Österrike polariseras när högerextrema FPÖ inträder i regeringen. Vi publicerar här en översättning av en intervju med en medlem i Socialistisk Ungdom i Österrike.
Den tredje februari tog järnvägsarbetare initiativ till demonstrationer mot Haiders högerextremistiska FPÖ:s inträde i regeringen. Studenter och ungdomar har sedan dess demonstrerat varje dag i både Wien och andra österrikiska städer.
Landet har definitivt brutit med dess förflutnas anda, präglad av inställsamhet och samförstånd. Idag har klasskampen i alla dess former åter satts på dagordningen.
Vi har talat med Herbert Bartik, en aktivist i Wiens lokalavdelning av Socialistisk Ungdom (det socialdemokratiska ungdomsförbundet) och i den marxistiska tidskriften Der Funke om den plötsliga omvälvningen.
Behöver vi vara rädda för Haider?
H.B.: Nåja, vi måste vara medvetna om den fara som Haider och hans FPÖ representerar. Det är ett högerextremistiskt parti men representerar inte direkt en fascistisk rörelse. Partiet representerar en flygel av det österrikiska kapitalet som vill ha ett slut på klassamarbetet. Deras program består av nedskärningar i välfärden och ultraliberala avregleringar och ”flexibilitet”.
Men för att vinna popularitet använder de en social demagogi. När partiet bildades i slutet på 40-talet, hade det definitivt fascistiska rötter, deras stöd bestod av ex-nazister. Den ex-nazistiska basen existerar fortfarande och Haider försöker vara dem till lags, i varje fall i sin retorik. Det är förklaringen bakom hans positiva kommentarer om Hitlers ”arbetarpolitik”, om koncentrationslägren som bara var ”fängelser” i hans ögon och om de ”värdiga” SS-officerarna.
Trots allt detta kan vi idag inte kalla FPÖ ett fascistiskt parti. Men det innebär inte att vi inte motarbetar dem.
Haider är en högerextremistisk reaktionär med en anti-arbetarklasspolitik i bagaget. Han kan bli en vägröjare för fascismen med sin rasistiska och främlingsfientliga retorik och bereda marken för om möjligt ännu mer reaktionära rörelser i framtiden.
Vad vill den här koalitionen uppnå?
H.B.: De vill privatisera statliga industrier (järnvägar, postkontor etc). De vill skära ner pensionerna, introducera skolavgifter för studenter, reducera kostnaderna för arbetskraften (genom att sänka arbetsgivaravgifterna). Det här är i realiteten de konservativas politiska program. FPÖ accepterade hela programmet för att visa att de är pålitliga och inte galna nazister. Detta kommer att skapa motsättningar med partiets breda led.
Hur reagerar SPÖ (det socialdemokratiska partiet) på allt detta?
H.B.: Vi måste poängtera att SPÖ:s 13 år långa koalition med det konservativa partiet (ÖVP) och deras politik av konstanta nedskärningar har förberett Haiders uppgång. Vi får inte heller glömma att det var en socialdemokratisk inrikesminister som först införde en rasistisk lagstiftning vilken har en stor skuld till att en främlingsfientlig atmosfär har brett ut sig.
SPÖ:s valkampanj koncentrerades kring idén om att österrikare aldrig har haft det så bra som de har det just nu. Haiders parti kontrade med slagord som ”något håller på att gå snett här i landet” och talade om den ”ökade stressen på arbetsplatserna”, något som många människor kan känna igen sig i. Haider sträckte sig så långt som till att föreslå högre bidrag till unga mödrar och bättre barnomsorg. Opinionsundersökningar visar att invandrarfrågan bara låg på fjärde plats som skäl för att rösta på FPÖ. Flyktingfrågan var alltså ingen avgörande faktor i valet.
FPÖ fick 40% av arbetarrösterna, framförallt var det oorganiserade arbetare som röstade på Haider. Arbetarna har allt större problem med att identifiera sig med SPÖ och dess politik. FPÖ:s bas består av små affärsinnehavare, det vill säga lägre medelklass, som desperat söker en lösning på sina problem.
SPÖ:s beslut om att inte delta i koalitionen var ett steg i rätt riktning. Haider har tidigare försökt massrekrytera partimedlemmar men misslyckats. FPÖ har högst 40000 medlemmar, medan socialdemokraterna organiserar 400000 medlemmar. Inte ens Haiders ”fackförbund” baserad på en splittring i de officiella fackförbunden har som mest haft 5000-6000 medlemmar, (de flesta poliser). Fackförbundet lyckades aldrig etablera sig. Haiders stöd består mestadels av passiva väljare. Med dessa bakgrundsfakta förstår man att FPÖ är mer en rörelse än ett massparti.
Menar du att socialdemokratins ledare har lärt sig en läxa av dessa händelser?
H.B: Inte alls. De har inte lärt sig ett dugg. SPÖ:s partiordförande Viktor Klima var fast besluten om att återuppta koalitionen. Han var beredd att överge SPÖ:s politik och istället överta de konservativas för att få igenom koalitionen. Viktor Klima har Blair och Schröder som förebilder. Men Klima har misslyckats tack vare trycket från fackföreningsmedlemmarna och deras ledare. Ledarna från de olika fackförbunden lämnade ett klart och tydligt besked: ”Vi överger partiet om ni accepterar programmet”. Efter att SPÖ:s ledning hade insett att varje chans till ett förnyande av koalitionen hade försvunnit, försökte de till och med erbjuda Haider själv samarbete.
Men han vägrade. SPÖ:s ledare är desperata vid tanken på risken att förlora de jobb och positioner de tillskansat sig i staten och regeringen de senaste 30 åren. Men vid nästa partikongress kommer valet att stå emellan två kandidater till partiordförande. En av dem är f.d. regeringsmedlem och en slags vänsterreformist.
Vad är alternativet till Haider?
H.B.: De senaste dagarnas protester är ett steg i rätt riktning. Det är också första gången som fackets gräsrötter inte accepterade partiets politik utan aktivt deltog för att sätta press på arbetarrörelsens ledning, t.ex. lyckades de hindra en ”pensionsreform”. SPÖ och fackförbunden har en väldig kraft i Österrike. Partiet besitter fortfarande 65 platser i parlamentet, och fackföreningarna organiserar 1,5 miljoner arbetare. Ingen regering kan regera utan dess samtycke.
Efter valet när koalitionsdiskussioner fortfarande fördes, föreslog vi att SPÖ skulle bilda en minoritetsregering och praktisera en socialistisk politik, stödd på fackföreningarna. Österrike polariseras som aldrig tidigare idag. Det österrikiska kapitalet har beslutat sig för att slopa samförståndsandan. Detta kommer att skapa en stark reaktion från arbetarkassens sida. Människor söker efter ett alternativ till reformismens återvändsgränd.
De gigantiska anti-rasistdemonstrationerna av unga radikaliserade studenter och arbetare (få människor känner till att de första demonstrationerna mot Haiders inträde i regeringen organiserades av järnvägsarbetarnas fackförbund) och fackföreningsmotståndet mot privatiseringarna kommer att skapa en fruktbar jordmån för spridningen av marxistiska ideer.