Chocken syntes tydligt i Labour-högerns ansikten under sändningen från partikongressen. Deras drömmar om en seger för Owen Smith, den så kallade ”enhetskandidaten”, hade grusats. Detta har lett till tumult och oordning inom Labourpartiets höger. Även om många hade insett att deras kandidat skulle förlora, trodde de ändå att Corbyn skulle vinna med minskad marginal. Men trots alla ansträngningar förlorade de stort.
Det är svårt att överdriva hur slagna och förskräckta högern inom Labour är, så här tre månader efter att misstroendeförklaringen mot Corbyn röstades igenom i parlamentsgruppen. För dem ser framtiden allt dystrare ut, i takt med att Corbyn allt mer befäster sitt stöd bland gräsrötterna. Ropen på enhet ekar och de parlamentsledamöter som avgått från skuggregeringen grubblar över om de ska återvända eller stanna kvar på åskådarplats.
Högern lämnar båten
Parlamentsledamöter har vädjat till sina anhängare om att inte lämna partiet, efter att många rev sina medlemskort som svar på att Corbyn blev omvald. Michael Dugher, en före detta medlem av skuggregeringen, sa att det var ”beklämmande” att se hur folk lade upp bilder på sina sönderklippta medlemskort på sociala medier. ”Folk som hade fått nog, parlamentariker, kommunpolitiker, hederliga och bra människor som hade tjänat partiet hela sitt liv … ni måste stanna, ni måste stanna.” Men många medlemmar som är motståndare till Corbyn kommer att lämna partiet, precis som när han valdes första gången för ett år sedan.
Vissa har redan lämnat båten. Lord Mitchell, en adlig Labour-medlem, lämnade partiet och hävdade att Labours ledare var omgiven av människor med ”våldsamma, Israelfientliga åsikter”. Den entreprenör som tjänstgjorde som affärstalesperson för partiet i överhuset under Ed Miliband, sade att: ”Jeremy har inga som helst ledarkvaliteter – hans lilla krets gillar honom och de tror att han är räddningen, men han kommer aldrig att bli ledare och premiärminister för det här landet.”
Vad annat kan man vänta sig av en person som var med och ledde högersplittringen SDP i början av 1980-talet och som kandiderade mot Labour 1983 och 1987, men som tilläts att komma tillbaka till partiet av Tony Blair? Sådana Tory-infiltratörer är inte välkomna i Labour-partiet och borde kastas ut.
Att splittras eller hålla samman?
Trots tidigare hot försöker högerns parlamentsledamöter nu att tysta alla former av prat om en splittring liknande den på 1980-talet. ”Vi ska inte avgå och inte framkalla någon splittring, det här är vårt parti” sa Tom Blenkinsopp, parlamentsledamot för södra Middlesbrough och östra Cleveland, under ett möte som gruppen Labour First höll. Tristram Hunt, före detta talesperson i utbildningsfrågor, skrev samtidigt: ”Vi moderata kommer inte att skynda oss att fly till Singapore eller någon annanstans.”
Andra kunde inte hålla tillbaka bitterheten över partiledarvalet. Partiet var ”mer delat än jag någonsin anat”, sade Lucy Powell, ännu en före detta utbildningspolitisk talesperson. Chris Leslie, före detta skuggminister, uppgav att han var lojal mot partiet, vars uppgift är att tjäna hela landet snarare än en ”liten skara människor”.
I sin kritik mot att Corbyn lovar ökade offentliga utgifter har hon hånfullt pratat om ett ”magiskt pengaträd” som ledarskapet trodde skulle ge utrymme för obegränsade offentliga utgifter och ”förverkliga alla våra drömmar”.
En parlamentsledamot sade föraktfullt att ”de som brukade stå utanför partikongressen är nu där inne och bestämmer saker”.
Lord Hain berättade för Newsnight att partiet stod inför dess ”största kris” om Corbyns seger utnyttjades för att trycka på för att avsätta parlamentsledamöter. ”Den hårda vänstern runt Jeremy har aldrig haft kontroll över partiet tidigare”, sade han. ”De har aldrig haft kontroll över ledningen och de har aldrig haft kontroll över organisationen. Om de får det så kommer de att uppnå det de vill uppnå, vilket är kontroll över partiet snarare än att vinna hela landet.”
Blairiterna på reträtt
Icke desto mindre har högern – trots att de drivits på reträtt – inte gett upp sina planer på att avsätta Corbyn. Men de har varit tvungna att byta strategi. De hoppas på att återfå sin majoritet i partistyrelsen genom att smyga in ett förslag om att Skottland och Wales ska vara representerade där.
Det råder en ömtålig balans mellan Corbyns motståndare och hans anhängare i partistyrelsen. De har sysselsatt sig med att smida planer i det fördolda, med hjälp av högerns generalsekreterare McNicol och vice ordföranden Tom Watson. Läckta interna partimejl avslöjar att den vice ordföranden hade lett något han kallade ”Projekt Anakonda” – en komplott som syftade till att driva igenom förändringar i skuggkabinettet och det partistyrelsen.
”’Projekt Anakonda’ … kommer innefatta att isolera JC och i förlängningen kväva hans ledarskap”, stod det i ett mejl. ”Varje eftergift JC gör kommer att användas för att snärja hårdare.” Watson förnekar att han skulle ha använt den formuleringen.
Storkapitalets ”entrism”
Det är ingen slump att McNicol använde sitt tal på kongressen till att mellan raderna opponera sig mot Corbyn, genom att iklä sig rollen som ”neutral” partiföreträdare som inte snålade med lovorden till parlamentsgruppen och byråkratin, för att sedan citera stadgarnas första paragraf som säger att Labours främsta plikt är att etablera partiet i parlamentet. Det här var ett sätt att tydligt utmana Corbyn.
Men den första paragrafen säger inte att man ska skapa en parlamentsgrupp för karriärister, utan att man ska se till att arbetarklassen har politiska representanter i parlamentet. Vi är helt klart för det sistnämnda, men motståndare till det förstnämnda.
Högern använder sig av organisationerna Progress och Labour First som förses med nästan obegränsade summor pengar från storföretag som backar upp dem för att främja deras intressen. De har skrutit över hur effektivt de kunde säkra delegater till kongressen från olika valkretsar. De använder sig av alla tänkbara knep som står dem till buds.
Momentums kampanj
Tyvärr har vänstern kring Momentum inte tagit ledningen i kampen mot högern utan slingrat sig och undvikit att ta tag i frågor som att avsätta parlamentsledamöter.
Istället för att organisera för att få vänsterdelegater valda till partikongressen och att få in vänstermotioner från lokala partiföreningar, har Momentum snarare koncentrerat sig på att organisera ett fyra dagar långt evenemang med musik, poesi och workshops. Allt det här är väldigt trevligt, men det är knappast någon strategi för att besegra partihögern.
Med högerparlamentariker som fortsätter att hugga Corbyn i ryggen, borde Momentum organisera för att få dem utsparkade. Klyftan mellan dessa högerparlamentariker och gräsrötterna är massiv och ständigt växande. Vänstern får inte ta lätt på dessa attacker. Som generalsekreterare för Storbritanniens största fackförening Unite, Len McCluskey, har sagt: ”de [högern] ber om det”. I slutändan är det alla medlemmars demokratiska rättighet att välja vem som ska företräda dem.
Försvara Corbyn! Kämpa för socialism!
De parlamentsledamöter som är satta under press kommer att hålla en låg profil ett tag. De kommer att invänta bättre tider och helt enkelt fortsätta underminera Corbyn bakom lyckta dörrar fram tills dess. De kommer att fortsätta att bygga upp sitt eget ”parti inom partiet”, både i och utanför parlamentsgruppen.
Men vid en viss tidpunkt kommer de att ta upp en öppen strid mot Corbyn över försvarsfrågor eller utrikespolitik. De kommer att gå på offensiven för att gynna kapitalismens intressen.
Labourpartiet grundades för att representera arbetarklassens särskilda intressen. Det har tagits över av borgerliga karriärister och lycksökare, som inte tjänar arbetarklassens intressen, utan storkapitalets.
I och med omvalet av Corbyn och partiets pånyttfödelse är det nu dags att städa ut dessa människor en gång för alla. Detta måste gå hand i hand med kampen för ett socialistiskt partiprogram – att rusta upp partiet inför kapitalismens största kris sedan 1930-talet. Vi måste därför återinföra den gamla fjärde paragrafen som sa att den socialistiska omvälvningen av samhället är en uppgift för partiet.
Som sagt är Corbyns seger en vändpunkt. Men ”Corbyn-revolutionen” är inte slutförd. Vi måste skapa ett genuint socialistiskt arbetarparti i Storbritannien som kan sätta punkt för den kapitalistiska mardrömen och lägga grunden för en riktig framtid för vårt folk.
26 september 2016