Vilket svar till alla cyniker! Inom loppet av några dagar har en storartad och i huvudsak spontan rörelse av lastbilschaufförer, bönder och taxiförare fått stora delar av landet att stå stilla.
Den här rörelsen är den största landsomfattande inofficiella strejkrörelsen vi sett i Storbritannien på årtionden. Myten om ett lugnt och fridfullt samhälle som slagit sig till ro i Blairs nya Storbritannien har slagits i skärvor.
I delar av landet står idag sopor som inte hämtats på gatorna, det saknas nybakat bröd i hyllorna, ambulanserna tar sig bara an akuta nödfall och kilometerlånga köer ringlar utanför de bensinstationer som har något att sälja.
TV-nyheterna, och skamligt nog också Labour-politiker, hävdar att rörelsen är en fara för människors liv, och att strejkvakterna använder sig av våldsamma metoder för att skrämma förarna. Det är rent nonsens. Ãnda från början har lastbilsförarna och de som organiserar blockaden mot raffinaderierna varit villiga att släppa igenom viktiga leveranser till akuta behov. Det är chaufförerna själva som vägrar köra igenom en strejkvaktskedja, därför att de stödjer rörelsen.
Den direkta orsaken till protesterna är brant stigande bensinpriser. Småbönder, åkare och taxichaufförer påverkas särskilt hårt av detta. När de såg rörelsen i Frankrike följde de genast efter. Men rörelsen kom inte som en blixt från klar himmel. Under två års tid har protester ägt rum och organisationer har växt upp som svampar.
Men massmedia ignorerade dem, så de väckte inte mycket uppmärksamhet. Faktiskt fortsatte högerpressen att spy ut sina vanliga attacker över fransmännen som ”förstörde” engelska semesterfirares semestrar, fast den brittiska rörelsen redan börjat. För sent insåg de att när väl rörelsen satt igång här hade den utbrett stöd, och de skulle bli tvungna att i opportunistisk stil haka på.
Det här är ett skikt av befolkningen som inte vanligtvis tar till strid. Några är småföretagare, andra är medelklass. Många är ensamföretagare, fast nu för tiden är naturligtvis många av egenföretagarna bara arbetare som har kontrakt i stället för en riktig anställning. Chaufförer i stora åkerier är inte bara arbetare, de är dessutom fackligt organiserade. Hur som helst är de alla människor som arbetar.
Pressade av storföretagen
I många fall hänger deras framtid på en skör tråd, för sitt uppehälle har de investerat i en uppsättning verktyg, en bit jord eller en taxibil. De är utlämnade till världsmarknadens nycker, storbolagens makt och regeringens beslut. Bensinpriset och skattehöjningarna hotar praktiskt taget att krossa dem. För många av de inblandade är det här första gången någonsin de deltagit i en protest. En gräns har passerats. Samtidigt har de visat oss en glimt av arbetarklassens styrka, som allt för snabbt avskrivits av alla dessa ”experter”.
Bönder ses i vanliga fall inte som militanta. Men de tvingas dra slutsatser av sin kamp för att överleva i en värld som domineras av stora monopolbolag. En av dem intervjuades i TV av en reporter som sa att deras protest påminde om gruvarbetarstrejken. Bonden instämde och förklarade att han vid den tiden inte stött gruvarbetarna, men att nu ansåg han att ”Arthur Scargill hade rätt. De försvarade sin industri, och nu försvarar vi vår”.
Problemet för små och även medelstora bönder, för oberoende åkare med flera är att de inte kan konkurrera med storbolagen. I själva verket kan inte deras problem lösas av kapitalismen, lika lite som den kan lösa arbetarnas problem. Den enda trygga framtiden ligger i kampen för ett socialistiskt samhälle.
Kamp ger styrka
Att en så liten grupp av befolkningen praktiskt taget kan få landet att stanna bevisar att kamp innebar styrka. Föreställ er då den organiserade arbetarklassens styrka. Föreställ er vad TUC (den fackliga landsorganisationen) skulle kunna uppnå om ledningen bara lyfte ett finger. Men inget skrämmer fackföreningsbyråkrater så mycket som kampvilja, och det hot den innebär mot deras bekväma liv.
Höjningen av bensinpriserna har två huvudorsaker. Den ena är att Blair & co litar till indirekta skatter för att få in pengar. Den allmänna skatten är djupt orättvis och drabbar fattiga arbetare mycket hårdare än rika knösar. Skattehöjningarna har dolts bakom en miljövänlig fasad och förklarats som ett försök att få ner biltrafiken. Men främst är det privatiseringen, avregleringen och den efterföljande förstörelsen av kollektivtrafiken som tvingar folk att använda sina bilar.
De verkliga miljöbovarna
För det andra är det den tunga industrin och storföretagen som är de verkliga miljöbovarna. För att motverka föroreningarna krävs demokratisk kontroll, investeringar i forskning och i att göra produktionen miljövänlig. Det kostar pengar, pengar som de profithungriga kapitalisterna inte vill satsa. När det kommer till kritan ligger svaret i ägandet och planering, med andra ord i en socialistisk lösning. Att höja bensinskatten mer och mer innebär bara att man beskattar arbetarna, medan de som verkligen förstör planeten kan fortsätta obehindrat
Blair lägger skulden på marknaden, som tvingat oljepriset uppåt. I förbigående kan man konstatera att när priset på råolja föll så förekom ingen motsvarande sänkning av bensinpriset, eftersom oljemonopolen utnyttjade sin starka ställning till att öka på vinsten istället. I dag klandrar Blair marknaden för ökade oljepriser, liksom han förut gjort för de jobb som försvunnit från Ford, Rovers och varvsindustrin. Marknaden är skulden till allt enligt Blair. Naturligtvist har han rätt i att marknaden är skyldig till detta. Men då är det också på tiden att Labourregeringen bryter med marknaden, som är skulden till all denna förödelse och lägger fram socialistiska förslag till gagn för alla arbetande människor.
I stället för att träffa de protesterande, valde Blair hellre att diskutera med Riksrådet om användandet av undantagsåtgärder inbegripet insättande av militär. Blair, Straw & Co väsnas ofta om demokratiska rättigheter. Lord MacDonald sade emellertid att självklart har folk rätt att protestera, men detta får inte inskränka det fria flödet av handel och köpenskap. Detta måste väl uppenbarligen även gälla strejkrätten. I stället för att värna om sina väljares, det vill säga vanliga arbetares, rättigheter, så följer Blair & Co Londonfinansen och de stora monopolen, i detta fallet de oljebolag som under den nuvarande krisen kammat hem stora vinster.
Stöd från allmänheten
Denna proteströrelse har fått ett omfattande stöd från allmänheten trots de uppenbara olägenheter den medfört. Detta tyder på något mer grundläggande än enbart en protest mot höga bensinpriser. Givetvis så drabbar dessa prishöjningar folk direkt i en tid då nästan alla har bil. Under ytan är dock samhället inte så lugnt som en hastig överblick kan ge intryck av. Det sjuder av missnöje under den polerade ytan. Man är besviken på Blairs regering och kanske man till och med ifrågasätter själva systemet.
Protestvågen är inte begränsad till Storbritannien _ den började inte ens där. Den har spridits som oljefläck över kontinenten _ över Italien, Belgien, Irland och Tyskland. I Bryssel protesterade 2,500 lastbils och taxiförare den 10 september mot de senaste 18 månadernas femtioprocentiga höjning av priset på diesel. Ett sicilianskt oljeraffinaderi har varit blockerat. I ett flertal tyska städer har det förekommit demonstrationer och protester.
Det började naturligtvis i Frankrike. De franska protestmetoderna, som numera är en etablerad tradition där, har varit sällsynta på andra sidan den engelska kanalen. Först ut var yrkesfiskarna som fick igenom många krav. Sedan spreds protesterna till bönder, åkare, ambulansförare och många andra grupper. Dessa hade ett brett stöd från allmänheten och regeringen tvangs till eftergifter.
Det var dessa framgångar som uppmuntrade andra i Europa att ta efter de militanta franska metoderna. Blair är fullt medveten om att om protesterna i Storbritannien skulle bli lika framgångsrika, så kommer det att ytterligare uppmuntra fler militanta aktioner från utsatta arbetare överallt.
Missnöje hittar alltid nya vägar
Det går inte att bortse från de senaste årens protester mot WTO, internationella valutafonden med flera när man betraktar denna rörelse. Det finns ett samhälleligt missnöje som tar sig olika uttryck i olika länder. Den organiserade arbetarklassens traditionella kampvägar har blockerats av deras egna ledare. Men missnöjet finner alltid nya sätt att manifestera sig. De metoder som används i dagens rörelse, att hindra transporter och trafik, sköttes av blockadvakter utrustade med mobiltelefoner. Detta har gett en glimt av den kamp som hela arbetarklassen kommer föra framöver.
Metoderna är dock i stort de samma som alltid använts av arbetare. Särskilt blockaden av Shells terminal i Ellsmere Port liknar ett skolboksexempel på arbetardemokrati i handling. Drygt hundra bönder, åkare, taxiförare, postanställda och även några arbetslösa sammanträdde om vilka lastbilar som skulle släppas igenom, vilka laster som kunde undantas som nödfall. De diskuterade och röstade.
Antifackliga lagar sätts ur spel
Förresten, vilket hån detta var mot de antifackliga lagarna. I åratal har fackföreningsledarna varnat för hoten från dessa lagar, kvarstad på fackets pengar med mera, och på så sätt hållit tillbaka rörelsen. Var var dessa lagar nu? Här förekom det ju massblockader och olagliga aktioner. De antifackliga bestämmelserna är ytterst pappersprodukter och borde ha rivits till konfetti av de organiserade arbetarna. Arbetarrörelsens ledning borde inte diskutera nya inskränkningar för facket utan omedelbart avskaffa de som Torypartiet infört.
Men fackförbundsledarna är ännu mer skrämda än regeringen. Det här är ett gyllene tillfälle för fackföreningarna. En omedelbar rekryteringskampanj skulle kunna dra dessa förare och arbetare in i den organiserade arbetarrörelsen. I stället attackerar Monks dem. Bill Morris, som plötsligt inte längre är så intresserad av de frågor hans medlemmar inom jordbruket står inför, går så långt att han kräver arrestering av dem som protesterar.
”Den här kampanjen har gått över gränsen från demokrati till anarki. Om de bryter mot lagen bör de protesterande bli arresterade” kommenterade han från en TUC-konferens, medan delegaterna diskuterade utbildning och partnerskap med företagarna.
Ett skikt ur medelklassen skulle kunna vinnas till socialismen om fackförbunden slöt upp bakom rörelsen. Det skulle emellertid kräva ett ledarskap som ville och kunde leda. I det långa loppet kommer mer traditionellt stridbara arbetare också att ta initiativ, och även skapa ett nytt ledarskap.
”Den nya ekonomin”
De som argumenterade för att ekonomin hade förändrats i grunden på grund av internet och globaliseringen bör notera vad vi ser här. Oljan spelar fortfarande en avgörande roll för att smörja och elda på ekonomin. Oljepriset påverkar utvecklingen av världsekonomin. De som avfärdar det som irrelevant kan komma att få sitt livs chock. Den här uppgången kan inte fortsätta i evighet, och det skulle kunna bli en oljekris som knuffar ner ekonomin i en ny lågkonjunktur.
Framför allt kommer de som avfärdade arbetarklassen att få lov att tänka om.
Till att börja med måste vi ge fullt stöd till de krav som den nuvarande rörelsen reser, och då först och främst lägre bränslepriser. Inom fackföreningarna måste vi fördöma Monks & co och understryka behovet av kamp. I Labourpartiet måste vi på varje nivå protestera mot regeringens aktioner, och kräva följande:
- Lägre bensinpriser. Labour måste genast dra tillbaka skattehöjningarna som införts sen 1997. Beskatta de rika istället.
Förstatliga oljeindustrin. överför ägandet, styret och kontrollen över oljeindustrin från de giriga storbolagen och lägg det i arbetarnas händer.
- För en socialistisk transportplan. Förstatliga järnvägarna, bussarna och de stora åkerierna. För ett helt samordnat transportsystem, kontrollerat och styrt av transportarbetarna.