Att leva som student innebär för de flesta att leva med små marginaler. Enligt SFS senaste studentbudget går studenter på CSN i genomsnitt back 326 kr/månad, och nästan hälften arbetar extra för att få ekonomin att gå ihop.
För att gå vissa program förväntas du köpa böcker för flera tusen kronor varje termin. Men för nästan alla studenter är hyran den största utgiften. Bostadsbristen gör det svårt att få tag på en lägenhet, och trissar även upp priserna. Många får nöja sig med andra- eller tredjehandskontrakt, svarta kontrakt på rum som inte uppfyller minimikraven för en lägenhet, ”möblerade” lägenheter där man tvingas betala flera hundra kronor extra i månaden för att använda några slitna gamla möbler, och så vidare.
CSN betalas bara ut tio månader om året men hyran ska, förutom i några få undantagsfall, betalas alla tolv månaderna. Det betyder att man tvingas lägga undan drygt tusen kronor varje månad för att fylla det glapp som för de flesta studenter uppstår mellan den sista CSN-utbetalningen på vårterminen och sommarjobbets första löneutbetalning. För många går det helt enkelt inte att få vardagen att gå ihop enbart med CSN-lån utan man tvingas arbeta vid sidan om, vilket i sin tur går ut över studierna.
Att studera heltid är inte mindre krävande än att arbeta heltid. Sommaren borde därför inte vara en tid då studenter tvingas arbeta – ofta på mer än ett deltidsjobb som sommarvikarie på det ena eller det andra stället för att få inkomsten att täcka utgifterna – utan det borde vara en tid för återhämtning, precis som de flesta arbetare har några veckors semester under sommaren.
Studenter från rika familjer är inte beroende av studiemedlet för att kunna ha ett fungerande liv. De kan få ekonomisk hjälp av sina föräldrar eller andra anhöriga. Men för de allra flesta av oss, som kommer från arbetarfamiljer, måste var och en försörja sig själv, och dessutom kommer det ta oss decennier att betala tillbaka studieskulden.
Att studera borde inte innebära att ständigt leva på marginalen, med en ofta osäker boendesituation och oro för att kanske tvingas flytta hem till föräldrarna om man inte lyckas plocka tillräckligt många poäng under en termin. I stället för att rika människor ska få ännu högre rut- och rotbidrag borde studiemedlet ersättas av en studielön, som betalas ut tolv månader om året och som är i nivå med en vanlig arbetarlön. Men eftersom vi lever i ett kapitalistiskt samhälle kan vi inte få något sådant utan en hård kamp. Vi måste kämpa tillsammans med arbetarna, för bättre villkor här och nu och för en socialistisk framtid.