Socialdemokratiska ungdomsförbundet 1903-17: Från avväpning till uppror mot kriget

Dagens socialdemokratiska ungdomsförbund SSU bildades 1917. Men det första socialdemokratiska ungdomsförbundet bildades redan 1903. Detta förbund brukar ibland benämnas ”Stormklockeförbundet” efter den veckotidning Stormklockan som startades i slutet av 1908. Ungdomsförbundet växte snabbt till en massrörelse för dåtidens unga arbetare.

Det utgjorde också basen för vänsteroppositionen inom SAP och för det social­demokratiska vänsterpartiet (senare det kommunistiska partiet, SKP) som bildades efter SAP:s splittring 1917. De flesta av de som splittrats ut 1917 återinträdde senare i SAP i samband med de splittringar som av SKP som ägde rum under tjugo- och trettiotalen.

Förbundet har dock behandlats styvmoderligt både i officiell socialdemokratisk och kommunistisk historieskrivning. SAP har försökt tona ner de revolutionära traditionerna i partiet. SKP har velat dölja att en majoritet av de svenska kommunis­terna under tjugo- och trettiotalet var mot­ståndare till stalinismen, och därför splittrades ut från partiet. Därför är det angeläget för vänstern i partiet och SSU idag att studera erfarenheterna av vänsteroppositionen före 1917.

Förbundets framväxt

Det socialdemokratiska ungdomsförbundet bildades 1903 och såg den utåtriktade agitationen som sin huvuduppgift. En månatlig tidning, Fram, startades. En informationsbroschyr spreds i 125 000 exemplar under de följande två åren samtidigt som förbundets bästa talare reste land och rike runt. Resultatet av dessa ansträngningar lät inte vänta på sig. Vid kongressen i juni 1905 räknade förbundet 7000 medlemmar i 150 klubbar, och 1907 hade antalet växt till 17 000. Under samma tid växte Frams upplaga från 3000 till 40 000.

Denna explosionsartade tillväxt berodde på de hårda klasstriderna under nittonhundratalets början. En bitter kamp för fackliga rättigheter sammanföll med en politisk kamp för allmän rösträtt. Arbetar­klassens nume­rär växte liksom medlemsantalet i fackföreningarna. Det var en period av stigan­de klass­med­vetande och politisk radikalisering bland arbetarna och bland ungdomen, vilket skapade en extremt bra grogrund för socialistiska idéer bland arbetarklassens ungdom.

Unionskrisen 1905

På ungdomsförbundets kongress 1905 formulerades den antimilitaristiska linje som skulle komma att prägla dess arbete. Ett uttalande antogs som löd:

”Förbundet skall bedriva en kraftig antimilitaristisk agitation, gående ut på att i landet skapa en stämning mot militärutgifterna och för att dessa medel istället må komma det mindre jord­bruket, folkupplysningen och arbetarpensionering till godo.”

Det viktigaste skälet bakom detta var unionskrisen 1905. Kungen och högerkretsarna i Sverige krävde att mobili­seringsorder skulle utfärdas som ett svar på norrmännens självständighetsförklaring.

Ungdomsförbundet lanserade därför ett upprop: ”Ned med vapnen”, som spreds i 100 000 exemplar, där man uppmanade till mobiliseringsvägran och storstrejk. Därefter genomförde man massprotester över hela landet tillsammans med partiet och fredsrörelsen. I Stockholm demonstrerade 20 000 och i Göteborg 35 000. De massiva protesterna gjorde att krigshotet avvärjdes och den 27 juli godkände riksdagen unionsupplösningen. Detta var den första verkliga segern för arbetarrörelsen, och det gav ungdoms­förbundet en betydande ryktbarhet bland arbetarungdomen. Denna blev inte mindre av att uppropets författare Zeth Höglund fick plikta med sex månader på Långholmen för upp­maning till ohörsamhet och myteri.

Andra skäl bakom ungdomsförbundets omsvängning i pacifistisk och antimilitaristisk riktning var den skärpta stormaktskonflikten och hotet om ett världskrig, rustningsbördorna, värnpliktstidens förlängning och militärens användning mot strejkande arbetare. Den marxistiska uppfattningen om att armén är ett redskap för att värna den härskande klassens makt fick ökat genomslag ute i arbetar­klassen överhuvudtaget.

Dessutom stegrades militärutgifterna kraftigt i förhållande till andra statsutgifter. År 1900 gick 49 av riksbudgetens totala utgifter på 137 miljoner (35,7%) till militära ändamål. År 1905 hade motsvarande siffror stigit till 76,7 av 177 miljoner (43%).

Avväpning

De antimilitaristiska stämningarna i förbundet blev inte svagare när staten försökte att trycka ner dem med lagens hjälp. År 1906 antogs de så kallade Staafflagarna, som innebar skärpta straff för antimilitär propaganda och uppmaning till ohörsamhet mot lagar och myndigheter, och ytter­ligare ett antal medlemmar drabbades av fängelse eller andra förföljelser. Förbundets svar på detta var att intensifiera den utåtriktade agitationen, och under perioden 1905-1907 hölls 700 offentliga föredrag. Samtidigt skärptes antimilitarismen i riktning mot total av­väpning. Förbundet hämtade inspiration från den Andra inter­nationalens kongress som hölls i Stuttgart 1907. Kongressen deklarerade att det var en ”skyldighet för arbetarpartierna att göra allt som står i deras makt för att förhindra krigets utbrott”, och att man om kriget ändå bröt ut måste ingripa för att få slut på det, samt att man skulle utnyttja den kris som skapades av kriget för att påskynda kapitalismens fall.

Avrustningskraven fick ett starkt gensvar inom SAP. På partikongressen 1908 var inte mindre än 125 av 281 ombud också medlemmar i ungdomsförbundet. Kongressen beslutade att ändra partiets program i försvarsfrågan. Den punkt som handlade om ett ”folkligt försvars­system” ströks och ersattes med krav på: ”kamp mot militarismen. Successiv minskning av militär­bördan, fram emot avväpning.” Kongressen riktade också en rad anmärkningar mot partistyrelsen för bristande aktivitet i kampen mot Staafflagarna, samt för underlåtenhet att föra ut besluten från 1907 års partikongress­. Dessutom valdes Zeth Höglund och Fredrik Ström in i partistyrelsen.

Denna utveckling fortsatte efter kongressen, bland annat genom att ungdoms­förbundets kandidater fick fyra av sju platser i styrelsen för Stockholms arbetar­kommun. Inget parti i Sverige hade en ungdomsrörelse av den kaliber som socialdemokratin hade, och även internationellt stod man i en klass för sig. När den socialistiska ungdoms­internationalen grundades 1907, var det svenska förbundet det största med cirka en tredjedel av internationalens medlemskår.

Stormklockan startas

Ungdomsförbundet hade blivit en politisk kraft att räkna med, såväl i samhället i stort som inom själva arbetarrörelsen. Därför startades en agitatorisk veckotidning, Stormklockan, som kom ut med sitt första nummer i slutet av 1908. Initiativet togs av klubbarna i Stockholm, men tidningen blev snart ett språkrör för hela ungdoms­förbundet och för vänsteroppositionen inom partiet. Redan i första numret riktade tidningen skarp kritik mot partiledningen. I en artikel författad av tidningens redaktör Zeth Höglund under rubriken ”Krisen i arbetarrörelsen. Rättning vänster!” hette det bland annat:

”vår egen rörelse har kommit in i en kris, vars utgång hotar bli helt enkelt en sprängning av hela partiet (…) orsaken till krisen är enligt vår mening den trånga, kälkborgerliga anda, som smugit sin in i rörelsen. försiktigheten, kompro­missens, undfallhetens anda (…) Tre ting är framförallt nödvändiga för att hålla partiet samman, sunt och starkt: mera socialistisk upplysning, större rörelsefrihet och en allmän rättning vänster!”

Den nya veckotidningen fick ett kraftigt gensvar. De första numren trycktes i 15 000 exemplar och hade efter ett halvår stigit till 30 000.

Kritik mot partiledningen

Ungdomsförbundets kongress 1909 innebar en påtaglig radikalisering. Avväpningskravet lyftes fram allt mer och tonen mot partiledning och riksdagsgrupp skärptes. Man uttalade sin principiella anslutning till den politiska riktning inom arbetarrörelsen som Stormklockan före­trädde. Det skedde också en föränd­ring av ledningen. Den av Per Albin Hansson och Gustav Möller dominerade förbunds­ledningen i Malmö förflyttades till Stockholm, och samtidigt tog Stormklockans anhängare majoriteten av platserna i verkställande utskottet och centralstyrelsen.

Liksom tidigare hade förbundet en period av intensiv verksamhet bakom sig. Under perioden 1907-1909 genomfördes 1000 möten, och samtidigt spreds omkring en halv miljon böcker och broschyrer och en miljon flygblad. De frågor som stod i förgrunden var kampen mot Staafflagarna, militarismen och kapitalismens orättvisor, samt kraven på allmän rösträtt, föreningsrätt och republik.

Nederlaget i storstrejken 1909 medförde att ett stort antal socia­lister och fackliga kadrer avske­dades och svartlistades, varav många var medlemmar i ungdoms­förbundet. En hel del av dessa många valde att emigrera till Amerika.

Under samma tid (1908-10) befann sig landet också i en ekonomisk kris, vilket förvärrade situationen för arbetar­klassen. LO som helhet förlorade omkring hälften av sina medlemmar. Därför minskade ungdomsförbundets medlemsantal till 7200 år 1910.

Den röda bilen

Ungdomsförbundet tappade dock inte modet utan gick på offensiven. Under 1910 genomfördes 1000 offentliga möten, och fot­vandrande agitatorer skickades ut för att nå mindre och mer avlägsna orter. Året därpå, 1911 genomförde förbundet den största agitationsgärning som någonsin skådats från den svenska arbetarrörelsens sida: Den så kallade ”Röda bilen”-turnéerna inleddes. Tre röda bilar åkte land och rike runt med förbundets bästa agitatorer. Totalt avhölls 528 möten med 340 000 åhörare under sommarhalvåret 1911. Åren 1912-14 höll man 500, 550 och 800 möten respektive.

Denna massagitation spelade en avgörande roll för att bryta nedgången, inte enkom för ungdoms­förbundet utan också för partiet och den fackliga rörelsen. Förbundets medlemsantal började öka igen, lika snabbt som mellan åren 1905-1907.

Varför fick då agitationen ett så stort genom­slag? Förklaringen är att arbetarna, efter att ha pressats tillbaka på den fackliga fronten över­gått till politisk kamp, vilket är ett allmänt drag i arbetarklassens sätt att kämpa i alla länder. Denna politiska kamp i kombination med utökad rösträtt och ungdomsförbundets intensiva agitation var orsakerna bakom socialdemokratins väldiga valframgång i andrakammarvalet 1911, då dess mandat fördubblades.

Försvarsnihilism

I början på 1911 utredde Höglund avväpningskravet i två artiklar i Stormklockan. Där framhöll han att Sverige är en småstat utan möjlighet att genom egen kraft försvara sig, och därför är försvaret meningslöst. Avrustningen är också ett vapen i kampen mot borgerligheten eftersom kapitalismens avskaffande går hand i hand med kampen mot militarismen, menade han vidare.

Den socialdemokratiska riksdagsgruppen gjorde emellertid en helt annan tolkning av beslutet från partikongressen 1908 om Successiv minskning av militärbördorna fram mot av­väpning. Detta uttrycktes i en motion i riksdagen 1911 om en sänkning av försvarskostnaderna från 80 till omkring 60 miljoner och förkortad övnings­tid. Riksdagsgruppen utsattes också för hård kritik på partikongressen 1911 men undslapp ett misstroendevotum. Partiets program i militärfrågan ändrades emellertid inte utan kongressen upprepade att avväpning var målet, och att en successiv minskning av försvaret var ett medel för att uppnå detta. Partikongressen 1911 visade att motsättningarna mellan ungdomsförbundet och partiledningen skärpts och markerade inledningen på en period av allt hårdare politiska motsättningar i samhället som helhet.

Orosmolnen hopar sig

När den internationella arbetarrörelsen samlades till kongress i Basel 1912 så var krigshotet överhängande. På de tidigare kongresserna i Stuttgart 1907 och Köpenhamn 1910 så hade internationalens par­tier förbundit sig att använda alla medel som står till buds för att hindra ett krig och att utnyttja krigets följder för att störta det kapitalistiska systemet.

Men man sade mycket lite om vilka dessa medel var. Kraven från det franska socialistpartiet om att möta ett krigshot med general­strejk och uppror avvisades på grund av motstånd från den tyska socialdemokratin. Dess argument var att partiet inte ville riskera illegalitet för en sådan sak, och att en generalstrejk skulle bli effektivare i Tyskland än i Frankrike och England. På kongressen i Basel var krigs­hotet konkret. Därför antogs också olika direktiv om aktioner för att stoppa rustningarna och minska spänningarna. Kongressen hade också föregåtts av demonstrationer runt om i Europa. Men ännu en gång avvisades generalstrejken som ett generellt medel.

Försvarsstriden

Valframgångarna 1911 för liberalerna och socialdemokratin tvingade fram höger­regeringens avgång. Istället tillträdde en liberal regering: Karl Staaffs andra ministär. Denna regering upphävde ett beslut om att bygga en pansarbåt av F-typ. Detta ut­nyttjades av högern för att piska upp nationalistiska och försvarsvänliga stämningar. Anförda av upptäcktsresanden Sven Hedin varnade högern för att ryssen snart skulle kunna klappa på dörren. Hedins häfte Ett varnings­ord spreds i en miljon exemplar och en privat insamling till F-båten genomfördes. Ungdomsförbundet tog upp denna kastade handske och svarade med en motkampanj. En bok med titeln Det befästa fattighuset gavs ut. Mängder av möten avhölls, liksom flera debatter mot Hedin.

Denna strid kulminerade med Bondetåget 1914, då 40 000 bönder på högerns initiativ samlades till ett chauvinistiskt massmöte på borggården vid Stockholms slott. Detta utnyttjades av högern för att genomföra en konstitutionell kupp. Kungen stödde högerns krav på ökade satsningar på krigsmakten i sitt tal till bönderna, vilket tvingade den libe­rala regeringen att avgå. Istället tillträdde en ren högerregering. En vecka senare besvarades detta av ett arbetartåg med 50 000 deltagare.

Hur bemöta krigshotet?

Krigshotet och de allt hårdare klassmotsättningarna i Sverige förändrade villkoren för för­bundets antimilitaristiska agitation. Denna hade hittills bedrivits under fredliga förhållanden. Nu ställdes frågan på sin spets. Kunde arbetarrörelsen avvärja hotet om ett europeiskt krig genom att kämpa för avväpning? Testet för ungdomsförbundets militärpolitik blev Balkankriget 1912.

I nr 49/1912 drog Höglund slutsatsen att ”faran för ett europeiskt hade aldrig varit närmare, men aldrig heller hade proletariatet i alla länder varit mera berett att till varje pris hindra den olycka och den förbrytelse mot mänskligheten och kul­turen som ett utvidgat europeiskt krig skulle innebära”. Denna förändring berodde på den andra internationalens fredskongress i Basel 1912. Det visar den tilltro som förbundet hade till internationalen.

Året efter när krigsfaran blivit över­hängande, tog Hannes Sköld direkt avstånd från den pacifistiska politiken. I en artikel med rubriken ”Marx eller Tolstoy” (nr 21/1914) förklarade han att ett krig inte endast kommer att vara till skada för proletariatet. Man måste också inse dess historiska betydelse. Kriget kommer att påskynda revolutionen och därmed arbetarklassens seger. Detta betydde att för­bundet var på väg att överge pacifismen.

Andra internationalens sammanbrott

In i det sista trodde ungdomsförbundet, liksom de flesta inom den internationella arbetarrörelsen, att socialdemokratin i stormaktsländerna skulle kunna stoppa kriget. Krigsutbrottet blev därför en chock även de mest revolutionära delarna av rörelsen. Höglund beskrev i sina memoarer den förtvivlade stämning som rådde på internationalens exekutivmöte den 27-28 juli 1914:

”Victor Adlers [det österrikiska partiets ledare] tal, som gick ut på den abso­luta meningslösheten av varje proletär aktion mot kriget, satte sin prägel på hela samman­trädets förlopp (…) Hur förtvivlad stämningen var på sina håll framgår därav, att Rosa Luxemburg inte kunde förmås tala på det stora möte mot kriget som det belgiska arbetarpartiet utlyst i Bryssel på aftonen samma dag. Hon kom dit, satte sig på tribunen med ansiktet dolt i händerna.” (Z. Höglund, Från Branting till Lenin)

Ännu större blev chocken när det stod klart att de stolta mani­festen från internationalen öppet förråddes av arbetarpartierna i Tyskland, Storbritannien och Frankrike. De enda som förblev internationalismen trogen var de ryska och serbiska socialdemokraterna. Följden blev att arbetarna utlämnades till det chauvinistiska ruset och att internationalen bröt samman. En kris utbröt i arbetarpartierna vilka delades upp i en höger-, en center- och en vänsterfalang.

Högerfalangen, som dominerade socialdemokratins ledning i de flesta länder, slöt upp bakom ”försvaret” av nationen. I Tyskland hette det att man måste värja sig mot det ryska barbariet. I Frankrike och England att man anfallits av den preussiska militarismen.

Vänsterfalangen bekämpade detta som förräderi och hävdade att kriget var ett imperialis­tiskt krig som gäller det kapitalistiska herraväldet över världsmarknaden och det politiska herraväldet över viktiga placeringsområden för industri- och bankkapital. Dessa ord fälldes av Karl Liebknecht i den tyska riksdagen den 2 december 1914 när han som enda socialdemokrat rös­tade nej till krigskrediter.

Vänsterns politik mot kriget formulerades av Lenin och bolsjevikpartiet i ett manifest som gavs ut hösten 1914 under titeln ”Kriget och Ryss­lands socialdemokrati”. Där förklarades att den enda meningen med kriget är ”att erövra territorier och underkuva andra nationer, ruinera den konkurrerande nationen och plundra dess rikedomar, avleda de arbetande massornas uppmärksamhet från de inrikespolitiska kriserna i Ryssland, Tyskland, England och andra länder”.

Det gick därför inte att avgöra vilken av de två krigförande gruppernas nederlag som skulle vara det minst onda. Till sist pekade bolsjevikerna på att arbetarna, ju större offer kriget kräver kommer att inse nödvändigheten av att vända vapnen mot regeringarna och bourgeoisien i respektive land, och att den enda riktiga parollen därför var att förvandla det imperialis­tiska kriget till ett revolutionärt krig mot borgarklassen. Vidare hette det att den andra internationalen hade brutit samman och att detta sammanbrott hade förberetts av den opportunistiska ledningen i de olika partierna, bland annat genom förnekande av socialismens grundsanning att arbetarna saknar fosterland.

Mellan dessa ståndpunkter fanns centerfalangen som anfördes av den ledande ideologen i det tyska partiet Karl Kautsky. Denne hade en deterministisk syn på kriget liksom på den poli­tiska utvecklingen överhuvudtaget. Kriget var en oundviklig följd av kapitalismen som man inte kunde göra mycket åt. Det var dessutom inte enkom ett imperialistisk utan också nationellt krig. Därför är internationalen verkningslös mot kriget. Kautsky menade därför att internationalen inte är något verksamt medel under kriget, den är väsentligen ett fredsinstrument.

Socialdemokratins splittring

Dessa motsättningar briserade i en sprängning av den internationella arbetarrörelsen. Det började i Tyskland 1916 när vänstern och centern uteslöts och bildade Det oavhängiga socialdemokratiska partiet (USPD) och fortsatte sedan i land efter land. Men den stora vattendelaren var den ryska revolutionen 1917. Den tände hoppet om fred och socialism i fabrikerna och skyttegravarna i Europa. I spåren av denna revolution gjorde den kejserliga flottan i Kiel till slut myteri i november 1918, och revolutionen spred sig över Tyskland. Detta fick till följd att den revolutionära vänstern växte till en masskraft inom de socialdemokratiska partierna. Social­demokratin splittrades och ur dess led växte nya revolutionära masspartier fram i de flesta länder.

I Sverige samlades partiets vänsterfalang i ungdomsförbundet. Förbundet växte snabbt och gick till vänster under kriget. 1915 hade det 10 000 medlemmar, 1916 var det 15 000 och 1917 ökade antalet till 19 000. Ett viktigt skäl var den hårda kamp som ungdoms­förbundet bedrev mot ökade anslag till försvaret och mot de aktivistiska kretsarnas försök att dra in Sverige i kriget. Partiets ledning och riksdagsgrupp höjde å andra sidan sitt bud vad gäller försvaret till 70 miljoner och accepterade 6 månaders övningstid.

Ungdomsförbundet be­kämpade också den ”borgfred” som Branting och partiledningen ingått med högerregeringen och den svenska borgarklassen vid krigsutbrottet. Vid ett valmöte i Kisa deklarerade Branting: ”Inför krigets tryck måste varje folks inre sociala strider, hur skarpa den än i följd av klassmotsättningarna kunde bli, för ögonblicket träda tillbaka.”

Denna ”borgfred” tillsammans med de skilda uppfattningarna om inställningen till kriget och partiledningens strävan efter en koalition med liberalerna, var de omedelbara orsakerna till splittringen av SAP i februari 1917. Men bakom fanns den skärpta striden i den internationella socialdemokratin mellan den marxistiska vänstern och den revisionistiska högern.

Ett nytt arbetarparti skapades: Det socialdemokratiska vänsterpartiet. Och i spetsen för detta parti stod ungdomsförbundets ledande män. Detta parti innehöll en rad strömningar mellan reformism och marxism. Men under trycket av den ryska och sedan den tyska revolutionen radikaliserades partiet allt mer.

Kampen mot kriget och borgfreden

Ungdomsförbundet togs med överraskning av kriget men övergav inte sin inter­nationalistiska hållning. I Stormklockan 32/1914 skrev Höglund att de väldiga rustningarna bara har varit världskrigets första stadium. Vidare hette det att folken har icke velat detta krig, men att den enskilde soldaten inför valet att lyda eller skjutas tvingats underkasta sig det militära systemet, samt att vi nu bevittnade det kapitalistiska samhällets bankruttförklaring. Det tyska partiets riksdagsgrupp kritiserades för sin beklagliga självupp­givelse. Samtidigt uttryckte tidningen sin varmaste beundran för den ryska socialdemokratins modiga och principfasta hållning.

Detta blev också en stridsfråga på SAP:s kongress i november 1914. I sin hälsning till kongressen talade bolsjevikernas represen­tant i Stockholm, Sjljapnikov, om hur ledarna för den stora tyska socialdemokratin hade begått förräderi och därefter även många andra. Branting krävde att kongressen skulle beklaga detta uttalande varefter Höglund förklarade att det också finns svenska partimedlemmar som ansåg att tyskarna begått förräderi. I voteringen segrade dock Branting knappt med 54 röster mot 50 för avslag.

I januari och februari 1915 hade Stormklockan en serie artiklar signerade Hannes Sköld, som talade ryska och var förbundets expert på ryska frågor. Sköld utgick från de myterier och den fraternisering som förekommit under julen 1914 och menade att detta kunde leda till en revolution mot kriget. Han höll dock för troligast att revolutionen skulle utbryta efter krigsslutet. Sköld menade vidare att kriget visat att den kapitalistiska nationalstaten spelat ut sin roll. Den väldiga utvecklingen av produktivkrafterna i Tyskland hade kolliderat med den engelska kapitalismen, som hade hela världen till sitt för­fogande. Och om inte kriget hade kommit så hade kapitalismen i Tyskland troligen fått lämna plats för socialismen. 

Internationell kamp mot kriget

Redan under påsken 1915 hölls den första internationella aktionen mot kriget. Represen­tanter från de socialdemokratiska ungdomsorganisationerna i nio länder samlades till konferens i Bern. Ett manifest antogs som skulle spridas i miljontals exemplar. Konferensen beslutade också att starta en internationell kampanj mot kriget som innefattade ett fredsmärke, en antimilitaristisk ungdomsdag, publiceringen av en internationell tidning, samt upprättandet av en fond för kampen mot kriget.

I manifestet fastslogs att kriget var ett imperialistiskt krig som endast kunde bekämpas genom ett återupptagande av klasskampen under den revolutionära socialismens fana. Det återgavs i ett extra antikrigsnummer av Stormklockan tillsammans med en kommentar av Höglund. Denne skrev att ungdomsinternationalen hade höjt sin röst mot arbetarpartiernas ömkliga svaghetspolitik och att borgarfreden nu måste avlösas av en skärpt klasskamp.

Under hösten 1915 kom en längre analys av läget författad av Fredrik Ström, parti­sekreterare och ledare för vänstern i partiet. Ström instämde i bolsjevikernas krav på en ny international. Denna måste, till skillnad från den gamla, vara revolutionär inte bara i teorin utan också i handling. En ny international skulle heller inte vara så löslig som den gamla utan ha en enhetligare och kraftigare ledning. Den skulle ha ett klart huvudprogram som omfattade alla anslutna partier. Den måste också utforma en kampplan som omfattade åtgärder för att förhindra krig, bekämpa upprustning och var obetingat gällande för internationalens partier. Ström framhöll också att kriget sannolikt kommer att följas av en våldsam klasskamp och en revolutionär period av en icke anad omfattning.

Zimmerwaldkonferensen

Det viktigaste steget mot skapandet en ny arbetarinternational var den så kallade Zimmerwaldkonferensen, efter namnet på den schweiziska by där den ägde rum under hösten 1915. Konferensen blev den verkliga starten på vänsterfalangens kamp mot krig och borgfred inom den internationella arbetarrörelsen. Den fick också till följd att ungdomsförbundet tonade ner avrustningskravet och närmade sig den revolutionära positionen. På konferensen deltog 38 ombud från socialdemokratin i 11 länder. Sverige represen­terades dels av Höglund och dels av Ture Nerman.

I det så kallade Zimmerwaldmanifestet proklamerades oförsonlig klasskamp för att skapa fred mellan nationerna. Ledningen för arbetarpartierna förklarades som medansvariga för kriget genom att de röstat för krigskrediter och skjutit upp klasskampen. Konferensen valde också ett interna­tionellt sekretariat som skulle verka för att återförena internationalen och beslutade att utge en regelbunden bulletin.

Ungdomsförbundets deltagande på konferensen ökade motsättningarna inom partiet. En hård och sarkastiskt ordväxling ägde rum mellan Socialdemokraten och Stormklockan. I den förra hade Branting anklagat ungdomsförbundet för att splittra arbetarrörelsen genom att delta på konferensen och sprida Zimmerwaldmanifestet. Han kritiserade också förbundets vägran att skilja mellan försvarskrig och anfallskrig. Höglund besvarade detta med att Brantings godkän­nande av försvarskriget innebar att arbetarklassen skulle fortsätta förblöda för de intressen som drivit fram kriget under sken av att försvara fosterlandet.

I sitt tal i andra kammaren den 24 januari 1916 framhöll Höglund att miljonerna rullade till försvaret medan nöden i landet växte som aldrig förr, och att de härskande klassernas politik kunde leda till en inre katastrof som kommer att driva massorna till direkt aktion.

Arbetarfredskonferensen

Motsättningarna mellan högern och vänster inom partiet nådde kokpunkten när ungdomsförbundet ordnade en Zimmerwaldkonferens på hemmaplan: Arbetarfredskonferensen 18-19 mars 1916. Förbundet försökte först få ledningen för LO och SAP att sammankalla en sådan konferens, men när dessa vägrade så tog det själv initiativet. Konferensens syfte var att ta ställning till de kampmedel som skulle användas om Sverige drogs in i kriget. Den samlade totalt 265 ombud som representerade ungdomsklubbar, samt parti- och fackföreningar med totalt 40 000 medlemmar.

Konferensens manifest, Fred till varje pris, var det skarpaste och mest revo­lutionära hittills från ungdomsförbundet och dess anhängare i partiet. Alla försök att dra in Sverige i kriget måste mötas med en storstrejk. Detta medel var dock inte det enda och heller inte tillräckligt. ”Om regeringen kastade in landet i ett folkförmördande krig, då kommer själv­klart alla förpliktelser mot en sådan styrelse att upphöra”, hette det bland annat. Därför kunde de motåtgärder som en storstrejk skulle möta från de härskande komma att drivas över i en ”kamp av långt med till­spetsad karaktär.”

Kongressen hade angripits hårt av LO:s och partiledningens majoritet redan innan den ägde rum. I en artikel i Socialdemokraten anklagades förbundet för att ha vidtagit en ”illojal skumrask­manöver av det slaget som partiet och fackföreningsrörelsen på intet vis vare sig kan eller får tåla”. Angreppen hade dock motsatt verkan och bidrog endast till att öka intresset för kongressen.

Dessa attacker berodde på den oro som ledningen för partiet och LO kände inför uppslutningen bakom konferensen. Genom sin vägran att själva sammankalla en fredskonferens hade de gått emot ett stort antal av sina medlemmar.

Kongressens syfte var att agitera för en storstrejk inom arbetarrörelsen, och att sätta press på ledningen för socialdemokratin och fackföreningsrörelsen. Därför antog kongressen ett utta­lande där man åter vädjade till partistyrelsen och LO att sammankalla en ny större freds­kongress. Denna taktik var framgångsrik. Partivänstern och ungdomsförbundet stärkte sin ställning bland arbetarna och förbundets medlems­antal steg från 10 000 till 15 000 under 1916.

Förbundets inflytande växte ytterligare när Höglund, tillsammans med Erik Hedén och Ivan Oljelund åtalades för stämpling till förräderi och dömdes till straffarbete i tre, ett och ett halvt respektive ett år. Att Höglund satt i riksdagen hjälpte inte det minsta. Arbetarnas reagerade på detta med bitterhet. Möten och demonstrationer hölls över hela landet, och den 10 september 1916 hölls en demon­stration i Stockholm med 20 000 deltagare. Där ingick också ombud från 453 arbetar­organisationer på 169 platser ute i landet. Hovrätten och Högsta domstolen ändrade sedan åtalsrubriceringen och dömde efter Staafflagarna istället. Därmed sänktes straffen till ett år för Höglund och åtta månader för Oljelund medan Hedén blev frikänd.

Partisprängningen

Arbetarfredskonferensen blev den utlösande faktorn bakom sprängningen av SAP på parti­kongressen i februari 1917. På partistyrelsens möte i november 1916 betecknades freds­kongressen som ett försök att organisatoriskt riva upp partiet. Ett annan faktor var ungdoms­förbundet vägran att underkasta sig ett ultimatum från partiledningen (munkorgsstadgan). Detta gick ut på att för­bundet måste dra tillbaka sina beskyllningar mot riksdagsgruppen för att ha frångått partiets program. Förbundet måste också vara redo att vid alla tillfällen främja partiets verksamhet i full överensstämmelse med av partiet och dess underavdelningar fattade beslut. Om detta inte uppfylldes så hade förbundet ställt sig utanför partiet.

Ungdomsförbundet förkastade detta ultima­tum i en medlemsomröstning som slutade 5794 emot och 172 för. Istället förklarade man sig beredd att främja partiet i enlighet med partiprogrammet och socialismens principer. Andra tecken på söndringen inom partiet var att partivänsterns riksdagsmän tvingats att bilda en egen riksdagsgrupp, och att man startat en egen daglig tidning, Politiken, i mitten av 1916.

Vid ombudsvalet till partikongressen fick vänsterfalangens ombud 42 procent av rösterna, men antalet ombud blev ändå inte fler än 40 av 180. Detta berodde på att partiledningen kontrolle­rade valapparaten och kunde manövrera med valkretsarnas storlek på ett sådant sätt att repre­sentationen inte blev proportionell mellan högern och vänstern. Redan innan kongressen hade partihögern bestämt sig för att spränga partiet. Och innan kongressens slut samlades partivänsterns ombud för att anta ett upprop för bildandet av ett nytt arbetarparti. Detta parti antog namnet Sveriges socialdemokratiska vänsterparti och kunde på sin kongress i maj 1917 räkna cirka 30 000 medlemmar i 220 lokalorganisationer. SAP beräknades vid samma tid ha 100 000 medlemmar, varav flertalet var kollektivanslutna via fackföreningarna.

Revolution

Den ryska revolutionen i mars 1917 förvandlade förbundets paroller om massaktioner och revolution till levande historia. Stormklockan utropade i en artikel som sedan delvis censurera­des, att de ryska proletärmassornas bragd var en maning till alla Europas arbetare:

”Hur länge dröjer det innan andra länders proletärer lystra till vindens sång? Icke allt för länge synes det; redan börja brodershänder mötas över skyttegravar och tagg­trådsstängsel; redan ha det internationella broderskapets stämmor överröstat kanonernas dån. Tysklands, Frankrikes och Englands internationalister ha trots social­patrioternas hetsande till fortsatt krig, trots de ’socialistiska’ vakthållarna kring den imperialistiska och militaristiska helvetesbranden, höjt ropet på resande av den sociala revolutionens fana.” (Stormklockan 17/1917)

Den ryska revolutionen bidrog också till att väcka revolutionära förhoppningar och mass­aktioner i Sverige. I april spred sig de så kallade hungerdemonstrationerna som en löpeld över landet. Det nya arbetarpartiet stod tillsammans med syndikalisterna i ledningen för dessa aktioner. Deltagande i förstamaj-demonstrationerna blev under dessa förhållandet massivt. Ådalens arbe­tare samlades utanför fängelset i Härnösand till ett antal av 10 000 och krävde att Amalthea-männen skulle friges. I Stockholm samlades 100 000 (!) på Gärdet.

I maj antog det socialdemokratiska vänsterpartiet ett manifest: Till Sveriges arbetare. Där restes krav på lönehöjningar, åttatimmarsdag, allmän rösträtt, amnesti åt Amaltheamännen och inställande av alla militärövningar. LO uppfordrades att tillsammans med övriga fackliga och politiska huvudorganisationer genomföra en allmän arbetsnedläggelse för dessa krav. Arbe­tarna uppmanades att bilda arbetarråd på alla arbetsplatser för att organisera massaktionerna.

LO-ledningen vägrade emellertid att hörsamma kraven på storstrejk. Då utlyste vänster­partiet egna massaktioner på de orter där man hade ett stort inflytande bland arbetarna. Den 20 maj och den 5 juni demonstrerade och strejkade tiotusentals arbetare i Stockholm. Vid mass­mötet den 5 juni på Gustav Adolfs torg i Stockholm utbröt kravaller. När Branting senare på kvällen uppmanade arbetarna att bida sin tid och återvända hem så möttes han ”av en protest­storm utan like på ett svenskt folkmöte. Han kunde inte göra sig hörd och måste till slut kapi­tulera och dra sig in bakom balkongdörrarna. Storstrejk, storstrejk löd ropen från 10 000-tals som trängdes med varandra och rycktes med av ett våldsamt känslorus.”

Vi bygger landet

Den härskande klassen i Sverige var skakad. Och det som mer än något annat skrämde den var att den inte kunde lita på sina egna trupper. Samtidigt med hungerdemonstrationerna i april genomfördes nämligen soldatdemonstrationer eller matstrejker vid ett 20-tal regementen, bland annat i Stockholm, Göteborg, Boden, Östersund, Karlskrona, Ystad och Västerås. Bakom dessa aktioner låg i de flesta fall det socialdemokratiska ungdomsförbundet, eller deras anar­kistiska kusin, ungsocialisterna.

För att vidareutveckla denna kamp och arbeta för förbrödring mellan arbetarna och de värnpliktiga bildades Sveriges soldat- och arbetarförbund av de båda ungdomsförbunden. Detta förbund existerade fram till och med 1919 och hade en tidning med namnet Frihetsflamman. Lokalavdelningar fanns i Stockholm, Göteborg, Malmö, Landskrona, Uppsala, Malm­köping, Karlskrona, Linköping, Västerås, Karlsborg och Boden. Slutfacit av de dramatiska händelserna 1917-18 var dock att socialdemokraterna kunde hejda den revolutionära vågen, samtidigt som de utnyttjade borgerskapets panik för att tvinga fram eftergifter i form av allmän rösträtt och vissa sociala reformer.

Hur vinna soldaterna?

Under trycket av dessa dramatiska händelser övergav förbundet och det nya partiet de sista resterna av pacifism i sin agitation. ”Vi måste se till att stora massan av militärer i Sverige utvecklas på samma sätt som i Ryssland”, menade Karl Kilbom i en artikel som ledde till åtal och censur. Han frågade sig också om det inte är dags att skapa ”en stående revolutionsarmé genom att beväpna oss”. Revolutionshotet framfördes också av Höglund i riksdagen:

”Högern, det härskade partiet har nu en känsla av att man dansar på en vulkan. Det har börjat visa sig på sistone i dessa tider, både här i landet och i andra länder, att till och med militären har smittats icke av 1914 års idéer utan av 1917 års idéer, som jag hop­pas inom kort skola förverkligas lite varstädes, även i vårt land.”

I slutet av sommaren skrev Helge Åkerberg i Stormklockan att revo­lutionen kunde komma att ta den mest våldsamma karaktär beroende på bourgeoisiens våld­samma motstånd. Därför måste den antimilitära propagandan bytas ut mot en revolutionär social­istiskt propaganda i syfte att erövra militären och ställa den i revolutionens tjänst. Arbetar- och soldatföreningarna angavs sedan som medlet för att förverkliga detta. Detta synes också vara den ståndpunkt som förbundet intog i frågan.

Men den dominerande frågan i Stormklockan under 1917 var revo­lutionen i Ryssland och möjligheten för denna att sprida sig. Ännu större blev förhoppningarna när den borgerliga revolutionen i Ryssland övergick i en socialistisk revolution. Oktoberrevolutionen hyllades i Stormklockan:

”…evig ära skall alltid hölja det tappra ryska proletariatet, som än en gång visat sig som socialismens och den sociala revolutionens föregångstrupp. Över allt i världen, där förtryckta och grymt lidande människor ropar efter räddning ur sitt elände, överallt där ett hjärta ännu kan klappa för mänsklighetens och frihetens ideal, jublar man i dag över omvälvningen i Ryssland…” (Stormklockan 47/1917)

Två veckor senare (1 december) skrev Höglund att arbetarna i alla länder nu måste ingripa med de yttersta medel – med en europeisk revolution om nödvändigt – för att tvinga fram vapen­stillestånd och fred, i enlighet med den ryska regeringens fredsanbud. Den 15 december frågade han sig när proletariatet i andra länder skulle komma efter, bilda bolsjevikpartier och störta de maktägande från guldets troner. 

Hur revolutionärt var det socialdemokratiska vänsterpartiet?

Men den fråga som återstår är om dessa revolutionära paroller motsvarades av revolutio­när handling? Ungdomsförbundet och det nya vänsterpartiet var inte ett enhetligt revolutionärt parti, kapabelt att ställa sig i spetsen för en revo­lution, splittra armén och vinna massornas stöd. Förbundet drevs till vänster av händelserna själva. Man drog slutsatser av kriget och den internationella arbetarrörelsens svek, liksom av den ryska revolutionen och den revolutionära oron i Sverige. Självfallet påverkades dessa slutledningar av de kontakter man hade med bolsjevikerna under Zimmerwaldkonferensen och av de diskussioner man hade med bolsjevikerna.

Förbundet representerade en rad strömningar mellan reformism och marxism. Det var vad man bland marxister betecknar som en centristisk rörelse. Den ryske marxisten Leo Trotskij för­klarade att centrismen består av alla de riktningar inom proletariatet och i dess periferi som sträcker sig från reformism till marxism och som oftast utgör olika stadier i en utveckling från reformism till marxism eller omvänt. Han skilde också på vänstercentrism som står nära marxismen eller utvecklas i riktning mot denna, och högercentrism som står nära eller rör sig mot reformism.

Utifrån denna definition kan det socialdemokratiska vänsterpartiet karaktäriseras som ett vänstercentristiskt parti. Det var ett parti på väg mot marxistiska och revolutio­nära idéer. Det var först efter den tyska revolutionen 1918 och den kommunistiska internationalens bildande 1919 som det nya partiet började bli revolutionärt och marxistiskt.

Artikeln är en förkortad version av Martin Oscarssons B-uppsats i historia vid Lunds Universitet 16 januari 1997.

Personförteckning

Zeth Höglund (1884-1956)

Anslöt sig som ung student i Göteborg till ungdomsförbundet 1904 och blev dess mest tongivande ledare. Le­dande företrädare för vänsteroppositionen i socialdemokratiska partiet fram till partisprängningen 1917. Grun­dade 1908 tidningen Stormklockan och var dess redaktör. I riksdagen 1915-17 och 1928-40. Ledare för det socialdemokratiska vänsterpartiet 1917 och redaktör för dess tidning, Folkets Dagblad. Ledde det kommunis­tiska partiet 1919-24. Uteslöts tillsammans med SKP:s majoritet från Komintern 1924 och bildade ett från Moskva oberoende kommunistiskt parti. Detta parti återinträdde i SAP 1926 och dess anhängare blev snart dominerande i Stockholms arbetarkommun. Chefredaktör för socialdemokraten 1936-1940. Därefter finans­borgarråd i Stockholm. Mest framstående som politisk ledare, skribent och talare.

Fabian Månsson (1872-1938)

Från Blekinge. Före detta rallare, och artillerist, därefter journalist. En av ungdomsförbundet grundare 1903, och dess bäste agitator. En av ledarna för vänsteroppositionen i partiet. Invald i partistyrelsen 1911 och i riksdagen 1912. Följde ungdomsförbundet ur partiet och var med och bildade det socialdemokratiska vänsterpartiet 1917. Återinträdde i SAP 1923. Fil. hedersdoktor vid Uppsala universitet 1932.

Per Albin Hansson (1885-1946)

Från Malmö. Var med och bildade ungdomsförbundet 1903. Redaktör för fram 1903-1909. Kom tidigt i mot­sättning till Stormklockefalangen och avgick ur ungdomsförbundets verkställande utskott 1909 och ur dess sty­relse 1912. Ledde kampen mot vänsteroppositionen i partiet under åren innan partisprängningen. Huvud­redaktör för Socialdemokraten 1917. Ledamot av riksdagen 1918. Försvarsminister i de första social­demokratiska regeringarna i början av 20-talet. Valdes till partiordförande efter Hjalmar Brantings död 1925. Statsminister från 1932 fram till sin död 1946. Lanserade den sk. ”Folkhemstanken”. Politisk agitator och tidnings­man.

Gustav Möller (1884-1970)

Från Malmö. Anslöt sig tidigt till ungdomsförbundet. Ordförande i förbundet 1907-1909. Redaktör för Fram 1911-1912. Liksom Per Albin motståndare till Stormklockefalangen. Avgick ur förbundets styrelse 1912. Social­demokratisk partisekreterare 1916 -1940. Invald i riksdagen 1918. Chefredaktör för Socialdemokraten 1921. Socialminister i de socialdemokratiska regeringarna under 30-talet där han främst drev frågan om pen­sioner, mödra- och barnavård.

C.N Carleson (1865-1929)

Chefredaktör för Socialdemokraten 1892-1909. Ledamot i partistyrelsen 1907-1911. Tillhörde vänsterfalangen inom partiet. Gick över till det socialdemokratiska vänsterpartiet vid sprängningen 1917. En av partivänsterns teoretiker och dessutom lyriker och konstnär.

Hjalmar Branting (1860-1925)

En av grundarna av det socialdemokratiska partiet och dess förste och främste ledare. Riksdagsledamot och partiets talesman i andra kammaren från 1897 fram till sin död. Blev anhängare av den tyske socialdemokraten Bernsteins revision av marxismen i början av 1900-talet. Inträdde i en koalitionsregering tillsammans med libe­ralerna 1917. Svensk delegat i Nationernas förbund 1920. Fick Nobels fredspris 1921. Statsminister i de socialdemokratiska minoritetsregeringarna i början på 1920-talet. Skicklig politisk ledare, agitator och skribent.

Fredrik Ström (1880-1948)

Från Halland. Anslöt sig tillsammans med Zeth Höglund till ungdomsförbundet i Göteborg 1904. Arbetade till­sammans med denne hela livet. Chefredaktör for Folket 1906 och för Arbetarbladet 1908. Ledamot av parti­styrelsen och partisekreterare 1911-16, och en av ledarna för vänsteroppositionen i partiet.. Ordförande i Stockholms arbetarekommun 1913-16. I riksdagen 1916. En av ledarna för socialdemokratiska vänsterpartiet (senare kommunistpartiet) 1917-1926, då han återinträdde i SAP. Huvudredaktör för socialdemokraten 1932-36, och ledamot av Stockholms stadsfullmäktige där han bl.a var vice ordförande. En av partivänstern teore­tiker och organisatörer och dessutom författare av ett stort antal politiska och skönlitterära verk, bl.a Ryska revolutionens historia 1-5, Rebellerna, och Folket i Simlångsdalen.

Hannes Sköld (1880-1930)

En av de främsta intellektuella som anslöt sig till ungdomsförbundet, och en av dess teoretiker, talare och skri­benter. Var också poet och språkforskare och betraktades som ett språkgeni. En av grundarna av den socialis­tiska Clartérörelsen på tjugotalet. Sökte professuren i sanskrit med jämförande indoeuropeisk språkforskning i Lund 1927, men förklarades okvalificerad trots att han rekommenderats av de främsta sakkunniga och var den enda sökande. Orsaken var att Sköld betraktades som politiskt obekväm. Därför överklagades beslutet och denna strid fortgick sedan till och med Skölds plötsliga bortgång 1930.

(Hämtat från Arbetets Söner, Pionjärtiden, Samlingens tid, (Fredrik Ström), Stockholm 1959.

Källor och litteratur

Stormklockan 1908-1917

Fram nov. 1903.

Andrae Carl-Göran, ”Proletära organisationsformer 1917: Militärdemonstrationerna och arbetarkommittén”,

Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia, nr 7-8.

Bäckström Knut, Arbetarrörelsen i Sverige del 2, Stockholm 1977

Elgemyr Göran, ”Arbetarfredskonferensen 1916”, Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia, nr 5.

Elmbrandt Björn , Hungermarschen 1917, Bjästa 1980.

Peter Gay, Weimar Culture – The outsider as insider, Penguin Books, London 1992

Grass Martin, ”Hjalmar Branting och Andra internationalens utrikespolitiska program”, Socialdemokratin och den svenska utrikespolitiken, Stockholm 1990

Hirdman Yvonne , Vi bygger landet, Stockholm 1990

Höglund Zeth, Sköld Hannes, Ström Fredrik, Det befästa fattighuset, Stockholm 1913

Höglund Zeth , ”Fred till varje pris”, Järnhälen – Antimilitaristiska tal i andra kammaren, Stockholm 1916.

Höglund Zeth, Från Branting till Lenin, Stockholm 1953.

Höglund Zeth, Härliga tider, (Stockholm 1951)

Johansson Gustav , ”Lenin och Sverige”, Lenin och den nordiska arbetarrörelsen, Stockholm 1970, s 9-87

Klockare Sigurd, Svenska revolutionen 1917-18, Stockholm 1967.

Lenin V.I. , Andra internationalens sammanbrott, Göteborg 1973.

Lenin V.I. , ”Kriget och Rysslands socialdemokrati”, Valda verk i tre band (1), Stockholm 1974.

Lidbom Tage, Den socialdemokratiska ungdomsrörelsen i Sverige, Stockholm 1945.

Marx Karl, Engels Friedrich, ”Brev från Engels till J. Bloch”, Brev i urval, Stockholm 1971

Mårald Bert, ”Från Krimkriget till unionsupplösningen – Den svenska fredsrörelsens rötter”, Arbetarhistoria nr.33, årg.9 1985.

Nyström Per , ”Sveriges Historia”, Historia och biografi, (Olsson Sven E), Lund 1989.

Schmidt Werner, Kommunismen rötter i första världskrigets historiska rum, Stockholm/Stehag 1996

Tannenbaum Edward R , Västerlandets historia, del 4 1900-talet, Stockholm 1971.

Trotskij Leo, Kampen mot Hitler, Stockholm 1983

Trotskij Leo , ”Zimmerwaldmanifestet”, Den permanenta revolutionens Epok, (Isaac Deutscher), Mölndal 1969.

Bilaga 1

Fred till varje pris!

Då erfarenheten lärt, att de härskande klasserna och deras politiska organ i yttersta hand inte ryggar tillbaka för annat än den makt, folket kan sätta bakom sin fredsvilja, och att den parla­mentariska kampen är otillräcklig för detta syfte, uttalar kongressen sig för nödvändigheten av, att förberedelser vidtas för organiserandet av en utomparlamentarisk massaktion till mötande av alla krigsplaner.

Som ett första medel i denna riktning betraktar kongressen en omfattande storstrejk i ett givet ögonblick, genom vilken den arbetarklassens samlade makt, som ligger i vägran att ställa arbetskraft till de härskandes förfogande, kommer till användning. En klokt förarbetad och orga­niserad storstrejk bör sträva att omfatta både de arbetare, som framskapar produktionens råmaterialer (grovarbetare m.fl.), de som i livsmedels-, beklädnads-, ammunitions- och övriga fabriker framskapar de för kriget nödvändiga fabriksprodukterna, och främst kommunikations­arbetarna. En sådan igångsatt strejk, resp. obstruktion i vissa fall, torde kunna lägga avgörande hinder i vägen för ett eventuellt från maktägande håll planerat fredsbrott. Och redan med­vetandet om ett överhängande strejkhot måste verka avkylande på varje sådant brottsligt anslag.

Kongressen betonar emellertid, att detta medel icke är det enda och ej heller ensamt är till­fyllest samt att det genom motåtgärder, som en sådan storstrejk möjligen skulle möta från de härskande, kan komma att drivas över i en kamp av långt mer tillspetsad karaktär. Skulle en svensk regering i uppenbar strid med den klara neutralitetspolitik, som praktiskt taget hela vårt folk omfattar och som även den nuvarande regeringen i överensstämmelse med den under ett sekel följda linjen för vår utrikespolitik försäkrat sig vilja följa, kasta landet i ett folkmördande krig, då kommer självklart alla förpliktelser mot en sådan styrelse att upphöra.

Kongressen vädjar även till dem i skilda partier, som icke är principiella motståndare till det militära försvaret över huvud taget men som ärligt vill freden, att medverka i denna aktion mot ett krig, som under inga förhållanden kunde ens med skenet av ett berättigande kallas ett försvars­krig.

Vår lösen är Fred till varje pris.

Arbetarfredskongressen i Stockholm

(Knut Bäckström, Arbetarrörelsen i Sverige del 2, s 218-219)