Under 1600-talets stormaktstid var det den svenska militärmakten som möjliggjorde svensk dominans över Baltikum, innan Ryssland tog över efter Sveriges nederlag i Poltava. Idag har Sverige återtagit sin dominans – men inte genom militär makt, utan ekonomisk.
År 2019 kontrollerade svenska banker sammanlagt 65 procent av Estlands bankmarknad, 49 procent av Lettlands och 59 procent av Litauens. Flera av de största och mest lönsamma företagen är svenska.
Svenskt kapital har gett de baltiska folken den fria marknadens välsignelse: rätten att sugas ut av en handfull rikas egenintresse, och i januari 2025 skickas de första svenska Nato-trupperna till Lettland för att försvara detta.
Östsamarbetet
Den svenska imperialismens intåg i Baltikum började med Sovjetunionens upplösning 1991. Nya fruktbara marknader öppnades för svenskt kapital, framförallt i de baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen. Staten och kapitalet hjälptes åt att nyttja de nya möjligheterna och stöpte efterhand om ländernas näringsliv efter sina egna intressen.
Det var många länder och institutioner som ville sätta sin prägel på utvecklingen, för att profitera på den. Sveriges ansats påbörjades genom programmet Östsamarbetet, genom vilken en armé av svenska konsulter och experter skickades för att vägleda ländernas militär, ekonomer och tjänstemän.
Framförallt ledde Sverige privatiseringen av den viktiga banksektorn, i samarbete med Världsbanken. Genom det statliga biståndsbolaget Swedfund bemannades ländernas finansdepartement med “svensk bankexpertis”. Praktiskt nog gick svenskarna också själva in som delägare och finansiärer till flera av de upprättade bankerna vilket gav både insyn i marknaden och påverkansmöjligheter i bankernas styrelser.
Andra statliga program skulle under följande år utformas för att komplettera Östsamarbetet, framförallt “Östersjömiljarderna”, med det uttalade syftet att “på ett offensivt sätt främja svenskt näringslivs intressen i regionen”. Allt detta positionerade svenska företag för att kunna skörda frukterna av de nyöppnade marknadsekonomierna, främst genom att lägga allt mer av bankväsendet under sig.
Mot slutet av 1990-talet bedömdes banksektorn vara tillräckligt stabil för att Swedfunds ägandeandelar skulle kunna avvecklas och överlämnas till marknaden – eller rättare sagt, till SEB och Swedbank. SEB köpte ägandeandelar direkt av Swedfund i estländska Ühispank, lettiska Unibanka och litauiska Vilniaus Bankas.
Swedbank hade ett ägande i en liten estländsk bank och lyckades, genom uppköp av Swedfunds ägandeandelar och sammanslagningar med andra Swedfund-stödda banker, skaffa sig ett fotfäste i banken Hansapank som de gradvis lade under sig.
Genom statligt bistånd hade socialdemokratiska och borgerliga regeringar enigt och ivrigt banat vägen för näringslivets och bankernas intåg och erövring av de nya marknaderna i Estland, Lettland och Litauen.
Med ett stabilt bankväsende på plats var grunden lagd för stora investeringar och kapitalinflöden. Miljardvinster hägrade och bankerna pumpade in pengar i ekonomin. Amerikanska ekonomiprofessorn Jeffery Summers beskrev situationen i en intervju med litauiska mediabolaget LRT:
“Om du är Swedbank eller SEB och kommer till Riga, är det som att vara en spansk Conquistador på 1500-talet. Du ser rikedomar överallt, alla dessa fantastiska byggnader och inga av dem är lastade med någon skuld. Så du börjar lasta skuld på dem, injicera pengar i ekonomierna, vem som helst kunde få ett lån vid den här tiden.”
De baltiska tigrarna?
Mellan 2000 och 2007 hade de baltiska länderna den högsta tillväxttakten i Europa, åtta till tio procent per år, och sågs som ett ekonomiskt mirakel – “de baltiska tigrarna”. Alla ekonomiska kurvor pekade uppåt. Men under svenska bankers ledning hade man skapat en enorm bubbla.
Hösten 2008 uppgick Swedbanks, SEB:s och Nordeas totala utlåning i Baltikum till 425 miljarder kronor. Swedbank hade 200 miljarder kronor utlånade, SEB 150 miljarder och Nordea 75 miljarder.
Bankerna tävlade om att vinna marknadsandelar, genom att låna ut absurda summor till alla som ville. De hade drömmar om att expandera till Ryssland och införa en ny stormaktstid genom krediter och banktjänster.
Enligt Summers användes runt 70 procent av investeringarna för spekulation, framförallt på bostäder och konsumtion – istället för faktisk produktion. Bankerna jagade och fann snabba cash. Året innan kraschen 2009 stod de tre tidigare sovjetrepublikerna för en tredjedel av Swedbanks vinst och en femtedel av SEB:s.
De båda storbankerna gjorde tillsammans 25 miljarder i vinst bara under 2004–2009. Även andra storföretag som Telia kunde i flera år tjäna mångmiljardbelopp på sina nya utländska marknader, som ofta utgjorde deras mest lönsamma avdelningar.
Finanskrisen
Den kapitalistiska krisen 2007–2009 avslöjade de föregående årens tillväxt för vad det var: ett luftslott av lån som inte kunde betalas tillbaka.
De svenska bankerna hade langat billiga pengar under många år, likt en läkare som förvandlar sina patienter till missbrukare och försätter dem i en lönsam beroendeställning. I Lettland, som skulle drabbas hårdast av krisen, var nio tiondelar av lånen till hushåll och företag i utländsk valuta med Sverige som största utlånare. Men alla tre länderna befann sig i en liknande situation.
När lettiska Parex Bank närmade sig kollaps i november 2008 var krisen ett faktum. I förhandlingarna om ett nödlån, var IMF, Sverige och de övriga imperialisterna – som tjänat storkovan på de goda åren – inte sena med att säga sitt: vi kommer inte att betala.
Förhandlingarna kring nödlånet leddes av svensken Jens Henriksson på IMF, senare VD på bland annat Stockholmsbörsen och Swedbank. Han handplockades för positionen av svenska riksbankschefen tillsammans med den moderata finansministern Anders Borg, som varit en nära vän till Henriksson och dessutom gjort honom till gudfar till en av sina döttrar.
Lettland fick inte under några omständigheter devalvera sin valuta, latsen, eftersom det skulle minska värdet på de utländska lånen och tillgångarna i landet. Istället skulle Lettland behöva göra fruktansvärda nedskärningar på en tiondel av statsbudgeten.
Offentliganställdas löner i Lettland sänktes med upp till 40 procent. Hälften av landets sjukhus stängdes, likaså många skolor. Under hösten 2009 föll matförsäljningen med 23 procent jämfört med året innan. Det var bokstavligt talat en svältkur för den lettiska arbetarklassen, som nu offrades för de svenska bankernas vinster.
Samtidigt skapade den svenska finansministern Borg rubriker för sitt missnöje med att nedskärningarna varit otillräckliga och att den lettiska regeringen behövde gå längre.
I oktober 2009 skrev journalisten Didzis Melbiksis i ett svar i Expressen, under rubriken “Sluta plåga oss letter, Sverige”.
”Det är omöjligt att skära ned … som Sverige prompt kräver, utan att Lettland förfaller. Det vet Anders Borg och Fredrik Reinfeldt mycket väl. Men de fortsätter att pressa det redan så svaga grannlandet – för svenska storbankers skull. Samma banker som har skapat den lettiska lånebubbla som nu har spruckit.
… Lettland har redan genomgått ett stålbad av nedskärningar. De stackars pensionärerna, som min synskadade pappa, får vara med och betala dyrt fast de inte har en promilles skuld i krisen. Lärare och läkare får så pass usla löner att, som en sjukhusdirektör sade till mig nyligen, ‘det saknas svordomar i vårt lexikon för att beskriva det’. Public service-radio- och TV står på gränsen till undergång.”
“Ambassadörer för den europeiska idén”
För de mäktigas vinster fick de mest utsatta betala. Under krisens gång föll de redan fattiga balternas reallöner med runt en femtedel. Arbetslösheten tredubblades och låg på runt 20 procent i alla tre länderna och förblev höga under många år.
Utöver det skedde massiva nedskärningar i offentlig sektor samt skattehöjningar på konsumtionsvaror. Nästan 10 procent av den lettiska befolkningen flydde landet och 80 000 människor lämnade Litauen, bara under 2010.
Det hela påminner om scener från ett krigsdrabbat land – och är den svenska imperialismens gärning: förstörande av skola, vård och omsorg på masskala. En befolkning reducerad till fattigdom och hundratusentals som flyr i desperation.
Men gamarna blev nöjda. År 2014, till 25-årsjubileet för Berlinmurens fall, belönades de tre baltiska presidenterna för sin krishantering med “Golden Victoria”-priset som ges ut av det tyska medieförbundet VDZ.
Den tyska presidenten hyllade sina kollegor som “ambassadörer för den europeiska idén”. Vad exakt den idén innebär är inte svårt att se: bankernas och företagens rätt att plundra och utsuga.
“Inget utrymme för intressesfärer”
I början av Ukrainakriget höll Magdalena Andersson ett agiterat tal mot Ryssland: “Kreml hävdar att Ukraina tillhör en särskild rysk intressesfär. Men i dagens Europa finns inget utrymme för intressesfärer.”
Frågan är: vad kan man annars kalla det svenska kapitalets intressen i Baltikum – kraftfullt understödda av den svenska regeringen?
Först skickades experterna, sedan handelsmännen – och i år skickas svenska soldater till Lettland för att försvara kapitalets intressen i Baltikum, genom krig om så behövs. Det enda som skiljer våra hycklande svenska politikers överväganden från Putins eller Trumps är vilka möjligheter de – som en liten nation i Europas utkant – har att påtvinga andra sina intressen.
Men vi är villiga att hålla med Magdalena Andersson på ett sätt: det finns inget utrymme för intressesfärer, i betydelsen inget utrymme för imperialismen – alltså inget utrymme för henne eller den borgarklass vars intressen hon representerar.
Istället för att be kapitalets politiker att försvara folkens rättigheter, fred och välstånd så måste vi resa oss och ta makten ifrån dem. De gamar som cirkulerar över Östeuropa har inget att erbjuda arbetare i Sverige eller Baltikum.