Året 2012 är slut. Det har varit ett år när borgarklassens optimism har krossats under den globala recessionens kvarnsten. De tidiga tecknen på återhämtning har utbytts i desperation medan världsekonomin än en gång störtat ned i recession. De borgerliga ekonomerna, riksbankscheferna och politikerna ser ingen väg ut, vilket faktiskt är helt korrekt: under kapitalismen finns det ingen utväg.
Arbetarnas svar har varit massivt. I Spanien, Grekland och Portugal har arbetarna gått i täten och dragit med sig till och med de mest bakåtsträvande lagren. Offentliga tjänstemän, men också poliser och soldater i några fall, har visat sin vilja att kämpa mot åtstramningspolitiken. Deras kampvilja hålls tillbaka endast av det fackliga ledarskapets fullständiga bankrutt.
Arbetarklassen har kämpat fackligt, men den har också försökt hitta en utväg på valplanet. I Grekland och Frankrike mobiliserade de för sina traditionella organisationer i ett försökt att besegra åtstramningarna. Som vi brukar säga, ligger förräderiet inneboende i reformismen, och det tog inte lång tid för Hollande att förråda alla sina löften precis som hans grekiska och spanska kollegor gjort tidigare. De socialistiska partierna i Spanien och Grekland ses med mer och mer förakt av de avancerade arbetarna som vänder sig sig till partier till vänster om dem. Snart kommer massorna följa det grekiska exemplet i Frankrike och Spanien. Politisk polarisering kan ses på alla nivåer.
Reformismen är fortfarande ingen utväg, inte ens dess vänstervariant. Bara en revolutionär kamp mot kapitalismen kan garantera arbetarna ens deras mest grundläggande krav. Det är hög tid att stärka marxismens styrkor inom arbetarrörelsen och ungdomen för att erbjuda ett alternativ till ledarnas ruttna politik.
I den arabiska revolutionen är fasen av demokratisk optimism förbi. Det kan verka som att kontrarevolutionen tillfälligt har fått övertaget genom det muslimska brödraskapet och deras systerpartier över arabvärlden. Vi bevittnar redan början på en ny våg av mobiliseringar i både Egypten och Tunisien, denna gång mot de nya regeringar som består av borgarklassens islamistiska styrkor. Bland aktivisterna har detta inskärpt en nykter, eftertänksam stämning. Många av dem är vidöppna för oss, men våra styrkor är för små för att nå dem.
IMT har förutsett alla dessa utvecklingar. Våra perspektiv har bevisats av händelserna. Men det är inte tillräckligt att förbli passiva observatörer. Överallt där vi har en bas, kan vi se de möjligheter att snabbt bygga tendensen som är öppna för oss. Alan Woods talarturne i Kanada och Italien och Angelos Irakleidos i Italien, dit hundratals människor kom för att höra våra idéer, visar dessa möjligheter. Ungdomen söker revolutionära idéer!
Det krävs finansiella resurser inför de kommande striderna. Revolutionärer finansieras inte av multinationella företag som köper tjänster av politiker. Vi måste lita på de uppoffringar som görs av oss själva och de som sympatiserar med oss. Därför behöver vi ert stöd för att kunna utvevckla det revolutionära arbetet med att skapa stöd för marxismen, de idéer som kärvs för att krossa kapitalismen och ta det här samhället ur den avgrunddjupa kris som vi nu befinner oss i.
Vi vill önska alla våra kamrater ett rött nytt 2013, fullt av fruktfull revolutionär kamp, medan vi på samma gång ber om ett bidrag (oavsett om det är stort eller litet) till vårt arbete. Det kan sättas in på vårt pg-konto 267220-2.