Med Magdalena Anderssons återkomst till makten kan borgarklassen dra en lättnadens suck. Socialdemokraterna kommer att regera med högerns budget och högern får ytterligare nio månader på sig att locka över besvikna arbetarväljare.
Att Sverige fick sin första kvinnliga statsminister framhöll genast en rad politiker som en enorm seger för kvinnor. Utrikesministern Ann Linde (S) twittrade ”Hon har spräckt glastaket! Vår nya kvinnliga statsminister – fantastiska Magdalena Andersson”. Den före detta vänsterpartisten Amineh Kakabaveh menade att ”Magdalena Andersson ska både känna att det finns krav och förväntningar, men också systerskap”.
Men för landets arbetarkvinnor är det inte någon lättnad som väntar, utan en ännu mer högervriden politik än tidigare. Magdalena Andersson har själv förklarat att skillnaden mellan regeringens och högerns budgetar är mycket liten – bara omkring 10 miljarder. Det som väntar är fortsatta nedskärningar, och ingen lösning på arbetarklassens problem – allra minst för kvinnor.
Skattesänkningar, försämrade arbetsvillkor, försämrad asylrätt, ”hårdare tag” mot gängkriminella (ökade befogenheter till polisen att visitera, avlyssna och spärra in utan brottsmisstanke) – så lyder numera mottot för både högern och Socialdemokraterna.
Sedan januariöverenskommelsen 2019 har regeringen genomfört en inskränkning av strejkrätten, avskaffat värnskatten, höjt pensionsåldern, utökat polis- och rättsväsendets möjligheter att jaga och sätta dit ungdomar i förorten med 34-punktsprogrammet och gjort de tillfälliga inskränkningarna av asylrätten från 2015 permanenta.
Medan unga med otrygga anställningar förlorade sina inkomster och vårdarbetare riskerade liv och hälsa för att möta pandemin utan ordentlig skyddsutrustning eller tillräckligt med personal, valde regeringen att ösa pengar över storföretagen och bankerna som sedan belönade sig själva med stora bonusar och aktieutdelningar.
DN:s ledarsida har glatt konstaterat att det blir lättare för en socialdemokratisk enpartiregering att söka samarbete högerut: ”Det faktum att Miljöpartiet lämnat skapar en del möjligheter för den nya statsministern. I teorin går det nu att få till uppgörelser med M i frågor där MP stått i vägen.”
Men där borgerliga ledarsidor ser möjligheter till ett samarbete mellan S-regeringen och högern, är Vänsterpartiet i stället övertygade om att stora möjligheter finns för en vänsterpolitik. De hoppas inte bara på att påverka S – utan även Centerpartiet. På sin Facebooksida skrev V den 29 november:
”Vänsterpartiet tar ansvar för Sveriges stabilitet. Novemberavtalet, som slöts mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, innebär att vi lämnar den destruktiva eran av förhandlingsförbud bakom oss, och förhoppningsvis också det kaos och den instabilitet som länge kännetecknat svensk politik …
Centerpartiet måste välja: Vill de ingå i det högernationalistiska alternativet eller vill de styra landet tillsammans med oss rödgröna partier. För Vänsterpartiet är valet enkelt. Vi ser fram emot fortsatt konstruktivt samarbete och förhandlingar med den nya regeringen …”
Vänsterpartiledningen kan knappast ha missat att Centerpartiet varit drivande bakom förslaget om marknadshyror och försämringen av LAS. Det är talande att till och med regeringens minimala lättnader för arbetslösa, sjuka och pensionärer var för mycket för centern. De sluter bara upp bakom regeringen så länge den levererar stora försämringar för arbetarklassen.
Ett samarbete mellan S, MP, V och C kan bara grunda sig på högerpolitik. Att Vänsterpartiet stärkts något sedan Nooshi Dadgostar tillträdde beror förstås inte på prat om ”Sveriges stabilitet”, ”ta ansvar”, ”konstruktivt samarbete” och så vidare. De framgångar man gjort har kommit när man stått på sig i viktiga frågor som marknadshyror och pensioner.
Det är inte ”stabilitet” i riksdagen som landets fattigpensionärer, barnmorskor eller unga med otrygga anställningar behöver. De behöver en arbetarrörelse som organiserar klasskamp för bättre arbets- och levnadsvillkor. En arbetarrörelse som är beredd att ta en hård strid mot Socialdemokraternas, högerns och borgarklassens försämringar. En arbetarrörelse som är beredd att ta strid mot borgarklassen, deras politiska representanter och det system som de försvarar.
I sitt tal på Vänsterdagarna sade Nooshi Dadgostar att Vänsterpartiet är det enda arbetarpartiet. Gott så. Men om vi ska kunna få igenom några förbättringar för arbetarklassen behöver vi inte fler kompromisser med borgarklassens representanter i centern eller deras hantlangare i socialdemokratins ledning, utan politiskt oberoende. Förr eller senare kommer det oundvikligen att bli tydligt för arbetare att regeringens politik huvudsakligen består av försämringar. Om Vänsterpartiet stöttat en sådan regering kommer man ses som medansvariga.
Snarare än att hjälpa Socialdemokraterna att avvärja en kris för den borgerliga demokratin borde Vänsterpartiet stå i frontlinjen i kampen mot regeringens försämringar och kapitalismen. Det är hög tid för Vänsterpartiet att hitta tillbaka till sina revolutionära rötter. Det som behövs är inte fler parlamentariska kompromisser, utan ett program som kopplar kampen för arbetarklassens intressen till behovet av en socialistisk revolution.