Säpo har en lång tradition av att bedriva häxjakt mot muslimer, men vilken muslimsk grupp varierar. Under 1970-talet var det främst palestinier som hade Säpos måltavla på ryggen, och på 1980-talet skiftade deras uppmärksamhet till kurder.
När turkiska medier 1986 – helt utan bevis – pekade ut PKK som ansvariga för mordet på Olof Palme, var Säpo snabba på pucken och inledde ett nära samarbete med turkiska säkerhetstjänsten Mit. Polismästare Holmér, med bakgrund i säkerhetstjänsten, gick till och med ut på TV med att han var ”nittiofemprocentig idag, på att vi är rätt” i att PKK låg bakom. Som författaren Kurdo Baksi förklarade i en artikel långt senare, innebar detta att misstänkliggöra ett helt folk.
“Jag minns de hemska fördomarna, glåporden och de ogrundade anklagelserna mot kurderna. Ett helt folk utpekades. Kurdiska föreningar nekades lokal. Grannarna som slutade säga hej. Kurdiska barn som kallades ”Palme-mördare” på lekplatser och på skolgårdar av jämnåriga. Arbetsgivare som vägrade anställa kurder som hade tvingats lämna sina hemländer på grund av att de nekats sin identitet och sitt språk.”
Detta följdes av brutala polisövergrepp.
“Tjugoåringen i mig minns traumat som började med ordet ‘bröllop’ mellan två PKK-aktivister över en avlyssnad telefonlinje. ‘Herregud, vi kan ställa till med bröllop på gatan!’ Ordet som uttalas i det mystiska telefonsamtalet är ‘dawet’ som betyder fest, högtid, bröllop och inbjudan.
Men den icke-kurdisktalande spaningsledaren Hans Holmér översätter ‘bröllop’ till ‘mord’, varför han inleder en våldsam razzia där kurdiska föräldrar förnedras inför sina barn en tidig morgon. Det är lätt att jaga statslösa kurder som saknar ambassadörer eller välavlönade lobbyister.”
Mot kurderna genomförde man olaglig avlyssning, godtyckliga husrannsakningar och gripanden, och lämnade ut listor på regimkritiska kurder till Turkiet. Denna besatthet vid kurderna var en orsak till att hela utredningen slutade i fiasko.
Sedan 1990-talet har taktiken skiftat till en bredare, allmän islamofobi, som i stort sett håller än idag. 2011 kom det fram att Säpoagenter hjälpt den amerikanska ambassaden och CIA att kartlägga muslimer i Sverige. 2015 publicerade Human Rights Watch dokument från den libyska säkerhetstjänstens arkiv som visade att Säpo arbetat tillsammans med brittiska MI6 för att förmedla information om svenska muslimer till den libyska säkerhetstjänsten – en myndighet ökänd för sina brutala tortyrmetoder.
Säpo har även utfört egna kartläggningar av “misstänkta militanta islamister” sedan 2010. De påstår att de inte kartlägger och bestraffar muslimer, utan specifikt riktar in sig på ungdomar som löper risk att rekryteras av radikala islamistiska grupper. Men i verkligheten är de fullständigt oförmögna att avgöra sådana frågor på ett tillförlitligt sätt.
År 2012 omhändertog exempelvis Säpo en 16-årig muslimsk pojke, för att han hade gjort misstaget att ha vistats tillsammans med någon av de 200 “våldsbejakande islamister” som Säpo kartlagt. Säpo hävdade att de gjorde det för hans egen säkerhets skull, och tvångsplacerade honom på en sluten ungdomsgård, trots att det fanns flera släktingar han kunde ha placerats hos istället, om problemet var hemmiljön. Gösta Hultén, som gjort sig känd för sin kritik av rättsövergrepp, citerar 16-åringen i en debattartikel:
“Om jag inte varit muslim, hade det här aldrig hänt, säger min advokat. En annan kille här som dömts för vapenhot och våld ska flyttas till en öppen anstalt. Jag sitter här inte för något jag gjort eller ens tänkt göra, utan för något som Säpo tror att jag tänker.”
Ett år senare framkom det att Säpo hade planterat en infiltratör i Vänsterpartiet, som ända sedan 1980-talet försett dem med rapporter. Utöver muslimer, är vänsteraktivister uppenbarligen särskilt farliga.
Förnyad häxjakt
Under de senaste åren har den särskilda förföljelsen av kurder tagit fart igen. I boken Kurdspåret beskriver Joakim Medin hur Säpo sedan åtminstone 2019 särskilt fokuserat på övervakning och utvisning av svenska kurder.
“En kurdisk småbarnsmamma blev utvisad till Belgien, en kurdisk man till Turkiet i april 2020. De två som utvisades i december hör till samma grupp. Jag har hört uppgiften att det handlar om några dussin personer, som har klassats som säkerhetshot av Säpo. Säpo har inte lagt fram några belägg, personerna och deras försvarare har inte fått ta del av några anklagelser.”
I den svenska imperialismens tjänst har Säpo gjort allt för att tillmötesgå Turkiets president Erdogan för att påskynda Nato-processen, och har trappat upp utvisningen av just kurder rejält. Säpo har upprepade gånger krävt att Migrationsverket ska utvisa kurdiska flyktingar, för att de plötsligt upptäckt att de skulle utgöra en säkerhetsrisk.
I mars i år fick den iransk-kurdiske journalisten Fardin Mohammad Samani plötsligt beskedet att “Migrationsverket kan komma att avslå era ansökningar” om förlängt uppehållstillstånd, för att Säpo kontaktat Migrationsverket och beskrivit honom som “säkerhetshot”. Fardin Mohammad Samani har suttit under tio år i iranskt fängelse för att ha förespråkat kurdernas mänskliga rättigheter, och om han blir utvisad till Iran riskerar han avrättning.
Knappt en månad senare kom det fram att två andra kurdiska journalister, Beritan Mohammed och hennes man, Raman Hasano, också blivit nekade förnyelse av sina uppehållstillstånd. Återigen berodde det på att Säpo slagit en signal till Migrationsverket och yttrat sig om deras påstådda ”säkerhetsrisk”. Utvisningen till Syrien sköts dock upp med ett år med anledning av det pågående kriget i Syrien, men de har samtidigt förbjudits från att arbeta i Sverige. De ska alltså stanna kvar i landet i ett år till, men utan möjlighet till att försörja sig. Beritan uttryckte det i en intervju med tidningen Journalisten:
“Jag vet inte varför vi straffas. På grund av Säpo har vi hamnat i en svår situation. Först får vi avslag, sedan säger Migrationsverket och Säpo att vi inte kan utvisas till Syrien eftersom det råder krig i landet, och så får vi inte ens arbeta. Hur ska vi kunna försörja oss?”
I ett särskilt grymt och absurt fall tvingades ett kurdiskt par som kom till Sverige på flykt från Iran att bo i separata länder efter att Säpo klassat dem som säkerhetsrisker och potentiella terrorister. Kvinnan blev utvisad till Irak tillsammans med ett inreseförbud till Sverige på 10 år, medan mannen, som saknar pass, tvingas bo kvar i Sverige. Ingen av dem vet vad de egentligen anklagas för, då Säpo som vanligt nyttjar sin säregna rätt till sekretess och vägrar motivera sina utspel.
Säpos särskilda befogenheter
Ett av Säpos viktigaste verktyg är så kallad “hemlig bevisning”. Ett verkligt självmotsägande uttryck – bevisning handlar just om att framlägga bevis för andra – men det står till Säpos förfogande när de vill bestraffa muslimer eller andra utlandsfödda. Undantagsbestämmelser i utlänningslagen tillåter att hemlig bevisning används mot utländska medborgare, vilket innebär att Säpo kan föra fram hemliga brottsmisstankar utan att rättegång och faktiska bevis behövs.
Migrationsverket är i sin tur alltid redo att agera på Säpos godtyckliga “misstankar” och delta i bestraffningen.
Även i de fall då det faktiskt sker en rättsprocess, kan Säpo gå runt den om utfallet inte faller i deras smak. År 2019 gick Säpo flera gånger emot både tingsrätt och hovrätt efter att de friat ett flertal muslimska män som anklagats av Säpo för att ha planerat terrorbrott. De kanske inte kan häkta någon som frikänns i domstol, men de kan fortfarande “omhänderta” dem under “Lagen om särskild utlänningskontroll”.
I praktiken innebär det att de fortfarande kan frihetsberöva någon och hålla dem i häktescell, oavsett vad domstolen säger. Skillnaden mellan häktning och omhändertagande i det här fallet bara är att orden stavas olika.
En av de största förevändningarna bakom ökandet av Säpos befogenheter har varit vad de själva kallar för “ett högre och mer komplext terrorhot”, som särskilt motiverats av de senaste årens koranbränningar. Högerregeringens nya terroristlag, som förbjuder alla former av deltagande i “terrororganisationer”, kommer säkerligen att ge Säpo ännu större möjligheter att förfölja vem som helst som de svenska imperialisterna ser som ett potentiellt problem.
I takt med att kapitalismens kris fördjupas begränsas också borgarklassens förmåga att hantera den. Deras enda val blir då att ta till hårdare medel, och de gör sig redo för klasskamp genom nya svepande terrorlagar och ökad övervakning. De drabbar just nu i första hand samhällets förtryckta, men har också en lång historia av att användas mot de revolutionära delarna av arbetarrörelsen.
Dessa reaktionära organ kommer aldrig att tjäna arbetarklassens intressen. En viktig uppgift för en revolutionär arbetarregering kommer att vara att avslöja alla dess brott, som del av att avslöja alla den svenska imperialismens brott.
Med den ökade repressionen förbereder sig staten på klasskamp. Det är dags att vi gör detsamma.