Den svenska kapitalismens särskilda kris äger rum mot bakgrund av den allvarligaste krisen för det globala kapitalistiska systemet i hela dess historia. Vi har kommit in i en ny period som präglas av oöverträffad instabilitet och turbulens där allt som tidigare verkade säkert ställs under fråga.
Det finns inte en enda kontinent som inte skakats av revolutionära rörelser, uppror och massrörelser under de senaste tio åren. Hela tiden dras nya länder in i världsrevolutionens strömvirvel, samtidigt som processen utvecklas och fördjupas i de gamla. Enligt en sammanställning av den amerikanska tankesmedjan CSIS skedde massprotester i 37 olika länder i världen bara under de sista månaderna 2019, däribland rörelser med revolutionära förtecken i Chile, Libanon, Ecuador, samt massuppror i Irak och Iran.
Massrörelserna präglades av vissa gemensamma drag: att massorna vägrade vika sig, trots brutal repression – och ett ifrågasättande av hela regimen, inklusive en djup misstro mot alla partier. Arbetarklassen lär sig av sina erfarenheter. Steg för steg har alla de verktyg borgarklassen använder för att genomföra sina attacker mot arbetarklassen blivit misskrediterade och hatade. Detta är särskilt tydligt bland unga, som blivit politiskt medvetna efter krisen 2008 och spelat en central roll i alla dessa rörelser.
I denna turbulenta situation har coronapandemin fallit ned som en bomb och accelererat utvecklingen enormt.
Världsekonomin var redan på väg mot en kris under andra halvan av 2019. Borgarklassens recept för att undvika detta har varit ett årtionde av försämringar och nedskärningar tillsammans med skattesänkningar, låga räntor och kvantitativa lättnader. Men inget av detta har varit tillräckligt för att lösa den överproduktion som orsakade krisen 2008–2009. Deras försök att ta sig ur krisen genom att öka mängden lån i ekonomin har bara gjort det redan existerande skuldberget ännu större. Enorma motsättningar som byggts upp under lång tid var det som gjorde att den kris som coronapandemin utlöste blev så djup.
Rädslan för ett fritt fall i ekonomin – som skulle intensifiera klasskampen ytterligare – tvingade kapitalisterna till panikartade åtgärder. Världen över har regeringar genomfört stödpaket till storföretagen utan motstycke – till och med större än de 2008–2009 – i hopp om att mildra krisen och undvika massarbetslöshet. På det sättet mildrade man fallet på kort sikt, till priset av att återigen ytterligare öka motsättningarna inom ekonomin. De totala skulderna ligger nu på oöverträffade 355 procent av världens samlade BNP. Allt detta förbereder en mycket allvarligare kris längre fram.
Nästan alla avancerade kapitalistiska länder har misslyckats brutalt med att hantera pandemin. Med över två miljoner döda officiellt, en katastrofal situation i sjukvården och hot om massarbetslöshet överallt har arbetarklassen världen över fått betala ett högt pris. Trots pandemin har massprotester brutit ut i USA, Peru, Chile, Nigeria, Indonesien, Iran och Thailand under året, bara för att nämna några länder. Det visar det enorma tryck som håller på att växa fram under ytan.
Den världsrevolutionära processen är objektivt sett mycket avancerad. Det enda som står i arbetarklassens väg är avsaknaden av ett revolutionärt ledarskap.
Ett slag mot illusionerna i den svenska staten
Varje kapitalistisk stats grundläggande roll och funktion är att försvara borgarklassens rikedomar, privilegier och profiter. Ett rationellt system hade genomfört kontrollerade nedstängningar för att stoppa coronapandemin i ett tidigt skede. Detta hade innefattat en nedstängning av all icke-nödvändig produktion, eftersom arbetsplatserna är en av de platser där risken för smittspridning uppenbart är som störst. Men detta var otänkbart inom kapitalismen, ett system som drivs av jakt på kortsiktiga privata profiter.
Internationellt har det talats mycket om det ”svenska undantaget” och den ”svenska strategin” för att beskriva de svenska myndigheternas och regeringens ovilja att vidta seriösa åtgärder för att stoppa smittspridningen. Men samma ovilja kunde observeras i mer eller mindre alla länder, som skyndade sig att häva sina nedstängningar så fort smittspridningen gått ner något under sommaren. Sverige utmärker sig bara genom att vara ett av de länder som gått allra längst i att undvika åtgärder som skadar kapitalisternas vinster.
Folkhälsomyndigheten arbetar på uppdrag av regeringen, bakom vilken finns det svenska kapitalet, som har tusen förbindelser och sätt att göra sin vilja gällande i Rosenbad. Sitt hårda motstånd mot munskydd och nedstängningar har de haft gemensamt med figurer som Trump och Boris Johnson, som båda försökte driva samma strategi som Sverige men tvingades vidta hårdare åtgärder när missnöjet blev för stort. I Johnsons fall kom vändpunkten efter att Imperial College i London visat att 260 000 människor skulle dö om man inte ändrade kurs. Folkhälsomyndigheten däremot höll fast vid sin illa grundade förhoppning om flockimmunitet, även om de som Anders Tegnell påpekade var ”lite försiktiga med att använda det ordet”.
Nyckeln till att genomdriva denna cyniska politik har varit arbetarrörelsens ledning, som är borgarklassens garant för den svenska kapitalismens stabilitet. Detta grundar sig i efterkrigstidens stora förbättringar, då Socialdemokraterna verkade kunna föra en politik i arbetarnas intresse och statens klasskaraktär blev otydlig för många arbetare. Illusioner i reformismen skapades sida vid sida med illusioner i den borgerliga staten.
I inledningen till krig utövas en enorm press gentemot alla partier, institutioner och klasser att sluta samman bakom regeringen och staten. Vi såg något liknande i början på coronapandemin. Förtroendet för regeringen nästan fördubblades i SOM-institutets mätningar och Socialdemokraterna steg till sina högsta nivåer i opinionen på flera år. Knappt en enda kritisk fråga ställdes av svenska medier. När forskare började träda fram med kritik möttes de av en storm av hån. Man utnyttjade illusionerna i staten och reformismen för att få arbetarna att acceptera den svenska coronastrategin.
I Sverige, fick vi höra, gjorde man inte politik av covid-19 – man lät vetenskapen bestämma. Tegnell kallade det ett särskilt svenskt ”oberoende” som han härledde ända från Axel Oxenstiernas dagar. Man byggde en nationell samling kring idén om en ”förnuftig” svensk politik, som var möjlig genom medborgarnas särskilda benägenhet att följa rekommendationer, en välfärdsstat med ”stark grundstruktur”, och så vidare.
Nu står lögnerna i öppen dager. Folkhälsomyndighetens vetenskapliga ”oberoende” bestod i verkligheten av en tjänstvillighet att anpassa sina riktlinjer efter den svenska kapitalismens behov. Brist på munskydd? Det behövs ändå inte. Smittspårning? Individens ansvar. Brist på tester? Det finns ”inget medicinskt behov för en enskild individ (!) att veta om den akuta infektionen är covid-19”. Unga skulle stanna hemma och inte festa, samtidigt som barernas uteserveringar fick öppna tidigare under våren för att stötta dem ekonomiskt. Man skulle undvika att resa kollektivt för att minska trängseln men företagen minskade avgångarna eftersom färre reste.
Den ”starka grundstrukturen” bestod av en redan krisande välfärd. Svenskarnas påstådda förmåga att följa rekommendationer var bara ett argument för att inte stänga ned ekonomin och skydda företagens profiter. Smällen fick tas av arbetarna i välfärden som arbetade tills de nästan stupade. Den påstått ”tydliga och långsiktiga” svenska strategin har bestått av tvära kast, motsägelser och illa dolda försök att täcka sin egen rygg.
Alla partier, från höger till vänster, stöttade inledningsvis regeringens krispaket och strategi. Men redan under sommaren började den nationella enheten krackelera, när högern började märka åt vilket håll vindarna blåste. ”Sveriges regering har med berått mod tillåtit en stor smittspridning i Sverige,” påstod Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch-Thor, och Jimmie Åkesson krävde Anders Tegnells avgång.
Men det är efter höstens granskningar i media och ännu mer rapporterna från Inspektionen för vård och omsorg och Coronakommissionen, som den fullständigt brutit samman. Regeringen, Folkhälsomyndigheten och regionerna skyller på varandra. Politikerna skyller på varandra. Till och med monarkin har kastat ett järn i elden genom att kungen beskrivit strategin som ett misslyckande.
Precis eftersom borgarklassen förlitade sig på illusionerna i staten, är de illusionerna nu allvarligt skadade. Enligt DN/Ipsos i december hade bara 34 procent stort förtroende för myndigheterna generellt – ett fall med 22 procentenheter på tre månader. Under vintern har trenden fortsatt. I en Novusundersökning sjönk andelen med ganska stort eller mycket stort förtroende för regeringen med 15 procentenheter mellan december och januari, från 45 till 30 procent. För Folkhälsomyndigheten föll förtroendet med 11 procentenheter under samma period, medan det för MSB nästan halverades från 50 till 28 procent.
Årtionden av försämringar hade redan börjat urholka förtroendet för Socialdemokraterna och staten. Nu har den svenska arbetarklassens medvetande skakats i grunden.
Borgarklassen vid avgrundens rand
Den grundläggande orsaken till den svenska coronastrategin var borgarklassens hopp om att därigenom kunna skydda sina profiter. Dagens industri, ett av de främsta språkrören för den svenska borgarklassen, uttryckte det krasst den 11 maj: ”Med Sveriges avvikande linje klarar vi oss bättre ekonomiskt. Vi är alla förlorare, men Sverige blir en relativ vinnare.”
I verkligheten har de enda vinnarna på den svenska strategin varit den kapitalägande klassen. Samtidigt som tiotusentals förlorade sin försörjning förra året växte förmögenheten för landets 169 rikaste personer till över 1300 miljarder. Och trots att företagen fick miljarder i bidrag av staten, så gjorde många företag enorma utdelningar, bland annat Volvo som delade ut 30 miljarder till aktieägarna och slog svenskt rekord.
Den svenska kapitalisten Jacob Wallenberg, menade i Financial Times i mars att man borde diskutera hur länge ”nedstängningar borde tillåtas att fortgå”. Han sade sig vara ”dödsrädd för konsekvenserna för samhället” – och att om krisen skulle pågå länge skulle den kunna innebära en arbetslöshet på 20–30 procent och att ekonomin skulle krympa lika mycket. I ett sådant scenario menade han att ”det kommer inte att ske någon återhämtning. Det kommer att vara social oro, våld och socio-ekonomiska konsekvenser, dramatisk arbetslöshet”.
Men sett i sin helhet är det svårt att se att avsaknaden av nedstängningar har gynnat Sveriges ekonomi särskilt mycket. Den svenska ekonomin är framförallt beroende av exportindustrin och är därför känslig för utvecklingen i världsekonomin, till att börja med i Sveriges största exportmarknader: Tyskland, Norge, USA, Danmark, Finland och Kina.
När handelskedjor rubbades av nedstängningar i andra länder under våren tvingades storföretag som Volvo permittera arbetare. Detta gjordes inte av hänsyn till arbetarnas hälsa, utan på grund av leveransproblem och minskad efterfrågan från omvärlden. Stockholmsbörsen föll med 30 procent från slutet av februari till mitten av mars. Under andra kvartalet försvann omkring en femtedel av Sveriges export och industriproduktion. BNP krympte med 8,6 procent, vilket är det största tappet under ett enskilt kvartal i modern tid.
I september varnade riksbankschefen Stefan Ingves för att även om vi ser en viss återhämtning så är det från permanent lägre nivåer. ”Vi tar aldrig igen detta, det är en evig förlust”, konstaterade han.
Arbetslösheten under 2020 har varit den högsta sedan krisen på 1990-talet, och låg på 8,6 procent i december. Totalt varslades 123 471 personer, och en större andel av dessa varsel har lett till uppsägning än under krisen 2008–2009. 159 000 var fortfarande frånvarande på grund av permittering eller arbetsbrist i november, och arbetslösheten riskerar att öka markant när korttidspermitteringarna avslutas.
Hotell- och restaurangbranschen har drabbats hårdast. Över hälften av alla företag har tappat mer än 75 procent av sin omsättning, och antalet anställda har minskat med 19 procent. Eftersom det är en bransch som anställer många unga har också ungdomsarbetslösheten skjutit i höjden. Ungdomsarbetslösheten ligger nu på samma nivåer som 2008–2009 med strax över 27 procent.
I ett desperat försök att stoppa raset på världsmarknaden pumpade världens regeringar ut 10 000 miljarder dollar bara under pandemins första två månader – mer än tre gånger så mycket som under hela krisen 2008–2009. Sverige var inte sämre, och snabbt utlovade regeringen krispaket på 250 miljarder kronor till företagen, medan Riksbanken gav garantier på upp till 1600 miljarder kronor.
Med andra ord har man lånat enorma summor. Länder som Italien, Spanien och Storbritannien hade redan före krisen mycket höga statsskulder – och på det kan man nu lägga budgetunderskott på 10, 11 respektive 19 procent av BNP för 2020. I USA landade underskottet på 15,2 procent. Detta saknar motstycke i fredstid.
Detta beroende av statliga interventioner är ett slående uttryck för kapitalismens kris. Trots alla påståenden från borgerliga ekonomer och kapitalister om att marknaden klarar sig bäst när staten håller sig på armlängds avstånd ser vi nu hur desperat beroende de är av att staten håller igång ekonomin. Detta både i form av stora direkta subventioner av företagen, men också penningpolitiska åtgärder som låga räntor och kvantitativa lättnader.
I Sverige har regeringen visserligen bedrivit en stram nedskärningspolitik sedan nittiotalskrisen, vilket gett Sverige bland de lägsta statsskulderna i EU. Detta har gett regeringen ett visst handlingsutrymme i den nuvarande krisen. Under de första nio månaderna låg budgetunderskottet 2020 på 129 miljarder kronor, och ser man bara till statsskulden verkar man ha utrymme att fortsätta med liknande stimulanser under en period. Men om exporten viker kommer stimulanserna vara helt otillräckliga för att hålla igång ekonomin.
Riksbanken har samtidigt fört en extremt expansiv penningpolitik sedan krisen 2008–2009, bestående av låga eller negativa räntor och sedan februari 2015 även kvantitativa lättnader. Detta har ökat skuldsättningen bland företag och hushåll massivt. Första kvartalet 2020 hade de totala skulderna (för hushåll, företag och offentlig sektor) ökat till 294 procent av BNP, vilket är en ökning med 76 procentenheter sedan 2006. Detta är väsentligt högre än snittet på 248 procent bland de rika G20-länderna.
Trots Riksbankens försök att stimulera ekonomin växte BNP per invånare bara med 0,6 procent per år mellan 2007 och 2019, i jämförelse med i genomsnitt 3 procent per år mellan 1995 och 2007. Ett liknande mönster kan ses för produktiviteten, där det tog tio år för den varuproducerande sektorn i Sverige att återfå samma produktivitetsnivå som den haft 2007. Konjunkturinstitutet förklarar detta med låga investeringar och långsam teknologisk utveckling sedan 2007. Ett annat sätt att säga samma sak är att kapitalismen inte längre kan utveckla produktivkrafterna på samma sätt som tidigare. Det uttrycker kapitalismens organiska kris.
Den stora skuldsättningen är en enorm riskfaktor i den svenska ekonomin. Storbankernas tillgångar motsvarar mer än 250 procent av BNP, och Riksbanken har varnat flera gånger de senaste åren för en bankkris, som skulle få förödande konsekvenser för hela ekonomin. Som Marx förklarade är krediter bara ett sätt för dem att göra marknaden större på kort sikt men leder i förlängningen till att problemen förvärras. Man kan inte låna pengar i all oändlighet – lånen måste förr eller senare betalas tillbaka.
Trots de gigantiska stimulanspaketen i Sverige och internationellt sjönk svensk BNP med tre procent 2020, och i många länder är fallen betydligt större. Om man drar tillbaka subventionerna och lånegarantierna till företagen riskerar man en omedelbar skarp nedgång i ekonomin. Kapitalismen är beroende av allt större skuldsättning för att hjulen ska fortsätta snurra.
Hela ekonomin balanserar på en allt skörare tråd, och nya branta fall är inneboende i situationen. För att mildra krisen tillfälligt, tvingas borgarklassen göra de underliggande motsättningarna i ekonomin större. Kris, massvarsel och nedskärningar är det nya normala under kapitalismen.
I pandemins skottlinje
Årtionden av nedskärningar och privatiseringar har skapat ett enormt hål i välfärden som måste täckas upp av personalens blod, svett och tårar. Enligt Socialstyrelsen hade Sverige 4300 intensivvårdsplatser år 1993 men bara 574 stycken 2018 – lägst antal per invånare i hela EU. Antalet akutsjukhus minskade samtidigt från 115 till 71. Det är svårt att hitta exakta siffror, men om vi hade haft samma andel anställda inom välfärden i relation till BNP som 1990 hade vi haft i storleksordningen 200 000–300 000 fler välfärdsarbetare idag.
Specialistläkaren Märit Halmin på intensivvårdsavdelningen på Södersjukhuset i Stockholm förklarade för Sveriges Radio den 28 februari: ”Det säger sig självt, kan man inte hantera en vanlig situation kan man inte hantera andra händelser. Lägg då till influensa eller minsta grej som är lite utöver kan inte den här sjukvården hantera”.
För att hantera bristen på vårdplatser har man stängt hela vårdavdelningar både under våren och vintern. Samtidigt som MSB-chefen Dan Eliasson åkte på sin andra resa för vintern till Kanarieöarna tvingades vårdpersonalen arbeta maratonpass på mer än 12 timmar. ”En mardröm som kommer tillbaka”, konstaterade en intensivvårdssköterska. Efter att inte ha fått någon verklig semester under sommaren, fick man nya krislägesavtal i julklapp.
Efter pandemin väntar en vårdskuld som är större än någonsin – och nya nedskärningar. I Skåne har välbetalda konsulter på McKinsey tagit fram ett nedskärningspaket i sjukvården på 1,5 miljarder. På Karolinska i Stockholm låg ett varsel på över 250 läkare och undersköterskor kvar under pandemin, och först när tillräckligt många sagt upp sig drog man tillbaka det. På Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg planeras nedskärningar på 880 miljoner under 2021. Omfattande besparingar planeras även i Västernorrland, som beslutas i mars.
Nästan hälften av de som dött under pandemin bodde på särskilt boende (äldreboende, gruppboende med mera). Precis som i sjukvården har pandemin visat resultatet av nedskärningarna inom omsorgen. Äldreomsorgen får 1,3 miljarder kronor mindre 2018 än den fick 2002 trots att både befolkningen och andelen äldre har ökat. Under 2020 budgeterade 96 procent av kommunerna för att skära ner ytterligare.
Nedskärningarna och privatiseringarna kostar liv. På det privata äldreboendet Berga i Stockholm avled nära hälften av boendets 96 äldre. Arbetarna rapporterade om hur de tvingades att komma till arbetet trots sjukdomssymptom, där ledningen ska ha sagt att det skulle ses som arbetsvägran om de inte kom in.
Inkompetensen som arbetarna mötte från sina chefer var slående. På ett äldreboende i Stockholm fick arbetarna tillsägelser av ledningen om de ”använde handskar för mycket”. Att vara inne hos bekräftat smittade utan handskar skulle enligt ledningen ”inte vara farligare än att gå till ICA och handla”. När hemtjänstpersonal i Mariestad ville använda egna munskydd hotades de med avsked, då det skulle anses vara arbetsvägran enligt enhetschefen.
Den 14 mars beskrev en sjuksköterska situationen för Aftonbladet: ”Vi har inte någon handlingsplan för hur vi ska agera när vi varit i kontakt med patient med misstänkt coronasmitta. Vi har inte någon skyddsutrustning utöver den som används vid basala hygienrutiner. Inga munskydd, visir, ordentliga förkläden”. På ett äldreboende i Göteborg tillverkade personalen munskydd av blöjor. Krisberedskapschefen på Socialstyrelsen däremot ”kände inte igen” denna bild och såg det inte ”som en kris i nuläget”.
Bristen på skyddsutrustning och annan sjukvårdsmateriel var ett resultat av att Sverige avskaffat beredskapslager och apoteksmonopol. 7,4 miljoner skyddsmasker, 50 fullt utrustade fältsjukhus, hundratusentals munskydd och mycket annat har helt enkelt bränts, sålts eller slängts på soptippen.
Men i stället för att åtgärda detta genom att exempelvis ställa krav på industrin att producera det som behövdes – en självklar åtgärd i en socialistisk planekonomi – beslutade Sveriges kommuner 27 mars i stället att sänka kraven för skyddsutrustning. Munskydd ansågs plötsligt inte nödvändigt, och inte heller heltäckande kläder annat än i speciella fall. Det skulle räcka med visir och att sprita armarna – med desinfektionsmedel som det också rådde brist på. Kommunal lyckades få Arbetsmiljöverket att gå med på deras krav på munskydd efter ett skyddsombudsstopp på äldreboendet Serafen i Stockholm, men SKR såg snabbt till att få detta hävt på ett gemensamt möte mellan topparna inom Arbetsmiljöverket, Folkhälsomyndigheten, Inspektionen för vård och omsorg och Socialstyrelsen.
Det är svårt att göra det tydligare att myndigheterna, cheferna och politikerna varken har koll eller bryr sig om arbetarnas situation och de liv som riskeras. Som ett skyddsombud från Kommunal uttryckte det i SVT: ”Jag önskar bara att ni lämnade ansvaret till oss. För vi vet vilken skyddsutrustning vi behöver för att göra ett säkert jobb. Ni lämnar ansvaret till chefer som inte förstår vårt jobb.”
Medan förtroendet för regeringen ökade hos en stor del av arbetarklassen i början av pandemin, var många arbetare på sjukhus och inom äldreomsorgen kritiska redan från början. Facebook-gruppen ”#Vägrasänkahygienkraven covid-19” fick snabbt över 60 000 medlemmar under våren. I inläggen rasade vårdarbetare mot SKR, samtidigt som gruppen Undersköterskeupproret svämmade över med arga kommentarer. Som en arbetare på Sahlgrenska skrev:
”Vem fan av oss som står mitt upp i all katastrof vill ha applåder och hjärtan och höra att vi är värdefulla? Vi vill ha ordentligt betalt, bättre tider och VIRUSTÄTA MUNSKYDD!! Ingen polis behöver göra en insats utan skyddsväst och höra av sin chef att ta på en tjockare tröja för det skyddar ungefär lika bra. Ingen brandman behöver stå i shorts och tröja när det brinner utan har sin säkra skyddsutrustning. Vi som har ett av världens mest farliga och utsatta jobb just nu får ett litet silkespapper till munskydd och en klapp på axeln och förväntas klara livet på alla utom oss själva! Som vårdpersonal är vi inte ens värd skiten under skorna på de som bestämmer. Det har dom gjort väldigt tydligt!”
En liknande stämning har utvecklats bland lärare och uttrycks bland annat i Facebook-gruppen Lärarupproret där otaliga arga inlägg frågar vad lärare har för rättigheter och möjligheter att kämpa tillbaka. För att undvika att behöva stänga skolorna under pandemin har Folkhälsomyndigheten och regeringen vägrat erkänna att de är utsatta för en risk – eftersom ”barn inte driver smittan”. Detta har Folkhälsomyndigheten fortsatt hävda till och med när de egna siffrorna visat att grundskolor tvärtom är den vanligaste platsen för coronautbrott. Man har därför inte heller gjort någonting för att göra skolorna säkrare. Precis som många andra arbetare i välfärden, kunde en lärare i gruppen konstatera: ”Den här pandemin har med all önskvärd tydlighet visat vilken syn myndigheter och politiker har på oss som jobbar i skolan.”
En annan lärare kommenterade situationen i Lärarförbundets tidning:
”Det känns som att jag och mina kollegor i grundskolan offras på samhällets altare. Ingen del av vår arbetsdag är smittsäker. Vi som jobbar på högstadiet undervisar tonåringar som lever sina liv som vanligt. Vi kan omöjligt värja oss. Och vi blir sjuka, en efter en.”
Det altare arbetarklassen offras på, är mer specifikt kapitalets altare. Den sanning som man nu snabbt tvingas inse är att man inte kommer att få någonting utan kamp. När pandemin är över kommer välfärdens arbetare att kräva betalt för det de tvingats utstå, samtidigt som borgarklassen och staten måste fortsätta försöka pressa dem ännu hårdare. Detta är ett recept på en allt mer beslutsam, intensiv och explosiv klasskamp. Den enda anledningen till att vi inte redan ser kamp är den förödande inverkan från arbetarrörelsens byråkratiska ledning.
Reformismen och högerpolitiken
Bostadsbrist, arbetslöshet och osäkra anställningar är inte längre problem i marginalen utan i växande grad angelägenheter för hela arbetarklassen, och i synnerhet för majoriteten av arbetarungdomen. Framtiden är allt mer otrygg, vilket speglas i en ökad oro bland unga. I dag uppger en tredjedel av alla 15-24-åringar att de är oroliga inför framtiden enligt en rapport av Ungdomsbarometern, en ökning med 13 procentenheter på fem år. Allt detta leder till växande psykisk ohälsa: stress, utbrändhet och depression, men också en känsla av att saker inte kan fortsätta på det här sättet. Till följd av den ruttna roll som arbetarrörelsens ledning spelat i flera årtionden hittar detta missnöje inget utlopp utan visar sig snarare som pessimism och frustration.
Den socialdemokratiskt ledda regeringen har fungerat som ett enormt lock på hela situationen. De ruttna karriärister och byråkrater som leder regeringen har inte minsta tanke på att organisera någon kamp eller protester mot högerpolitiken utan genomför tvärtom beslutsamt borgarklassens diktat. De har låtit sig korrumperas och köpas av den härskande klassen i syfte att hålla tillbaka arbetarnas förhoppningar, frustrera och demoralisera dem. Denna roll har Socialdemokraternas ledare utvecklat till perfektion.
De har genomfört eller påbörjat 30 av januariavtalets 73 punkter, däribland avskaffad värnskatt, utvidgat RUT-avdrag och sänkt arbetsgivaravgift för unga, liksom långtgående försämringar som stått på borgarklassens önskelista i åratal: inskränkt strejkrätt, försämrad anställningstrygghet, marknadshyror och en försämring av a-kassan. Sådana attacker hade varit betydligt svårare för en ren högerregering att genomföra, både på grund av Socialdemokraternas förtroende inom arbetarklassen och deras koppling till den fackliga byråkratin. En borgerlig regering hade inte heller haft samma förmåga att vädja till arbetarklassen om nationell enhet under pandemin. Samtidigt urholkar denna högerpolitik deras stöd inom arbetarklassen, vilket de är organiskt oförmögna att förstå eller förhindra.
För att till varje pris klamra sig fast vid köttgrytorna har de skapat något som liknar en nationell samlingsregering med MP, med samma ursäkt som folkfrontspolitiken: att man måste samarbeta med den progressiva borgerligheten (L och C) för att undvika att den reaktionära borgerligheten (SD, M och KD) tar över. Men på samma sätt som alltid, kommer detta så kallade ”mindre onda” att bereda vägen för det ”större onda” i framtiden. Allt Socialdemokraterna gjort under mandatperioden bereder vägen för en renodlad högerregering. Januariavtalet krattar manegen för Jimmie Åkesson.
Missnöjet med krisen i välfärden, arbetslösheten, bostadsbristen med mera, gör samtidigt att borgarklassens huvudsakliga partier hamnat i kris. Sverigedemokraternas tillväxt visade en väg framåt: att cyniskt utnyttja rasism och hets mot flyktingar för att avleda uppmärksamheten från de ständiga försämringarna. Sedan 2015 har även Socialdemokraterna slagit in på den banan, vilket gjort det lättare för Moderaterna, Kristdemokraterna att närma sig Sverigedemokraterna ännu mer.
Diskussionen om invandring och kriminalitet hamnade i baksätet under den första vågen av pandemin, trots att politiker som Ebba Busch gjorde försök att lägga skulden för smittspridningen på invandrare. I stället kom frågor om välfärd och arbetsvillkor att dominera debatten – frågor som innehåller en uppenbar klassdimension. Men när smittspridningen avtog under sommaren återkom det rasistiska kampanjandet med full kraft. Polisen matade media med mer eller mindre uppdiktade historier om kriminella släktnätverk, vägblockader med mera och krävde att deras repressiva arsenal skulle utökas. Politikerna var tacksamma över att kunna avleda uppmärksamheten från dödstalen och välfärdens brister och tävlade om vem som föreslog de hårdaste straffen och mest långtgående befogenheterna till polisen. Förstärkningen av den repressiva apparaten riktar sig idag främst mot invandrare och minoriteter, men kommer i ett senare skede kunna användas mot vänstern och arbetarrörelsen.
Det är bara klasskampen som kan skära genom högerns rasistiska hets. Vänsterpartiet hade kunnat spela en viktig roll i detta om de hade ett stridbart socialistiskt program. Men tvärtom har partiet gått långt åt höger. De har kapitulerat inför det enda som de tror är möjligt: att agera stödparti till Socialdemokraterna. Detta gjorde de 2014–2018 och de släppte återigen igenom en ny Löfvenregering efter valet 2018 trots januariöverenskommelsens attacker på arbetarklassen.
I frågan om strejkrätten vågade de inte fälla regeringen efter att LO och Svenskt näringsliv gjort sin överenskommelse, och mycket lite tyder på att de skulle våga det i frågan om LAS heller. I alla partiets huvudfrågor – förbud mot vinster i välfärden, strejkrätten, arbetsrätten, sex timmars arbetsdag och så vidare – har man kompromissat eller backat. Man blir allt mer lik den socialdemokrati man hoppas ersätta.
En lojal opposition återfinns även inuti Socialdemokraterna i form av föreningen Reformisterna, med bas i Stockholm och över 5000 medlemmar i landet. Om man byggde detta till en landsomfattande välorganiserad fraktion skulle det kunna bli en seriös faktor i kampen mot högern. Organisationens ledning har hittills föredragit att behålla det som ett löst sammansatt nätverk som främst ägnar sig åt idédebatt. Problemet är att även om de fick igenom sitt förslag om en ”ny ekonomisk politik” på partikongressen, så skulle detta enkelt kunna ignoreras av S-ledningen med hänvisning till ”det parlamentariska läget” och så vidare. Det enda sättet att förändra Socialdemokraterna är en intern revolution där hela ledningen och byråkratin byts ut. Detta skulle kräva ett massinflöde av medlemmar likt det vi såg under Corbyn i Storbritannien, som kan ge styrka till kampen mot partihögern. Men hittills visar Reformisterna inget tecken på att vilja leda en kamp mot högern, eller ens förståelse för behovet att byta ut ledningen.
Bristen på ett stridbart vänsteralternativ gör, som vi förklarat många gånger, att Sverigedemokraternas smutsiga demagogi kan fortsätta vinna insteg bland mindre klassmedvetna delar av arbetarklassen. Den politiska polariseringen får på detta sätt enbart ett uttryck på ett förvrängt sätt till höger.
Det enda som talar emot en högerregering efter nästa val är att högern också är impopulär. Enligt DN/Ipsos i december var bara 12 procent nöjda med hur oppositionen agerat under krisen, vilket inte är konstigt med tanke på att högern ligger bakom de största nedskärningarna och privatiseringarna. Det är inte omöjligt att valet 2022 producerar ett nytt dödläge, med medföljande politiskt kaos och nya principlösa överenskommelser för att bilda regering. Detta är långt ifrån någon ideal situation för den härskande klassen, eftersom det underminerar den borgerliga demokratins legitimitet ytterligare.
Byråkratin håller tillbaka kampen
Flera decennier av nedskärningar och försämringar borde ge upphov till en våg av klasskamp, men det senaste decenniet har antalet strejker tvärtom legat på den lägsta nivån på över 100 år. Trogna sin ytliga impressionism, förklarar reformisterna detta med att fackföreningsrörelsen förlorat medlemmar och är ”tillbakapressad”. De ignorerar att majoriteten av den svenska arbetarklassen fortfarande är fackligt organiserad – en nästan världsunik företeelse. Problemet är att de fackliga ledarna inte utnyttjar denna styrka för att kämpa tillbaka. Detta argument fungerar i praktiken därför bara som en ursäkt för fackledningarna, som ständigt söker en anledning att inte gå ut i kamp. Vad är väl då bättre än att förklara striden för förlorad redan innan den ens börjat?
Den svenska arbetarklassens mäktiga organisationer borde vara en enorm tillgång, men har tvärtom förvandlats till ett massivt hinder för arbetarklassens kamp. Liksom Socialdemokraternas ledning fungerar de fackliga ledarna som väktare åt borgarklassen; som ”arbetarrepresentanter” kan de desto mer effektivt och trovärdigt förklara för arbetarna att den svenska kapitalismen år 2021 är det bästa vi kan få eller hoppas på. LO-byråkratins direkta eller passiva stöd är helt nödvändigt för att driva igenom högerns politik.
Under pandemin har inte ett enda LO-förbund tagit någon seriös strid för skyddsåtgärder eller för att stoppa varslen. I frågan om skyddsutrustning har Kommunal begränsat sig till en lojal kritik i ord. De skyddsstopp som ändå skedde i välfärden i våras skedde på initiativ av lokala skyddsombud. Fackförbund som Handels och Hotell- och restaurang (HRF) har förhållit sig passiva till vågen av varsel och uppsagda timanställningar inom sina branscher. ”I tuffa tider som nu kan det bli aktuellt att tillfälligt hjälpa till i en annan bransch”, var HRF:s enda råd till de som nu ställts utan inkomst.
I avtalsrörelsen gick inte ett enda fackförbund ut i strejk. Till exempel hade Kommunals medlemmar i intervju efter intervju visat sin stridsvilja, och under arbetarnas press tvingades ledningen låta som att den faktiskt skulle ta strid för lågavlönade arbetarkvinnor. Men alla förbund, inklusive Kommunal, skrev utan att ta strid i slutändan på mer eller mindre usla avtal som de sedan kallade för segrar.
Denna fullständigt förlamande passivitet skiljer sig från 1990-talskrisen, där minnet av 1970- och 1980-talets kamp fortfarande var färskt. Fackföreningarna tog i flera fall kamp inte bara mot Bildt-regeringens angrepp utan också mot vissa av den socialdemokratiska Persson-regeringens. Med nedgången i klasskampen under andra halvan av nittiotalet minskade pressen underifrån gentemot ledningen. Inte bara toppen av fackföreningsrörelsen utan även ett helt lager av lokala fackliga ombud lärde sig att facklig aktivism var synonymt med förhandlingar och ruttna kompromisser. Under krisen 2008–2009 gjorde ledningen för fackföreningarna allt för att sluta kompromisser med kapitalisterna och undvika stridsåtgärder – precis samma passivitet som vi ser i dag.
LO har även vägrat att göra minsta ansträngning för att kämpa tillbaka mot regeringens planerade försämringar av lagen om anställningsskydd. Det avtal som Svenskt Näringsliv föreslog kallade Baudin till en början för ”en krigsförklaring mot Kommunals medlemmar”. Denna mer stridbara ton var en nödvändighet efter dels skandalerna om Kommunalledningens korruption 2016, dels undersköterskeupproret och det stora missnöjet bland arbetarna i välfärden. Av samma anledning bröt man också med LO-samordningen i årets avtalsrörelse. Men i alla frågor har Baudin därefter svikit medlemmarna – så också i LAS-frågan.
Bakom ryggen på de övriga LO-förbunden gjorde IF Metall och Kommunal upp om ett avtal som på alla avgörande punkter är lika dåligt som ursprungsförslaget. Med några smärre kosmetiska förändringar presenterades avtalet plötsligt i stället som en förbättring.
Trots den spelade förvåningen från LO:s ordförande Susanna Gideonsson har detta med all sannolikhet koordinerats med full insyn från topparna i både S- och LO-byråkratin. Försämringen av LAS höll nämligen på att utvecklas till en regeringskris som hade kunnat kosta socialdemokraterna regeringsmakten.
Det är ingen slump att Stefan Löfven kom från positionen som ordförande i IF Metall till att bli partiledare och statsminister i den mest högerinriktade S-regeringen i historien. Samma villighet till ruttna kompromisser som Löfven skolades i som fackföreningsledare har han tagit med sig in i regeringsförhandlingarna. Den yttersta högern av arbetarbyråkratin har länge haft ett fast grepp om Kommunal och IF Metall, som är de två största LO-förbunden.
Kommunals och IF Metalls svek utlöste en våg av ilska bland fackliga gräsrötter och från den fackliga byråkratins vänster. Både Seko, Handels och Transport gick ut med hård kritik. Transports ordförande menade att överenskommelsen ”sätter hela LO:s roll på spel”. Detta skiljer sig från den enade fronten i strejkrättsfrågan, som de lättare kunde låtsas bara skulle påverka ett fåtal ”bråkmakare” i Hamnarbetarförbundet.
Men inget av de kritiska fackförbunden har lagt fram någon plan för att kämpa mot försämringen. Tvärtom avvisade Sekos avtalssekreterare Mats Ekeklint kravet från Seko Stockholm om att LO skulle gå ut i politisk strejk. Han sade att det är ”svårt att bedöma vilken effekt en politisk strejk skulle få” och att de är ”mer för att markera”. Med andra ord kommer de återigen att nöja sig med kritik i ord, vilket i praktiken innebär att de inte kommer att göra någonting.
De splittringar vi nu ser i byråkratin är i själva verket ett resultat av konflikten mellan arbetarklassens och borgarklassens krav. Intrigerna i LO-toppen är främst intressanta i den mån de återspeglar arbetarnas verkliga rörelse och utvecklingen av klassmedvetandet. Sammanbrottet för den kortvariga nationella enheten under pandemin har exempelvis öppnat för en storm av kritik mot Löfvenregeringen, men är huvudsakligen ett resultat av missnöjet inom arbetarklassen. På samma sätt kommer de tilltagande konflikterna mellan olika delar av arbetarbyråkratin att underlätta arbetarnas granskning, kritik och i förlängningen kamp riktad mot ledningen.
Ledningen för fackföreningarna inbillar sig att de inte kommer påverkas av de försämringar de accepterar. Men borgarklassen har naturligtvis kämpat för dessa försämringar i syfte att använda dem. Alla försämringar fackföreningarna går med på kommer att urholka deras förtroende bland arbetarna, som allt mer tvingas inse att de själva måste agera för att stoppa dem. Detta kan förstås tvinga fackföreningsledarna att inta en mer stridbar hållning, om pressen blir så stor att de märker att de annars riskerar att bytas ut. Det sista de vill är att förlora sin födokrok. Ett sådant scenario skulle vara negativt även för borgarklassen, som i stor utsträckning förlitar sig på att byråkraterna kan kontrollera arbetarklassen. Men i sista hand kommer deras försök att förhindra arbetarnas kamp idag enbart att underminera deras förmåga att göra det i framtiden.
Att de senaste årens kamp kommit underifrån, helt eller delvis vid sidan av arbetarrörelsens befintliga organisationer, var redan ett tecken på att vissa lager av arbetare börjat dra slutsatsen att de inte kan vänta på att de fackliga ledarna ska agera. Detta gäller även i grunden fackliga initiativ som välfärdsupproret, undersköterskeupproret, vårdupproret och Stockholms vårdupprop. Ett annat betydelsefullt exempel är Pågatågsarbetarnas kamp för att stoppa hyvlingar, där de lyckades rädda huvudskyddsombudets anställning med hot om vild strejk. Pandemin och de kommande nedskärningarna och attackerna kommer att få arbetarklassen att inse att mycket djärvare initiativ är nödvändiga än de vi sett hittills.
Den svenska arbetarklassen har en lång tradition av spontan kamp, av olovliga (vilda) strejker, vid sidan av arbetarrörelsens organisationer. Det är en konsekvens av den stora och trögrörliga fackliga byråkratin, som tvingat arbetarklassen att agera självständigt. En stor vild strejk skulle precis som gruvstrejken 1969 kunna inspirera andra delar av arbetarklassen att följa efter.
Arbetarklassen är inte homogen, utan består av många olika skikt, lager och grupper där medvetandet utvecklas olika. Vissa lager inom arbetarklassen har dragit mer långtgående slutsatser än andra. Inom välfärden har pandemin exempelvis skapat en akut känsla av att något måste göras, särskilt eftersom det är tydligt att nedskärningarna fortsätter. Sättet som de blivit behandlade före och under pandemin har visat med all önskvärd tydlighet att högre tjänstemän och politiker är helt döva för arbetarnas krav. Detta gäller många av de samhällsnödvändiga yrken som tvingats arbeta i utsatta positioner genom pandemin. Bland dessa grupper är missnöjet explosivt.
Arbetare inom stora delar av industrin förhåller sig mer avvaktande, eftersom de än så länge kunnat falla tillbaka på en viss trygghet och att en större varselvåg undvikits med hjälp av det statliga permitteringsstödet. Men till följd av kapitalismens internationella kris kommer situationen att hårdna allt mer även inom industrin. Detta kan tvinga kapitalisterna att lägga ned produktion och gå till hårdare angrepp mot industriarbetarnas villkor. Det kommer att skapa liknande stämningar bland industriarbetare som de vi nu ser bland lärare och undersköterskor. Kapitalismens kris tvingar således steg för steg alla delar av arbetarklassen till insikten att klasskamp är det enda sättet att försvara sina villkor.
Perspektiv för klasskampen
Oavsett hur den ekonomiska krisen utvecklas är det nedskärningar, försämringar och ökade angrepp mot arbetarklassen som står på dagordningen under de kommande åren. Krisens djup och vilken form den tar kommer avgöra hur stora dessa attacker blir. Men klart är att allt fler attacker är nödvändiga för borgarklassen, samtidigt som situationen för många arbetare redan passerat bristningsgränsen. Vi måste göra oss redo för klasstrider som snabbt kan bli större än på mycket länge, och som blir början på en process som kommer att skaka arbetarrörelsen och klassen i grunden.
Den starka arbetarbyråkratins roll i att hålla tillbaka arbetarklassen är nyckeln till att förstå den nuvarande situationen. Den huvudsakliga motsättningen i vår period ligger just mellan den objektiva situationens mogenhet och den subjektiva faktorns – marxismens – numerära svaghet. Därför får processen en turbulent och motsägelsefull karaktär.
Det kan verka som en paradox att missnöjet med högerpolitiken under de senaste åren framförallt uttryckt sig genom att Sverigedemokraterna vuxit i opinionen. Men det är fullt logiskt med tanke på vad Socialdemokraterna bedrivit för politik i regering, regioner och kommuner i flera årtionden – och Vänsterpartiets och fackförbundens passiva acceptans av detta. När alla partier förutom Vänsterpartiet anammat lögnen om att klassamhällets problem beror på en ”för stor invandring”, är det inte konstigt om vissa arbetare tror på det. Om Vänsterpartiet hade fört fram en självständig revolutionär politik och slagit hål på de rasistiska argumenten med klassbaserade argument hade situationen sett annorlunda ut.
Polariseringen till höger är bara en sida av situationen och skymmer den bredare klassbaserade radikaliseringen som sker under ytan. Ett internationellt exempel är gula västarna-rörelsen i Frankrike, som uppstod som en blixt från klar himmel under hösten 2018 mot en höjning av bensinpriserna. Hundratusentals demonstrerade vecka efter vecka med upprorsliknande metoder. Den franska arbetarbyråkratin, livrädd för denna radikala klassbaserade rörelse, vägrade delta med hänvisning till de enstaka högerextrema element som försökte få fotfäste i rörelsen. Visserligen hade 36 procent av deltagarna tidigare röstat på rasisten Le Pen enligt en undersökning, men hur ytligt dessa fördomar satt visades av rörelsens fortsatta utveckling. Trots bristen på ledning eller ens verkligt deltagande från arbetarrörelsen samlades rörelsen snabbt kring krav med en tydlig klasskaraktär och de få verkliga rasisterna sparkades ut. På ett liknande sätt har klasskamp i Sverige potentialen att skära igenom den rasistiska propagandan, genom att den visar arbetare att deras verkliga fiender inte är andra arbetare utan borgarklassen och dess stat.
Det finns otaliga exempel de senaste åren på hur arbetarklassen på olika sätt försöker skapa sig verktyg för sin politiska kamp. I Grekland gick vänsterpartiet Syriza inom loppet av ett par år från en koalition av vänstersekter till att bli regeringsparti, en utveckling som skars av när man förrådde arbetarklassen. Det spanska Podemos uppstod från ingenting och blev under en period Spaniens största parti, innan man svängde åt höger. I Storbritannien revolutionerades Labourpartiet fullständigt av rörelsen bakom Jeremy Corbyn.
Arbetarklassens kamp leder den oundvikligen till slutsatsen att det behövs ett politiskt massparti för att förändra samhället. Vi kan omöjligt säga på förhand om en sådan organisation i Sverige kommer att vara något helt nytt, bildas som en utmaning mot den existerande ledningen i de gamla organisationerna eller om det kommer att bli en kombination. Socialdemokraterna har djupa historiska rötter i arbetarklassen, men dessa är oerhört mycket svagare efter decennier av högerpolitik. Vänsterpartiet har aldrig haft någon stark koppling till mer än en minoritet av arbetarklassen, och deras passiva inomkapitalistiska politik är ingen hjälp.
Fortsätter både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet att gå till höger, även under en period av intensiv klasskamp, kan en del av arbetarklassen likt i andra länder komma att dra slutsatsen att de behöver ett nytt parti. Men det är också möjligt att klasskampen ger upphov till en mer stridbar opposition inom något av de gamla arbetarpartierna som förmår att ta strid mot ledningen. Som vi sett i andra länder är detta ingen linjär och enkel process. Vi måste vara redo för alla möjligheter, och snabba och tvära kast.
I en period av radikalisering, när en del av arbetarklassen börjar söka efter ett alternativ, vänder de sig alltid först till partier med ett vänsterreformistiskt program. Detta återspeglar att arbetarklassens majoritet fortfarande inte dragit slutsatsen att kapitalismen måste avskaffas. Men precis som i andra länder kommer ledare som inte är beredda att bryta med kapitalismen att leda rörelsen till nederlag. Deras kortsiktighet och anpassning till de rådande förhållandena leder dem till att urvattna sin politik och vägra ta strid mot kapitalismen och dess representanter både i och utanför arbetarrörelsen. De gör det ena misstaget efter det andra i en lönlös strävan att göra sin politik acceptabel för den härskande klassen. Det är detta vi menar när vi säger att svek är inneboende i reformismen. Likväl innebär arbetarklassens vändning till vänsterreformistiska alternativ ett kvalitativt steg framåt i klasskampen, eftersom sådana partier utgör en plattform som arbetarna kan kämpa genom och en arena där olika strömningar kan prövas i praktiken. Det är bara genom sina erfarenheter i klasskampen och genom att i praktiken ställa olika tendenser på prov som arbetarklassen kommer att förstå behovet av en socialistisk revolution.
Unga är de som har allra lättast att dra revolutionära slutsatser, då de är den lättrörligaste delen av arbetarklassen och har utgjort gnistan i otaliga massrörelser, uppror och revolutioner under de senaste åren runtom i världen. Enligt Ungdomsbarometerns rapport 2021 har andelen 15–24-åringar med stort intresse för politik ökat från 28 till 42 procent på 20 år, samtidigt som valdeltagandet kraftigt ökat. Att detta inte lett till någon större tillströmning till de partipolitiska ungdomsförbunden beror på arbetarrörelsens högerpolitik och passivitet. Vågen av rörelser mot fascism och rasism 2013–2015 punkterades av att Socialdemokraterna antog en mer flyktingfientlig politik och retorik 2015. De kamputbrott vi sett sedan dess har därför blivit mindre och mer kortvariga. Men sommarens Black Lives Matter-demonstrationer visade den explosiva stämning som finns bland unga, inte minst i förorterna. Likt resten av arbetarklassen kommer den press som nu byggs upp att förr eller senare ta sig i uttryck i massiva rörelser.
Det är svårt att tänka sig bättre förutsättningar för Sverigedemokraternas, Moderaternas och Kristdemokraternas tillväxt än de som januariöverenskommelsen och Löfvenregeringen skapat. Men en regering med Sverigedemokraterna efter valet 2022 skulle inte, som större delen av den så kallade vänstern påstått, vara det första steget i riktning mot fascism. Däremot skulle dess reaktionära politik, särskilt under en ekonomisk kris, utlösa en fruktansvärd ilska och klasskamp, som det hade blivit omöjligt för fackförbunden att hålla tillbaka. Det enorma uppdämda missnöjet kommer att hitta sätt att uttrycka sig på.
I detta är inte det kortsiktiga ekonomiska perspektivet avgörande. En tillfällig svag återhämtning på basis av ännu större lån och stimulanser kan tvärtom få arbetarna att kräva mer. Men på sikt innebär kapitalismens organiska kris att borgarklassen förr eller senare inte kommer att ha något annat val än att gå till frontalangrepp mot arbetarklassen och dess organisationer. De som fortfarande hoppas att situationen vänder och på en ny period av förbättringar kommer att få se sina förhoppningar grundligt grusade.
Enorma klasstrider står på dagordningen världen över. Pandemin och den nuvarande krisen har accelererat den revolutionära processen, och en massiv turbulens på alla nivåer är det mest uppenbara kännetecknet för den nuvarande perioden. I Sverige ställs efterkrigstidens illusioner i reformismen och den borgerliga demokratin snabbt ifråga av erfarenheternas hammarslag. Illusionerna kommer att vändas till sin motsats. Förväntningarna om att ett bättre liv är möjligt kommer att förvandlas till en enorm drivkraft i klasskampen. Klasskampen kommer att förvandla arbetarnas medvetande om och om igen, liksom dess organisationer.
Som Ted Grant brukade förklara är det händelser, händelser och åter händelser som kan skaka arbetarklassens medvetande. Efter en längre period av passivitet och växande press mot arbetarklassen kan stora händelser leda till plötsliga och häftiga utbrott av kamp.
Vi står inför en utdragen och motsägelsefull process, och måste hålla ögonen på den verkliga revolutionära processens utveckling – inte bara dess tillfälliga uttryck. Det räcker med att studera de senaste årens revolutionära rörelser i länder som Chile, Libanon, Sudan och Algeriet för att se prov på arbetarklassens förmåga att kämpa och den väldiga revolutionära potential som är inneboende i den nuvarande perioden.
Det finns inga objektiva hinder för att avskaffa kapitalismen. Som Trotskij förklarade i Övergångsprogrammet är det enda som saknas den subjektiva faktorn: ett revolutionärt ledarskap som är beväpnat med de idéer som krävs för att ta makten och behålla den. Den socialistiska revolutionen och arbetarklassens maktövertagande är ingen ouppnåelig dröm utan en realistisk strategisk målsättning för marxister under den historiska period vi är på väg in i. Det finns ingen mer angelägen, viktig eller brådskande uppgift.