Vi publicerar nedan ett utdrag ur en kommentar som Alan Woods, redaktör för In Defence of Marxism, skrev den 7 juli 2005 i samband med terrorattacken i London.
Londonattacken är menad som ett budskap. Innehållet i det budskapet är klart: ’Ni hävdar att kriget mot terrorn håller på att vinnas, att världen nu är en tryggare plats och att invasionen i Irak har lyckats, men alla dessa påståenden är falska’. Terroristernas identitet är okänd, men vilka som än bär ansvaret så visade de ingen nåd för de oskyldiga offren för sina aktioner. Sådana aktioner är ytterst motbjudande för alla som försvarar socialismen och arbetarklassen. Denna typ av handlingar tjänar endast syftet att stödja reaktionen, det finns absolut inget som rättfärdigar dem. De måste totalt fördömas.
Vårt fördömande av terroristiska illdåd har inget gemensamt med de hycklande fördömandena från Bush och Blair. Tony Blair sade i sitt uttalande: ”Våra tankar och böner är med offren och deras familjer”. I nästa andetag återupprepade han sin beslutsamhet att ”bekämpa terrorismen”.
Dessa gentlemän fäller inga tårar för de tiotusentals oskyldiga män, kvinnor och barn som slaktats i Irak som ett resultat av deras politik. Detta är också terrorism – terrorism i en mycket vidare och än mer omänsklig skala. De har ingen rätt att fördöma våld när de själva är ansvariga för att sprida krig och våld över världen…
Jämfört med 11 september var attackerna i London relativt sett i en mindre skala. Attacken den 11 september var en spektakulär attack som slog mot USA:s hjärta. Men vad blev slutresultatet? Endast stärkandet av den härskande klassens mest reaktionära högerelement, stärkandet av imperialismen, George Bushs valseger, invasionen av Afghanistan och Irak. I mordfall brukar jurister ställa frågan ”qui bono?” – vem gynnas? De enda som gynnas av terrorismen är arbetarklassens, demokratins och socialismens värsta fiender.
Vi fördömer terroristernas metoder, inte endast för att de slaktar oskyldiga människor. Vi fördömer dem för att de spelar imperialismen och reaktionen i händerna. Det är en present till alla de högerelement som vill inskränka de mänskliga rättigheterna. Polisen kommer att ges nya befogenheter. Staten kommer att stärkas. Den allmänna opinionen kommer att mjukas upp, för att bli beredda att acceptera ökad repression, och militär aggression, med ”terroristbekämpning” som ursäkt. Vilket i sin tur kommer att leda till en ökad risk för terroristattacker.
Detta är en fasa utan ände. Det är en sjukdom som sprider sig som en global pandemi från ett land och en kontinent till en annan. Ingen går säker. Inget land är säkert. Mot denna bakgrund låter ledarnas tal om att ”vi kommer att vinna kriget mot terrorn” ihåliga.
Bilden är fortfarande mycket förvirrad. Befolkningen har drabbats av chock och sorg. Det är naturligt att människor är chockade och skräckslagna. Men när röken från explosionerna slutligen skingrats, och när tankarna klarnar, är det nödvändigt att ställa några viktiga frågor. Det var uppenbarligen endast en tidsfråga innan de terroristiska galningarna skulle attackera London. Genom sina handlingar har Tony Blair placerat sitt folk i frontlinjen för denna galenskap. Resultatet var helt och hållet förutsägbart.
Det senaste illdådet ser ut att demonstrera terrorismens effektivitet. En liten grupp av fanatiker med bomber kan paralysera en hel stad. Men till syvende och sist kan terroristerna inte lyckas. Dessa vansinniga och barbariska handlingar tjänar endast imperialismens intressen. Terrorism och imperialism föder varandra. Den enas barbari tjänar som en förevändning för den andras. Och det är alltid vanliga människor som får betala priset.
Blair och Bush kommer att använda detta illdåd för att rättfärdiga sin politik i Irak och hemma. Men när människor mer lugnt börjar reflektera över dessa händelser kommer de att dra helt andra slutsatser. Kriget mot terrorn har inte vunnits. Invasionen i Irak har destabiliserat världen och skapat många nya rekryter för terroristorganisationer som Al-Qaida. Och världen är en mycket farligare plats än den var före invasionen i Irak.
Översättning: Erik Rodenborg