Svenska perspektiv 2024

Vi grundar Revolutionära kommunistiska partiet med ett perspektiv för hur arbetarklassen ska gripa makten, och vilken roll kommunisterna ska spela i den processen. Vi publicerar här centralkommitténs förslag till perspektiv för den svenska revolutionen, som kommer diskuteras och behandlas på RKP:s grundande kongress 26-28 april.

Vill du delta på kongressen – anmäl dig här!


Överallt känns kapitalismens kris inpå bara skinnet. 

I de imperialistiska länderna utvecklas fattigdom på en skala som vi inte sett sedan andra världskriget. I de fattiga länderna skapar inflation, skuldberg och räntor en misär utan motstycke. I områden som Gaza och på Västbanken har imperialismen skapat ett bokstavligt helvete på jorden.

Krisen präglar alla delar av livet. Bränderna, översvämningarna, naturkatastroferna – allt ger hela generationer unga en bestämd känsla av att domedagen närmar sig. Den känslan förstärks av varje nytt krig, av varje ny politisk vändning, av varje ny händelse där det tycks som om mänskligheten blivit vansinnig.  

Och visst finns det ett vansinne i situationen. Vi kan producera självkörande bilar, fabriker som knappt behöver arbetare, privata rymdraketer åt världens rikaste – men vi kan inte garantera mat, bostad, el och rent vatten för alla människor. Potentialen finns för ett paradis på jorden, men likväl verkar mänskligheten beslutsamt klättra mot avgrunden. Motsättningen har aldrig varit så skarp mellan produktivkrafternas utveckling, och privategendomens och nationalstatens kvävande begränsningar. 

För att lösa krisen måste arbetarklassen gripa makten i de viktigaste kapitalistiska länderna och börja planera ekonomin efter mänskliga behov, istället för kapitalets vinst. Men ingen härskande klass i historien har lämnat över makten frivilligt, och borgarklassen ser hellre civilisationen förintas än kapitalet besegras. Men som Kommunistiska manifestet påpekar, har de skapat sina egna dödgrävare.

Den globala arbetarklassen räknar numera långt över hälften av jordens befolkning i sina led. Aldrig i historien har de förtryckta varit så objektivt starka. Borgarklassens andel av befolkningen blir bara mindre och mindre – samtidigt som de blir rikare och rikare. De fem rikaste svenskarna äger lika mycket som de fem miljoner fattigaste svenskarna. 

Under trycket från kapitalismens kris tvingas människor snabbt dra långtgående slutsatser. Redan före coronapandemin rapporterade Edelman att en majoritet av jordens befolkning anser att kapitalismen gör mer skada än nytta. Sedan dess har mycket hänt. I länder som USA och Australien anser 20 procent av ungdomen att kommunism är det ideala ekonomiska systemet. I Storbritannien är siffran 29 procent. Gamle McCarthy lär vända sig i sin grav.

Stödet för borgarklassens politiska företrädare har kollapsat – från Biden och Macron till Ulf Kristersson – i vad som håller på att bli en världsomspännande kris för den borgerliga demokratin. Stödet för högerdemagoger som Milei, Meloni och Trump återspeglar inte någon “konservativ” våg: tvärtom. Det återspeglar ett avfärdande av alla borgarklassens traditionella representanter, en önskan om att “dränera träsket”, för att använda Trumps uttryck. 

Naturligtvis gör dessa demagoger bara situationen ännu värre. Deras styre förbereder bara skarpare vändningar i revolutionär riktning. Några månader efter att Trumps presidentskap skakats av den största rörelsen i USA:s historia, i december 2020, beskrev finanstidningen Financial Times sambandet på följande sätt:

”Högerpopulismen kan dra nytta av detta missnöje, samtidigt som den lämnar kapitalistiska marknader intakta. Men eftersom den inte kan leverera sina löften till de ekonomiskt frustrerade, är det bara en tidsfråga innan högafflarna vänds mot själva kapitalismen, och mot rikedomarna hos de som drar nytta av den.”

Liksom alla borgarklassens mer intelligenta strateger, är Financial Times skribenter allvarligt oroade – eller kanske snarare panikslagna – för kapitalismens framtid. Konsultfirman Maplecroft menar att “knappt hälften av världens större städer löper förhöjd risk att drabbas av strejker, upplopp och civila oroligheter under det närmaste året.” 

Levnadskostnadskrisen har gett en mäktig impuls åt den fackliga kampen. I Storbritannien talar Unites Sharon Graham om “folklig arbetarmakt”. I Frankrike har en öppen vänsteropposition bildats inom CGT. I USA har United Auto Workers fått en mer stridbar ledning under Shawn Fain, vilket omedelbart ledde till en lång strejk mot de tre största bilföretagen i USA. Händelserna i fackförbunden uttrycker stämningar som är tio gånger starkare på golvet. 

Inflationen har också skapat en massiv ilska inom småborgerligheten som sett sina levnadskostnader öka explosionsartat. I länder som Frankrike, Belgien, Polen och Schweiz med flera har en bonderörelse brutit ut, vars metoder varit långt mer radikala än fackföreningarnas. Med traktorer och brinnande däck byggdes barrikader utanför EU-parlamentet, som bombarderades med ägg och stenar. “Vi är här för att starta en brand”, förklarade en belgisk bonde.

Samtidigt har rörelsen till Palestinas stöd utvecklats till en politisk jordbävning. I London demonstrerade uppemot 800 000 den 11 november, i Paris 100 000 den 12 november, uppemot 300 000 i Washington den 4 november, och så vidare. I Mellanöstern behöver regimerna posera som Palestinavänner för att inte störtas. Som svar på imperialisterna och de ruttna regimerna i Mellanösterns varningar om att man måste akta sig för att eskalera kriget till ett krig i hela Mellanöstern har massorna i Jemen skrikit “Vi bryr oss inte, vi bryr oss inte, gör det till ett stort världskrig” på demonstrationerna. De lever redan i krig och förstår att regimernas ursäkter bara är undanflykter för att slippa agera mot Israel. 

Överallt sprider sig en kolossal avsky mot imperialismen, med en djup känsla av att situationen är outhärdlig, och med det en känsla av att man inte längre kan vänta: det behövs masskamp mot imperialismen nu. Regimerna i Mellanöstern och imperialistmakterna har all anledning att frukta en ny arabisk revolution.

I Sverige har det rått ett bedrägligt lugn på ytan i klasskampen, som fått den så kallade vänstern – som saknar marxismens perspektiv – att demoraliseras och försvagas ytterligare. Men Palestinarörelsen har brutit barriären: den har trotsat alla politiker, chefer och medier. Effekten på medvetandet, framförallt bland de med släktingar i Mellanöstern, men också de mest radikala arbetarna och ungdomarna, är svår att överskatta. Den verkliga strömmen under ytan i Sverige följer resten av världen, och håller med stora kliv på att jaga ikapp. 

Av de avancerade kapitalistiska länderna har Sverige bland den högsta inflationen, de värsta effekterna av räntehöjningarna – och de lägsta löneökningarna. Arbetarrörelsebyråkratins roll har visats på ett brutalt sätt. Sveket mot palestinierna har sedan hamrat in denna lärdom bland breda lager: Vi kan inte lita på några politiker, fackliga representanter eller myndigheter för att lösa den allt värre krisen i samhället.

Från en kris till en annan

I allmänhet beror kriser under kapitalismen på överproduktion, alltså att man producerar mer än marknaden kan svälja. Det sätt som man tar sig ur en kris på, lägger grunden för nästa.

Krisen 2008–2009 fick karaktären av en finanskris, eftersom borgarklassen under den föregående perioden ökat utlåningen massivt för att undvika en överproduktionskris. Men det innebar bara att krisen blev desto värre när den kom. I panik tvingades de rädda bankerna och pumpa in enorma summor i ekonomin. Man sänkte räntorna så mycket det över huvud taget var möjligt, och i ren desperation började de trycka pengar (så kallade kvantitativa lättnader). 

Överallt fick arbetarklassen betala, medan man öste pengar över storföretagen. Man lyckades ta sig ur den omedelbara kraschen, men under ytan fördjupades krisen. Den så kallade återhämtningen byggde på en ny och större finansiell bubbla, med en brant ökning av allehanda spekulation i bostäder, aktier, kryptovalutor, etc., som finansierades med ökad utlåning. 

Kapitalismen påminner i det avseendet närmast om en missbrukare, som ständigt behöver en kraftigare dos med lån för att nå samma rus. De totala skulderna globalt har ökat från 200 procent av världens BNP 1999, till närmare 350 procent idag. 

När coronapandemin kom riskerade hela skuldberget att krascha, med oanade effekter för klasskampen. Den härskande klassen reagerade i panik – och ökade utlåningen ytterligare. På tre månader pumpade man ut tre gånger så mycket pengar i ekonomin som man pumpat ut i samband med krisen 2008–2009. I USA skickade man till och med ut så kallade helikopterpengar, i form av checkar till alla amerikaner, för att hålla ekonomin flytande. Staten och centralbankerna arbetade tillsammans för att pumpa ut lån i ekonomin på ett sätt som saknar motstycke i fredstid. 

Kombinerat med pandemiproblemen i leveranskedjorna blev resultatet oundvikligen att inflationen började växa. Med Ukrainakriget accelererade den snabbt till nivåer som inte setts sedan 1980-talet. Återigen tvingades den härskande klassen till panikåtgärder. Samma efterfrågan som man nyss artificiellt stärkt, tvingades man nu försöka knäcka, för att knäcka inflationen. Med andra ord behövde man sänka arbetarklassens konsumtion och levnadsstandard – orsaka en levnadskostnadskris – i full vetskap om att det också skulle utlösa en lågkonjunktur. 

I ett läge där skulderna var större än någonsin, tvingades centralbankerna höja räntorna kraftigt. Detta har redan inneburit kris och konkurs för hela nationer, med fruktansvärda sociala konsekvenser. Men även för länder som USA, Storbritannien och inte minst Italien börjar statens räntebetalningar nå ohållbara nivåer.

De ekonomiska motsättningarna är värre än någonsin. Och samtliga försök att återställa den ekonomiska stabiliteten har samtidigt slagit sönder den sociala och politiska stabiliteten. 

Arabiska revolutionens utbrott 2011 var början på en revolutionär process som steg för steg dragit in hela världen i sin strömvirvel. Land efter land på kontinent efter kontinent har skakats av massrörelser, masstrejker och uppror. Enligt en sammanställning av den amerikanska tankesmedjan CSIS skedde massprotester i 37 olika länder i världen bara under de sista månaderna 2019, däribland rörelser med revolutionära förtecken i Chile, Libanon, Ecuador, samt massuppror i Irak och Iran.

Samtidigt har borgarklassen allt mer förlorat kontrollen över den borgerliga demokratin. I en studie i september 2023 beklagade sig över hundra statsvetare över att en tredjedel av européerna numera röstar på “populistiska, högerextrema eller vänsterextrema partier”. “Många studier visar att när populister säkerställer makt, eller får inflytande över makt, sjunker kvaliteten på den liberala demokratin”, beklagade sig ledaren för forskningssamarbetet. Kvaliteten sjunker alltså på demokratin – när folk använder den! Detta anmärkningsvärda påstående speglar verkligheten ur borgarklassens synpunkt. Den politiska mitten, med alla deras mest pålitliga (“liberala”) representanter, håller på att krossas.

Detta har accelererat alla processer. Krisen skärper alla systemets inneboende motsättningar, däribland den mellan nationalstaten och världsmarknaden, när konkurrensen hårdnar om rätten att utsuga världens arbetarklass. 

Trumps valseger 2016 under parollen “America first” var dödsstöten för den så kallade globaliseringen, alltså världshandelns utveckling. Biden har fortsatt med samma politik – tullar på olika varor, blockader av vissa företag, subventioner av de egna företagen med mera – och huvudkonkurrenterna Kina och EU har svarat med samma mynt. Protektionismen syftar till att skydda sina industrier på andras bekostnad, i praktiken att exportera arbetslösheten.

För såväl Biden som EU har klimatkrisen varit en politiskt lämplig ursäkt för att subventionera den egna industrin, i “den gröna omställningens” namn. Men på kapitalismens typiskt oplanerade manér, har de inte gjort några som helst planer för att kunna försörja en ny “fossilfri” industri med tillräckliga mängder elektricitet. Detta avslöjades när Europa förlorade tillgången till billig rysk naturgas, men det är bara början på problemen. Svenska kraftnät förutspår exempelvis att norra Sverige går från att vara ett “överskottsområde” till ett “underskottsområde”, medan bristen i söder förvärras. Denna elbrist lägger sten på börda för den redan svaga ekonomin och de pressade hushållen, gör det ännu svårare att få ner inflationen – och bidrar till att ännu mer förvärra de ansträngda relationerna mellan imperialistmakterna.

Protektionismens syfte är inte rent ekonomiskt, utan att lugna klasskampen. Men för världsekonomin som helhet – och därför i förlängningen också för varje enskilt land – innebär det redan lägre tillväxt och högre inflation. Steg för steg har man börjat sönderdela det bräckliga handelssystem som varit grunden för den globala utvecklingen av arbetsdelning och produktivitet. Situationen bär på enorma risker. Det var just protektionismen som förvandlade kraschen 1929 till 1930-talets depression. Och parallellt med den ekonomiska krigföringen, ökar också den militära. Kapitalismens kris blir allt mer allomfattande. 

Svenska kapitalismens kris

Liksom resten av världen har den svenska staten byggt upp en stor finansiell bubbla genom att pumpa ut lån på marknaden. Internationellt sett har politiken varit extrem i två avseenden: dels genom alla svenska regeringars extrema “sparsamhet” (på välfärdens och arbetarnas bekostnad) och därför låga skuldsättning, dels genom att riksbanken därför desto kraftfullare stimulerat ekonomin penningpolitiskt. År 2015–2020 låg exempelvis styrräntan på minus samtidigt som man tryckte pengar, trots att ekonomin befann sig i en högkonjunktur. Under coronapandemin pumpade Riksbanken ut 900 miljarder i stöd till bankerna.

Resultatet är att skuldsättningen bland hushåll och företag ökat enormt, huvudsakligen knutet till bostads- och fastighetsmarknaden. Sedan mitten av 1990-talet har de svenska hushållens skulder som andel av deras disponibla inkomst (inkomst efter skatt) fördubblats, till nästan 200 procent. I fastighetssektorn kunde personer som Ilija Batljan göra sig rika genom att köpa statliga fastigheter till lånade pengar och sedan hyra tillbaka dem dyrt. 

Därför har det räckt att riksbanken höjt räntan till nivåer som historiskt sett är normala (4 procent) och dragit tillbaka sina kvantitativa lättnader, för att orsaka panik i hela ekonomin. Aktien för Batljans SBB har rasat med över 90 procent. Oscar Properties är konkursmässigt, och storföretag som Heimstaden ligger inte långt efter. I augusti 2023 beräknade man att 1400 byggbolag skulle gå i konkurs inom ett år. Svenskt Näringslivs chefsekonom Sven-Olov Daunfeldt menade i december att bostadsbranschen var i “fritt fall”. 

I ekonomin i stort får man gå tillbaka till krisen på 1990-talet för att hitta lika många konkurser. Samtidigt ökar varslen snabbt. Den svenska ekonomin går för närvarande sämst i hela EU, vilket inte säger lite.

Den internationella finansmarknaden har fällt sin dom över situationen genom att sälja tillgångar i Sverige, vilket gjort att kronan fallit mot både euron och dollarn. Detta har ytterligare förvärrat inflationen. Man är särskilt rädd för att en kollaps på bostads- och fastighetsmarknaden ska sprida sig till storbankerna, vars lån till fastighetssektorn utgör runt 60 procent av deras totala utlåning. Handelsbankens exponering har gjort dess aktie till den mest blankade i Europa (där flest spekulerar i ett stort fall). Bankernas tillgångar motsvarar 300 procent av svensk BNP. En bankkris skulle omvandla den nuvarande lågkonjunkturen till en fullskalig krasch.

Drastiska fall i levnadsstandard

För många arbetare är situationen en mardröm. Man har tvingats ta stora lån för att få tag i en bostad, baserat på en ränta som var en tredjedel av den nuvarande. Samtidigt ökar priserna på allt – särskilt mat – och elpriserna har blivit fullständigt oberäkneliga. 

I den inte särskilt radikala tidningen Amelia kan man exempelvis läsa om en pensionär som har ett par hundra kvar när de fasta utgifterna är betalda:

– Sedan har jag inte många slantar kvar, ett par hundralappar brukar det bli, en månad var det bara 23 kronor. En vän brukar lämna pantflaskor till mig så att jag i alla fall kan köpa lite mjölk… 

Vad skulle du önska dig?

– Att få komma ut och äta på restaurang någon gång, överhuvudtaget att få komma ut. Två gånger i veckan tar hemtjänsten med mig på en halvtimmes promenad, annars sitter jag mest här hemma. Jag skulle också gärna vilja resa till Småland och träffa mitt barnbarn, men riksfärdtjänst är så dyrt.

Detta är inget marginellt fenomen. I två av tre kommuner har de kvinnor som går i pension nu i snitt en pension under fattigdomsgränsen. 

Fattigdomen drabbar stora grupper av arbetare. Inom de vård- och omsorgsyrken som Kommunal organiserar, innebär 30 procent av heltidstjänsterna en lön under 24 000 i månaden. Kommunal exemplifierar dessa arbetares situation med uträkningar för den fiktiva personen “Sonia”, som landar i följande slutsats:

”Sonia levde redan innan den ökade inflationstakten ekonomiskt. De nya val som hushåll med andra levnadsvanor kan göra för att sänka kostnaderna är därför inte aktuella för henne. Sonia handlar redan billig mat och äter inte ute. Hon åker inte på semester varje år och hon lägger inte några pengar på dyra fritidsaktiviteter. Faktum är att Sonia redan har gjort merparten av de besparingar som varit möjliga innan priserna började öka. Sonias marginaler är därmed så pass begränsade att hon nu kommer att behöva vända på varje krona och ändå eventuellt behöva söka stöd från det offentliga. Detta trots att Sonia arbetar heltid.

Men bland exempelvis vårdbiträden och barnskötare är det en majoritet som jobbar deltid. Stadsmissionen berättar om en ny grupp av besökare, “förvärvsarbetande människor, vars lön inte längre räcker till både mat och hyra – människor som tidigare klarade sig, men som nu drabbas mycket hårt.” 

Hela arbetarklassens levnadsstandard har drabbats, inklusive de skikt som tidigare hade ganska goda marginaler. Länsförsäkringar beräknar att kostnaderna för en genomsnittlig barnfamilj ökat med nästan 10.000 i månaden på två år. I augusti behövde en tredjedel av hushållen ta av sitt sparande för att klara sina utgifter. 

Men det blir värre. I takt med att konsumtionen fortsätter minska kommer butiker och restauranger slå igen. Nästa steg är produktionen. Att arbetslösheten ökar förvärrar situationen ytterligare. Dessutom är räntehöjningarnas fulla effekt fortfarande inte synlig. Många bostadsrättsföreningar behöver exempelvis höja sina avgifter med 40–50 procent under 2024. Detta kommer att göra situationen ännu värre på bostadsmarknaden, med fler konkurser, inställda betalningar och större risker för bankkrasch som konsekvens. 

För arbetarklassen är detta på många sätt spiken i kistan. Situationen i välfärden har försämrats under årtionden, medan tempot ökat till bristningsgränsen på alla arbetsplatser. Anställningstrygghet, sjukförsäkring, a-kassa, med mera har gradvis urholkats till oigenkännlighet. Men länge höjdes ändå levnadsstandarden – åtminstone räknat i antal tv-apparater, mobiltelefoner, utlandsresor och så vidare som genomsnittsarbetaren kunde köpa för sin lön. Nu är den perioden slut. Fattigdomen är på väg tillbaka i stor skala i Sverige.

En svag och hatad regering

Levnadskostnadskrisen har på ett förkrossande tydligt sätt bevisat att politikerna inte kan lösa ett enda av de stora samhällsproblemen. Mer än någon annan gäller detta Ulf Kristerssons regering, som kom till makten på högtflygande löften – och levererade magplask.

Under vårens Eurobarometer uppgav 73 procent i Sverige att de var missnöjda med regeringens åtgärder mot stigande levnadskostnader, vilket är en bra bit över snittet i EU. 59 procent är missnöjda med hur de hanterar ekonomin överlag. Situationen är inte bättre med den fråga man gjort allra mest väsen kring – den beryktade kampen mot gängkriminaliteten. I oktober ansåg 70 procent att regeringen gjorde ett dåligt jobb med brottsbekämpningen.

Det är med andra ord inte bara de “rödgröna” partiernas väljare som är missnöjda. Missnöjet sträcker sig långt in i de borgerliga partiernas egna led.

Regeringspartierna Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna har backat ordentligt i opinionen. Både Kristdemokraterna och Liberalerna har legat stabilt under 4-procentsspärren i månader. 

Sverigedemokraterna har lyckats plocka upp en del av dessa röster genom att å ena sidan vara mer konsekventa än regeringen i sin rasistiska hets, å andra sidan skyffla över skulden på regeringspartierna för att den inte infriat de storslagna vallöftena om att kraftigt sänka bensin- och dieselpriset, “rädda hushållens ekonomi” och att “knäcka gängen”. 

I flera opinionsmätningar under hösten har Sverigedemokraterna inte bara varit större än Moderaterna – man har varit större än alla tre regeringspartier tillsammans. Jimmie Åkesson är nu mer populär som statsministerkandidat än Ulf Kristersson. Det är inte mer än 17 procent av befolkningen som vill ha den nuvarande statsministern som statsminister.

De hysteriska uppmaningarna om att förbereda sig för “krig i Sverige” ska ses mot denna bakgrund. Dels behöver borgarklassens representanter ropa om ryssen då och då för att vidmakthålla stödet för Nato-medlemskapet, Ukrainakriget och de ökade militära utgifterna. Dels är Ulf Kristersson i desperat behov av hävstång för att öka sin popularitet.

Regeringens svaghet är ingen tillfällighet. Borgarklassen har inga lösningar på nedskärningarna, privatiseringarna, fattigdomen och så vidare – utan tvärtom bara mer av samma vara. Om man hade ökat utgifterna för offentlig sektor i linje med inflationen mellan 2021–2023, skulle statens utgifter ha ökat med 177 miljarder kronor. Istället har man ökat dem med 42 miljarder, varav lejonparten gått till militär och polis. De reella nedskärningarna i välfärden är alltså en bra bit över 135 miljarder, i en situation som redan kändes omöjlig. Takten på nedskärningarna är i nivå med 1990-talets så kallade stålbad, men i en situation där marginalerna redan är borta. 

För att bibehålla någon slags väljarbas måste politikerna bygga på det politiska medvetandet svagaste sidor och underblåsa rasism och islamofobi. Men partiernas politiska intressen står inte nödvändigtvis i samklang med borgarklassens intressen som helhet. 

Regeringspartierna bedrev exempelvis länge ett högljutt försvar för koranbränningarna – Ebba Busch beklagade sig till och med över att polisen inte sköt skarpt mot upploppen i Örebro. Men när bilderna på koranbränningarna började spridas internationellt blev detta ett allvarligt problem för borgarklassen. Nato-ansökan saboterades, svenska ambassaden stormades i Bagdad och Säpo talade om ett “försämrat säkerhetsläge och ökad hotbild”. Regeringen tvingades göra en U-sväng och landade i ett slags halvhjärtat avståndstagande som knappast gjorde någon nöjd. Ju mer allomfattande kapitalismens kris blir, desto mer står borgarklassens olika intressen i motsats till varandra. 

Partiernas egenintresse av att bibehålla sin egen väljarbas står allt mer i motsättning till borgarklassens intresse av en regering som skapar stabilitet för den svenska kapitalismen. För att försöka distansera sig från regeringens misslyckanden tvingas SD ofta kritisera och gå emot regeringen. Under sommaren konstaterade DN att SD röstat emot regeringen i var tredje omröstning i riksdagen. Under koranbränningarna gick SD ut och försvarade dem och de har flera gånger uttryckt att de anser att regeringen gått för långt i att blidka Turkiet. På så sätt undergräver de stödet för det regeringsunderlag de själva ingår i, för att själva kunna stärkas inför nästa val.

Liberalernas medlemmar ser samtidigt alltmer missnöjt på hur deras stöd raseras av ett regeringssamarbete med sverigedemokrater som Björn Söder som twittrar om hur Pride har “nära kopplingar till pedofili” och Richard Jomshof som beskrev profeten Muhammed som en “massmördare” under koranbränningarna. I ett försök att få upp partiet över 4 procent i opinionen lanserades upprop inom partiet för att få båda petade från sina uppdrag, som ignorerades av partiledningen. Om man spräcker Tidö-samarbetet riskerar man att förlora ännu mer.

Tidö-partiernas desperata jakt på stöd har lett till allt större konflikter med tjänstemännen på myndigheterna. Redan under pandemin gick Sverigedemokraterna ut och krävde statsepidemiologens avgång. Och under arbetet med elstödet klagade tjänstemän i media om hur de fick besked om vad de skulle genomföra från politikernas utspel i media.

“De beter sig som om de fortfarande satt i opposition och kan gå ut med förslag till höger och vänster. Det går inte att agera så när man har makten, innan man tar beslut behöver man ta fram underlag. Men de diskuterar inte med oss.” 

På samma sätt har det blossat upp till storm på regeringskansliet kring de så kallade “tidölönerna”, efter att regeringen klargjort att de som arbetar med att driva igenom politiken i Tidöavtalet kommer få högre löner.

Det hör inte till vanligheten att tjänstemän går ut i media och beskyller regeringen för inkompetens. Tjänstemännens roll är att anonymt, i tysthet och i skymundan genomföra den politik kapitalismen behöver. Medan regeringar kommer och går, kan tjänstemännen vara en garant för kontinuitet och stabilitet i den borgerliga staten. Nu har istället tjänstemännens underminering av regeringen blivit vardagsmat.

Att olika delar av staten attackerar varandra, bidrar till det ökade politikerföraktet och minskade förtroendet för den borgerliga demokratin som vi ser över hela världen. I opinionsundersökningarna har alla partiledare utom Magdalena Andersson en mycket negativ så kallad förtroendebalans, och även hennes förtroende sjunker fort. Andelen som är missnöjda med hur demokratin fungerar i Sverige är numera detsamma som i övriga EU, 42 procent – en ökning från 22 procent 2019. 

Bland breda skikt har de forna illusionerna i staten och den borgerliga demokratin eroderats. Politikerna ses alltmer som figurer som bara bryr sig om sin egen makt och inflytande. En absolut majoritet anser att utvecklingen i Sverige går åt fel håll, nära 75 procent av väljarna, vilket är en fördubbling sedan mars 2022. Detta är ett tecken på hur snabbt det politiska medvetandet nu utvecklas.

För en betydande del av arbetarklassen var droppen samtliga stora partiers och mediers oreserverade stöd till Israel efter attacken den 7 oktober. Efter att Israel fällt fler bomber på sju dagar än USA gjorde på ett år i Afghanistan talade den svenske utrikesministern om hur Israels svar “har varit proportionerligt”. Medan folk på gatorna ropade “inget vatten, ingen el”, “sjukhusen bombas ned” och “sluta döda våra barn”, varnade ledarsidorna för demonstranter som “firade Hamas” och ville fördriva judar. Samma demonstration som trotsat polisens avspärrningar och drivit bort nazister, påstods i SvD demonstrera tillsammans med nazister. I december, när antalet döda nått över 20 000 i Gaza menade Billström att “det inte vore rättvist” om Sverige manade till vapenvila eftersom det skulle innebära att “Israel inte kan bekämpa Hamas”. 

För hundratusentals svenskar med släktingar i Mellanöstern – och alla radikaliserade unga som följt händelserna – blev detta en smärtsam lektion i den svenska imperialismens verkliga karaktär. Medan tusentals och åter tusentals mördades i Gaza, medan Israel ödelade sjukhus, bostäder och alla sorters infrastruktur, fortsatte medierna att uteslutande kabla ut IDF:s propaganda om den 7 oktober. Den svenska borgarklassen brukade tidigare försöka anlägga en slags neutral och – genom socialdemokratin – även solidarisk mask med världens förtryckta. Men i relation till Palestina har regeringen till och med stundtals låtit mer aggressiv än “genocide Joe” i USA. Även Vänsterpartiet, som tidigare stått på Palestinas sida, inledde varenda tal eller inlägg med att fördöma Hamas.

Trots att man haft hela det borgerliga samhället emot sig, har Palestinarörelsen blivit den största i Sverige åtminstone sedan Irakkriget. Över hela landet har tusentals människor gått ut i vecka efter vecka, och fått sina första erfarenheter av klasskamp. 

Men att arbetarrörelsen helt övergav Palestinarörelsen innebar att det inte fanns en enda större samlande kraft. Spontanitetens brister blev snabbt uppenbara. Tid och plats ändrades vecka för vecka – ibland dagen före. Inga affischer syntes någonstans. Ingen koordinerad mobilisering kunde egentligen göras, eftersom arbetarpartierna helt vänt ryggen till rörelsen och lämnat den i händerna på ett fåtal oerfarna individer. Med ett revolutionärt ledarskap av tillräcklig storlek hade antalet demonstranter inte räknats i tusentals, utan i hundratusentals. 

Ilskan och effekten på klassmedvetenheten var många gånger mer omfattande än det antal som faktiskt varit aktiva i rörelsen. Många, särskilt inom de mest förtryckta skikten inom arbetarklassen, har dragit mycket långtgående slutsatser om svensk imperialism, borgerlig demokrati och alla dess partier. 

Det innebär inte att Israels krig gått majoriteten av arbetarklassen förbi, tvärtom. Man uppfattar det snarast som ännu en av de väldiga katastrofer som gång på gång drabbar mänskligheten – och det är uppenbart att politikerna inte har någon lösning. Det stärker oron och känslan av att något måste göras: något grundläggande måste ändras. Den slutsatsen är helt korrekt. Eskaleringen av kriget och den allt bredare sympatin för Palestina gör att rörelsen snabbt kan flamma upp igen, som vi såg i Malmö den 25 februari då 10.000 deltog i den största demonstrationen staden sett på minst tio år.

Detta har långtgående konsekvenser för klasskampen i Sverige. Angiverilagen, visitationszonerna, att man gör permanenta uppehållstillstånd tillfälliga, och så vidare – allt detta drabbar precis samma skikt som bäst förstått Palestinafrågan. Många av dessa arbetare spelar en central roll i välfärden, där missnöjet redan kokar över nedskärningarna och privatiseringarna. Bland andra grupper är levnadskostnadskrisen den avgörande frågan. Hela situationen bäddar för en våg av klasskamp på en skala vi inte sett på årtionden, med en regering som är svag, instabil, hatad och oundvikligen kommer att hälla bensin på elden.

En avgrund mellan arbetarklassen och dess ledning

I årtionden har arbetarrörelsens ledning fungerat som ett tungt lock på klasskampen – ett lock som paradoxalt nog blivit desto tyngre på grund av arbetarrörelsens storlek och styrka. Fackförbundsledarna, socialdemokratins ledare och i mindre utsträckning Vänsterpartiet har varit den viktigaste garanten för kapitalismens stabilitet. 

När den moderata Bildt-regeringen inledde storskaliga attacker på arbetarklassen under 1990-talskrisen var den nära att falla på grund av de massiva protesterna. Det krävdes först en uppgörelse med S-ledningen och sedan Göran Perssons socialdemokratiska regering 1994–2006 för att man skulle kunna genomföra det “stålbad” som den svenska kapitalismen krävde.

Mellan 1995 och 2021 minskade den offentliga sektorns utgifter som andel av BNP från 63 procent till 49,5 procent. Detta innebär att välfärden grovt sett har 800 miljarder mindre att röra sig med årligen. I sjukvården är resultatet att antalet vårdplatser per person blivit lägst i EU. I skolan har klassernas storlek vuxit explosionsartat, likaså antalet elever och undervisningstimmar per lärare. Bibliotek, fritidsgårdar och annat har lagts ned. Pensionerna har sänkts brutalt. Alla trygghetssystem har blivit mycket sämre och mer otillgängliga. 

På grund av arbetarklassens förkrossande objektiva styrka hade borgarklassen aldrig kunnat göra detta utan hjälp från arbetarrörelsens ledning. Detta gällde också under Reinfeldt-regeringen 2006–2014, vars försämringar Löfvén-regeringen inte lyfte ett finger för att dra tillbaka. Fackföreningarna har hela tiden varit i en slags lojal opposition mot försämringarna – som kallar till mindre protester när missnöjet på golvet blir för stort, men som aldrig organiserar något allvarligt menat motstånd.

Att borgarklassen använder arbetarrörelsens ledning på det sättet får konsekvenser. Ledningens auktoritet inom arbetarklassen förstörs steg för steg. På kort sikt innebär det framförallt minskad aktivitet inom såväl arbetarpartierna som fackföreningarna, vilket minskar arbetarklassens press på ledningen som då kan gå ännu längre åt höger. Detta försvagar i sin tur ledningens auktoritet ytterligare, och så vidare. 

Det var Socialdemokraterna som inledde den extremt restriktiva flyktingpolitiken och började skärpa straffen och öka polisens befogenheter att jaga och övervaka unga i förorten – “paradigmskiftet” som de kallar det. Det var Socialdemokraterna som påbörjade ansökan om Natomedlemskap och ökade militärbudgeten, som inskränkte strejkrätten och försämrade anställningstryggheten. Det var Socialdemokraterna som försökte införa marknadshyror. Om Socialdemokraterna återkommer till makten efter nästa val, kommer de fortsätta på samma spår: det har de gjort tydligt gång på gång.

Vänsterpartiets ledning har följt Socialdemokraterna högerut, i jakt på regeringsposter och respekt från den borgerliga allmänna opinionen. Det är länge sedan man gjorde sig av med större delen av det kommunistiska arvet, även om enstaka skrivningar om exempelvis att avskaffa kapitalismen stått kvar i partiprogrammet som en slags sentimental påminnelse från partivänstern om vad man egentligen borde stå för. Hela partiets aktiva medlemsbas har skolats in i att politiskt arbete handlar om vilka kompromisser man kan göra med S, MP – och allt mer även C. Mer stridbara personer har vänt i dörren eller manövrerats ut.

Därför har partiledningens högersväng inte mött något motstånd att tala om. I Ukrainakriget slöt de helt upp bakom västimperialismen, och röstade för vapenförsändelser. De släppte i praktiken gradvis Nato-motståndet och röstade för höjda militärutgifter till den gräns Nato kräver. Den ekonomiska politiken är numera mer eller mindre densamma som Socialdemokraternas högerreformism: ett ökat statligt stöd till kapitalisterna för att hjälpa dem att ställa om industrin och på så sätt “skapa jobb” för arbetare. Frågan om att avskaffa vinsterna i välfärden har man släppt. Förändringarna i partiprogrammet handlar om att legitimera den skarpa högersväng som man i praktiken redan genomfört.

Detta gör det naturligtvis lättare att samarbeta med S, MP och C. Men samtidigt har partiet sålt sin möjlighet att ge en röst åt arbetare och unga som vill kämpa för förändring. 

Under Israels krig mot Gaza har de hållit sig på armlängds avstånd från de stora Palestinademonstrationerna, och uteslutit en medlem för att han kritiserat partiledningen för att de initialt enbart fördömde Hamas. Deras egna så kallade “demonstrationer” till stöd för Palestina har knappast varit mer än symboliska tillställningar, och i allmänhet inletts med just fördömanden av Hamas. När människor på de riktiga demonstrationerna sagt att “alla partier har svikit Palestina”, inkluderar det utan tvivel Vänsterpartiet.

Det finns en verklig avgrund mellan de arbetare och unga som nu känner ett desperat behov av att kämpa för förändring, och de ledare som borde representera dem. Det finns ett enormt vakuum. Förutsättningen för att kommunisterna ska kunna fylla det, är att man inte på något sätt kopplas samman med dessa reformismens vålnader under den kommande perioden.

Fackledningens roll

Trots den strida ström av attacker, nedskärningar och försämringar som genomdrivits av kapitalister och regeringar har fackförbunden inte organiserat en enda seriös strejk på 20 år. Likt Socialdemokraternas ledning ser de sig främst som garant för den svenska kapitalismens stabilitet.

När inflationen tog fart var det fackledningen som ledde kampanjen för att få arbetare att acceptera sänkta reallöner. Resultaten av de usla avtal de skrev under var att reallönerna sjönk med över åtta procent bara mellan första kvartalet 2022 och 2023 – mer än dubbelt så mycket som snittet i OECD. För borgarklassens del har detta inneburit att vinstandelen skjutit i höjden, samtidigt som man kunnat hålla låga priser och erövrat större exportmarknader. Utsugningen av arbetarklassen har ökat kraftigt, med de fackliga ledarnas hjälp.

De nära banden mellan arbetarrörelsens ledning och kapitalisterna märks också i en allt mer ohöljd korruption. Karl Petter Thorwaldsson gick exempelvis från att vara ordförande för LO, till rådgivare till SSAB, till näringsminister och sedan tillbaka till SSAB. Eva Nordmark gick från TCO-ordförande till arbetsmarknadsminister till gruvbolaget Tanga. Göran Persson har för sin del blivit belönad många gånger om för hur han utsatte arbetarklassen för ett stålbad av nedskärningar under 1990-talet och början av 2000-talet, genom ordförandeposter i både Swedbank och LKAB:s bolagsstyrelser. Listan på socialdemokratiska ministrar och fackföreningsledare som fått belöning för sin prokapitalistiska politik i rollen som ledare för arbetarrörelsen, i form av poster inom banker och storföretag är ändlös. 

Den fackliga byråkratins politiska synsätt formades av den svenska kapitalismens långa uppsving under efterkrigstiden, när borgarklassen köpte sig arbetsfred genom att ge vissa eftergifter till arbetarklassen. I hela arbetarrörelsens toppskikt slog idén om “samförstånd” rot, där man skulle nå kompromisser som var bäst för alla parter – ideala lösningar för arbetare och kapitalister. Under kapitalismens kris innebär detta rätt och slätt att man hjälper kapitalisterna att genomföra de försämringar som de behöver.

Den nuvarande modellen för lönesättning bygger på industriavtalet 1997, där man beslöt att industrins löneavtal skulle bli ett “märke” som förhindrade att andra fackförbund ställde för höga lönekrav. Detta “märke” beräknar man i sin tur utifrån produktivitetsökningen plus riksbankens mål på två procents inflation. Tanken är att inte hota “industrins konkurrenskraft” – det vill säga, inte minska hur stora vinster borgarklassen kan göra på industrin. 

Men med den växande ilskan underifrån börjar det bli allt svårare för de fackliga ledarna att hålla tillbaka klasskampen. Inte minst omfattningen på fackens kampanj mot löneökningar inför avtalsrörelsen, visade paradoxalt nog på detta tryck. Om det inte funnits en stor press från arbetarna, hade de inte behövt gå ut så hårt för att sänka förväntningarna. 

Under avtalsrörelsen krävde gruvarbetarna på tre fackliga stormöten 10, 15 respektive 20 procent löneökningar. I Stockholms pendeltrafik gick arbetarna ut i vild strejk för att sätta press på såväl sina fackliga representanter som politikerna. I lärarfacket är pressen nu så stor att man tvingats börja kalla till återkommande demonstrationer, och överge sin vana att skriva avtal utan garanterade löneökningar. 

Och även för den fackliga byråkratin finns det en gräns för hur långt de kan backa, utan att själva riskera sin privilegierade position. Elon Musks aggressiva anti-fackliga metoder tvingade IF Metall – efter år av att ha försökt undvika det med förhandlingar – till att till slut gå ut i strejk för att få till kollektivavtal. Att backa från den striden hade öppnat för betydligt fler kapitalister att vägra teckna kollektivavtal, vilket inneburit ett direkt hot mot fackföreningarnas makt och därmed den fackliga ledningens födkrok. 

Visserligen begränsade de sig till de gamla vanliga passiva metoderna de använt under de senaste årtiondenas strejker. Inga verkliga mobiliseringar genomfördes för att faktiskt få ut arbetarna i strejk. Unionen kallade inte heller ut tjänstemännen på Tesla eftersom de fortfarande “hoppas på förhandlingsvägen”. IF Metall-tidningen Dagens arbetes beskrivning av strejkens första dag som “vilken grå höstdag som helst”, säger allt om hur halvhjärtad strejken är från IF Metall:s ledning.

“Ett litet tält med IF Metall-logga vid grindarna till Teslas verkstad utanför Uppsala skvallrade om att nånting var i görningen. Några personer i gula konfliktvästar packade upp foldrar om kollektivavtal och fackliga stridsåtgärder. Ett par journalister från lokalmedia hade dykt upp. En bit bort vankade IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä fram och tillbaka.”

Eller som samme Veli-Pekka Säikkälä erkände: “Vi är inte vana att strejka”. Resultatet har varit att en liten minoritet strejkat – och antagligen står de inför att förlora sina jobb när striden är över.

Men sympatiåtgärderna från mer välorganiserade sektorer har förvandlat en misslyckad strejk till en verklig styrkeuppvisning. Man får gå tillbaka till storkonflikten 1980 för att se så många fackförbund vidta åtgärder samtidigt. Totalt har nio svenska fackförbund vidtagit sympatiåtgärder – plus transportfack från Danmark, Norge och Finland. Trots den låga anslutningen på Tesla har man därigenom kunnat paralysera stora delar av verksamheten i Sverige för världens rikaste man.

Pressen från såväl borgarklassens attacker som arbetarklassens behov av att kämpa tillbaka, ger i längden fackföreningarna inget annat val än att börja förbereda sig för strid. Man ser föraningar om hur detta kan ske i länder som Storbritannien, Frankrike och USA. Men denna förändring går mycket långsammare än radikaliseringen inom arbetarklassen, särskilt i Sverige. 

Den närmaste tiden kommer därför avgrunden mellan arbetarklassen och dess fackliga representanter att fortsätta växa. Särskilt gäller detta unga, vars anslutningsgrad halverats sedan 1990-talets början. En lägre anslutningsgrad betyder här inte lägre stridbarhet: tvärtom. Det återspeglar sämre anställningsvillkor, mer missnöje – och att man är mindre tyngda av den svenska arbetarrörelsens konservativa traditioner. Det är en historisk lag att unga alltid hör till de första att röra sig i klasskampen.

Palestinarörelsen, den vilda pendelstrejken, Teslastrejken, återkommande demonstrationer mot nedskärningar – allt detta är tecken på att isen håller på att brytas. Ilskan är för stor, arbetstempot på arbetsplatserna för högt, den rasistiska hetsen från regeringen för extrem, för att arbetarrörelsen ska kunna blockera all klasskamp. Ju mer de försöker blockera klasskampen nu, desto sämre blir deras förmåga att göra det i framtiden.

Perspektiv för ett revolutionärt kommunistiskt parti

Svenskar väntar i allmänhet sig saker som att få hjälp i tid om man är sjuk, att man ska orka med en givande fritid vid sidan av jobbet, att den som “gör rätt för sig” också ska få ett bra liv. Man väntar sig att alla ska kunna ha ett tryggt, varmt och säkert boende, där man alltid har råd med el, mat på bordet, och en hel del mer därtill. Men allt som man tidigare tagit för givet, ställer kapitalismens kris under fråga.

Medan ledarna för arbetarrörelsen pysslar med olika intriger, kompromisser, små justeringar i olika dokument och så vidare, känner vanliga arbetare att världen håller på att rasa samman. 

Kapitalismens kris har krossat den materiella grundvalen för illusioner i systemet. Visserligen kan idéer leva kvar länge efter att de slutat motsvara verkligheten, särskilt när det finns mäktiga organisationer som backar upp dem. Men stora händelser skakar om folk, och tvingar dem att se verkligheten i ett nytt ljus. 

På det sättet finns det ett före och ett efter coronapandemin, men också Ukrainakriget och levnadskostnadskrisen, liksom Israels invasion av Gaza. Det politiska medvetandet kan aldrig återgå till situationen före dessa händelser skakade om det. Ett av förra årets nyord, “permakris”, har börjat få en mycket konkret innebörd för svenskar.

Att tre av fyra anser att Sverige går åt fel håll, visar att de redan anar att saker är på väg att bli betydligt värre. Nya chocker är på väg. Det gäller ekonomin och fattigdomen, imperialisternas krig, klimatet, och inte minst välfärden.

Under 2024 planerar regionerna att varsla 5300 personer inom vården. I Östergötland talar ordföranden för Distriktsläkarföreningen om en “jättestor risk för kollaps av hela primärvården”. Situationen är densamma i skolan, i äldreomsorgen, för socialtjänsten, och så vidare, och så vidare. 

Vid en viss punkt slår kvantitet över i kvalitet. Inom välfärden har kampen än så länge främst tagit sig uttryck genom massuppsägningar, mindre namninsamlingar och demonstrationer. Att vi fortfarande inte sett någon större rörelse eller strejk beror på att fackföreningarna vägrat organisera det. Men det är bara en tidsfråga innan pressen underifrån blir för stor och det bryter ut en vild strejk – eller att fackföreningarna tvingas ut i strejk. 

En liknande press existerar inom många sektorer. Bemanningsföretag och underleverantörer har använts effektivt av kapitalister för att skapa hela branscher där otrygga anställningar med extrema arbetsvillkor blivit norm. Nyare företag som Northvolt, som av politikerna lyfts fram som förebilder för den gröna omställningen, har arbetsvillkor som mer liknar sådana man vanligtvis kan se i länder som Kina. En av konsekvenserna är ett ökande antal dödsolyckor på arbetsplatserna. 2023 var det dödligaste året på arbetsplatserna sedan 2008, med två dödsfall på just Northvolt. 

I förorterna finns en ständig ilska som kan koka över i både kravaller och klasskamp. Upploppen i samband med koranbränningarna, Palestinarörelsen, liksom Black Lives Matter-rörelsen 2020 är bara början. 

Men högerregeringen har inte något annat att komma med än att fortsätta utmåla invandrare och i synnerhet muslimer som det avgörande samhällsproblemet. De kommer fortsätta att öka polisrepressionen i förorterna och öka otryggheten för flyktingar för att försöka vinna även nästa val. Med det hälls ytterligare bensin på elden. Vad de än gör, gör den härskande klassen fel. 

Överallt ser vi krutdurkar som riskerar att explodera. Situationen för arbetarklassen börjar bli outhärdlig. I förordet till Ryska revolutionens historia förklarar Trotskij att det är just detta som gör att massorna känner att de måste skrida till handling. 

”I vanliga fall höjer sig staten, vare sig den är monarkisk eller demokratisk, över nationen, och historien görs av specialister i branschen – kungar, ministrar, byråkrater, parlamentariker och journalister. Men vid de avgörande skeden då massorna inte längre kan uthärda den gamla ordningen, bryter de ned de barriärer som avstänger dem från den politiska arenan, sveper bort sina traditionella representanter och skapar genom sitt eget ingripande den första grundvalen för en ny regim… För oss är revolutionens historia först och främst historien om massornas våldsamma inträde på den scen där de själva avgör sina öden.”

Naturligtvis kommer klasskampen genomgå många stadier innan en revolutionär resning ställs på dagordningen. Arbetarklassen bär på mycket bagage från det förflutna som man måste skaka av sig. Men redan nu ser vi början på processen, och vid en viss punkt kommer det att gå mycket fort. Stämningarna i Palestinarörelsen är en föraning om vad som komma skall i hela arbetarklassen.

Särskilt gäller detta ungdomen. Man har inte samma bagage, varken av minnen från kapitalistisk uppgång och reformer eller från nederlag i klasskampen. Man har också den svagaste kopplingen till den reformistiska arbetarrörelsen. Det är värt att påpeka att de som går på gymnasiet nu aldrig sett något annat än kapitalismen i kris, med allt vad det innebär. 

Över hälften av 15–24-åringarna säger att de inte har råd att köpa någonting utöver det mest nödvändiga. En majoritet är också övertygad om att de kommer att få det sämre än tidigare generationer. Detta är en förkrossande dom över systemets förmåga att öka människans rikedomar.  

Att en femtedel av den amerikanska ungdomen och en tredjedel av den brittiska ser kommunism som det ideala ekonomiska systemet, visar något avgörande. Kapitalismens kris håller på att forma ett skikt av ungdomen till kommunister, till vad som kan och måste utkristalliseras till en medveten förtrupp i arbetarklassens kamp för att avskaffa systemet. 

Kommunisternas uppgift kan därför sammanfattas enkelt: organisera den kommunistiska förtruppen. Bygg ett revolutionärt kommunistiskt kaderparti, som kan bli ryggraden till ett framtida kommunistiskt massparti. Så länge detta inte existerar, kommer kapitalismen att fortsätta dra mänskligheten allt närmare barbariet. 

Vår roll är inte att föreläsa från sidlinjerna, utan att kämpa sida vid sida med andra arbetare och unga i klasskampen – och därmed vinna deras respekt och förtroende. Men om detta vore vår enda aktivitet, skulle vi bara vara aktivister, utan existensberättigande som separat parti. 

Vår viktigaste uppgift är att hjälpa arbetare och unga att dra de nödvändiga slutsatserna från sin erfarenhet: att arbetarklassen måste gripa makten och störta kapitalismen – och att de måste delta i organiseringen av ett revolutionärt kommunistiskt parti för att åstadkomma detta. Vi måste ta in idéerna på varje arbetsplats, på varje skola och på varje universitet.

Arbetarklassen må vara objektivt starkare än någonsin, men utan en kommunistisk ledning är nederlag oundvikliga. Den eufori som uppstår när man känner sin egen styrka och förmåga, följs därför oundvikligen av trötthet, apati och desperation. Men slagna arméer lär sig mycket, som Engels påpekade. Klassen måste resa sig igen, eftersom krisen inte lämnar något annat val.

Vi måste se varje nytt utbrott av klasskamp – det kommer många under den kommande perioden – som en chans att höja klassmedvetenheten och organisera det parti arbetarklassen behöver. Vår förmåga att ingripa och påverka händelserna är i sin tur helt beroende av hur långt vi kommit i detta arbete. 

Vi har historiens ström på vår sida. Varje dag öppnar krisen ögonen på nya arbetare och unga, i ett tempo som ständigt ökar. 

I det enorma vakuum som finns, kommer vårt unga parti att kastas in i händelsernas centrum långt snabbare än vi kanske tror. Vi måste så snabbt som möjligt göra oss redo.

Revolution

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,173FansGilla
2,234FöljareFölj
815FöljareFölj
2,021FöljareFölj
680PrenumeranterPrenumerera

Senaste Artiklarna