På IMT:s världskongress i Italien 2016 ägnades en av kvällarna åt en diskussion om kvinnors kamp i Pakistan. Det beslutades att hålla detta möte eftersom det kom så många frågor från de kamrater som närvarade om hur vi kan sprida marxismens idéer och bygga stridbar aktivism bland kvinnor i ett land med så hårt kvinnoförtryck. I ungefär en och en halv timme talade Anam Patafi och svarade på många frågor inom ämnet. Denna artikel är ett referat av denna diskussion.
”Precis som i hela tredje världen lider kvinnor i Pakistan, särskilt fattiga arbetarkvinnor. Ibland känner jag att de behöver en socialistisk revolution mer än någon annan. Det är den enda vägen till frihet!” – Anam Patafi
Anam Patafi började med att förklara vilken stor roll de fruktansvärda ekonomiska och religiösa förhållandena spelar i Pakistan. Från ett ekonomiskt perspektiv talar siffrorna sitt tydliga språk. Ungefär 65 procent av befolkningen är analfabeter, det råder brist på vatten och elektricitet, och arbetslösheten är väldigt hög. Levnads- och arbetsförhållandena är på en nivå som borde ha avskaffats för århundraden sedan. Samtidigt styrs den överväldigande majoriteten av befolkningen av en religiös regim som upprätthåller 1500 år gamla seder och moral. Dessa feodala traditioner utnyttjas väldigt väl av det kapitalistiska systemet.
I sitt anförande återkom Anam gång på gång till att situationen för kvinnor måste ses i detta sammanhang. Det är väldigt viktigt för kapitalismen att kvinnor fortsätter förtryckas.
Hon förklarade att pakistanska kvinnor befinner sig i en helt annan situation än europeiska kvinnor. Men samtidigt finns det två sorters pakistanska kvinnor: fattiga kvinnor – döttrar till arbetare, och rika kvinnor, som inte på något sätt går att jämföra med varandra. För även om den religiösa regimen är densamma för dem, så innebär det faktum att borgerliga kvinnor har tillgång till andra utbildningsmöjligheter och levnadsförhållanden att de har helt andra förutsättningar.
Som Anam förklarade, lever pakistanska kvinnor i en värld som inte tillåter dem att ha några former av glädjeämnen, inte ens när det kommer till det mest basala. En pakistansk kvinna vet inte vad det innebär att bygga någon form av tillgivenhet till sin make, sina barn eller syskon.
Anam berättade att i Pakistan blir födseln av en son en stor källa till glädje, medan om en flicka föds så innebär det djup sorg. En kvinna betraktas som en börda för familjen. På grund av att flickor växer upp i ett sådant klimat i Pakistan, gör det att det är så gott som omöjligt för dem utvecklas på ett hälsosamt sätt, vare sig fysiskt eller psykiskt.
En kamrat bad Anam förklara hur hon hade lyckats lämna dessa uråldriga traditioner bakom sig och hur hon blivit marxist. Hon svarade att hon hade turen att växa upp i en familj med marxistiska traditioner och att det ledde till att hon blev militant revolutionär. Men trots att hon är ett undantag, och trots de omständigheter som detta land försätter kvinnor i, så menade hon att det helt klart ändå är möjligt att utveckla militant arbete och bygga en organisation där situationen för pakistanska kvinnor är annorlunda.
Hon fortsatte sin rapport med att berätta att bara 12 procent av kvinnorna går i skolan. Generellt sett är kvinnor dömda att leva inlåsta i sina hem och förbereda sig för att bli bortgifta genom att lära sig hushållsarbete. Det finns ingen möjlighet för dem att styra över sin framtid. När en kvinna blir förälskad i fel man – en man som inte valdes av familjen, som inte är mannen som hennes familj sålde henne till – straffas hon hårt, ofta genom döden. Varje år mördas mer än 1000 kvinnor på grund av hedersfrågor, såsom att umgås med fel man, rymma hemifrån med en man eller på grund av otrohet. När de å andra sidan gifter sig, blir de behandlade som objekt, som en tjänare i hemmet, och som ett verktyg för sexuell eller våldsam sadistisk njutning. De blir ofta slagna utan anledning.
Otrohet är något som behandlas särskilt extremt. I många fall fabriceras historier om otrohet bara för att rättfärdiga att en kvinna kastas ut från sitt hem. Det vill säga, mannen i huset vill inte ha henne längre och hittar på att hon har varit otrogen för att bli av med henne. Det är vanligt att kvinnor i denna obehagliga situation blir slagna eller blir brända levande på offentliga platser eller framför sina egna hem. Familjen är ofta delaktig i detta. I många fall utförs dessa fruktansvärda handlingar av medlemmar av hennes egen familj för att få bort alla uppfattningar om vanära som hon kan ha dragit över dem.
Anam förklarade att förutom alla andra problem tillämpas också könssegregering i dagens Pakistan.
Pakistanska flickor gifter sig före 18 års ålder och många är redan ”gifta” när de är fem eller sex år gamla, så att deras familjer kan slippa utgifterna som flickorna för med sig.
Trots allt detta kan många kvinnor övervinna alla hinder och resa sig. De kan börja delta politisk aktivitet och i rörelser, särskilt de som har möjlighet att arbeta. En del pakistanska kvinnor har kommit in på arbetsmarknaden, vilket är en konsekvens av kapitalismens behov att sänka priset på arbete. Kvinnorna ges 30-70 procent lägre lön än en man som utför samma arbete.
Oavsett detta förändrar steget in på arbetsmarknaden kvinnans situation. Nu har hon ett liv, pratar med andra människor och kan ta del av en bit av världen. Hon gör ett stort språng i sin medvetenhet. Idag utgörs de största lärar- och sjuksköterskefacken till stor del av kvinnor, och det senaste året har de organiserat strejker och protester.
Anam förklarade att IMT:s pakistanska organisation har gjort stora ansträngningar för att vinna över kvinnor till den militanta marxismen, och att dessa kvinnor oftast inte går med på grund av sin situation som kvinna, utan på grund av den extrema fattigdom som dem och deras barn får utstå. Efter att den första kontakten etablerats är det möjligt att öppna en dialog om den roll hon spelar i samhället och om nödvändigheten att förändra systemet.
Trots all fasa sa Anam, med ett litet leende, att det finns ett talesätt i Pakistan som lyder: ”Endast vår musik kan döda en fundamentalist.”
Anam avslutade med att säga att den socialistiska revolutionen i resten av världen är helt avgörande för framtiden, men i Pakistan är den också en fråga om människors omedelbara överlevnad.