Detta dokument antogs på Revolutions årsmöte i mars och skrevs innan kriget i Ukraina bröt ut. Det pekar ut de bakomliggande processerna: växande instabilitet, fortsatt ekonomisk kris med ökad inflation och borgarklassens försök i varje land att avleda arbetarklassens uppmärksamhet ifrån deras verkliga problem. Följden under den kommande perioden kommer att vara en skarp upptrappning av klasskampen.
De senaste två åren har vi sett en oöverträffad turbulens för det kapitalistiska systemet på världsskala. Massiv instabilitet med politiska och ekonomiska kriser som avlöser varandra, skärpta klassmotsättningar, klasskamp, massrörelser med revolutionära förtecken och revolutioner. Detta beror på den återvändsgränd som det kapitalistiska systemet befinner sig i: ett socioekonomiskt system som upphört att vara progressivt och tvärtom blivit ett fruktansvärt hinder för produktivkrafternas (och därmed mänsklighetens) fortsatta utveckling.
Redan före pandemin fanns ett växande ifrågasättande av kapitalismen. De senaste tio årens klasskamp och revolutioner världen över har inspirerat arbetarklassen och satt skräck i klassfiendens strateger. Men pandemin innebar en vändpunkt i massornas medvetande. Kapitalismens oförmåga att sätta stopp för pandemin har avslöjat den inför miljoner människor världen över.
I ett rationellt samhälle, med en socialistisk planerad ekonomi, hade det varit fullt möjligt att förhindra att coronaviruset utvecklades till en pandemi. Att nära sex miljoner människor mist sina liv, enligt de officiella siffrorna, beror enbart på kapitalismens anarkiska och kortsiktiga karaktär. Dessa siffror läggs till det tysta folkmord kapitalismen genomför varje år där tiotals miljoner dör till följd av brist på sjukvård och mediciner, eller svält och hemlöshet – en situation som förvärrats av den ekonomiska kris som pandemin utlöste.
De två främsta hindren för produktivkrafternas utveckling, det privata ägandet av produktionsmedlen och nationalstaten, visade sig vara oöverstigliga hinder för en rationell bekämpning av pandemin. I stället för samordnad strategi och samarbete över landsgränserna har vi sett en vildsint strid mellan nationerna om tillgången på skyddsmaterial och vaccin – där de fattigaste länderna som vanligt fått betala det högsta priset.
Det totala haveri som de kapitalistiska ländernas hantering av pandemin inneburit, i kombination med deras ständiga försök att beskylla vanliga arbetare och ungdomar för smittspridningen, har massivt ökat polariseringen i samhället. Vaccinpassen och den hårda retoriken gentemot ovaccinerade är bara det senaste ledet i detta, som inte ökar viljan att vaccinera sig utan tvärtom ökar misstron till regeringar, läkemedelsindustrin och samhället i stort.
De kapitalistiska regeringarnas första prioritering har naturligtvis varit att rädda borgarklassens vinster. Samtidigt som pandemin drev 150 miljoner barn in i fattigdom, ökade världens 500 rikaste sina förmögenheter med över 9000 miljarder dollar under 2021. Bara de tio rikaste svenskarna blev 371 miljarder kronor rikare, vilket är mer än hela den samlade kostnaden för Sveriges hälso- och sjukvård. Den avgrund som skiljer arbetarklassen och borgarklassen åt är djupare än någonsin tidigare.
Över hela världen finns det ett växande hat mot de rika, deras institutioner och företrädare, vilket märks särskilt tydligt bland unga. År 2019 visade en undersökning att en majoritet av jordens befolkning anser att kapitalismen gör mer skada än nytta. 2018 visade en undersökning av Yougov att 42 procent av alla amerikaner har en positiv syn på socialism, och samma undersökning året efter visade att 28 procent av ”generation z” och 36 procent av ”millenials” har en positiv syn på kommunism. I Storbritannien svarade 67 procent mellan 16 och 34 år i en undersökning från 2021 att de ”vill leva i ett socialistiskt samhälle”. Den unga generationen har vuxit upp under den globala uppvärmningens och klimatkrisens ständiga hot. Att kapitalismen så uppenbart är oförmögen att lösa dessa problem, bidrar ytterligare till att unga letar efter andra alternativ.
Klaus Schwab, grundaren och ordförande för World Economic Forum, uttryckte i sin bok The Great Reset från 2020 den analys som allt större delar av den härskande klassen tvingats till: ”Ett misslyckande med att ta itu med och lösa de djupt rotade problemen i våra samhällen och ekonomier kan öka risken för att en omställning, liksom tidigare i historien, i slutändan påtvingas genom våldsamma chocker som sammandrabbningar och till och med revolutioner. Det är upp till oss att ta tjuren vid hornen. Pandemin ger oss chansen: den ’innebär en ovanlig men liten öppning för möjligheten att reflektera, tänka om och ställa om vår värld’.”
Syftet med stimulanspaketen i början av pandemin var inte bara att undvika en långvarig djup kris i ekonomin, utan även att avvärja en alltför stor ökning av arbetslöshet och fattigdom i de avancerade kapitalistiska länderna, i rädsla för vad som annars skulle ske. Den svenska industrimagnaten Jacob Wallenberg konstaterade i mars 2020 att effekterna om man inte lyckades bromsa det ekonomiska fallet skulle bli: ”social oro, våld och socio-ekonomiska konsekvenser”.
Stimulanserna och rädslan för att bli smittad höll tillbaka klasskampen i pandemins första skede. Men redan under sommaren 2020 började vi åter se massrörelser bryta ut – inte minst Black Lives Matter-rörelsen i USA, med 26 miljoner deltagare. Varje månad – periodvis nästan varje vecka – har vi sett nya massrörelser träda in i världsrevolutionens strömvirvel, från Colombia och Peru till Belarus och Kazakstan. Ökad inflation har i flera länder börjat leda till växande strejkrörelser.
Ingen stimulanspolitik i världen kan överbrygga den massiva klyfta som blir allt bredare mellan arbetare, unga och världens fattiga å ena sidan och kapitalisterna och deras försvarare å andra sidan. Tvärtom har deras försök till keynesiansk politik bara drivit på inflationen och därmed också klasskampen. Varje försök att skjuta problemen på framtiden leder bara till ännu större motsättningar som förr eller senare måste brisera.
Även om Sverige släpar efter i jämförelse med många andra delar av världen, ser vi alla de huvuddrag som kännetecknar världssituationen även här: politisk och ekonomisk instabilitet, en ökande polarisering, växande klassklyftor och en djupgående radikalisering som uttrycks på ett motsägelsefullt sätt till följd av bristen på en stark ledning till vänster. De svenska marxisternas viktigaste uppgift är att se bortom det tillfälliga och sekundära och förstå vad som är bestående och primärt. Vi kan bara förstå situationen i Sverige genom att se utvecklingen som en del av den världsrevolutionära processen i sin helhet. Det viktigaste att förstå är att situationen kan förändras lika snabbt här som den gjort i andra jämförbara länder. Vi måste vara beredda på oöverträffade och skarpa vändningar i den sociala, ekonomiska och politiska situationen.
Den svenska kapitalismens återvändsgränd
Regeringens högerpolitik, pandemin och den ekonomiska krisen drabbar en arbetarklass som redan genomlevt tre årtionden av ständiga försämringar. Tidigare generationer arbetare växte upp under en period av full sysselsättning, där miljonprogrammet byggde bort bostadsbristen och välfärden byggdes ut massivt. Även om det fanns stora problem, framstod det för den breda majoriteten inom arbetarklassen som att mycket gick åt rätt håll och gradvis förbättrades.
Det var grunden till det stöd Socialdemokraterna hade inom arbetarklassen och den höga anslutningsgraden inom fackföreningsrörelsen. Illusionerna i reformismen stärktes massivt, eftersom arbetarrörelsens ledare faktiskt levererade reformer.
Dagens unga arbetare har i stället växt upp under en period präglad av otrygga anställningar, nedskärningar och privatiseringar. Den växande bostadsbristen gör exempelvis att mer än en tredjedel av alla unga vuxna mellan 20–27 år tvekar inför att bilda familj eller flytta till annan ort.
Sverige har gått från att vara världens jämlikaste land 1980, till att vara det OECD-land där ojämlikheten ökat allra mest. En genomsnittlig direktörslön har gått från att vara nio gånger större än en industriarbetares till att nu vara 65 gånger större. Den ojämlika fördelningen av rikedomar i Sverige är inte längre jämförbar med andra europeiska länder, utan snarare med länder som Sydafrika eller USA.
Sverige har blivit ett skatteparadis för de rika, med en brutal och skamlös exploatering av arbetarklassen, och inte bara dess fattigaste delar. Förbättringar av produktiviteten kommer inte arbetarklassen till del, utan blir tvärtom extrema övervinster som exporteras till skatteparadis eller investeras exempelvis av de svenska storbankerna i Baltikum.
Andelen svenskar som idag lever under ”låg ekonomisk standard”, alltså i relativ fattigdom, har inte varit så hög sedan SCB:s mätningar började 1975. Levnadsstandarden (mätt som disponibel inkomst) i Göteborgs och Malmös mest invandrartäta områden är i dag hälften av levnadsstandarden i övriga Malmö och Göteborg. I en DN-artikel nyligen konstaterades att skillnaderna i levnadsstandard inom svenska storstäder numera är lika stora som skillnaden i levnadsstandard mellan Sverige och länder som Chile, Kazakstan och Turkiet.
Många av de saker som arbetare tidigare kunde ta för självklara i Sverige, som att ha ett arbete eller en bostad, att ha någon slags grundläggande trygghet, att man får hjälp när man blir sjuk eller arbetslös, framstår som en dröm från ett svunnet förflutet. Pressade av den internationella konkurrensen anser sig inte kapitalisterna längre ”ha råd” med extravaganta utgifter som kan ge arbetarklassen ett drägligt liv.
Marx förklarade att det historiska rättfärdigandet för varje samhällssystem är att de kunde utveckla produktivkrafterna: arbetskraften, industrin, jordbruket, tekniken och vetenskapen. Denna utveckling ökar det samhälleliga överflödet och lägger grunden för att frigöra mänskligheten från den vardagliga kampen för att överleva.
Det var den oerhörda utvecklingen av produktivkrafterna som möjliggjorde de stora eftergifter som borgarklassen gick med på till arbetarklassen i västvärlden under efterkrigstiden. Det som satte stopp för den periodens stora reformer var krisen på 1970-talet, som signalerade en ny period i kapitalismens utveckling.
Produktivitetstillväxten – ett sätt att mäta produktivkrafternas utveckling – har i OECD-länderna stadigt sjunkit de senaste femtio åren. År 1970–1977 ökade produktiviteten med 26 procent, 1977–1987 med 24 procent, 1987–1997 med 23 procent, 1997–2007 med 21 procent och mellan 2007–2017 med bara 9 procent.
Vad dessa siffror inte visar är att man sedan krisen på 1970-talet uppnått en allt större del av ökningen i produktiviteten genom att pressa arbetarna att arbeta hårdare. I stället för att investera i produktionsmedel som maskiner, infrastruktur och så vidare, har kapitalisterna allt mer förlitat sig på ökad utsugning – och hellre spekulerat med överskottet på börsen eller i fastigheter än att återinvestera det i faktisk produktion.
I Sverige ledde den växande världshandeln under efterkrigstiden till en stark svensk industri som kunde exportera till ett Europa som behövde byggas upp efter andra världskriget. Men trots att även uppgången under 1990-talet och tidigt 2000-tal drivits på av den ökade världshandeln, med inträdet av forna Sovjetunionen, Kina och andra före detta deformerade arbetarstater på den kapitalistiska marknaden, har de senaste årtiondena i stället präglats av avindustrialisering. Med automatisering och flytt av fabriker utomlands har antalet arbetare som arbetar inom industrin minskat drastiskt sedan 1980-talet.
Bara under de senaste två årtiondena har gruv- och tillverkningsindustrin förlorat fler än 150 000 anställda. Branschens andel av ekonomin har gått från 20 procent för 40 år sedan till runt 14 procent i dag. Till viss del har detta vägts upp av en samtidig ökning av arbetstillfällen inom tjänstesektorn som i dag utgör 70 procent av Sveriges BNP. Men många av dessa arbeten koncentreras till storstadsregionerna, till skillnad från industrierna som innebar arbetstillfällen för arbetare både i storstäderna och i glesbygden.
Det innebär inte som pessimister inom vänstern och akademiker gärna hävdar, att Sverige inte längre har några industriarbetare, eller att arbetarklassen försvunnit. Vad det framförallt innebär är att den svenska kapitalismens stabilitet, som gödde de reformistiska illusionerna inom arbetarklassen under efterkrigstiden, är slut.
Medan många arbetare som växte upp på landsbygden och i småstäder under efterkrigstiden kunde gå direkt från grundskolan till ett fast jobb på en närliggande industri, har dagens unga arbetare i glesbygden ofta inget annat val än att flytta ifrån sin hemort eller bli arbetslös.
Tjänstesektorns tillväxt har inte till fullo kompenserat för avindustrialiseringen. Sedan 1990-talskrisen har vi aldrig kommit i närheten av den låga arbetslöshet som rådde under efterkrigstiden. Ungdomsarbetslösheten har sedan 1990-talet stadigt legat runt 15–20 procent. Till skillnad från de gamla industrijobben, möter arbetare i dag en helt annan och mycket hårdare arbetsmarknad präglad av otrygga anställningar genom bemanningsföretag, korttidsvikariat och sms-anställningar. Allt detta är ett sätt för kapitalisterna att pressa ned sina kostnader för arbetskraften och därigenom öka sina profiter.
De har också försökt öka utsugningen genom att attackera den sociala lön som kommer arbetare till del genom socialförsäkringarna och välfärden. Under de senaste 30 åren har vi sett hur stora delar av välfärden pressats till bristningsgränsen, med fruktansvärda konsekvenser både för kvaliteten och välfärdsarbetare inom skola, vård och omsorg.
År 2018 beräknade Dagens Arena att det skulle behövas ytterligare 81 000 personer i välfärden för att upprätthålla samma kvalitet som 1990. Tidigare uppskattningar har visat att det kan behövas så mycket som 200 000 eller 300 000 nya anställda. Bara i vården har antalet vårdplatser och intensivvårdsplatser mer än halverats sedan 1990-talets början. När coronapandemin bröt ut hade Sverige lägst antal vårdplatser per invånare i Europa.
Krisen 2008 var en avgörande vändpunkt i situationen på världsskala. Sverige klarade sig trots industrikris ändå relativt väl genom krisen, och har lyckats undvika de massiva nedskärningar som vi såg i de mest krisdrabbade länderna. Men återhämtningen har varit svag och den nya normaliteten som etablerats har visat med all önskvärd tydlighet att systemet inte har någonting att erbjuda för majoriteten av befolkningen.
Samtidigt som Sverige blivit ett allt hårdare och råare samhälle, där de nakna konsekvenserna av klassamhället och kapitalismen leder till synlig misär och utslagning, lever ett fåtal människor i extremt överflöd. Detta har enorma konsekvenser för klassmedvetandet.
Inflationen är tillbaka
Ställda inför avgrunden när coronapandemin bröt ut, kände sig borgarklassen tvungna att ösa ur statens skattkistor på ett sätt som saknar motstycke i fredstid. Bara under pandemins första två månader pumpade världens regeringar enligt McKinsey ut tre gånger så mycket som under hela den ekonomiska krisen 2008–09. I maj 2021 beräknade Världsbanken att 85 länder tillsammans spenderat nästan 20 000 miljarder dollar i olika stimulanspaket.
Världens centralbanker gjorde sitt genom att sänka styrräntorna till rekordlåga nivåer och köpa obligationer, alltså trycka och låna ut pengar. Såväl var fjärde dollar som var fjärde krona som någonsin cirkulerat har skapats under pandemin. För att hålla nere lånekostnaderna för stater och storföretag dränkte man marknaderna i nytryckta pengar.
På det sättet hoppades man att pandemin bara skulle bli en tillfällig paus i ekonomins utveckling: återhämtningen från de rekordstora fallen i BNP under andra kvartalet 2020 skulle bli ”v-formad”, som man uttryckte det. På kort sikt var detta i stort sett framgångsrikt. Man förhindrade bankkriser och statsbankrutter genom att undvika att lånebubblorna världen över sprack, samtidigt som man upprätthöll och ökade konsumtionen genom bland annat subventionerade anställningar och (särskilt i USA) helikopterpengar i form av checkar till hushållen.
Men att öka köpkraften på ett artificiellt sätt, genom tryckta och lånade pengar, är ett recept på inflation. I ett läge där coronaviruset hindrat folk från att konsumera tjänster som bio, restaurangmat och resor, har detta dessutom lett till en extremt hög efterfrågan på konsumtionsvaror som inredning, cyklar, datorer med mera. Industrier och transportföretag som stannat under pandemins första våg – och i omgångar fortsatt att stängas ner i flera länder – har plötsligt behövt leverera på en helt annan skala än tidigare. I takt med att vågen av artificiell efterfrågan svept över världens ekonomier har olika leveranskedjor börjat bryta samman, vilket skapat flaskhalsar och höjda priser över hela linjen.
Resultatet är att inflationen stiger brant. Pådrivet av Joe Bidens stimulanspaket, nådde den amerikanska inflationen sju procent i december – den högsta nivån sedan 1982. I eurozonen nådde inflationen fem procent och i Sverige fyra.
Normalt sett skulle detta redan ha lett till räntehöjningar för att stävja inflationen. Problemet är att borgarklassen under årtionden ökat utlåningen för att undvika effekterna av en djup kapitalistisk kris. Under 2020 ökade de totala globala skulderna med 19 500 miljarder dollar, en siffra som saknar motstycke – och de uppgår nu till en rekordnivå på nästan 300 000 miljarder dollar, eller 350 procent av världens BNP. På samma sätt som en missbrukare behöver allt mer droger för att uppnå samma rus, är kapitalismen beroende av allt större lån till allt lägre räntor för att inte krascha.
I Sverige har år av nedskärningar visserligen lett till en låg statsskuld, men i gengäld har svenska hushåll bland de högsta skulderna i Europa. Den främsta orsaken har de senaste åren varit att Riksbanken haft en extremt låg styrränta och köpt statsobligationer i stor skala, alltså att man tryckt pengar (så kallade kvantitativa lättnader). Syftet har framförallt varit att hålla kronans värde lågt i relation till andra valutor, gynna exportindustrin och därmed stödja inflationen och ekonomin – på arbetarnas bekostnad.
Men i en situation med stor bostadsbrist har de låga räntorna lett till en massiv ökning av bostadspriserna, som svenskar har fått betala genom att ta allt större lån och högre hyror. Som andel av disponibel inkomst är hushållens skulder nu dubbelt så stora som under slutet på 1990-talet – och var nionde bolånetagare har en skuldkvot på över 450 procent.
För att förhindra att denna lånebubbla skulle spricka, bestämde sig Riksbanken när coronakrisen utlöstes för att blåsa upp bubblan ytterligare. Sedan krisens början har man fördubblat sitt innehav av värdepapper, som nu uppgår till 700 miljarder kronor. Framförallt har man köpt så kallade säkerställda obligationer (bostadsobligationer) som ges ut av bankerna med hushållens bostadslån som säkerhet. På det sättet såg man till att hålla nere både bankernas och hushållens lånekostnader. Samtidigt som de är mer skuldsatta än någonsin, hade bostadsägare också de lägsta räntorna någonsin under 2021.
I kombination med de massiva internationella stimulanserna, återhämtningen och regeringens olika stödpaket till företagen, förhindrade detta en bostads- och bankkrasch i Sverige i stil med den svenska på 1990-talet, eller amerikanska 2008–2009. Men i stället för att falla ökade bostadspriserna rekordmycket under 2021, vilket gjorde att hushållens skulder fortsatte stiga brant.
Detta innebär att det skulle räcka med mindre räntehöjningar för att minska hushållens köpkraft, försämra många arbetares levnadsstandard och sänka konsumtionen kraftigt. Detta skulle omedelbart skada ekonomin och riskera att utlösa ett fall på boprismarknaden. Finansinspektionen beräknar att det skulle räcka med att 2021 års prisuppgångar på aktie- och bostadsmarknaden raderas ut, för att var tredje låntagare skulle få stora finansiella problem.
Därför har Riksbanken dragit sig in i det sista för att erkänna någonting annat än att inflationen är tillfällig – konsekvenserna av att höja räntan snabbare än de tänkt är alltför allvarliga. Marknaden däremot räknar redan med höjda bolåneräntor, och i en analys i januari föreslog SBAB:s boendeekonom att skuldsatta hushåll borde ”flytta till något billigare [boende]”.
Vad borgarklassen än gör nu, så gör de fel. Snabba räntehöjningar eller minskade stimulanser riskerar att orsaka en ny ekonomisk kollaps, samtidigt som den nuvarande politiken leder till allt värre inflation.
2018 orsakade amerikanska Federal Reserve stora börsfall och kastade in länder som Turkiet och Argentina i valutakriser när de försökte höja räntan till mer normala nivåer, och i dag är motsättningarna betydligt större. Det har räckt att Federal Reserve under vintern antytt att man kan behöva börja höja räntan snabbare än tänkt för att världens börser ska börja skaka. Risken för stagflation är tydlig: hög inflation i kombination med låg eller obefintlig tillväxt.
I Sverige har reallönerna redan börjat sjunka på grund av inflationen. Särskilt elprisernas ökning under vintern har drabbat många och lett till verklig misär för många arbetare i småhus, men inte enbart. I Göteborgs-Posten 18 januari kunde man läsa om fattigpensionärer som bara hade råd att duscha en gång i veckan och barnfamiljer som drar ner på värmen, diskar kallt och sitter i mörker hemma.
Denna typ av plötsliga dramatiska förändringar till det sämre är typiskt för den period vi lever i – och har stora effekter på klassmedvetandet. Det är ingen slump att samtliga partier behövde ta ställning för någon slags lättnad för de som drabbades hårdast. Om den socialdemokratiska regeringen ville sitta kvar efter valet 2022, hade den inget annat val än att föreslå ett särskilt krisstöd till två miljoner hushåll.
En särskild anledning till elprisernas höjning har under vintern varit konflikten om gasledningen Nord Stream 2 från Ryssland. Men det finns också långsiktiga problem som borgarklassen inte kan lösa på något enkelt sätt: avregleringen av elmarknaden, behovet av allt mer elektricitet till industrin och den illa förberedda övergången till förnyelsebar energi som orsakar större svängningar i eltillgången – allt detta gör att Energimarknadsbyrån räknar med fortsatt stora prisrörelser.
I en ovanligt ärlig analys konstaterade finanstidningen Dagens Industri i december 2021 att ”stigande konsumentpriser riskerar väcka den björn som sover och damma av 1900-talets definierande motsättning mellan arbete och kapital”. Artikelförfattaren varnade för risken för att strejker skulle leda till löneökningar, och konstaterade att det var bäst att inte arbetare tog del av analysen: ”Vi får hoppas att denna artikel begravs och inte letar sig till Markaryd eller några andra orter där den kan väcka anspråk på en större del av vinstkakan.”
Decennier av nedskärningar har visserligen gjort att den svenska borgarklassen skaffat sig ett visst manöverutrymme. Magdalena Andersson skröt om att hon var ”snålast i EU” som finansminister i SvD i augusti, och den svenska statsskulden är extremt låg med internationella mått mätt, bara drygt 20 procent av BNP.
Men det finns bestämda gränser för i vilken utsträckning de kan använda detta för att köpa sig klassfred. Alla förbättringar för arbetare riskerar att slå mot företagens konkurrenskraft, och som den nuvarande situationen visar kan allt för stora stimulanser orsaka inflation. Exportberoendet innebär att en ny nedgång skulle slå hårt. Särskilt i kombination med inflation och hög ränta, riskerar hushållens skulder att samtidigt orsaka en bankkris. Alla dessa risker är borgarklassen och deras politiska representanter väl medvetna om, och det är orsaken till regeringens ”snålhet”.
För många svenska arbetare var de senaste decenniernas reallöneökningar något som gjorde att det ändå kändes som att vissa saker blev bättre, trots att välfärden och skyddsnäten urholkades till oigenkännlighet. Men kapitalismens kris innebär att denna period nu också går mot sitt slut, vilket kommer att göra det betydligt svårare för arbetarrörelsens ledning att hindra arbetare från att kämpa tillbaka.
En växande ilska
När en katastrof som coronapandemin bryter ut, har många arbetare förståelse för att det krävs vissa extra uppoffringar för att få saker att gå runt. Vissa tvingas arbeta hårdare; andra drar åt svångremmen för att man blir varslad.
Men två år in på pandemin är inga av arbetarklassens grundläggande problem lösta. Nästan en halv miljon är arbetslösa, varav så mycket som en tredjedel varit det i över sex månader. Under vinterns sjukskrivningar drabbades alltifrån apotek till tågtrafik, det senare kraftigt förvärrat av SJ:s katastrofala schemaläggningssystem. Samtidigt som regeringen med sedvanligt nyspråk påstod stolt i juni 2021 att ”Sverige har ett socialt grundskydd för människor som är nästintill heltäckande”, berättade Stadsmissionerna om dagliga besök från över 5000 personer som behöver mat och kläder.
Det stora antalet äldre som dött under pandemin har också gjort att den förväntade livslängden för män minskat med nästan ett år och för kvinnor med ett halvår, enligt en studie gjord av universitetet i Oxford. Sverige är ett av de 29 länder i studien där livslängden minskade mest till följd av pandemin. Inte sedan andra världskriget har den förväntade livslängden sjunkit så mycket i Sverige.
Detta är resultatet av den cyniska strategi som den svenska regeringen och Folkhälsomyndigheten haft under pandemin. Tusentals liv har bokstavligen offrats för att de styrande politikerna och tjänstemännen oroat sig mer över kapitalisternas vinster än hur många som kan komma att dö. Ändå har knappt ett enda erkännande hörts från Löfven, Andersson eller Tegnell om vilken katastrof deras strategi inneburit.
Efter alla hycklande ord från Sveriges politiker om vilka hjältar vårdarbetarna varit under pandemin, alla applåder och löften om satsningar har antalet intensivvårdsplatser inte ökat, utan minskat ännu mer. Sommar, höst, vinter – så gott som varje ny årstid innebär en ny akut kris i vården med avdelningar som stängs ner, folk som väntar i över ett dygn på akuten, och inte minst långa extrapass. Samtidigt ligger det nedskärningskrav på sjukhus över hela landet. I en insändare till Göteborgs-Posten beskrev en sjuksköterska en frustration som många vårdarbetare i landet känner.
”Ni hyllade oss under pandemin. Ni applåderade oss och kallade oss hjältar. Pandemin var visserligen en otroligt tuff tid för oss inom vården, men vi går igenom dessa tuffa tider även utan en global pandemi. Vårt arbete tar aldrig slut. Nu när pandemin har trappats ner så står vi framför en tid med gigantiska vårdköer, patienter med post-covid och patienter som är sjukare än tidigare … Nu har sjukhuset fått ett besparingskrav och ska minska på antalet vårdpersonal. Det blir fler patienter per sjuksköterska och samtidigt tvingas vi arbeta fler helgpass. Denna åtgärd ska ha minst påverkan på patientvården. De använder oss som pjäser i sitt politiska maktspel utan tanke på vem de offrar.”
Många grupper har nått gränsen för vad man kan acceptera. Under barnmorskornas massuppsägningar under hösten organiserades spontana stöddemonstrationer i flera olika städer, och på en vecka samlade namninsamlingarna ihop 90 000 underskrifter. På demonstrationen i Stockholm blev det ärkereaktionära moderata finansregionrådet Iréne Svenonius grundligt utbuad, och i slutändan tvingades Stockholmsregionens borgerliga ledning att utlova mer pengar samt att tidigarelägga öppnandet av en ny förlossningsklinik.
Samtidigt lanserade barnmorskestudenter i Västra Götalandsregionen ett uppror, där det kanske mest slående av de tolv kraven var ”Möjligheten att under vårt arbetspass kunna ta vår rast, äta vår lunch och gå på toaletten.”
I en situation där arbetare är beredda att förlora jobbet för att få igenom sina krav, säger det sig självt att fackförbunden skulle kunna utlösa massprotester genom att lyfta ena lillfingret. Men ingenting kunde vara mer främmande för Vårdförbundets nuvarande ledning.
Detta leder till mängder av lokala initiativ från arbetare som larmar för att ta strid för bättre villkor. Sedan 2018 har olika grupper lanserat förskoleupproret, vårdupproret, lärarupproret, undersköterskeupproret, Stockholms sjukvårdsupprop, med flera. Inom äldreomsorgen pågår ständigt lokala protester mot så kallade ”hälsoscheman”. I Sundsvall försökte kommunen under hösten skära ned på skolorna med 112 miljoner kronor, vilket ledde till en rad demonstrationer som leddes av fackliga gräsrötter från Lärarförbundet, Lärarnas riksförbund och Kommunal. Detta tvingade politikerna i kommunen att ”bara” genomföra nedskärningar på 65 miljoner.
Det är smärtsamt uppenbart för allt fler att det inte väntar något ljus vid tunnelns slut. 2019 hade nio av tio kommuner nedskärningar inplanerade i budgeten. Tankesmedjan Balans gjorde en genomgång av budgeten för 2022 i fyra kommuner som tidningen Dagens samhälle utnämnt till ”årets superkommuner” – och samtliga planerar nedskärningar. I Uppsalas fall rör det sig exempelvis om nedskärningar på 17,4 miljoner på omsorgsnämnden, 35,5 miljoner på äldrenämnden, 20 miljoner på socialnämnden och 101 miljoner på utbildningsnämnden.
Det är inte svårt att föreställa sig hur arbetare som redan befinner sig på bristningsgränsen kommer att reagera.
Utöver detta beräknar regeringens egen välfärdskommission (där bland annat Magdalena Andersson ingår) att det, inräknat regeringens egna ”satsningar”, kommer att fattas ytterligare 30–45 miljarder kronor i välfärden till 2026. Rapporten konstaterar visserligen pliktskyldigt att välfärden behöver mer resurser, men framförallt vikten av ”att de offentliga resurserna används på ett alltmer effektivt sätt” – med andra ord att arbetarna springer snabbare.
Enligt Hjärnfonden har tre av tio inom vård, skola och omsorg redan så hög stressnivå att man är i riskzonen för att utveckla utmattningssyndrom. När man får en smittspridning som den under vintern finns det inga marginaler, utan plötsligt står en ensam förskolepedagog med en grupp på femton eller tjugo barn i olika åldrar.
Det framstår närmast som en förolämpning när Folkhälsomyndigheten kommer med rekommendationer som att ”hålla avstånd” eller ”undervisa utomhus” (under vintern), i trånga lokaler efter att man i åratal minskat personaltätheten. I Skolvärlden frågade en lärare retoriskt om Folkhälsomyndigheten tyckte att hennes 15-åringar skulle skriva nationella provet på en sten. ”I skolan är många barn ovaccinerade, vi är många personer på små ytor och de rekommendationer myndigheterna har gett oss är hittepå och gycklarnas julafton.”
Detta speglar vad många lärare känner. Den så kallade svenska strategin innebär att man lämpar över bördan på arbetarna, och den omänskliga situationen inom såväl skola som förskola har skapat en enorm ilska – som riktas direkt mot politikerna och myndigheterna. Som vi konstaterade i Svenska perspektiv 2021 håller synen på den svenska staten på att skakas om i grunden.
Efterhand inser man att det inte finns några bestämda gränser för hur långt försämringarna kommer att drivas. Alla de små rörelser som exploderar lokalt speglar att fler och fler arbetare förstår det. Detta gör det i sin tur svårare och svårare för den fackliga byråkratin att hindra ilskan från att blossa upp till en nationell storskalig kamp.
Detta gäller inte bara inom välfärden, utan i stort sett inom alla branscher. Samtidigt som nästan en halv miljon är arbetslösa har den nuvarande skakiga återhämtningen i ekonomin lett till arbetskraftsbrist inom en mängd sektorer. Detta leder till en ännu högre takt och hårdare arbetsbörda, men eftersom man inte behöver vara lika rädd för att förlora jobbet kan många arbetare samtidigt börja ställa högre krav. I kombination med inflation och sjunkande reallöner, som drabbar hela arbetarklassen, kan detta bli explosivt.
En enda stor landsomfattande rörelse – och en sådan kan brisera när som helst – skulle inspirera brett och förändra situationen i grunden: från passivitet till en snabb upptrappning av klasskampen.
Arbetarrörelsen hindrar arbetarna i klasskampen
Trots pressen mot arbetarklassen har vi inte sett några större försvarskamper mot högerpolitiken och konsekvenserna av kapitalismens kris sedan 1990-talet. De organisationer som formellt borde stå för arbetarnas intressen – Socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen – har sedan länge förvandlats till mäktiga apparater med ledningar som gör allt i sin makt för att klassens strävanden inte ska få ett radikalt uttryck, leder in kampen längs vägar som är ofarliga för systemet, eller begraver dem i politiskt snömos och tama kompromisser som i bästa fall tömmer dem på allt klassinnehåll och i värsta fall paketerar om en försämring för att framstå som en förbättring. Ledningen för arbetarrörelsen är förbundna med tusen trådar till det svenska kapitalet. Det hör inte till ovanligheterna att korruptionen sker öppet genom att socialdemokratiska ministrar (Pär Nuder, Thomas Östros, Göran Persson, med flera) belönas för sina svek genom toppjobb hos finanskapitalet.
I praktiken fungerar de ledande skikten inom dessa organisationer som en femtekolonn – en fiendestyrka bakom de egna stridslinjerna – som är mer intresserade av att bevara sina egna privilegierade och lukrativa positioner än att kämpa för klassens intressen.
Trotskijs analys i Övergångsprogrammet 1938 har aldrig varit mer aktuell:
”Det främsta hindret för den förrevolutionära situationens omvandling till en revolutionär situation är den opportunism som kännetecknar proletariatets ledning; denna lednings småborgerliga feghet inför storbourgeoisin, med vilken den till och med under dess dödskamp upprätthåller förrädiska förbindelser. I alla länder har proletariatet gripits av djup oro. Miljoner människor kommer ständigt på nytt till den revolutionära rörelsen. Men varje gång stöts de tillbaka av dess egna konservativa, byråkratiska apparater.”
Detta är den ruttna frukten av årtionden av klassamarbete och reformism. Under lång tid har arbetarpartierna administrerat nedskärningspolitiken och försämringarna, både i rikspolitiken, kommuner och landsting. Detta kunde delvis accepteras av partiernas aktivister och väljare under en period då man fortfarande vågade hoppas på att det snart skulle följas av något bättre. Den tiden är nu förbi.
En djup pessimism genomsyrar stora delar av det aktiva lagret inom arbetarrörelsen. Detta gäller även inom byråkratins vänster, som har vant sig vid att göra symboliska markeringar för att rädda sitt eget samvete, men är organiskt oförmögna att ta strid om ledningen över organisationerna. Pessimismen sprids på otaliga kurser, föreläsningar och diskussioner. Överallt sker ett negativt urval där proletära och radikala individer avskräcks, demoraliseras eller i vissa fall medvetet marginaliseras och hotas av uteslutning.
För varje år Socialdemokraterna suttit vid makten sedan 1994 har man i snitt förlorat nästan 10 000 medlemmar, och man har gått från nästan 260 000 år 1992 till 75 000 i dag. Inom både socialdemokratin och fackföreningarna finns det delar av byråkratin som ser med fasa på denna utveckling, vilket varit grundvalen för lanseringen av S-föreningen Reformisterna. Från sitt bildande i juni 2018 har de vuxit till 5700 medlemmar, vilket gör dem till den överlägset största S-föreningen.
Inför S-kongressen i november mobiliserade Reformisterna bakom flera olika vänsterkrav, däribland ett stopp för det finanspolitiska ramverket som fungerat som en garant för fortsatt nedskärningspolitik. Men partistyrelsen hade önskat avslag på nästan alla motioner och på själva kongressen förlorade de på alla avgörande punkter. Partikongressen röstade även för en stadgeändring där man inte längre kan vara med i en S-förening på en annan ort än där man bor, vilket undergräver hela Reformisternas organisationsmodell.
Men på typiskt byråkratmanér har nederlag i Reformisternas utskick döpts om till framgång: ”En ny progressivare socialdemokrati växer fram!”, skrev de 6 november. Daniel Suhonen, som spelat en ledande roll i föreningen, skrev en lismande artikel där han beskrev partihögerns Magdalena Andersson som ”socialdemokratins starkaste valarbetare”. Vad det faktiskt är för politik hon kommer att valarbeta för, talar han desto tystare om.
Genom banden till LO har Socialdemokraterna kunnat genomföra politik som inte ens de borgerliga partierna vågade sig på när de satt vid makten. Bakom kulisserna lyckades man få LO att sälja ut i fråga om både inskränkt strejkrätt och lagen om anställningsskydd. På kort tid gick LAS-överenskommelsen från att kallas ”en sminkad gris” av Kommunals avtalssekreterare Johan Ingelskog till att accepteras av först IF Metall och Kommunal och därefter hela LO. Kommunalordföranden Tobias Baudin tackades för sin roll i arbetet med en post som partisekreterare för Socialdemokraterna, där utan tvivel hans talang för att ’sminka grisen’ kommer att vara användbar.
Sveriges alltmer centraliserade arbetarrörelse har fungerat extremt effektivt för att hålla tillbaka kampen under de senaste årtiondena, och i de senaste avtalsrörelserna har det knappt skett en enda strejk. Under 2020 var antalet strejkdagar ”i princip noll” enligt Medlingsinstitutet, trots att 500 avtal undertecknades för tre miljoner arbetare. Men denna totala kapitulation har allvarligt undergrävt ledningens auktoritet och dess förmåga att hålla tillbaka klasskampen, vilket har allvarliga konsekvenser för borgarklassen.
Ett resultat av detta är att anslutningsgraden bland unga inom LO-yrken sjunkit snabbt, från 77 procent 1994 till 37 procent i dag. Men som rörelser som Fridays for Future, Refugees Welcome och kampen mot rasism och fascism visar, har detta inget att göra med någon minskad kampvilja från ungas sida – tvärtom. Det är ruttenheten i arbetarrörelsens ledning som gör att unga blir avskräckta från massorganisationerna. Det finns ingen anledning att dra pessimistiska slutsatser av detta – paradoxalt nog kan just den låga anslutningsgraden göra unga arbetare särskilt lättrörliga.
Ända sedan 1900-talets början har byråkratins kontroll över fackförbunden också skapat en tradition av kamp underifrån med olovliga (”vilda”) strejker. En liknande funktion, att gå runt den fackliga byråkratin, har de senaste åren fyllts av de olika upproren som lanserats. Detsamma gäller massuppsägningarna bland exempelvis sjuksköterskor och barnmorskor, som underlättats av arbetskraftsbristen inom dessa yrken. På vissa platser lokalt, såsom Seko Pågatåg i Skåne, har även särskilt stridbara skyddsombud gjort att arbetarna kunnat göra sin röst hörd.
Sådan kamp skapar också en press underifrån inuti fackförbunden att ta kamp. Det var just för att förhindra att en vild strejk skulle bryta ut som Seko motvilligt kallade till strejk vid Öresundstågen 2014. När klasskampen tilltar under den kommande perioden kan det leda till sprickor inom byråkratin, där mer stridbara delar till vänster försöker bygga på missnöjet. Fackföreningarnas kolossala storlek, liksom det allt större avståndet mellan arbetarrörelsen och arbetarklassen, gör dock att detta kan dröja.
Att Vänsterpartiet i större utsträckning börjat accepteras inom LO beror på missnöjet med Socialdemokraterna, som gör det svårare för LO-ledningen att ge ett helt okritiskt stöd. Men i den mån vänsterpartister lyfter en timid kritik inom LO rör det sig om enstaka aktivister. I och med högervridningen i övrigt, är ledningen för Vänsterpartiet helt lojala med klassamarbetet och LO-ledningen.
Vänsterpartiets högersväng
Missnöjet med Socialdemokraternas högerpolitik har i viss utsträckning uttryckt sig genom en uppgång för Vänsterpartiet i opinionen, där de ligger kring 10 procent. I medlemsantal har de mer än fördubblats från runt 12 000 vid valet år 2012 till över 28 000 idag. Att de till slut satte kraft bakom sina ord om att fälla regeringen och utlöste en regeringskris i frågan om marknadshyror, kan bli en hävstång för de valarbetare som vill övertyga arbetare om att de är ett parti som kan få saker gjorda. Samtidigt sätter deras inriktning på att till varje pris förhandla fram ruttna uppgörelser med Socialdemokraterna och Centerpartiet tydliga gränser för denna utveckling.
På partiets centrala stormöte Vänsterdagarna slog Dadgostar kavat fast: ”Vänsterpartiet är i dag det enda arbetarpartiet.” Men vad som framförallt menas med detta är att de vill bli det nya socialdemokratiska partiet, och ta vid på den punkt där de anser att S tappade bort sig i välfärdsbygget – innan avregleringarna och försämringarna började på 1980-talet.
Ett led i detta var partiledaren Nooshi Dadgostars industriturné under hösten där hon träffade företag och diskuterade villkoren för ”industrin” – med andra ord industriföretagen – i stället för villkoren för industriarbetare. För att anpassa sig till vad de felaktigt uppfattar som en högergående väljarkår, och arbetare som röstar på Sverigedemokraterna, har de tonat ned frågor som sex timmars arbetsdag, samt förbud mot bemanningsföretag och vinster i välfärden.
I partiledningens förslag till valplattform fanns inget om feminism eller antikapitalism, Nato eller asylrätten. Istället för att ha ett klassperspektiv på frågan om förtryck, invandring, klimatkrisen med mera, hoppas de kunna nå SD-arbetare genom att ensidigt fokusera på att framställa Vänsterpartiet som ett ”tillväxtparti” – naturligtvis på grundval av att kapitalisterna har kvar sin privategendom.
Jonas Sjöstedt bedrev i flera år en kampanj för att få partiet att helt släppa idén om att avskaffa kapitalismen. Gång på gång försökte han framställa socialismen som något som enbart innebär reformer inom kapitalismen. Dadgostar tog ett steg längre när hon i TV4 Nyhetsmorgon dagen innan Vänsterpartiets kongress vägrade att försvara de socialistiska och antikapitalistiska delarna i partiprogrammet med hänvisning till att programmet är ”gammalt”. Ordet socialism var också helt frånvarande i partiledningens förslag till valplattform.
I verkligheten kastades det sista av det revolutionära arvet som Vänsterpartiet bevarat – vissa revolutionära symboler och en läpparnas bekännelse till marxismen – i praktiken på soptippen efter murens fall i början på 1990-talet. Nationalisering av storbankerna kan man på sin höjd våga sig på att nämna i ett första maj-tal, där risken är minimal att det når andra än de närmaste sympatisörerna.
Genom att nu radera alla kvarvarande spår av antikapitalism hoppas partiledningen kunna göra insteg bland bredare lager inom arbetarklassen, men också möjliggöra ett närmare samarbete med LO-byråkratins höger och partiets inträde i en regering med Centerpartiet. Genom att kasta socialismen på sophögen, hoppas de att Centerpartiet inte längre ska kunna hänvisa till dem som ett ”ytterkantsparti”.
Hela den nuvarande strategin bygger på en fullständigt felaktig analys. Vänsterpartiet kommer inte kunna vinna över socialdemokratiska arbetare och arbetare som röstar på SD genom att imitera det parti som dessa arbetare övergett eller är förbannade på. Att de ökade snabbt i opinionen efter att de fällde regeringen över frågan om marknadshyror visar precis att det arbetare söker är ett parti som sätter stopp för högerpolitiken. Att ingå i en regering med S och C omöjliggör en sådan roll.
Med ett minskat fokus på kvinnoförtrycket, kritik mot den rasistiska flyktingpolitiken med mera riskerar de dessutom att alienera sina kärnväljare. Naturligtvis har partiets småborgerliga syn på kvinnoförtrycket, miljöfrågan, och rasismen varit ett hinder för partiet att nå en stor del av arbetarklassen. Det bästa sättet att nå dem är dock inte att sluta prata om dessa frågor utan att ge ett klassbaserat svar och förklara hur problemen är rotade i kapitalismen. Men sådana idéer är naturligtvis fullständigt främmande för den nuvarande partiledningen.
På kongressen i februari visade det sig att partiledningen gått lite för långt för medlemmarna, som röstade in att ”Vänsterpartiet är ett socialistiskt, feministiskt och antirasistiskt parti på ekologisk grund” i valplattformen, liksom motstånd mot Nato-medlemskap och förbud mot vinster i välfärden. Men partiledningen har lång erfarenhet av att ignorera sådana beslut. Eftersom vänstern inte bedriver någon som helst kamp mot högervridningen, kommer partiet fortsatt att gå i den riktningen som partiledningen önskar.
Hade det funnits en stark marxistisk vänster inom partiet, hade situationen kunnat vara annorlunda. Men vänsterns syn på socialismen skiljer sig inte på något avgörande sätt från den som Sjöstedt lagt fram i flera år.
Partiledningens förhoppningar om att bli det nya Socialdemokratiska partiet kommer aldrig att slå in, eftersom reformismens politiska framgångar var tätt kopplade till efterkrigstidens ekonomiska uppgång och närheten till Sovjetunionen. Det var det som möjliggjorde bygget av den så kallade ”välfärdsstaten” och ”den svenska modellen” med kollektivavtal. Under en period av organisk kris för kapitalismen kommer en sådan långvarig period inte att vara möjlig.
Vänsterpartiet kommer inte kunna vinna en majoritet av arbetarklassen genom att gå till höger. Tvärtom kommer den kommande periodens klasskamp att tvinga arbetare att dra allt mer radikala slutsatser. Fortsätter Vänsterpartiet att gå till höger, om de ingår i en regering som för en högerpolitik, riskerar de att bli irrelevanta i arbetarklassens ögon. Eftersom de inte har samma bas inom arbetarklassen som Socialdemokraterna, kan detta gå mycket snabbare. Det finns många exempel på detta runt om i Europa.
Politisk instabilitet: ett uttryck för kapitalismens kris
Förr kunde den svenska borgarklassen lita på att val skulle resultera i en säker majoritet för något av blocken. Socialdemokraterna hade nästan egen majoritet under större delen av efterkrigstiden och Moderaterna hade ett stabilt högt stöd som andra största parti. Även de mindre partierna har länge kunnat förlita sig på en mindre grupp kärnväljare och stödröster för att garantera en plats i riksdagen. De senaste åren har istället präglats av återkommande politiska kriser, svårigheter att få till stånd en stabil regering och att flera av de mindre partierna legat under fyraprocentsspärren.
Grunden till det är årtionden av ökade klassklyftor, nedskärningar och privatiseringar som lett till ett växande missnöje gentemot de partier som suttit vid makten. 2006 kunde högern, ledd av Reinfeldt, vinna valet tack vare missnöjet gentemot Socialdemokraterna som regerat sedan 1994. Men i takt med att det blev allt mer tydligt för arbetare att högerns politik innebar ännu större försämringar än Socialdemokraternas öppnades ett utrymme för Sverigedemokraterna.
I avsaknaden av ett alternativ till nedskärningspolitiken, kunde Sverigedemokraterna vinna gehör bland mindre klassmedvetna, konservativa arbetare – och småborgare – genom att skylla alla problem på invandringen.
Till en början försökte alla partierna att hålla SD på armlängds avstånd och isolera dem då de betraktades som ett allt för oberäkneligt parti. Deras nazistiska förflutna, med en och annan medlem som fortsatt höll fast vid nazistiska idéer och det faktum att majoriteten av arbetarklassen och stora delar av småborgerligheten hatade dem, gjorde det allt för riskabelt att just då inleda ett öppet samarbete mellan SD och högern.
Ju mer Sverigedemokraterna ökade i stöd, desto mer började både högern och Socialdemokraterna anta en liknande politik och retorik som Sverigedemokraternas. Även om decemberöverenskommelsen 2015 på pappret slöts för att Sverigedemokraterna ”inte skulle få något inflytande över flyktingpolitiken”, innebar införandet av gränskontroller och tillfälliga uppehållstillstånd en direkt anpassning till deras politik. Varken högern eller Socialdemokraterna kunde hitta något annat sätt att kanalisera missnöjet inom arbetarklassen än Sverigedemokraternas: att genom rasistisk propaganda skylla problemen på flyktingar och unga i förorten.
Efterhand började allt fler inom borgarklassen argumentera för att högern måste börja samarbeta med Sverigedemokraterna. Från att de sågs som ett parti som skulle öka instabiliteten – började de ses som ett måste i något slags regeringssamarbete, då högern annars inte skulle kunna komma till makten.
Sverigedemokraterna har också gjort stora ansträngningar för att bli ett mer rumsrent parti som borgarklassen kan lita på. Brytningen med deras tidigare ungdomsförbund, uteslutningar av några av de värsta rasistiska, eller rent nazistiska, elementen inom partiet och att man övergett mer kontroversiella ståndpunkter som EU- och abortmotståndet – allt detta har varit en del av förberedelserna för att kunna regera tillsammans med de mer traditionella högerpartierna. Under vintern har det framkommit att Moderaterna utbildar 40 SD-politiker för framtida uppdrag i regeringskansliet, vilket visar att de förbereder för eventualiteten att de även behöver ta in dem i en regering.
Men denna process är långt ifrån avslutad. De många konflikter och det kaos som uppstått i de kommuner som Sverigedemokraterna styrt sedan förra valet, har visat borgarklassen att ett styre där SD ingår kan innebära betydligt mer instabilitet än om Socialdemokraterna fortsätter att regera. Ett tydligt exempel är Hörby, där den tilltänkta kommunstyrelseordföranden fick träda tillbaka efter rasistiska och homofobiska inlägg på Facebook, och 30 kommunala chefer antingen slutat eller sparkats.
Frågan om samarbete med Sverigedemokraterna har splittrat den gamla högeralliansen mitt itu, vilket beror på att SD uttrycker missnöjet och polariseringen i samhället. Om man ska överleva måste man ta tydlig ställning. Det är mycket möjligt att Liberalerna, som vacklat i frågan, går under i valet. Centerpartiet har byggt hela sin politiska profil på att vara emot samarbete med SD, men det är svårt att kombinera med sin extremt antifackliga och privatiseringsvänliga profil eftersom de oundvikligen hamnar i samarbete med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet.
Snabba vändningar i opinionen, ökad polarisering till höger och vänster och kris för så kallade ”mittenpartier”: allt är oundvikliga resultat av att stora delar av arbetarklassen och småborgerligheten söker efter ett alternativ till de partier som ansvarar för försämringarna. Kapitalismens kris återspeglas i allt större politisk instabilitet, och vi måste vara redo för att situationen kan kastas om över en natt.
Perspektiv inför valet
Socialdemokraterna har regerat med den mest högerinriktade politiken någonsin för en socialdemokratisk regering. Försöken att införa försämringar av LAS och marknadshyror har lett till en massiv ilska bland socialdemokratiska väljare och inom arbetarrörelsen. Högern har gjort sitt yttersta för att utnyttja den rasistiska hetsen mot ungdomar i förorten och flyktingar för att underminera stödet för den socialdemokratiska regeringen, genom att framställa den som handlingsförlamad och inkompetent. På många sätt är det svårt att tänka sig en bättre objektiv situation för de borgerliga partierna att underminera Socialdemokraternas stöd.
Men till skillnad från valet 2006 finns det idag inga större illusioner i att högerns politik skulle kunna innebära några förbättringar. 2006 var det inte tydligt för många arbetare vad fler privata företag inom välfärden skulle innebära, eller försämringar av sjukförsäkringen. En del arbetare kunde gå på idén om att sänkta kostnader för arbetsgivare faktiskt skulle kunna innebära fler jobb.
Sexton år senare har återkommande avslöjanden om missförhållanden inom privat vård, skola och omsorg lett till en ökad opinion mot vinster i välfärden. Försäkringskassans hets mot sjukskrivna har likaså lett till en ökad opinion mot försämringar av sjukförsäkringen, medan det blivit uppenbart att sänkta arbetsgivaravgifter inte minskar arbetslösheten. Den ilska som förslagen om marknadshyra och försämringen av LAS väckt är också svår för högern att utnyttja då det är åtgärder som de velat införa i många år.
Att högerns skattesänkningar och privatiseringar till stor del bidragit till den fruktansvärda situation vi idag ser inom sjukvården, skolan och omsorgen gjorde det också svårt för högern att gynnas av ilskan mot regeringen under pandemin. Att regionerna genomfört nedskärningar mitt under pandemin, har inte heller kunnat spela högern i händerna, när de styr tolv av landets 21 regioner och sitter i blocköverskridande styren i ytterligare åtta. Vid varje ny våg har storstadsregionerna Stockholm, Västra Götaland och Skåne, som leds av Moderaterna, varit de värst drabbade. Stockholmsmoderaterna med den hatade Irene Svenonius i spetsen har i synnerhet blivit en symbol för vad högerns politik för vården innebär. Det är helt enkelt uppenbart att de står för mer av samma politik.
Därtill kommer samarbetet med Sverigedemokraterna – som fortfarande är hatade inom stora delar av arbetarklassen och även inom småborgerligheten – liksom den allt mer rasistiska retoriken.
Detta kan mycket väl göra att Socialdemokraterna lyckas att vinna även årets val. Även om det inte finns och inte kommer att finnas någon entusiasm kring Socialdemokraternas politik, ses de som det mindre onda.
Men resultatet i valet är långtifrån givet på förhand. Socialdemokraternas politik är i stort som en mildare version av borgerlighetens. I september förklarade Andersson i en debatt om budgeten i TV4 att hon och Elisabeth Svantesson (M) ”verkligen delar ambitionen att vi ska göra allt vi kan för att gå på de gängkriminella … Vi ska ta klockorna, vi ska ta guldkedjorna. De gängkriminella ska liksom inte åka runt i lyxbilar och glassa i våra förortsområden, utan de ska sitta i minibussen från kriminalvården på väg till närmaste fängelse för att vänta på långa straff.”
Att Magdalena Andersson samtidigt sagt sig vilja införa förbud mot vinstuttag i skolan och höja skatten på kapital är vänstergester inför valet, som inte kommer genomföras i praktiken.
När en arbetare från Österfärnebo förklarade för Uppdrag granskning varför han gått från Socialdemokraterna till Sverigedemokraterna sa han: ”De [Socialdemokraterna] lovar massa tycker jag, som de inte håller. De säger att de värnar om arbetarna, och man är en arbetare, så man vill väl ha bättre löner och bättre villkor. Att alla ska ha det lika bra, typ, socialist-samhälle.”
Förtvivlan över hur Socialdemokraterna svikit arbetarklassen gör att många arbetare satt sitt hopp till Sverigedemokraterna, som några som kanske värnar om välfärden och jobben i glesbygden – som ett parti som på något sätt står på arbetarnas sida. I december låg stödet för Sverigedemokraterna inom LO på 27 procent.
Högerns problem är att de inte kan leva upp till dessa förhoppningar. Sverigedemokraternas verkliga politik är, liksom Moderaternas och Kristdemokraternas, raka motsatsen till ”bättre löner, bättre villkor, socialist-samhälle”. Den innebär en ännu värre situation i välfärden, liksom för sjukskrivna, arbetslösa och personer med otrygga anställningar – samtidigt som de rika får skattesänkningar.
För andra delar av arbetarklassen skulle det vara tydligt redan från första dagen vad karaktären på en moderatledd regering med sverigedemokratiskt stöd är. Moderaternas förslag på saker som visitationszoner och fler utlänningskontroller – som kraftigt skulle förvärra rasprofileringen i förorterna – är ett recept på storskalig kamp mot rasism och polisvåld. Den stora och spontana rörelsen i Sverige i solidaritet med Black Lives Matter sommaren 2020 var ett smakprov på de rörelser som är på väg.
På det fackliga planet visar den växande ilskan bland arbetare att det kommer att vara svårt för den fackliga byråkratin att hålla tillbaka arbetarnas kampvilja, även under en socialdemokratisk regering. Under en högerregering, särskilt om den genomför direkta attacker på facket, skulle pressen från gräsrötterna göra det svårt att undvika att åtminstone verka ta strid.
Å andra sidan skulle ytterligare en mandatperiod med försämringar under socialdemokratisk flagg försvaga den fackliga och socialdemokratiska ledningens grepp över arbetarklassen, vilket också banar vägen för klasskamp – som kan bryta ut plötsligt och utan förvarning. All den ilska och frustration som ansamlats under årtionden kommer vid en viss tidpunkt att slå över i en massrörelse, som kommer att vända den nuvarande pessimismen och passiviteten till sin motsats.
Perspektiv för klasskampen
Pandemin bröt ut i ett läge där förtroendet för den svenska kapitalismen redan undergrävts av 40 års ökade klassklyftor, försämringar, nedskärningar och utförsäljningar. Nu står vi inför ett valår där inte ett enda politiskt parti kan erbjuda några lösningar på de stora problem som drabbar arbetarklassen: otrygga anställningar, långtidsarbetslöshet, pensioner som inte går att leva på, bostadsbrist och en söndertrasad välfärd. I stället försöker högern och Socialdemokraterna få valet till att enbart handla om gängkriminalitet för att kunna skylla samhällets alla problem på invandrare.
I många länder leder denna fullständiga avsaknad av vänsteralternativ till att ilskan inom arbetarklassen och småborgerligheten politiskt sett framförallt uttrycker sig på högerkanten. Detta är en välförtjänt dom över reformisternas eländiga bankrutt, och inom den så kallade vänstern – som efterapar universitetens (i bästa fall) rent empiriska metod – orsakar det svart pessimism.
Som Marx förklarade är det människans samhälleliga vara som bestämmer medvetandet. År efter år av kris och försämringar – samtidigt som rikedomarna, korruptionen och lyxen i samhällets topp når nya höjder – sätter ett skarpt avtryck i människors medvetanden, och formar hela generationer. De mer intelligenta av den härskande klassens representanter förstår att skarpa vändningar åt höger kommer att följas av ännu skarpare åt vänster.
Den 30 december 2020 publicerade ett av den internationella borgarklassens viktigaste organ, Financial Times, en ledare som hela redaktionen skrev under på.
”De grupper som halkat efter på grund av ekonomiska förändringar drar allt mer slutsatsen att de som styr inte bryr sig om deras situation – eller ännu värre, har riggat ekonomin för sina egna intressen mot de som lever på marginalen. Sakta men säkert ställer detta kapitalismen i motsättning till demokratin.
Sedan den globala finanskrisen har denna känsla av förräderi underblåst en politisk motreaktion mot globaliseringen och den liberala demokratins institutioner. Högerpopulismen kan gynnas av denna motreaktion, samtidigt som den låter de kapitalistiska marknaderna vara. Men eftersom den inte kan genomföra vad de lovat till de ekonomiskt frustrerade, är det bara en tidsfråga innan högafflarna riktas mot kapitalismen själv, och mot rikedomarna hos de som drar nytta av den.”
Ted Grant brukade påpeka att det är ”händelser, händelser, händelser” som tvingar människor att bryta med sina invanda idéer. Krisen 2008–09, de arabiska revolutionerna, vågorna av försämringar och klasskamp i Sydeuropa, konflikterna mellan olika imperialistmakter, coronapandemin och så vidare är bara ett axplock av de jordbävningar som om och om igen skakat om arbetarklassens medvetande de senaste åren.
Det är just att olika klasser och skikt febrilt börjar söka efter en väg ur kapitalismens återvändsgränd som ger upphov till de skarpa vändningarna till höger och vänster, efterhand som olika grupper testar olika vägar och drar slutsatser.
Sida vid sida med den bredare polariseringen internationellt, håller det på att utvecklas grupper av ungdomar i alla länder som avvisar alla typer av inomkapitalistiska lösningar, som är fast beslutna att kämpa för ett revolutionärt svar. Den 27 januari demonstrerade 7000 ungdomar på Bilbaos och Pamplonas gator i Spanien ”mot borgarklassens ekonomiska och politiska offensiv”, under paroller som ”arbetarhämnd – socialistisk revolution” och ”unga arbetare – till kamp!”. Detta är samma grupp som uttrycker sig i otaliga undersökningar från till exempel USA som visar att en stor minoritet unga är positiva till idéer som ”kommunism” och ”marxism”. I Sverige visar vår egen erfarenhet från gymnasieskolor och universitet att precis samma revolutionära skikt håller på att utvecklas här.
Med sin empiriska metod känner sig den svenska borgarklassen sannolikt samtidigt fortfarande ganska säker i sin sits. Man skulle behöva gå tillbaka till 1800-talet för att hitta ett årtionde med så få strejkdagar som det vi nyss genomlevt. Efterkrigstidens årtionden av förbättringar i Sverige, de reformistiska massorganisationernas kvävande kontroll över arbetarklassen, den totala avsaknaden av politiska alternativ och så vidare – allt detta gör att klasskampen i Sverige än så länge utvecklas långsammare än i resten av världen. Samtidigt börjar även delar av borgarklassen (till exempel i Dagens Industri) se det som vi ser: att detta lugn inte kommer att bestå. Sverige kan inte skiljas från den instabilitet som existerar världen över.
Att den svenska arbetarklassens organisationer är intakta och bland världens starkaste, är paradoxalt nog just nu ett enormt hinder för arbetarklassens kamp. Men den generation av korrupta byråkrater som nu kontrollerar arbetarrörelsen tappar allt mer förmågan att ens kommunicera med arbetare och kommer att få allt svårare att kanalisera deras strävanden längs vägar som är säkra för borgarklassen. Alla de försämringar som fackförbunden gått med på de senaste årtiondena har kraftigt undergrävt ledningarnas förtroende. Detta gör att förändringarna i fackförbunden kan ske på ett mycket mer explosivt sätt.
Den svenska kapitalismens kris gör det i längden omöjligt för arbetarrörelsens ledning att hålla tillbaka arbetarklassen. Upproren i välfärden, massuppsägningarna bland barnmorskor, protesterna bland SJ-arbetare mot schemaläggningen, Vänsterpartiets tillväxt och på ett förvrängt sätt även Sverigedemokraternas framväxt är bara tidiga tecken på de förändringar som sker av medvetandet under ytan. Bland unga visar demonstrationerna i solidaritet med Black Lives Matter under sommaren 2020 vilken explosiv ilska som existerar. Det är bara en tidsfråga innan nya sådana rörelser bryter fram. Pandemin har påskyndat hela processen.
Oavsett utfall i det kommande valet, kommer regeringen att behöva genomföra försämringar som ökar missnöjet ännu mer. Ju längre denna ilska och frustration byggs upp, desto snabbare och mer explosivt kommer det att slå över i massrörelser och klasskamp. Som Trotskij påpekade skiljer sig de privilegierade kapitalistiska nationerna bara från de sämst lottade genom att krisens och klasskampens utveckling försenas.
Det mest allvarliga misstag som vi kan göra, är att underskatta det jäsande missnöje som växer under ytan och stå oförberedda. Det skulle ta årtionden för kapitalisterna att hitta en väg ur kapitalismens organiska kris – och till priset av att kasta ner hela mänskligheten i barbari. Denna utdragna process kommer att ge arbetarklassen många chanser att avskaffa kapitalismen. Men det hänger på att arbetarklassen har det ledarskap den behöver behöver för att kunna ta makten.
Antaget av årsmötet 25–27 mars 2022.