Tidigt på morgonen den 21 juli 1922 började en tio dagar lång strejk på Telegrafverket i Stockholm och i Göteborg. De tvåtusen extraanställda telefonisterna fick inte bara utstå arbetsgivarnas provokationer och den borgerliga pressens lögner, utan också polisvåld och strejkbryteri. De kämpade för rätten att teckna kollektivavtal och bättre löner och arbetsvillkor.
På strejkens första morgon var nästan alla stationer i Stockholm och i Göteborg tomma på personal. Samhället hade sedan länge varit beroende av telefoner, och Stockholm var sedan 1885 världens mest telefontäta stad. På banker, kontor, affärer och tidningar uppstod frustration när samtalen varken kunde tas emot eller kopplas vidare.
Men telefonisterna var splittrade i två konkurrerande fackföreningar. Kvinnliga telefontjänstemannaförbundet (KTTF) var ett småborgerligt fackförbund som grundats 1912 av ordinarie och extra ordinariepersonal.
Det dominerades av vaktföreståndare och rikstelefonister som hade en lojal relation till Telegrafverket och personliga kontakter med arbetsgivarna. De hade bland annat för vana att uppvakta sina chefer på deras födelsedagar. KTTF skulle aldrig strejka eller göra något som de ansåg kunde ge besvär för kåren i framtiden.
I storstäderna, där större delen av arbetskraften rekryterats från arbetarklassen, var det mer stridbara Telegraf- och telefontjänstemannaförbundet (TTMF) som hade störst inflytande. TTMF organiserade både kvinnor och män, och i förbundets stadgar stod det att man tillsammans med andra fackförbund skulle ”kraftigt verka för samhällets omdanade i socialistisk riktning”. Det var TTMF som ledde strejken.
Polisvåld och strejkbrytare
Sedan flera år tillbaka hade Telegrafverket noggrant planerat för en strejk. Man nyanställde därför 800 personer. Man använde sig också av KTTF, vars medlemmar lojalt arbetade vidare under strejkens gång. Man tog även in anställda från landsorten och personal från andra poster inom verket.
Strejkbryteriet gjorde att strejken inte kunde lamslå telefonin som TTMF hade hoppats på. Borgerlig media förlöjligade samtidigt strejken och hyllade ”pliktkänslan” hos de ”arbetsvilliga” strejkbrytarna. Dessutom hotades de strejkande kvinnorna med att förlora sin anställning.
Flera stora möten hölls under den första veckan och stämningen mellan de strejkande och strejkbrytarna blev alltmer fientlig. Utanför telegrafverkets stationer utökade polisen den styrka som skulle skydda strejkbrytarna.
På Malmskillnadsgatan i Stockholm samlades uppemot tusen demonstranter, både strejkande telefonister och andra arbetare som stöttade strejken. Man fotograferade och skrev upp namnen på strejkbrytarna. Stämningen var hatisk och det kom in flera rapporter om fönsterkrossning, stenkastning och slagsmål.
Flera bilar hade beordrats att hjälpa strejkbrytarna att ta sig hem, men endast en bil dök upp då chaufförerna hade allierat sig med strejken. Efter några dagar gav man upp försöken att hjälpa strejkbrytarna hem och istället ordnade Telegrafverket sängplatser och mat på stationerna. Det togs även in manliga anställda.
Striderna trappades upp och stämningen på gatan blev allt oroligare. Demonstrationer hölls varje kväll i Stockholm med omkring två tusen deltagare. Det var först då som den socialdemokratiska regeringen gav sig in i konflikten. Den ställde sig på de strejkande arbetarnas sida och ville att Telegrafverket skulle teckna kollektivavtal med TTMF.
Telegrafverket svarade med att man inte tänkte återanställa kvinnorna. Stämningen på gatorna blev ännu mer upprörd och det började komma in rapporter om demonstrationer även i Göteborg. Som svar satte man in ridande poliser, tryckte upp människor mot husväggarna, satte upp avspärrningar och arresterade demonstranter. Gatorna skulle tömmas och strejken krossas.
Strejken hade samtidigt på ett skarpt sätt fört upp konflikten mellan två olika fackförbund till ytan – och de klassintressen de företrädde.
En splittrad yrkeskår
De första kvinnor som anställdes på Telegrafverket kom från de högre samhällsskikten. Det fanns ett stort behov av att utöka arbetskraften då telefoner blev allt vanligare, och att anställa kvinnor var det billigaste alternativet. Det dröjde inte länge förrän det kom klagomål om låga löner och en hektisk vardagssituation. Redan 1897 strejkades det för bättre arbetsförhållanden, men de som deltog förlorade sina arbeten.
Telegrafverket vände sig då istället till arbetarklassens kvinnor som man hoppades inte skulle ha lika höga krav utan ”nöja sig” med den lön och det arbete som de fick. Ett fåtal kvinnor från en småborgerlig bakgrund fick stanna kvar på verket. Dessa fick en ordinarie anställning med höga positioner, bättre skyddsnät, löner och arbetsvillkor.
De arbetade som rikstelefonister och vaktföreståndare och användes för att bevaka och kontrollera den övriga personalen från arbetarklassen. Föreståndarna satte betyg på personalen och gav ut bötesbelopp om någon inte skötte sitt arbete på ett korrekt sätt. Resterande personal var uppdelad mellan lands- och lokaltelefonister samt ett stort antal extrapersonal som inte hade en fast tjänst.
Om man arbetade som extraanställd lokaltelefonist gällde en avgångsplikt, vilket innebar att man var tvungen att sluta arbeta om man inte fått en fast tjänst inom fem år. Kvinnor var oftast inte äldre än 23 år när de tvingades att sluta och Telegrafverkets motivering var att de påstod att kvinnorna inte kunde utföra arbetet med samma snabbhet och säkerhet när de blev ”äldre”.
De extraanställda telefonisterna hade inget kollektivavtal, utbildningen till yrket minskade och arbetsuppgifterna hade blivit allt mer ensidiga och mekaniska. Kvinnorna hade extremt osäkra framtidsutsikter och kunde bytas ut när som helst. Yrkeskårens hierarkier var tydligt klassbaserade, där ens position inom verket avgjorde hur man ställde sig till strejken.
Lärdomar av strejken
När Telegrafverket till slut garanterade TTMF att de skulle återanställa de strejkande slutade strejken och kvinnorna gick tillbaka till arbetet. Telegrafverket kände sig tvingade att skriva på ett kollektivavtal innehållande löneförmåner och andra förbättringar.
För att få ut sin hämnd på de strejkande kvinnorna och regeringen tecknade de dock inte kollektivavtalet med stridande TTMF utan med KTTF. De förra godkände aldrig detta avtal, men KTTF kunde använda det som en propagandaseger och värvade många medlemmar på TTMF:s bekostnad.
Strejken visar kvinnliga arbetares radikala kampvilja när de ger sig ut i kamp, men också hur olika intressen kvinnor från olika klassbakgrund har. Det här är bra att komma ihåg när vissa feminister påstår att alla kvinnor, oavsett klassbakgrund, ska kämpa tillsammans för bättre villkor för alla kvinnor.
Telefoniststrejken visar hur utopisk den idén är. Kvinnorna som var mot strejken kom visserligen från småborgerligheten, inte borgarklassen. Ofta går det att vinna över småborgerligheten till arbetarklassens sida, men strejken visar att det kan vara omöjligt under vissa omständigheter.
När småborgerliga kvinnor går emot arbetarklassens kvinnors kamp gäller det att aldrig anpassa sig till feministiska idéer om ”systerskap” och få arbetarklassens kvinnor att backa för att vinna över kvinnor från andra klasser eller skikt.