Hurrarop och jubel bröt ut över hela Storbritannien när nyheten kom att Jeremy Corbyn återigen har segrat stort i Labours partiledarval, med en ännu större majoritet än i september förra året.
Det var 313 209 medlemmar som röstade på Jeremy Corbyn, vilket utgjorde 61,8 procent av rösterna, jämfört med 59,5 procent förra året. Hans utmanare Owen Smith, som kandiderade för ”enhet”, fick 193 299 röster, eller 38,2 procent. Valdeltagandet på 77,6 procent motsvarade 506 438 röstande medlemmar och sympatisörer.
Corbyn vann över Smith i varje kategori av röstande: bland medlemmar, registrerade sympatisörer och fackföreningsanslutna. Han fick stöd av 59 procent av medlemmarna (10 procentenheter högre än förra året), 70 procent av de registrerade sympatisörerna, och 60 procent av de fackföreningsanslutna.
Denna utgång var ett rungande bifall för Corbyn och ett hårt slag mot högern inom Labour.
Massrörelsen bakom Corbyn
Låt oss komma ihåg att Corbyn segrade trots att etablissemanget både i och utanför partiet har fört en våldsam strid för att avsätta honom. Det har varit en bitter kampanj och allt möjligt har använts emot honom. 130 000 nya medlemmar utestängdes från partiledarvalet. Tiotusentals stängdes av – och till och med uteslöts ur partiet – för att förhindra dem från att rösta. Trots detta fick Corbyn en ännu större majoritet än sist!
Högern i partiets parlamentsgrupp accepterade aldrig hans första seger och började omedelbart arbeta för att avsätta honom. Denna kampanj kulminerade i högerns kupp för några månader sedan, när 80 procent av Labours parlamentsledamöter röstade för en misstroendeförklaring mot honom. De var beredda att göra vad som helst för att bli av med honom. Men alla deras ansträngningar har nu istället fått den rakt motsatta effekten mot den avsedda.
Resultatet var egentligen ingen överraskning med tanke på Corbyns stöd bland gräsrötterna. I slutändan var Owen Smith ett förlorat fall. Detta visar Labourhögerns svaghet. I och med Corbyns första seger hade de förlorat kontrollen över partiet, eftersom hundratusentals gick med i partiet för att försvara och stödja Corbyn.
Sedan de allmänna valen i maj 2015 har partiet nästan tredubblat sitt medlemskap.
Corbyn har verkligen stärkt sin position inom partiet, särskilt bland de nya medlemmarna. Som en kommentator sa, har han ett större stöd än nästan alla andra partiledare i historien. Efter en sådan seger får inte tillfället gå förlorat, utan användas för att omvandla Labourpartiet till ett kämpande socialistiskt massparti.
Enighet – på vilka grunder?
Naturligtvis höjdes omedelbart röster för att högern inom parlamentsgruppen skulle ställa sig bakom Corbyn. Alla möten i partiets lokalföreningar under den kommande månaden kommer säkerligen trycka på för detta. Det måste ställas krav på ett stopp för parlamentsgruppens fullkomliga illojalitet.
Det är högerparlamentarikernas ständiga knivar i ryggen på Corbyn – som har synts överallt i media – som har underminerat partiets stöd. Dessa parlamentariker måste antingen acceptera det mandat som tilldelats Corbyn, eller så måste de avgå.
Det är tydligt att högern har lidit ett stort bakslag. De har varit med om en frontalkrock. Många högerparlamentariker höll sig avsiktligt borta från årets Labourkonferens, fullt medvetna om att de var chanslösa.
De slickar sina sår och talar till och med om ”enhet” och om att ”lyssna”. Stephen Kinnock, som har varit en högljudd motståndare till Corbyn, gratulerade honom till segern genom ett syrligt sms.
Vissa kommer att ha insett vilken riktning vinden blåser i och kommer nu att visa ”lojalitet”.
Men i själva verket kommer de bara att bida sin tid. Vissa kommer att återvända till skuggregeringen. Andra kommer att vägra med ett girigt flin. Högern kommer aldrig att ge upp sitt hopp om att vända situationen. Det pratas redan om att en ny organisation håller på att upprättas inom parlamentsgruppen – ett ”parti inom partiet” – som ska leda och koordinera deras arbete. Men deras självförtroende har raserats.
De kommande striderna
Naturligtvis har de ett gigantiskt problem: alla medlemmar i Labour, som tydligt har gett avslag till blairismen och dess högerpolitik. De söker efter ett verkligt alternativ, vilket de ser i Jeremy Corbyn.
Det är mycket troligt att medlemsantalet fortsätter att växa, vilket betyder att högerns bas kommer att fortsätta att minska. De kommande ändringarna av valdistrikten i Storbritannien gör att det måste hållas lokala konferenser för att välja vilka som ska vara Labours kandidater, och där kommer högern att utmanas.
De kommer inte att kunna undvika detta, trots vädjanden till Corbyn. Han är förespråkare av demokrati och vill att medlemmarna ska få säga sitt. När detta händer, kommer helvetet att braka lös. Det är en fantasi att tro att högern kommer att lägga sig på rygg och acceptera detta skifte åt vänster.
Som Financial Times kommenterade under tandagnisslan: ”Jeremy Corbyn har återvänt som ledare för Labour och sett till att den yttersta vänstern tagit ett fastare grepp om ett av Storbritanniens äldsta partier.” Den härskande klassen upprörs och oroas av vänsterns frammarsch och kommer att göra vad som helst för att stoppa den.
Högern utgör storkapitalets femte kolonn inom Labour. De är karriärister precis som sina motparter i de kapitalistiska partierna. De kommer att lämna båten när tiden är mogen. Storbritannien seglar ut i okända vatten. Tories går – även om partiet har ompaketerats – mot ett sammanbrott över Brexit-förhandlingarna. Splittringen i Toryregeringen är redan synlig.
Detta är inget annat än ett förstadium. Med en ny ekonomisk kris kommer det att vara upplagt för en kraftmätning i form av allmänna val. Vid en sådan tidpunkt kan etablissemanget uppmana högern inom Labour att splittra partiet för att förhindra Corbyn från att komma till makten.
Oavsett allt prat om ”enhet” är det omöjligt att överbrygga sprickan mellan medlemmarna och högerparlamentarikerna. Kampen för att demokratisera partiet måste gå hand i hand med kampen för en djärv socialistisk politik som svar på kapitalismens kris.
Vi lever i spännande tider. Corbyns seger betyder att dammluckorna har öppnats. Det finns ingen återvändo. Kampen har nu börjat för att förändra samhället.