Sverigedemokraterna ljuger – arbetarklassen måste hålla ihop!

Det går att besegra Sverigedemokraterna. Men det kräver att arbetarrörelsen antar ett kämpande socialistiskt program, som förklarar att det är kapitalismens fel att det inte finns bostäder och jobb – och inte flyktingarnas. Genom att förstå orsakerna bakom SD:s framgångar kan vi också se hur de ska bekämpas – med en revolutionär marxistisk politik.

Det ska till ett mirakel för att undvika en borgerlig majoritet efter valet, med Sverigedemokraterna som näst största parti. Mycket talar tyvärr för att de precis som i valet 2014 blir de som växer mest, och de är nära att till och med bli större än Moderaterna.

Hur ska vi kunna slå tillbaka SD? För att kunna besegra en fiende, måste man först bedöma den riktigt, precis som en boxare analyserar sin motståndare innan en viktig match. Vi måste göra en nykter analys av fiendens karaktär.

SD försöker aktivt sprida rasismens och nationalismens gift i arbetarklassen. Genom att skylla på invandringen försöker de, med viss framgång, avleda uppmärksamheten från högerpolitiken och kapitalismen. Men deras stora svaghet är att deras politik bygger på lögner och missförstånd. Partiet har inga utsikter att göra verklighet av sitt löfte om ett återvändande till det gamla svenska folkhemmet. Uppgiften är inte att förtvivla över situationen, utan att förbereda oss på kamp.

Växande klassklyftor och desperation

De senaste trettio årens högerpolitik har inneburit att enorma rikedomar har överförts från arbetarklassen till bankirerna och storföretagens ägare. Lönernas andel av BNP är nere på samma nivåer i dag som på 1910-talet. Antalet miljardärer i Sverige har tredubblats – nu 187 personer – medan 1,5 miljoner människor bedöms ligga i ”riskzonen för att hamna i fattigdom” enligt Eurostat. Det råder akut bostadsbrist, och många känner nedskärningarna inom välfärden inpå bara skinnet.

Det finns en utbredd känsla av att samhället faller sönder och att saker går åt fel håll. Sverigedemokraterna erbjuder ett till synes enkelt svar – medan vi på 1970-talet hade få invandrare kunde vi ha en utbyggd välfärd. När vi nu har tagit emot så många invandrare har ”vi” inte längre råd.

De största företagen på Stockholmsbörsen hade förra året en utdelning på 251 miljarder, en siffra som beräknas växa till 278 miljarder nästa år. De fyra storbankerna gjorde en vinst på 106 miljarder. Inte ens i Sverigedemokraternas mest fantasifulla kalkyler, kommer de så kallade ”kostnaderna” för invandringen i närheten av de enorma summor som kapitalisterna suger ut ur arbetarklassen.

Det eviga fokuset på flyktingarna är ett sätt att avleda arbetarklassens uppmärksamhet från den härskande klassens rikedomar. Vi ska slåss med varandra om brödsmulor, i stället för att diskutera vem det är som egentligen äger bageriet.

De största företagens ägare gör stora pengar på imperialismens krig för olja, inflytelsesfärer och marknader. Samma individer som blivit rika under den senaste perioden, vägrar nu att betala för att hjälpa dem som flyr. Det är deras härjningar som tvingar folk att fly. Det handlar inte bara om krigen, utan också om en ekonomisk krigföring som håller majoriteten av världen i fattigdom.

De som inte längre har ”råd” med välfärden är inte ”vi”, utan den härskande klassen – de fyra storbankernas och de stora monopolens ägare. Det räcker inte för dem med de enorma vinster de redan gör, utan de vill försämra för hela arbetarklassen så att de kan pressa upp sina vinstmarginaler.

Att det inte finns arbete och bostäder, eller att sjukvården eller skolorna är dåliga, beror inte på invandringen. Det beror på det kapitalistiska system där fåtalets vinster går före alla andra hänsyn. Det är kapitalismens kris som gör att den inte längre kan erbjuda samma levnadsstandard för arbetarklassen som det gjorde tidigare. Systemet är så ruttet att det inte ens kan erbjuda alla arbete och bostäder längre. Det är inte ”massinvandring” som skapat problemen, utan de är bara det ofrånkomliga resultatet av att det kapitalistiska systemet inte längre fungerar.

En klassbaserad politik

Sverigedemokraternas politik bygger på att måla upp en motsättning mellan ”svenska” arbetare och ”invandrare”. Men arbetare har i själva verket gemensamma intressen. Det handlar om allt ifrån löner och arbetsvillkor till den välfärd som kapitalisterna gärna slipper betala för. I en strejk ställs dessa frågor på sin spets, och arbetare tvingas snabbt lära sig att hålla ihop mot chefen om de inte ska förlora. Det spelar ingen roll om ens arbetskompis heter Stina eller Muhamed. Man sitter i samma situation, och har samma motståndare.

I denna grundläggande konflikt har Sverigedemokraterna valt sida – de försvarar den härskande klassens profiter. Deras ekonomiska politik är nästan identisk med Moderaternas. Förra året föreslog de nedskärningar av de statliga bidragen till kommunerna med 49 miljarder. De är för ett nytt jobbskatteavdrag, där merparten precis som tidigare kommer att gå till de som tjänar mest. De som tjänar över 100 000 kr i månaden kommer med SD:s förslag att få sin skatt sänkt med 46 000 kr om året, på bekostnad av vården, skolan, äldreomsorgen och så vidare.

I förra valet lovade SD att stoppa vinstjakten, men röstade nej när det kom upp till omröstning i riksdagen. Dagens Industri avslöjade att de svängde efter att ha haft hemliga möten med bland annat den privata vårdjätten Capio och andra kapitalistrepresentanter.

SD är också ett antifackligt parti (se faktaruta nedan). Tillsammans med Moderaterna kommer de att försämra anställningstryggheten för hundratusentals arbetare, förvärra arbetssituationen för de som arbetar inom skolan och sjukvården, och försämra både a-kassan och sjukförsäkringen.

Det finns ingen motsättning mellan arbetarklassens välfärd och alla flyktingars rätt till asyl och fristad. Om vi ska kunna bygga en internationell arbetarrörelse, kan vi inte göra det utifrån ett snävt nationellt perspektiv som sätter ”svenska” arbetares intressen framför ”utländska” arbetares. Arbetare i alla länder har tvärtom en gemensam fiende i imperialismen och den härskande klassen. Vår linje är enkel: Refugees Welcome – låt kapitalisterna betala!

Lagar mot invandringen slår dessutom i sista hand bara tillbaka mot arbetarna själva. När rädslan för arbetare från andra länder växer försvåras organiseringen. Arbetarrörelsen kan och måste omfatta också de mest förtryckta delarna av klassen om kampen ska bli verkligt effektiv. Vi måste kräva lika löner och villkor för alla arbetare, vare sig de är nyanlända eller är födda i Sverige. Om vi ska kunna nå och organisera de arbetare som nyligen var på flykt, måste arbetarrörelsen visa att den är beredd att försvara deras intressen. Det är bara våra gemensamma fiender som tjänar på splittring.

Men om SD ska kunna stoppas måste det erbjudas ett politiskt alternativ som kan lösa de problem som människor upplever. SD:s arbetarväljare kan vinnas över med en tydlig klasspolitik, som innefattar utbyggd välfärd i stället för nedskärningar, förbud mot missbruk av visstidsanställningar, ett slut på privatiseringar och vinstjakt inom välfärden, sex timmars arbetsdag och mycket annat. Samtidigt måste vi kämpa för att fackföreningsrörelsen sätter kraft bakom orden genom att mobilisera och strejka för verkliga förbättringar.

Det som behövs är att förklara var de verkliga motsättningarna och skiljelinjerna går i samhället. Solidaritet är inte bara ett fint ord, utan uttrycker den praktiska sammanhållning som är nödvändig för att arbetare ska kunna försvara sina gemensamma intressen. Denna enhet måste förklaras politiskt, och byggas i praktiken genom facklig kamp.

Det är direkt kontraproduktivt att demonisera eller svartmåla de arbetare som röstar på Sverigedemokraterna. De röstar på SD av vad de anser är rimliga anledningar. En och annan har säkert också låtit sig luras av rasisternas lögner. Vem har inte hamnat i bråk på en julmiddag eller i fikarummet med den där familjemedlemmen eller jobbarkompisen som blivit SD-anhängare?

Dessa ständiga och tjatiga diskussioner måste också lära oss att det inte räcker med högljudda idiotförklaringar. Vi vinner inte tillbaka dessa arbetare med bara hårda ord. Det behövs att vi erbjuder ett bättre alternativ som kan visa en väg framåt. Vi måste ge dessa arbetare någonting som är värt att tro på och kämpa för. Tålmodiga förklaringar och tydliga argument kommer vi långt med.

Den politiska mitten kollapsar

Under efterkrigstiden växte den kapitalistiska ekonomin och världsmarknaden enormt. Socialdemokraterna stod på den här tiden åtminstone i teorin för en gradvis övergång till socialism. I praktiken innebar denna ”reformistiska socialism” att de försökte reglera kapitalismen och marknaden, samtidigt som det ekonomiska uppsvinget gjorde att de kunde genomföra stora reformer och förbättringar för arbetarklassen. Välfärdsstater byggdes upp i Västeuropa och Nordamerika, med nationaliserad sjukvård, pensionssystem och trygghet vid sjukdom eller arbetslöshet.

Socialdemokratin cementerade ett stabilt stöd inom arbetarklassen, och denna enorma auktoritet gjorde dem till en av systemets viktigaste stöttepelare. De vande sig vid att administrera systemet i den härskande klassens intresse.

I dag kräver borgarklassen nedskärningar. Sedan 1990-talet har de drivit igenom stora nedskärningar, privatiserat både kommunala lägenheter och statliga företag, genomfört avregleringar av infrastruktur som el och tåg, och infört osäkra anställningar som bemanningsföretag och allmän visstid. Ofta var det Socialdemokraterna själva som höll i taktpinnen. Den socialdemokratiska ledningen har övergett alla socialistiska ambitioner – hur teoretiska de än var – och helhjärtat omfamnat den så kallade ”fria marknaden”.

De partier som genomfört försämringar för arbetarklassen har fått betala ett högt pris. De har tappat sin gamla auktoritet och befinner sig nu i mer eller mindre öppen kris när många arbetare vänder dem ryggen. Detta är tydligast när det gäller Socialdemokraterna, som för femtio år sedan stabilt fick omkring 50 procent i valen. Nu riskerar de att bara få omkring hälften – vilket skulle vara deras sämsta resultat sedan den allmänna rösträttens införande. Men det gäller också de traditionella högerpartierna, där många av högerns väljare radikaliserats och lämnat för Sverigedemokraterna.

Den politiska ”mitten” kollapsar framför våra ögon. Partier som varit stabila i flera generationer har på kort tid rasat till historiskt låga nivåer. Den brittiska affärstidningen The Economist rapporterade den 2 april 2016 att socialdemokratins väljarstöd i Europa då var det lägsta på 70 år. Stödet hade i genomsnitt minskat med en tredjedel bara under de närmast föregående åren. Sverigedemokraterna framstår som den enda utmanaren till etablissemanget – en ”opposition” som säger det alla tänker och vågar ta itu med de ”svåra frågorna” kring invandringen.

Vänsterns och socialdemokratins ansvar

I stället för att förklara behovet av att bryta med kapitalismen, har den socialdemokratiska ledningen i praktiken kapitulerat. Under Refugees Welcome-rörelsen högsta punkt 2015 sade Löfven att ”mitt Sverige bygger inte murar”. Bara några veckor senare gjorde de upp med högern om kraftiga inskränkningar av flyktingpolitiken. De införde id-kontroller på tåg och bussar till Sverige från Danmark, gjorde det svårare med familjeåterförening och att få permanent uppehållstillstånd. Även det tidigare relativt flyktingvänliga Miljöpartiet kapitulerade och gick med på den här uppgörelsen.

Den 4 maj i år presenterade regeringen en ny lista på reaktionära krav och försämringar för invandrare, som går ännu längre i samma riktning: permanenta flyktingöverenskommelsen, avskaffa möjlighet till arbetstillstånd om man fått avslag på asylansökan, dra in försörjningsstöd till asylsökande som fått avslag, och mycket annat.

För Socialdemokraterna handlar det här om ett kallt kalkylerande. Om de bara kunde föra fram en lika hård flyktingpolitik som Sverigedemokraterna, tänkte de sig, så skulle de kunna neutralisera dem och vinna tillbaka många av de väljare de tappat till SD.

Förutsägbart nog har Socialdemokraternas alla krumbukter bara stärkt SD. Det är inte svårt att förstå – de har ju de facto gett dem rätt i frågan om flyktingpolitiken. Varför rösta på kopian när man kan rösta på originalet?

Vänsterpartiet är det enda riksdagsparti som rakryggat stått upp för antirasismen och flyktingars rättigheter. Men vi måste säga att partiledningens svar trots detta varit långt ifrån tillräckligt. Självklart är det bra att stå upp för asylrätten. Men det räcker inte att bara vädja till en allmän känsla av rätt och fel.

De flesta håller nog med om att det visst är bra om invandrare kan få asyl – och det gör säkert många av SD:s väljare också. De tycker bara att det finns ett litet problem: vi kan inte ta hand om alla! Och, tänker många, har inte Socialdemokraterna lite rätt när de säger att ”andra länder måste ta sitt ansvar”?

Vänsterpartiet måste tala klarspråk. Vi kan finansiera både flyktingmottagande och varenda punkt i partiets program, om vi bara tar rikedomarna ifrån den härskande klassen. Till att börja med måste vi nationalisera de största bankerna och de stora monopolen under arbetarkontroll – där finns det verkligen pengar! Därefter måste vi uppmana arbetare i resten av Europa och världen att följa vårt exempel. Vänsterpartiet måste anamma en revolutionär socialistisk politik, och förklara frågan i termer av klassintressen och inte som en uppsättning goda värderingar.

Vi måste slå tillbaka SD:s lögnaktiga försök att skylla samhällets problem på arbetarklassens mest utsatta, förtryckta och fattiga lager. Detta kan vi bara göra med en socialistisk politik, som förklarar att samhällets problem beror på kapitalismen. Vi måste förklara hur arbetare har mer att vinna på att hålla ihop än på att slåss inbördes.

Socialistisk politik kan krossa rasismen

Kapitalismens kris gör det omöjligt för den härskande klassen att i längden upprätthålla den svenska välfärdsstaten. Men om de ska kunna lämpa över kostnaderna för krisen på arbetarklassen behöver de politiska verktyg, partier som kan genomföra deras attacker. Och vilka verktyg har de? De traditionella pålitliga högerpartierna håller på att överskuggas av uppstickaren SD.

Borgarklassen har inga problem med rasism och främlingsfientlighet, utan inser tvärtom att den är användbar för att splittra arbetarklassen. I den härskande klassens försök att rädda detta system kommer de inte att tveka inför att använda alla vapen i sin arsenal – och just nu verkar det effektivaste vara rasismen. Moderaterna har mycket riktigt snabbt närmat sig SD i fråga om flyktingpolitiken.

Från borgarklassens synvinkel är problemet bara att SD varken är stabilt, eller särskilt pålitligt. De är allt annat än nöjda med den nuvarande politiska instabiliteten. Därför förbereder de sig nu på att knyta tätare kontakter med Sverigedemokraterna. Den 12 augusti skrev PM Nilsson i en ledare för Dagens Industri att:

”[A]rbetsgivarorganisationer och företag hade alltid egna kontakter med S-ledningen för att kunna förstå och förutse [Socialdemokraternas politik], samt för att kunna påverka. Nyckelpersoner, viktiga utskottsledamöter och varje SSU-generation bjuds in till industrier och intressen i en ständig dialog om landets framtid … Företag och intressen bör bjuda in SD-företrädare, inte bara tillsammans med andra partier, utan på egen hand, precis som med andra partier. Prata igenom sakfrågorna med respektive utskottsledamot när platserna blir färdiga i höst, håll koll på nya ledare i ungdomsförbundet, förbered ett kontaktnät för tiden då nuvarande ledning inte orkar längre.”

Många vanliga arbetare kommer att rösta på SD i hopp om en förändring. Men på grundval av kapitalismen, och den politik SD står för, kommer det inte att bli någon förändring. Inget parti kan övervinna de inneboende motsättningar i kapitalismen som har gett upphov till den nuvarande krisen. Den grundläggande frågan är: Vem betalar för krisen?

Sverigedemokraterna kommer att avslöjas, så fort de hamnar i en position där de faktiskt har möjlighet att genomföra sin högerpolitik. Det kommer att bli ett bryskt uppvaknande när folk inser att Sverigedemokraterna bara levererar mer av samma vara – mer nedskärningar, mer försämringar, mer högerpolitik. De kommer att avslöjas för vad de verkligen är: ett högerparti bland de andra.

Trots allt kan man inte äta idéer. Man kan inte föda sina barn med rasism och främlingsfientlighet. Vare sig försämringar för flyktingar, inskränkt asylrätt eller skärpta straff kommer att lösa några av arbetarklassens verkliga problem. I slutändan kommer arbetarklassen av nödvändighet att tvingas inse sina gemensamma intressen, och hur de står i motsättning till SD:s högerpolitik.

Detta kommer i sin tur att bereda ett skifte åt vänster. I många länder har sådana alternativ till vänster redan bildats: spanska Podemos, grekiska Syriza, brittiska Labour under Jeremy Corbyn. Vi har inte plats att här göra en fullständig balansräkning över dessa formationers respektive förtjänster och svagheter, deras framgångar och misslyckanden. Men det de alla har gemensamt är att de är reformister – det vill säga att de försöker försvara arbetarnas intressen, men utan att bryta med kapitalismen.

Grekiska Syriza blev största parti i valet 2015, och bildade en regering under löften om att sätta stopp för de nedskärningar som påtvingats landet av dess långivare. Ställda inför ekonomiskt sabotage mot landet och en massiv propagandakampanj från borgerligheten, kapitulerade de inför det europeiska kapitalets diktat. Nu genomför Syriza de nedskärningar de lovade att stoppa – och de grekiska massorna betalar priset.

För ett revolutionärt alternativ

Eftersom problemen kvarstår kommer arbetare förr eller senare att dra mer långtgående och radikala slutsatser. Ingenting utesluter visserligen att de grekiska massorna vänder sig långt åt höger. Men detta kan bara vara ett första steg, och kommer snart att följas av nya besvikelser och ett nytt och mycket skarpare skifte vänsterut.

Vi får inte låta oss skrämmas av den politiska instabiliteten som öppnats upp. Tvärtom måste vi se bortom processens ytliga uttryck, och förstå det djupare klassinnehållet i dessa snabba politiska förändringar. I brist på ett tydligt vänsteralternativ, har tyvärr många arbetare för tillfället hamnat hos Sverigedemokraterna. Men den övergripande trenden kommer att gå åt vänster, när massorna söker verkliga svar på sina högst kännbara problem.

Kapitalismen kan inte längre utveckla samhället, och har kommit in i en utdragen dödskamp. Fler och fler människor vänder sig bort från systemets representanter. Bara ett kämpande program kan övervinna den splittring inom arbetarklassen som rasisternas politik leder till, och lägga grunden för en verklig enhet som bygger på alla arbetares gemensamma intressen. Detta kan bara göras om vi förklarar att kapitalismen är problemet, och att lösningen är en socialistisk revolution.