I december var det 30 år sedan Sovjetunionen kollapsade. Den mäktigaste av arbetarstaterna bröt samman genom att självutnämnda “kommunister” plundrade staten och dess tillgångar, påhejade av imperialisterna i väst. Kapitalismen visade sitt fula tryne och Sovjetunionens arbetare fick betala priset.
Sovjetunionens karaktär
Den ryska revolutionen 1917 utgjorde den största händelsen i mänsklighetens historia. De förtryckta massorna reste sig inte bara, utan tog makten – och lyckades för första gången i historien behålla den. Inte ens den sammanlagda styrkan från världens alla imperialistmakter kunde bräcka den nya arbetarstaten.
Den ryska revolutionen borde ha varit början på en världsrevolution, men av anledningar som vi inte kan gå in på i denna artikel så skedde inte detta.
Segern i inbördeskriget stod den nya arbetarstaten dyrt. Ryssland var aldrig en rik nation, men efter ett världskrig och ett inbördeskrig var såväl industri som jordbruk söndersmulat.
Revolutionens isolering i en ekonomiskt underutvecklad stat lade grunden till byråkratins framväxt. I slutet av 1920-talet hade arbetarstaten degenererat till vad Trotskij kallade för en “deformerad arbetarstat”. Den nya byråkratin i partiet och statsmaskineriet, som framför allt bestod av revolutionens fiender, tog den politiska makten från arbetarklassen och bönderna.
”Två motsatta tendenser håller på att växa upp ur djupet av sovjetregimen. I den utsträckning, som den utvecklar produktivkrafterna, i motsats till den nedåtgående kapitalismen, förbereder den ekonomiska basen för socialismen. I den utsträckning, som den mer och mer använder sig av borgerliga fördelningsnormer till förmån för ett övre skikt, förbereder den kapitalismens återupprättande. Denna motsättning mellan egendomsformer och fördelningsnormer kan inte växa i evighet. Antingen måste den borgerliga normen i en eller annan form sprida sig till produktionsmedlen, eller också måste fördelningsnormen bringas i överensstämmelse med det socialistiska egendomssystemet.” (Trotskij, Den förrådda revolutionen, kap. 9)
Detta nya byråkratiska skikt levde på arbetarklassens bekostnad på ett sätt som liknade kapitalisterna i väst. De hade villor, lyxiga bilar, minkkappor, smycken och dyra klockor. Skillnaden var att de inte samlade på sig sina rikedomar genom privat ägande, utan genom att plundra statens kistor.
Detta är också anledningen till att de behövde tysta all demokratisk debatt: så snart locket lyfts, hade byråkratins privilegier blivit föremål för kritik. Till skillnad från kapitalisterna som historiskt sett spelat en progressiv roll genom att spara och investera – och i gengäld gjorde vinster – var den sovjetiska byråkratin helt och hållet parasitär.
De småborgerliga byråkraterna på alla administrationens nivåer hade inget intresse av att utveckla ekonomin, utan var endast intresserade av sina egna positioner. Om deras överordnade krävde ett ton spikar, så levererade de ett ton spikar. Om dessa spikar var användbara för en snickare var sekundärt. Ju mer krav byråkratin ställde centralt, desto värre blev fusket.
Den moderna ekonomin är skör, och kräver en balanserad resursfördelning mellan olika branscher. Byråkratin hade redan från början svårt att vidmakthålla denna balans, men ju mer revolutionens traditioner glömdes och ju mer komplex ekonomin blev, desto värre blev situationen.
I stället för att leda världen mot socialism blev byråkratin ett hinder för vidare utveckling, och försökte till och med bromsa revolutionära rörelser i andra länder. Den reaktionära statsbyråkratin livnärde sig på den demoralisering som följde på varje besegrad revolution och som stärkte dess grepp om makten. Precis som de fackliga byråkraterna i väst är mer rädda för arbetarna än för cheferna, fruktade statsbyråkraterna i Sovjetunionen de ryska arbetarna mer än de västerländska imperialisterna.
Under arbetarkontroll hade ekonomin kunnat utvecklas snabbare och på ett mer hållbart sätt under hela perioden. Men till och med under byråkratins ledning skedde viss utveckling under 1930–1960-talet, ibland till och med snabb utveckling. Vid slutet av 1970-talet hade dock ekonomin börjat stagnera och en kollaps stod för dörren. Byråkratin gick från att vara en relativ till en absolut boja på ekonomin.
Gorbatjovs försök till reformer
Michail Gorbatjov blev ledare för Sovjetunionens kommunistiska parti (SUKP) 1985, och tillhörde den del av byråkratin som försökte reformera sig ur det ekonomiska dödläget. Han talade om arbetarkontroll och arbetardemokrati, men inget av detta kunde implementeras så länge byråkratin hade samhället i ett järngrepp.
För byråkratin var valet mellan arbetarkontroll och en återgång till kapitalism i själva verket inte särskilt svårt. De föredrog kapitalism. Men till en början var detta inte något medvetet val, utan de försökte fortfarande genomföra reformer för att bevara det befintliga systemet. Gorbatjov försökte stödja sig på arbetarklassen för att hålla den byråkratiska kastens värsta excesser i styr – inte för att kullkasta den, utan för att bevara regimen. Som Ted Grant förklarade:
“Detta var den grundläggande bristen med Gorbachevs hållning. Att uppmuntra större initiativ och därför större produktivitet från arbetarnas sida – samtidigt som man försvarar byråkratins privilegier och fördelar – är att försöka det omöjliga.” (Russia: From Revolution to Counter Revolution)
Gorbatjov underströk att “legitima” privilegier behövdes: “Vi återupprättar socialismens princip: av var och en efter förmåga, åt var och en efter arbete”.
Om någon undrar var denna “princip” kommer ifrån, så är det en förvanskad version av “från var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Detta är ingen slump, utan ett ideologiskt rättfärdigande av byråkratins styre.
Runt 200 000 av de mest korrupta tjänstemännen avskedades, men detta var bara toppen av isberget i en byråkrati som bestod av 19 miljoner. För arbetarnas del ökade pressen. Reformprogrammet innebar en försämring av levnadsstandard och arbetsvillkor. Alkoholism blev ett stort problem och ledde till att arbetare frånvarade. Försöken att begränsa alkoholtillgången skapade en enorm svart marknad för illegalt destillerad alkohol, vilket gjorde att de behövde överges. Samtidigt berikade sig byråkratin allt mer.
Det statliga monopolet på utrikeshandel började lyftas under 1980-talets andra hälft, vilket gav enastående möjligheter till att plundra statens tillgångar i ännu större skala. Företag tilläts nu behålla en del av intäkterna från utrikeshandeln. I praktiken innebar detta att chefer eller mellanhänder i exportindustrierna lade en betydande del av vinsterna i egen ficka, och placerade dem på bankkonton i väst. Att man samtidigt avreglerade banksystemet påskyndade processen.
Chodorkovskij var en rådgivare till Jeltsin som hade västerländsk anknytning. Hans karriär är typisk för många i den nya klassen av oligarker. Han började 1986 som heltidsanställd för Kommunistpartiets ungdomsförbund, Komsomol, och 1987 startade han ett “Center för ungdomens vetenskapliga och tekniska kreativitet”, som var kopplat till Komsomol och handlade med väst. Drygt ett år senare innebar detta att han, med hjälp av västerländska bankirer, kunde grunda banken Menatep. Denna blev snabbt en av Rysslands största privata banker, och Chodorkovskij kunde använda den för att få kontroll över olje- och gasbolaget Yukos. Vid 1990-talets slut kontrollerade Chodorkovskij 30 bolag genom sitt aktieinnehav, och 2004 var han den 16:e rikaste mannen i världen med tillgångar på 16 miljarder dollar.
Den ekonomiska tillväxten ökade tillfälligt, men sedan blev saker snabbt värre. Mat lämnades att ruttna på fälten, samtidigt som stölder och förskingring ökade. Svarta marknaden blev den huvudsakliga källan till varor för fabriker, affärer och konsumenter. Hyllor stod tomma, och 1990 levde 70 miljoner människor på svältgränsen. En strejkvåg spreds genom Sovjetunionen och kulminerade i en gruvarbetarstrejk med 30 000 arbetare. Rapporter beskrev hur arbetare tog kontroll över gruvstäder under strejkerna:
“Strejkkommittén blev i princip städernas ledande organ. De fick hantera handel, transport och upprätthållande av ordning. Från morgon till kväll strömmade folk som under lång tid inte kunnat få någon hjälp från andra organisationer till kommittéerna. Och deras medlemmar undersökte varje fråga, kontaktade specialister, och hjälpte till där de kunde med medicinska behandlingar, reparationer, arbetstillfällen…” (Trud, 3 August 1989)
Arbetarnas handlingar hade kunnat vara fröet till en politisk revolution. Men arbetarklassen hade ingen organisation som kunde ena deras kamp och göra det möjligt för dem att genomdriva sina krav. I stället avleddes deras kamp och användes som svepskäl för ytterligare privatiseringar.
1990 publicerade The Soviet Weekly en opinionsundersökning som påstod att endast 15–20 procent av de unga trodde på socialism. Vid det här laget stank ordet av byråkratins korruption. Kravaller blev vanliga och massorna började förlora rädslan för den repressiva statsapparaten – man till och med attackerade och drev tillbaka polisen.
Den utbredda skepticismen och desillusioneringen bland människor speglades i politiska skämt som “Har vi nått riktig kommunism än, eller har vi det värsta framför oss?” Trots detta föredrog över 40 procent 1990 en återgång till en mer centraliserad ekonomisk styrning, och endast 25 procent ville ha ett marknadsstyrt system. Återgången till kapitalism var alltså inte populär.
Byråkratin hade nu på allvar fört in Sovjetunionen på vägen mot kapitalism. De hade förlorat allt förtroende för “socialismen”, det vill säga för sig själva, och såg med vördnad och beundran mot väst. Trotskij påpekade att byråkratins medlemmar skulle försöka säkra sin egen och sina barns ställning genom att omvandla sig till kapitalister, vilket var precis vad som hände. Byråkrater på alla nivåer försökte roffa åt sig så mycket de kunde och korruptionen skenade. Man påbörjade ett nedskärningsprogram med privatiseringar (till en början av småföretag) och avreglering av priser och löner.
Jeltsin träder fram
1990 varnade den statliga planeringskommittén (Gosplan) för att ekonomin skulle kollapsa. Jeltsin, en före detta medlem i politbyrån som avskedats för att ha fördömt byråkratin och korruptionen, trädde fram som ledare för den pro-kapitalistiska flygeln. Jeltsin och hans faktion drev på för snabbare “reformer” för att lösa situationen.
Sovjetunionens upplösning tog fart och Jeltsin använde sin position som ordförande för den ryska delrepublikens högsta sovjet för att öka sin egen makt gentemot Sovjetregeringen, och därigenom utmana Gorbatjovs maktställning.
Gorbatjov och hans ministrar hade ännu inte bestämt sig för att ta steget till kapitalism. De förhalade och försökte balansera mellan den pro-kapitalistiska och den hårdföra stalinistiska flygeln (på svenska ibland kallade “gammelkommunisterna”, ö.a.) av byråkratin. Gorbatjov drog tillbaka flera marknadsvänliga reformer 1990. I ett tal attackerade han byråkratin men insisterade att man inte gick mot en marknadsekonomi. Efter detta lämnade Jeltsin Kommunistpartiet. Gorbatjov fortsatte sina försök att balansera mellan de två fraktionerna, men han började förlora kontrollen över situationen. Det fanns nu två öppet erkända partier i Sovjetunionen: byråkratins gamla parti, Kommunistpartiet, och en allians av partier som var för “reformering” med Jeltsin i spetsen.
Marknadsreformerna lyckades inte stoppa den ekonomiska kollapsen. Den ekonomiska produktionen under första halvan av 1991 minskade med 10 procent jämfört med föregående år. I kolgruvorna skedde ytterligare strejker.
Jeltsin vann den ryska federationens presidentval i juni 1991. Detta var en avgörande vändning. Samtidigt krävde de mindre sovjetrepublikerna självständighet och Gorbatjov tvingades utarbeta ett nytt unionsfördrag, vilket orsakade ilska inom den hårdföra stalinistiska flygeln. Gorbatjov valde att samarbeta med Jeltsin mot de hårdföra stalinisterna för att få igenom fördraget, som skulle innebära ytterligare självstyre för delrepublikerna, däribland Ryssland. I praktiken skulle detta ha inneburit slutet på Sovjetunionen.
De hårdföra stalinisterna inledde ett kuppförsök för att hindra ratificeringen av fördraget. De var anmärkningsvärt dåligt organiserade med tanke på att såväl högt uppsatta ämbetsmän som KGB var involverade. Kuppmakarna verkade ha räknat med att Gorbatjov antingen skulle ansluta sig till kuppen eller avgå till förmån för sin biträdande, men han vägrade. Kuppmakarna utfärdade en arresteringsorder för Jeltsin, men kunde inte verkställa den. Han undgick deras grepp.
Jeltsin utnyttjade i stället situationen, barrikaderade sig i parlamentsbyggnaden (Vita huset) och uppmanade folk att ansluta sig, vilket ungefär 10 000 personer gjorde. Kuppmakarna försökte storma Vita huset, men efter skärmytslingar som orsakat några demonstranters död drog de sig tillbaka. Kuppen föll samman och kuppmakarna arresterades.
Situationen försvagade Gorbatjovs ställning. De hårdföra stalinisterna hade besegrats, så Gorbatjov kunde inte längre basera sig på dem i kampen mot Jeltsin. Han kunde inte längre stå emot angreppen. Vid årets slut var unionsfördraget bortglömt, Sovjetunionen upplöst och med detta även Gorbatjovs presidentskap.
Jeltsin och hans fraktion led inte av samma bristande beslutsamhet som kuppmakarna. Kommunistpartiet stängdes ned 29 augusti, en vecka efter kuppens nederlag. Jeltsin började sedan avveckla partiet, till en början genom att nationalisera alla dess tillgångar. Till slut förbjöds partiet den 6 november.
Nu när Sovjetunionen var borta fanns det ingen som kunde utmana Jeltsin om att bli Rysslands president, och han “liberaliserade” ekonomin i rask takt. Kongressen hjälpte Jeltsin genom att utlysa undantagstillstånd, vilket gav honom mandat att genomföra ekonomiska reformer, däribland avreglering.
Den avgörande faktorn i denna process var att det saknades en självständig arbetarrörelse. Arbetarna kunde inte spela någon självständig roll och därför utspelades kampen mellan två delar av byråkratin: en som kämpade med den västerländska imperialismens stöd, och en som var fullständigt demoraliserad och saknade en verklig plan. Den hårdföra fraktionen försvarade det status quo som misslyckats och som ingen trodde på.
Arbetarna kunde inte se någon framtid i någon av fraktionerna. Det skedde strejker och demonstrationer, men rådde en enorm förvirring och brist på verkliga alternativ. En uppmaning till generalstrejk från Jeltsin fick stöd från den reaktionära före detta brittiska premiärministern Margaret Thatcher, men väldigt få arbetare anslöt sig. De som stödde Jeltsin var studenter, ingenjörer och spekulanter som såg materiella fördelar i återgången till kapitalism. Det var arbetarklassens passivitet som möjliggjorde att Jeltsin och hans flygel tog makten.
Jeltsins kupp
Trots att det verkade som att de hårdföra stalinisterna hade besegrats, tog det inte lång tid innan en opposition växte fram. För arbetarnas del ledde de nya åtgärderna snabbt till stora försämringar. Att man avskaffade priskontroller i en situation med varubrist ledde till att inflationen sköt i höjden. Priser steg med 300 procent på en månad, och i slutet av 1992 hade inflationen nått 2 400 procent.
Ryssland fick de värsta av alla världar: byråkratiskt vanstyre i kombination med kompiskapitalism. Samma dåliga varor producerades, men nu till extremt höga priser. Samtidigt betalades inte löner ut. Industrier stannade på grund av materialbrist. Situationen började bli ohållbar. Detta utlöste massprotester utanför Vita huset, vilket tvingade regeringen att fördubbla minimilönen och höja pensionerna.
I sina memoarer kommenterade Jeltsin att hans mål var att göra dessa ”reformer” oåterkalleliga, det vill säga göra återgången till kapitalism oåterkallelig, men han mötte opposition. Det blev tydligt att kongressen var ett stort hinder för en utveckling av Jeltsins ”reformer”. Våren 1992 tvingades Jeltsin delvis retirera från sin chockterapi och och avskeda sin finansminister Gaidar. För Jeltsin var detta en varning: för att fortsätta behövde han göra sig av med parlamentet och göra sig till diktator stället.
Under större delen av 1992 tvistade Jeltsin med parlamentet om en ny konstitution, men lyckades inte få igenom den. I december gick kongressen med på att en folkomröstning skulle hållas i april i frågan, i utbyte mot att premiärminister Gaidar (som kommit tillbaka i juni) avgick. Men överenskommelsen föll samman. I mars 1993 hade Jeltsin börjat styra genom dekret, vilket författningsdomstolen fällde som grundlagsvidrigt och stoppade. I stället blev Jeltsin föremål för riksrättsåtal, vilket han med knapp marginal undkom.
Jeltsin lade nu all sin kraft på folkomröstningen. Imperialistmakterna stödde öppet Jeltsin och i april, precis före folkomröstningen, kom de överens om att ge honom ett stöd på 42 miljarder dollar. Detta gjorde det möjligt för Jeltsin att lova en ytterligare höjning av minimilöner och pensioner – en uppenbar muta. Jeltsin vann folkomröstningen med knapp marginal, men många avstod från att rösta och Jeltsin riggade troligtvis omröstningen. Jeltsin använde dock resultatet som en anledning att gå på offensiven mot sina motståndare.
I september stängde Jeltsin ned kongressen och lovade nya val under en ny grundlag som han själv författat. Kongressen röstade omedelbart för ett riksrättsåtal och för att avsätta presidenten. Jeltsin tillsatte åter Gaidar och försökte få stöd för den nya grundlagen, utan framgång. 148 av 176 regionala ledare, inklusive stadsfullmäktige i Sankt Petersburg, motsatte sig dessa manövrer. Den västerländska imperialismen stödde förstås Jeltsin. De bekymrade sig inte om legalitet eller demokrati, utan om att förstöra den planerade ekonomin och plundra de statsägda företagen.
Jeltsin belägrade Vita huset, som kongressledamöterna hade barrikaderat sig i. Jeltsins motståndare gjorde en halvhjärtad vädjan till massorna. De hade ingen vilja att starta en ordentlig massrörelse mot Jeltsins kupp. I stället förlitade de sig på armén och säkerhetstjänsten. De lanserade en motkupp, men viljan att försvara den gamla ordningen var inte större nu än vad den varit året innan.
Moskvas arbetare började mobilisera mot kuppen. Den 3 och 4 oktober bröt sig tiotusentals demonstranter igenom polisens avspärrningar och nådde Vita huset, men detta räckte inte för att bryta dödläget.
I stället angrep Jeltsin Vita huset, efter att ha mutat ett antal ledamöter till att överge sina poster. Han försökte beordra armén att genomföra angreppet, men i en armé med två och en halv miljoner ”kunde man inte hitta ett enda regemente”, klagade Jeltsin i sina memoarer. Till slut lyckades man skrapa ihop en styrka som bestod av personer från armén, KGB och tjänstemän från inrikesministeriet.
Ockupationen av parlamentet påskyndade utvecklingen mot kapitalism, men motståndet fortsatte. Jeltsin förbjöd partier och tidningar på motståndarsidan, stängde ned stadsfullmäktige och avsatte kommunalråd och guvernörer. Till och med författningsdomstolen stängdes ned – allt i ”demokratins” namn. Valet till det omdöpta parlamentet (man tog tillbaka det tsaristiska namnet ”Duma”) skulle tjäna som juridisk täckmantel för manövrerna, men Jeltsins läger splittrades i flera olika partier och regimen lyckades inte uppnå någon stabilitet.
Under de kommande åren förvärrades den ekonomiska situationen. Under ett helt årtionde fortsatte ekonomin att krympa. År 1989 var den totala produktionen värd 1460 miljarder dollar, men vid slutet av 1998 var värdet knappt 800 miljarder – ett fall med 44 procent. Den genomsnittlige ryska arbetarens produktivitet var 30 procent av USA:s nivå år 1992, men bara 10 procent 1999. Återinförandet av kapitalismen var en fullständig katastrof. Den enda jämförbara ödeläggelsen av en ekonomi var den som drabbade de som förlorade andra världskriget. Reallönerna föll med mer än hälften. År 2000 levde 29 procent av befolkningen i fattigdom.
De fortsatta ekonomiska svårigheterna utlöste nya rörelser i arbetarklassen, men de förråddes. Många skulle sätta 1991 som det år då kapitalismen återupprättades i Ryssland, men sanningen är att den nya regimen inte hade stabiliserats vid det laget. Den var splittrad av motsättningar och kriser, och arbetarna gjorde fortfarande motstånd.
En regim i kris
Väst tryckte på för ytterligare ”reformer”: ”mer chock och mer terapi”, ”ingen återvändo för Ryssland”, var budskapet. Jeltsin och hans klick ställde gärna upp, och såg samtidigt till att fylla sina egna fickor. En del av dessa skumraskaffärer har avslöjats i brittisk domstol, där oligarker tvistat om ägandet över olika företag. Tidningen The Guardian beskrev i ett reportage hur Jeltsin ”praktiskt taget skänkte statliga tillgångar till en lite grupp affärsmän” i utbyte mot deras hjälp att rigga presidentvalet 1996. Oljejätten Yukos, värd 3 miljarder dollar, gick exempelvis till Chodorkovskij för 100 miljoner dollar.
Detta var den nyblivna härskande klassens karaktär i Ryssland. Den ekonomiska ojämlikheten är nu den högsta bland alla större ekonomier i världen. År 2000 ägde den rikaste procenten 54 procent av alla tillgångar i Ryssland. I USA ägde motsvarande grupp bara 33 procent, och idag har de ryska oligarkerna utökat sin andel till 58 procent.
Detta var inget som gick arbetarna i Ryssland förbi. Det var de som fick betala priset för den ekonomiska katastrofen. Arbetslösheten steg inte lika fort, men det berodde delvis på att företag hade kvar arbetare på pappret – utan att betala dem. Månad efter månad av innestående löner försvann i hyperinflationen. Detta banade vägen för en ny våg av kamp.
De pro-kapitalistiska partierna förlorade stort i valet 1995, och tappade uppemot hälften av sina platser i parlamentet. Det nybildade Ryska federationens kommunistiska parti gick starkt framåt och vänstern fick nästan hälften av platserna i Duman. Detta var ett tecken på att stämningen i samhället höll på att svänga. Det följande presidentvalet 1996 var förmodligen riggat, och om inte så gav väst massivt stöd till Jeltsin, bland annat genom att ge honom ekonomiskt stöd vid ett avgörande tillfälle under hans kampanj. Men detta ledde inte till den politiska stabilitet de hade hoppats på.
Under hösten 1996 följde en massiv strejkvåg, där man bland annat satte upp ”räddningskommittéer”, som i praktiken var sovjeter. Fabriker ockuperades och började styras under arbetarkontroll. Opinionsundersökningar visade på ett starkt motstånd mot marknadsreformerna. I januari 1997 visade en opinionsundersökning att 48 procent föredrog socialism över kapitalism, medan 27 procent tyckte motsatsen. 1998 svepte en ny strejkvåg över landet. Om det hade funnits en kommunistparti värdigt namnet så hade denna rörelse kunnat spridas över hela Ryssland – och arbetarna hade kunnat ta makten. Men ledarskapet för Kommunistpartiet hade andra idéer.
Kommunistpartiet var massivt och hade utbrett stöd, men leddes av den gamla byråkratin, och precis som de hårdföra stalinisterna 1991–1993 erbjöd de inte något alternativ till kapitalismen. Dessa ledare hade ingen erfarenhet av att arbeta med massorna, utan var vana vid intriger i maktens korridorer. Det sista de ville var att arbetarna skulle få bestämma. Därför kunde de inte erbjuda något alternativ åt de arbetare som letade efter en väg ur sin situation.
1991 var återvändandet till kapitalismen långt ifrån säkert, och hade kunnat vändas. Men Kommunistpartiets misslyckande, avsaknaden av en subjektiv faktor som hade kunnat leda arbetarna till makten, ledde till att regimen lyckades hitta den stabilitet som de sökte under en ny ledare, Putin.
Putins egendomliga väg till makten
År 1998 var Jeltsin en förbrukad kraft. Utöver den katastrofala ekonomiska situationen och utförsäljningen av statens tillgångar till struntsummor, drogs Jeltsins familj in i en korruptionsskandal. Han var oförmögen att hålla ihop sin egen regering och hade ett väljarstöd på runt 3 procent i opinionsundersökningarna.
Jeltsins efterträdare slogs om makten och det fanns återigen en verklig risk för att kommunistpartiets ledare Ziuganov skulle vinna det kommande presidentvalet. Trots att Ziuganov betonade att han var ansvarsfull och motsatte sig statligt ägande, litade inte oligarkin på att han kunde hålla tillbaka arbetarna.
Det var i denna situation som Putin framträdde. Han var en lägre tjänsteman på KGB som dragit sig tillbaka från aktiv tjänstgöring 1991 och påbörjat en påstått civil karriär hos borgmästaren i Sankt Petersburg där han jobbat med stadens utrikesförbindelser. Det beräknas att 80 procent av alla samriskföretag med väst innefattade KBG:s tjänstemän. I Sankt Petersburg var han involverad i en korruptionsskandal som innefattade råmaterial till ett värde av 100 miljoner dollar som staden hade exporterat i utbyte mot mat, men som aldrig dök upp. Man misstänkte naturligtvis att Putin och andra tjänstemän fått personliga betalningar istället för den utlovade maten.
Jeltsin tillsatte Putin i sin presidentstab 1997, och ett år senare som chef för FSB (KGB:s efterföljare). Ytterligare ett år senare blev han premiärminister. Detta är anmärkningsvärt. Det är sant att hela det ryska samhället var i tumult, vilket gjorde det lättare för skrupellösa människor som Putin att avancera. Det visar också på att det saknades tillförlitliga människor i toppen av regimen.
Men det är också tydligt att Putin hade goda kontakter, och han lämnade troligtvis aldrig sin tjänst hos KGB eller det senare FSB. Exakt hur nära han stod säkerhetstjänsten skulle avslöjas kort efter att han befordrats till premiärminister 1999.
Konflikten i Tjetjenien bidrog med användbart patriotiskt bränsle. Ett antal mystiska explosioner skakade Ryssland i september 1999, bara en månad efter att Putin tagit makten. Utöver sprängningarna upptäcktes och oskadliggjordes en bomb, men FSB hävdade att det var en övning. Dumans talman tillkännagav ett av bombattentaten tre dagar innan det skedde. Någon smart agent hade förväxlat datumen för attentaten i Moskva och Volgodonsk.
Kraven på en oberoende utredning stoppades, och alla påstådda gärningsmän mördades eller dömdes i hemliga domstolar. En inofficiell kommission sattes upp av dumaledamoten Kovalev, men hejdades när två av dess ledamöter mördades och en arresterades. Den avhoppade FSB-agenten Litvinienko, som mördades i London 2008, var ett av kommissionens vittnen.
Sprängningen skylldes på islamister och sammanföll med en invasion av grannrepubliken Dagestan. Putin beordrade omedelbart att man skulle bomba Groznyj som vedergällning. För Putin var händelserna en verklig propagandakampanj, och han lovordades i den ryska pressen som naturligtvis kontrollerades av oligarkerna.
De följande veckorna sköt Putins popularitet i höjden. Jeltsin avgick i december vilket gjorde Putin till tillförordnad president, medan valen tidigarelades från juni till mars. Putin vann majoritet i första omgången. Han hade dock inte en majoritet i Duman, utan det var Kommunistpartiet som skandalöst nog försåg honom med de nödvändiga rösterna.
Putinregimen
I och med Putin konsoliderades den kapitalistiska regimen i Ryssland. Tveklöst drömde vissa liberaler om en demokrati i stil med väst, men vad hade varit basen för en sån regim?
Det har gjorts många försök att skönmåla Jeltsins regim, men den skilde sig inte särskilt mycket från Putins. Jeltsin tvekade inte att köra över konstitutionen och de parlamentariska församlingarna om han tjänade på det. Han baserade sig på en liten klick av extremt korrupta oligarker som han skänkte enorma mängder statlig egendom. Han hade beslutat sig för att återställa kapitalismen i Ryssland och för detta fick han västs ivriga stöd. Men Jeltsins regim var en krisregim. Den hade ingen verklig framtid.
Det första Putin gjorde vid makten var att rensa upp bland Jeltsintidens värsta excesser. Han fängslade några av oligarkerna och bröt delvis deras kontroll över media. Han överlämnade såklart inte kontrollen till arbetarna, utan till sina egna kumpaner, eller till sig själv. Men sådana åtgärder för att bestraffa oligarkerna var populära.
Västmakterna antog, felaktigt, att det Ryssland som återvände till kapitalismen skulle bli en koloni till väst: en återgång till Ryssland före 1917. Det var i stort sätt vad de lyckades med i stora delar av Östeuropa. Men den nya ryska regimen hade sina egna intressen och började känna självförtroende. Ryssland återuppstod på den internationella scenen, inte som en fattig, utarmad nation, utan som en imperialistmakt, som hungrade efter den intressesfär som hade förlorats med Sovjetunionens kollaps.
Denna målsättning gällde inte bara Putin. Jeltsin ville också underkuva Tjetjenien och han föreslog också att gränserna till de forna sovjetrepublikerna skulle ritas om, till Rysslands fördel. Den nya ryska oligarkin började känna sig självsäker, och detta stärktes bara av de följande årens ekonomiska uppsving.
Regimen ompaketerade sig själv. Inget fundamentalt förändrades, men något behövde göras för att tvätta bort Jeltsinårens stigma. Man följde inte längre slaviskt IMF:s eller Washingtons beslut. Putin var såklart inte beredd att avskaffa kapitalismen, men han rehabiliterade gärna Rysslands stormaktsstatus. Och efter ett årtionde av nationell förödmjukelse var detta populärt.
Sovjetiska nationalsången togs åter i bruk, med ny text. Detta trots protester från bland annat Jeltsin, som menade att man inte blint ska följa vad massorna vill ha (ett underförstått erkännande av att nationalsången var populär). Putin fortsätter också att tala om Sovjetunionen, inklusive Lenin och Stalin, i postiva ordalag. Samtidigt omnämner han såklart några av tsarerna med liknande ord.
Men idéer måste på något vis motsvara verkligheten. Putin hävdade att han innebar en förändring gentemot Jeltsin, och de ytliga förändringar han genomförde hade varit otillräckliga om de inte också hade sammanfallit med ett ekonomiskt uppsving. Det var inte bara snack, utan när Putin talade om att återuppliva Ryssland så märktes det också i den ekonomiska situationen. Detta hade såklart inte mycket med honom att göra, utan berodde på förändringar i oljepriset. Ungefär 60 procent av Rysslands export består av olje- och gasprodukter.
Denna kombination av Jeltsins katastrofår och den efterföljande återhämtningen i ekonomin gav den nya regimen en viss stabilitet. Arbetarklassen hade demoraliserats och atomiserats, först under åren av stalinism under Sovjetunionen, och sedan av den katastrofala roll som Kommunistpartiet spelade under rörelsen 1996–1998. Detta var en annan viktig grundval, både för den ekonomiska återhämtningen och för Putins regim.
Liksom många bonapartistiska regimer har Putin förlitat sig på att måla upp externa fiender. Han behöver framgångsrika krig för att hålla sig vid makten. Kriget i Tjetjenien var ett sådant, där han brutalt krossade tjetjenerna. Efter det krossade han den georgiska armén 2008, följt av kriget i Ukraina 2014 och kriget i Syrien 2015–2016.
Men dessa försök att skapa popularitet genom att piska upp nationalism har en allt mindre effekt. Och de är väldigt dyra. Den ryska militärbudgeten är nu större än USA:s som andel av BNP, på 3,9 procent.
Putinregimen lever på lånad tid. Putin brukade få 60–70 procent i opinionsundersökningar, men får nu 40 procent. Ryssland har aldrig haft några fria val, men det senaste parlamentsvalet såg ännu mer valfusk än tidigare, med ökade förföljelser och större andel riggade röster. Uppemot hälften av de 28 miljoner röster som lades på Putins parti Enade Ryssland kan ha varit falska. Under 2007, vid höjden av Putins popularitet, fick Enade Ryssland 315 platser med 49 procent av rösterna. I år, när opinionsundersökningar gav Enade Ryssland 35 procent, fick de trots det 50 procent av rösterna i valet, vilket säkrade 324 platser. Det råkar vara 4 platser mer än den två tredjedelars majoritet som behövs för att kunna genomföra konstitutionella förändringar. Det är uppenbart att regimen såg till att få precis så många röster som den behövde.
I en vanlig borgerlig demokrati fungerar val och protester som en sorts säkerhetsventil. Olika partier blir mer eller mindre populära allt eftersom stämningen, framför allt inom arbetarklassen, förändras. Valresultat och strejkrörelser är som en barometer som man kan använda för att bedöma stämningen inom arbetarklassen. Men i en regim som den ryska är det mycket svårare. Detta förvärras av att den parlamentariska oppositionen är så värdelös. Förtrycket och fusket driver missnöjet under ytan, men det betyder bara att kraften blir desto mer explosiv när det väl svämmar över.
Givet den globala krisen och det katastrofala läge som Ryssland befinner sig i, är tiden för en sådan uppgörelse inte långt borta. Men lösningen kan inte var mer av samma misär bakom en demokratisk mask. Den liberala oppositionens fullständiga misslyckande visar precis på det. Ingen är intresserad av den amerikanska imperialismens lakejer, eller en återvändo till åren under Jeltsin. Det är inte heller möjligt eller önskvärt att vrida tillbaka klockan 30 år och återintroducera en byråkratiskt misskött ekonomi. Arbetarna letar efter ett genuint alternativ. Detta måste oundvikligen betyda en återvändo till oktoberrevolutionens idéer. Detta är den enda vägen framåt.