Lördagen den 13 september deltog hundratusentals i demonstrationen “Unite the Kingdom” i Storbritannien. Vissa menar att det är den största högerextrema demonstrationen i brittisk historia. För vänstern var det en skamlig dag. Motdemonstrationen var tjugo gånger mindre.
Högern jublar efter massdemonstrationen, som får alla landets mest reaktionära element att krypa fram ur sina hålor och känna sig stärkta. Detta innebär mer flaggviftande för att få asylsökande att känna sig ovälkomna, mer protester utanför asylboenden, mer rasistiska attacker mot minoriteter.
Förra sommaren sköljde en våg av rasistiska upplopp över landet, efter en knivattack där en muslim påstods vara förövaren. Precis som då utgör detta ett reellt hot, och arbetarrörelsen måste bli vaksam och organisera sig för att komma till undsättning för muslimska, svarta och asiatiska grupper som utsätts för attacker från extremhögern.
Hyckleri
Den brittiska premiärministern, Sir Keir Starmer från Labourpartiet, skyndade sig att fördöma demonstrationen.
– Storbritannien är en nation som stolt bygger på tolerans, mångfald och respekt, sade han.
– Vi kommer aldrig att överlämna [vår flagga] till dem som använder den som en symbol för våld, rädsla och splittring.
Detta är uppenbart hyckleri. För en månad sedan sa samma Starmer att Storbritannien riskerade att bli en ”ö av främlingar” på grund av den ökande invandringen.
Starmer är direkt ansvarig för att underblåsa allt som lett till demonstrationen den 13 september: angreppet på arbetarklassen, hetsen mot invandrare, allt som rivit sönder samhällsstrukturen. Högerdemagoger som Elon Musk, Nigel Farage, Tommy Robinson med flera bygger på förutsättningar som liberaler som Starmer har skapat.
Var var vänstern?
“Unite the Kingdom”-demonstrationen borde ha neutraliserats genom en styrkedemonstration från vänstern och arbetarrörelsen. Men mot hundratusentals, skrapade bara vänstern ihop fem tusen. Varför?
Fackföreningarna representerar miljontals arbetare. Om de hade lyft ett finger kunde de ha matchat storleken på den reaktionära demonstrationen. Istället förblev ledarna för TUC, Unite och GMB i praktiken tysta.
Vissa kanske ifrågasätter om detta är en facklig fråga. Vi svarar att allt som hotar arbetarklassens enhet är en facklig fråga. Att försvara vår klass från rasistisk demagogi är en grundläggande plikt för alla arbetarorganisationer.
Ledarna för ”Your Party” – det nya vänsterpartiet som lanserats av Jeremy Corbyn och Zarah Sultana – har varit lika tysta. En enda uppmaning till kamp kunde ha bidragit till att förändra maktbalansen.
Palestine Solidarity Campaign har organiserat massiva demonstrationer med upp till en miljon deltagare under de senaste två åren. Men denna enorma bas mobiliserades inte heller.
I ledningen för den anti-rasistiska rörelsen i Storbritannien står Socialist Workers Partys front “Stand up to Racism”. De mobiliserade visserligen, men deras program är att avpolitisera frågan om rasism så mycket som möjligt – att tömma den på allt klassinnehåll.
Man kan sammanfatta deras politik såhär: rasism och islamofobi är dåligt; flyktingar är välkomna; och migranter är bra människor. Detta är inget annat än liberal moralism. Det gör ingenting för att lösa migrantkrisen och de verkliga problemen i arbetarsamhällen med brist på bostäder, jobb och tjänster.
Och genom att hysteriskt stämpla alla Reform UK-anhängare – tillsammans med de hundratusentals som deltog den 13 september – som ingenting annat än hatiska ”fascister” och ”rasister”, förstärker de aktivt den klyfta som kulturkriget skapar.
Kampen mot fascism och rasism
Det fanns helt klart en fascistisk närvaro vid denna protest. Men det är inte hela svaret.
Detta var en demonstration med över hundra tusen deltagare. Och alla massrörelser är per definition heterogena. Människor söker svar på den djupa krisen i samhället.
Vid sidan av Robinsons invandrarfientliga och islamofobiska galla fanns också ett annat budskap: Starmer-regeringen lyssnar inte på oss; vanliga människor har blivit lurade och glömda; hela systemet är riggat; Storbritannien förfaller, och vi måste göra det stort igen.
Detta var på många sätt en revolt från de mest efterblivna delarna av samhället mot regeringen och status quo.
För att bryta högerdemagogernas grepp över delar av arbetarklassen, behövs ett radikalt program som tar itu med arbetarklassens brännande problem. De skyller på minoriteter och invandrare för bostadskrisen, brottsligheten och det sociala förfallet. Vi måste säga: hela detta system drar oss in i barbari. För att skapa ett samhälle som är värt att leva i måste vi föra krig mot kapitalismen!
Det finns ingen anledning att förtvivla. Denna period av utdragen kris innebär skarpa och plötsliga skiftningar åt höger – och åt vänster. Se på den militanta massrörelsen i Frankrike. Se på revolutionerna i Nepal, Indonesien och Bangladesh. Se på det faktum att runt 30 och procent av ungdomarna i Storbritannien säger sig vara positiva till kommunismen.
Händelserna den 13 september kommer att skaka om medvetandet hos miljontals människor. Reaktionens piska kommer att driva på den vänsterradikalisering som sker bland arbetare och ungdomar. Den brådskande uppgiften är att se till att denna växande klassmedvetenhet kristalliseras i ett revolutionärt parti.