bör noteras att när Mao skrev ”Om motsättningar” hade KKP inte längre någon bas i städerna. Trots att det hade grundats som ett arbetarparti i städerna hade det varit isolerat i avlägsna landsbygdskommuner sedan 1928. Detta ingick inte i någon plan eller teori utan var ett resultat av det kaotiska nederlaget för revolutionen 1925–27.

Som Trotskij hade förutspått förråddes KKP av just den ledare som Stalin hade insisterat på att de skulle sätta sitt hopp till för att leda revolutionen: Chiang Kai Shek. Under åren 1926–27 genomförde Chiang en brutal kontrarevolution mot KKP och arbetarklassen och massakrerade tiotusentals arbetare och kommunister.

Nederlaget var så katastrofalt, och partiets reaktion så missriktad (tack vare Stalins order), att de KKP-medlemmar som inte hade dödats av kontrarevolutionen tvingades fly till avlägsna delar av landsbygden.

Partiregimen anpassade sig till sina nya förutsättningar och blev i huvudsak en bondegerillaarmé i motsats till ett demokratiskt-centralistiskt bolsjevikparti. Byråkratiska, toppstyrda metoder blev därmed oundvikliga eftersom uppgiften att överleva militärt när man var omgiven av överlägsna trupper från regeringen inte gav tid för diskussion, utan krävde ett hänsynslöst militärt ledarskap. Maos essä återspeglar just dessa metoder.

Ett byråkratiskt ledarskap har nödvändigtvis ett kortsiktigt och mekaniskt synsätt. Just därför att det är byråkratiskt ser det inte massorna som en självständig kraft som kan förändra samhället på egen hand, och det tenderar att tro att man genom att utfärda order uppifrån kan uppnå resultat oavsett de berörda klassernas intressen och dynamik. Man tror att man helt enkelt kan komma till makten genom överenskommelser med ledare för andra partier och glömmer att detta kan alienera och demoralisera arbetarklassen.

I själva verket vill det inte ha ett verkligt demokratiskt deltagande från massorna. Det vill inte ha medlemmar med en hög politisk förståelse som kan tänka själva. Det stärks inte av diskussion och förståelse i leden, så istället för att arbeta med hjälp av politiska argument, övertalning och inspiration arbetar det med att utfärda kommandon. Det håller sig på plats genom manövrerande, genom att spela ut olika fraktioner mot varandra.

Ur detta härrör Maos subjektiva synsätt. Han var benägen att se sig själv som en allvetande administratör, som kan kontrollera alla motsättningar genom de val som den subjektiva faktorn (det vill säga partiet) gör. Partiet avgör vilka motsättningar som är huvudsakliga och vilka som är sekundära, och partiet bestämmer (inte analyserar) vilken lösning som motsvarar vilken motsättning, oberoende av de rådande materiella processerna.

Flera år senare skulle Mao popularisera uttrycket ”Partiet leder allt”, ett uttryck som Xi Jinping fortsätter att betona starkt än idag.

De praktiska konsekvenserna av detta synsätt kan ses 1957, när Mao publicerade en annan artikel, ”Om det rätta sättet att lösa motsättningar inom folket”, där han föreskrev en färdig uppsättning lösningar på olika konflikter som inträffade i det kinesiska samhället efter att KKP tagit makten. Med utgångspunkt i detta fick partibyråkratin i uppdrag att ”fastställa” karaktären på varje konflikt som de fick sig förelagd och föreskriva en lösning i enlighet med Maos riktlinjer. 

Denna extremt formalistiska, föreskrivande och toppstyrda strategi syftade inte till att verkligen lösa massornas problem, än mindre att förstå deras materiella orsaker, utan helt enkelt till att placera dem under partiets stränga kontroll genom att undanröja alla hot mot byråkratins styre. 

Behovet av dialektisk materialism

Den schematiska kokbok för att ”lösa” alla motsättningar som presenteras i ”Om motsättningar”  gör utbildningen av kommunister runt om i världen en björntjänst. Den skenbara enkelheten i Maos formuleringar kan verka lättare att förstå, men de erbjuder inte någon användbar vägledning för att förstå den verkliga, underliggande dynamiken i klasskampen, kriget och revolutionen. I själva verket är de direkt skadliga.

Gång på gång har man förlitat sig på idéerna i ”Om motsättningar” för att rättfärdiga i grunden stalinistiska, inte marxistiska, idéer om klassamarbete. Hur mycket ”Om motsättningar” än vänder sig mot ”dogmatism”, så försvarar hela dess innehåll den stalinistiska dogmen om att söka efter en ”progressiv”, ”patriotisk” nationell borgarklass som kommunisterna, arbetarna och bönderna kan underkasta sig. Detta är verkligen en dogm, det vill säga en ståndpunkt som hålls för sann oavsett vad Kinas egen historia visar.

Mao förutsåg inte den kinesiska revolutionens verkliga förlopp, men stalinister har heller aldrig förutspått någonting. Det är precis vad ”Om motsättningar” handlar om: det är inte en förklaring av den verkliga logiken i den kinesiska revolutionen, utan en täckmantel för KKP-byråkratins skiftande behov.

Den dialektiska materialismens verkliga syfte ligger i att ge oss en genuin förståelse för de processer som äger rum, så att vi inte blir förvirrade av klasskampen eller överväldigade av tillfälliga trender. Den lär oss att utgå från det kapitalistiska samhällets grundläggande motsättningar, så att vi kan se hur det nuvarande läget kommer att förvandlas till sin motsats: högkonjunktur kommer att förbytas i lågkonjunktur, och politiska allianser och stämningar kommer att ge vika för splittringar och kriser.

Under sin tid vid makten gjorde Mao ständigt dramatiska sicksackvändningar. Han gick från att försöka skapa en autarki och säkra Kinas fullständiga oberoende, till att snabbt överge den efter att den lett till svält och otaliga döda. Han gick från att i åratal ha rasat mot USA-imperialismen till att 1972 träffa Nixon för att motarbeta Sovjetunionen. Alla dessa dramatiska helomvändningar gjordes för att säkra KKP:s styre under den omedelbara framtiden, utan hänsyn till den grundläggande sanningen att man inte kan bygga socialism i ett land, eller utan arbetardemokrati.

Med andra ord ledde Maos bristande respekt för de objektiva dialektiska processerna, hans oförmåga att uppskatta de verkliga motsättningarna i samhället, till bristande förutseende och helt oförutsedda konsekvenser av hans handlingar. Det är därför Kina idag är en kapitalistisk ekonomi.

Ironiskt nog förblir allt vagt prat i ”Om motsättningar” om att förkasta ”dogmer”, studera saker konkret och acceptera att motsättningar förändras, en användbar täckmantel för den kinesiska byråkratins förräderi mot planekonomin. Närhelst de sviker sina tidigare ståndpunkter, till exempel genom att gå mot kapitalism, kan de säga: ”Som Mao sa: motsättningar och deras lösningar förändras. Vi får inte vara dogmatiska”. Det är därför som KKP än idag hyllar denna text som ett viktigt framsteg.

Kommunister har därför en plikt att noggrant studera marxistisk teori, framför allt dialektisk materialism, och lära sig att skilja den från stalinismens och maoismens revisionistiska karikatyrer. I en epok då en framgångsrik socialistisk världsrevolution är mer angelägen än någonsin, har vi inte råd med de nederlag som stalinistiska idéer garanterat kommer att leda till.

1. G W F Hegel, Logic: Being Part One of the Encyclopaedia of the Philosophical Sciences (1830), §119, Oxford University Press, 1975, s. 173. Vår översättning. ↩︎
2. K Marx, F Engels, ”ur Den heliga familjen eller Kritik av den kritiska kritiken”, www.marxists.org. ↩︎
3. ibid. ↩︎
4. M Zedong, ”Om motsättningar”, www.marxists.org ↩︎
5. ibid. ↩︎
6. ibid. ↩︎
7. ibid. ↩︎
8. ibid. ↩︎
9. 中共中央为公布国共合作宣言（一九三七年七月十五日）, vår översättning och kursivering. ↩︎
10. V I Lenin, ”Rapport av kommissionen i den nationella och den koloniala frågan”, Lenins valda verk i tio band, band 10, s. 81 ↩︎
11.  K S Chiang, Soviet Russia in China, Farrar, Straus and Cudahy, 1957, s 208. Vår översättning. ↩︎
12. L E Eastman, The Cambridge History of China, Vol. 13, Part 2, Cambridge University Press, 1986, s. 570. Vår översättning. ↩︎
13. ibid. s. 16 ↩︎
14. M Zedong, ”Om motsättningar”, www.marxist.org ↩︎
15. L E Eastman, The Cambridge History of China, Vol. 13, del 2, Cambridge University Press, 1986, s. 24-25. Vår översättning. ↩︎