Med den kinesiska Röda arméns spektakulära framryckning diskuterar diplomaterna vid USA:s utrikesdepartement och det brittiska utrikesministeriet allvarligt möjligheten att Chiang Kai-sheks regim kommer att kollapsa fullständigt. Hela den kapitalistiska pressen skriver dystert om utsikterna att norra och centrala Kina fram till Yangtzefloden kommer att hamna under stalinisternas kontroll.
Inom tre år efter den japanska imperialismens kollaps har Röda armén erövrat Manchuriet och större delen av norra Kina. Den kinesiska huvudstaden Nanking samt den rikaste staden Shanghai, med en befolkning på fem miljoner, är snabbt på väg att hamna i händerna på Röda armén. Det territorium som stalinisterna redan kontrollerar har en befolkning på mer än 170 miljoner.
De brittiska kapitalisterna, med investeringar i Kina på 450 miljoner pund, är förfärade över utsikterna att förlora detta lukrativa investeringsområde. Den amerikanska imperialismen, inom vars intressesfär Kina hamnade när de andra imperialistmakterna försvagades under kriget, har gett Kuomintang-regeringen stöd på 3 miljarder dollar i ett fruktlöst försök att rädda Kina för imperialistisk exploatering.
Men de amerikanska imperialisterna inser nu att ytterligare stöd bara är att kasta pengarna i sjön. Trots alla de militära och tekniska fördelar som Kuomintang hade i början av inbördeskriget som följde på världskriget, har de lidit nederlag efter nederlag. Kuomintangregimen, under Chiang Kai-sheks diktatoriska styre, representerar de feodala jordägarna och kapitalisterna. Den kontrolleras av en fullständigt korrupt militärklick som förtrycker arbetarna och bönderna och lever som parasiter på sina herrar.
Chiangs uppgång
Chiang Kai-shek kom till makten efter nederlaget för den kinesiska revolutionen 1925-7, där han spelade rollen som arbetarklassens främste slaktare. Han lyckades med detta tack vare Stalins och Bucharins politik och ledarskapet för det kinesiska kommunistpartiet.
Deras politik var då att sluta ett block med de kinesiska jordägarna, kapitalisterna och feodala krigsherrarna, förment i kampen mot imperialismen. Som en följd av detta saboterade de arbetarnas försök att ta över fabrikerna och böndernas försök att ta över jorden. En ”kommunistisk” arbetsmarknadsminister saboterade strejker och straffade och lät fängsla strejkande arbetare. En ”kommunistisk” jordbruksminister lät skjuta bönder när de försökte ta över jorden.
En sympatiserande sektion
Det kapitalistiska Kuomintang upptogs i Kommunistiska internationalen som en sympatiserande sektion. I Tredje internationalen efter Lenin av Trotskij avslöjas stalinisternas roll i en förklarande anmärkning:
”I början av 1926 blev Guomindang1 antaget som sympatiserande parti i Komintern, med godkännande från SUKP:s politbyrå. Den enda avvikande rösten var Trotskijs. Guomindangs högerledare Hu Hanmin deltog på EKKI:s sjätte plenarmöte i februari 1926, som broderlig delegat från Guomindang. Chiang Kai-sheks hantlangare Shao Lizi var broderlig delegat vid EKKI:s sjunde plenarmöte i november 1926.”2
Den 21 och 22 mars 1927 intog arbetarna i Shanghai staden. Chiang började omedelbart förbereda sig för att slakta dem. Han konspirerade med imperialisterna för att krossa arbetarna.
I stället för att förbereda sig för kampen gav stalinisterna Chiang sitt fulla stöd. l Kominterns officiella tidskrift International Press Correspondence står det: ”Långt ifrån att splittras, som imperialisterna påstår, har Kuomintang bara stärkt sina led.”3
Den 30 mars skrev de:
”En splittring inom Kuomintang och fientligheter mellan proletariatet i Shanghai och de revolutionära soldaterna är för tillfället helt uteslutet… Chiang Kai-shek… förklarade själv att han skulle underkasta sig partiets beslut… En revolutionär som Chiang Kai-shek kommer inte att gå över, som imperialisterna vill få oss att tro, till Chang Tso-lin (krigsherre i Manchuriet) för att bekämpa frihetskampen…”
Chiang fortsatte med att organisera en kupp, massakrera arbetarklassens förtrupp, förbjuda fackföreningar, bondeorganisationer och kommunistpartiet och beröva massorna alla rättigheter.
Massorna blev fullständigt besegrade och de kvarvarande delarna av den kinesiska kommunistpartiets ledning flydde ut på landsbygden – och försökte där organisera ett bondekrig.
Bondearmén stod pall
Gerillakriget frambringade ledare med enastående militär begåvning. Mao Tse Tung, Zhu De4 och andra lyckades undkomma de mäktiga militära styrkor som Kuomintang hade ställt upp mot dem.
Trots den felaktiga politiska linjen som ledde till en rad katastrofer, i en av världshistoriens mest anmärkningsvärda militära bedrifter, drevs Mao från centrala och södra Kina i en 6 000 mil lång reträtt till bergsfästningarna runt Yenan, där en ”sovjetrepublik” upprättades. Där lyckades de, trots Chiangs alla försök att driva bort dem, hålla stånd mot den ena attacken efter den andra. Hemligheten bakom deras framgång var att de, i det lilla område de kontrollerade, som enligt vissa uppskattningar hade en befolkning på cirka 10 miljoner, hade fördelat jorden bland bönderna.
Chiangs korrupta regim
Under mellankrigstiden lade Chiangs regim allt större bördor på arbetarna och bönderna. I vissa områden drev korrupta lokala tjänstemän in skatter som togs ut åttio år i förskott.
Det förekom ett oändligt slöseri på militären, och den svaga Kuomintang-regimen visade sig oförmögen att föra en revolutionär kamp mot det imperialistiska Japans invasioner.
Chiang-regimen förvandlades till en regim präglad av mutor och polisterror. Under en period av två årtionden degenererade den så fullständigt från topp till tå att den förlorade det mesta av sitt stöd även bland medelklassen.
Kriget förändrade situationen
Efter Japans kollaps, med viss hjälp från Röda armén i Manchuriet som hjälpte stalinisterna att erövra japanskt krigsmateriel, föll stora delar av Manchuriet och norra Kina i stalinisternas händer.
Den kinesiska Röda armén hade under hela kriget fört ett gerillakrig mot den japanska militären och befann sig i en strategisk position för att erövra vissa områden när Japan kollapsade. Under hela kriget var Chiangs huvudsakliga bekymmer den sociala faran i hemlandet, att hantera stalinisterna och arbetarna, och hade det inte varit uppenbart att Japan skulle besegras i ett senare skede, är det mycket troligt att han skulle ha kapitulerat och ingått en kompromiss med den japanska imperialismen.
En döende regim
Den amerikanska imperialismen bistod Chiang genom att leverera ammunition och andra förnödenheter, och till och med genom direkt militärt ingripande i form av att den amerikanska flottan och flygvapnet transporterade Kuomintangs trupper till Manchuriet och norra Kina. Chiang hade initiala framgångar, men allt var förgäves. Han ledde en döende regim, som var ännu mer förlegad än den tsaristiska regimen i Ryssland. Regimen var så rutten att en stor andel av förnödenheterna såldes av tjänstemän till de stalinistiska arméerna i utbyte mot guld, och mycket av de dollar som USA tillhandahöll för kriget stoppade tjänstemän i egen ficka. Endast en liten del av förnödenheterna och ammunitionen nådde faktiskt trupperna vid fronten.
Som i alla dömda regimer, rådde det ständiga intriger mellan befälhavarna i armén. Chiang höll till exempel tillbaka förnödenheter från general Fu Tso Yi – den enda framstående generalen i den Nationella armén som visade någon verklig förmåga – av rädsla för att han skulle försöka ersätta honom. Generalerna var chanslösa mot Röda arméns överlägsna strategi och taktik.
Den samhälleliga aspekten
Den främsta orsaken till de kinesiska stalinisternas segrar har dock ofta påpekats av Mao Tse Tung – den samhälleliga aspekten. ”Jorden åt bönderna” blev, precis som i den ryska revolutionen, dödsstöten för de feodala jordägarna och deras korrupta regim. De kinesiska stalinisterna har till stor del genomfört den agrara revolutionen. Det är den stora skillnaden mellan kampen 1927 och idag. Det är detta som har lett till att de arméer som Chiang försökte använda för att krossa bondeupproret har smält bort. Chiangs arméer består av bönder – de fattigaste bönderna – som inte har tillräckligt med pengar för att undgå värnplikten genom att muta tjänstemännen.
Ihopbundna
Till och med News Chronicle (11 december 1948) medgav att:
”Det råder missnöje bland soldaterna i den nationella armén. Chiangs soldater får ungefär fem pence i månaden.
I vissa byar binds de värnpliktiga ihop på väg till kasernerna, och när de reser med tåg låses vagnarna så att de inte kan fly.”
Naturligtvis deserterar soldaterna med sina vapen – till och med hela divisioner – när de möts av stalinisternas jordbruksprogram.
Stalinisternas jordbruksprogram
Vid den nationella jordbrukskonferensen som det kinesiska kommunistpartiet höll den 13 september 1947 föreslogs att en jordbrukslag skulle antas med följande bestämmelser:
”Artikel 1. Det feodala och halvfeodala jordbrukssystemet avskaffas. Principen ”jorden åt den som brukar den” ska införas.
Artikel 2. Alla godsägares äganderätt till jord avskaffas.
Artikel 3. All äganderätt till jord som tillhör helgedomar, tempel, kloster, skolor, institutioner och organisationer avskaffas.
Artikel 4. Alla skulder som uppkommit på landsbygden före reformen av jordbrukssystemet annulleras.”
I artikel 10, som riktar sig direkt till soldaterna och till och med officerarna i Kuomintang, står det bland annat:
”Avsnitt c. All personal i Folkets befrielsearmé, i myndigheter och i alla folkorganisationer som bor på landsbygden ska få mark och egendom, som motsvarar böndernas, för sig själva och sina familjer.
Avsnitt d. Jordägare och deras familjer ska få mark och egendom som motsvarar böndernas.
Avsnitt e. Familjer till officerare, soldater och partimedlemmar i Kuomintang, liksom annan fientlig personal som har sina hem på landsbygden ska få mark och egendom som motsvarar böndernas.”
Arbetarna passiva
En av de mest anmärkningsvärda aspekterna av situationen i Kina är arbetarklassens relativa passivitet. Det är sant att till följd av kollapsen av Chiang Kai-sheks arméer har det förekommit omfattande strejker i de stora städerna Shanghai, Kanton, Hankow och Nanking, trots de repressiva förhållandena. Det står emellertid klart att i takt med att stalinisterna rycker fram mot de stora städerna längs Yangtzefloden kan arbetarna, i avsaknad av ett massalternativ, endast samlas under deras fana. Arbetarna stödde aldrig Chiang Kai-sheks regim.
Varje socialistisk arbetare kommer helhjärtat att applådera feodalismens och kapitalismens krossande i denna viktiga del av Asien, även om det sker under stalinismens ledning. På lång sikt är detta lika betydelsefullt som själva Oktoberrevolutionen.
Hur kapitalisterna ser på det
Man kan inte ge någon bättre marxistisk analys av det dystra perspektivet för den internationella borgarklassen än den som uttrycktes i ledaren i The Times den 10 november 1948:
”På sin höjd innebär detta bara ett enstaka bakslag (Hsuchow, som vid den tiden hölls av den nationella armén, har sedan dess fallit) efter månader av framgångar som har förskjutit maktbalansen – militärt, industriellt och ideologiskt – till kommunisternas sida. Deras växande grepp om stora delar av norra och centrala Kina har en mycket större betydelse än den japanska invasionen för tio år sedan, eftersom kommunisterna – i och med att är marxister och fått avgörande hjälp från Ryssland – lyckas samla och organisera inhemska revolutionära krafter. I sin omfattning och sina alltför troliga konsekvenser kan den nuvarande omvälvningen snarast jämföras med den ryska revolutionen 1917 – från vilken den direkt och uppenbart härstammar. Större framgångar för de kinesiska kommunisterna skulle ge större inflytande, och vid rätt tidpunkt större framgångar, för den makt som de allierar sig med. Sovjetunionens långvariga planer på att få de underutvecklade miljonerna i Asien att ansluta sig till det läger som redan sträcker sig från Oder till Sachalin skulle få den största förstärkning hittills.
…De kan rekrytera bönderna till sina divisioner, och de har kunnat vinna böndernas stöd genom att expropriera de flesta jordägarna och omfördela marken. Hittills har kommunisternas jordbruksreformer varit desto mer framgångsrika eftersom de inte har behövt försörja så många större städer; maten har huvudsakligen hållits kvar på landsbygden.
I vissa regioner har befälhavare skoningslöst skjutit eller fängslat dem som man bedömt som antikommunister; i andra har man visat en viss tolerans, med få förändringar i det traditionella levnadssättet. Affärsmän med flera har till och med fått välja mellan att stanna eller lämna landet. Denna tolerans verkar vara den mycket skarpsinnige kommunistledaren Mao Tse Tungs politik. Hans skrifter och tal visar att han är en orubblig marxist, men en som också inser att Marx analys av möjligheterna till revolution i det industriella Europa under förra seklet inte strikt kan tillämpas på det huvudsakligen agrara och primitiva tillstånd som råder i stora delar av Kina. Han verkar ha beslutat att nå sitt kommunistiska mål i två steg. Först ska ett system av relativt fri handel införas, liknande den Nya ekonomiska politik (NEP) som Lenin införde efter krigskommunismens misslyckande i Ryssland. Det är detta steg han nu proklamerar, i hopp om – och inte utan framgång – att inte bara vinna bönderna utan också mildra många stadsbors farhågor. Därefter, när det första stadiet är fullbordat, planerar han att ta nästa steg till marxistisk socialism.”
Hänvisningen till Maos kommunistiska politik som marxistisk är naturligtvis felaktig. Stalins politik i Ryssland, Östeuropa och Kina har av alla kapitalistiska journalister betecknats som marxistisk. Det är en förvanskning av marxismen. Ändå ser The Times att de kinesiska stalinisternas taktik liknar stalinisternas i Östeuropa.
Två sidor av samma mynt
Samtidigt som vi stöttar feodalismens avskaffande i Kina måste vi betona att det på grund av stalinisternas ledarskap endast kommer att resultera i en fruktansvärd karikatyr av den marxistiska föreställningen av en revolution. Det kommer inte att utvecklas någon verklig demokrati, utan en totalitär regim som är lika brutal som Chiang Kai-sheks. Liksom regimerna i Östeuropa kommer Mao att se Ryssland som sin förebild. Utan tvekan kommer enorma ekonomiska framsteg att uppnås. Men massorna, både arbetare och bönder, kommer att finna sig förslavade av byråkratin.
Stalinisterna införlivar före detta feodala krigsherrar, kapitalistiska element och den byråkratiska ämbetsmannakåren i städerna i sin regim, personer som kommer att inta privilegierade och inflytelserika positioner.
På grundval av en sådan underutvecklad ekonomi kan en omfattande differentiering bland bönderna (som efter den ryska revolutionen under NEP) i kombination med att jorden inte nationaliseras, samt att kapitalistiska element inom handel och till och med lätt industri växer fram, bli en bas för en kapitalistisk kontrarevolution. Man måste komma ihåg att proletariatet i Kina på grund av landets underutvecklade ekonomi till och med är svagare i förhållande till bönderna än vad arbetarna var i Ryssland under NEP. Även i Tjeckoslovakien och andra östeuropeiska länder, där de kapitalistiska elementen var relativt svagare, fanns det ändå under en tid en risk för en kapitalistisk omvälvning. Det faktum att arbetarna och bönderna inte kommer att ha någon demokratisk kontroll och att den totalitära tyrannin kommer att präglas av det gamla regimens asiatiska barbari och grymheter, ger upphov till denna möjlighet. Det verkar dock troligt att de kapitalistiska elementen kommer att besegras på grund av kapitalismens historiska tendens till sönderfall på en global nivå. Imperialismens impotens framgår av det faktum att medan de direkt ingrep mot den kinesiska revolutionen 1925-7, ser de idag hjälplöst på när Chiangs regim kollapsar.
Det är dock mycket troligt att Stalin kommer att få en ny Tito på halsen. De mer skarpsinniga kapitalistiska kommentatorerna spekulerar redan om detta, även om de inte finner någon tröst i det. Mao kommer att ha en mäktig bas i Kina med dess 450–500 miljoner invånare och dess potentiella resurser, och det otvivelaktiga stöd från massorna som hans regim kommer att ha i början. De konflikter som därmed kommer att uppstå kommer ytterligare lära världens arbetarklass att förstå stalinismens sanna natur.
De förändrade styrkeförhållandena
De globala styrkeförhållandena håller på att förändras på ett avgörande sätt. Effekten av den kinesiska revolutionen, hur förvriden den än må vara, kommer oundvikligen att bana väg för ytterligare omvälvningar på en kontinent som redan drabbats av koloniala självständighetskrig och inbördeskrig mellan klasserna. Imperialismen kommer att försvagas på ett oåterkalleligt sätt.
För många decennier sedan skrev Marx att en revolution i Kina kunde förebåda kapitalismens sammanbrott i Europa. Ledarskribenten i Daily Telegraph skrev den 30 november 1948 med en föraning om dess inverkan på Västeuropa:
”Även om kommunisternas försök att ta kontroll över Västeuropa skulle misslyckas, skulle det knappast kompensera för förlusten av Kina, med dess enorma befolkning och värdefulla industriella potential i Manchuriet.”
I Shanghai, Kanton och andra storstäder har trotskisterna bildat grupper bland arbetarna som har ganska stort inflytande i vissa av de illegala fackföreningarna. De förblir trogna Marx och Lenins principer. De lägger grunden för den marxistiska rörelsen som på sikt kommer att leda till att den byråkratiska stalinistiska regimen störtas med revolutionära medel och att en hälsosam arbetarstat upprättas där den demokratiska kontrollen ligger i händerna på massorna.
- Guomindang är en alternativ stavning av Kuomintang. ↩︎
- L Trotskij, Tredje Internationalen efter Lenin, Marxist Internet Archive ↩︎
- International Press Correspondence, franska upplagan, 23 mars 1927, s. 443 ↩︎
- Zhu De gick med i Kinas kommunistiska parti (KKP) 1922. Hans militära styrkor anslöt sig till Mao Tse Tungs styrkor 1928. Chu blev KKP:s främste militära ledare under den långa marschen och inbördeskriget mot Japan. ↩︎