Med start i kommunaliseringen och nittiotalets stålbadspolitik har besparingskraven slagit hårt mot skolan. Alla regeringar – oavsett färg – har påstått sig satsa på skolan, men i dag har nio av tio kommuner besparingskrav inskrivna i budgeten. Lärarna går på knäna till följd av ständig personal- och resursbrist.
Konsekvensen av nedskärningarna blir allt fler administrativa uppgifter, en aldrig sinande ström av obetald övertid, att lärare tvingas täcka upp för varandra så fort någon är sjuk och en konstant stress och dåligt samvete över att aldrig hinna göra något så bra som man önskade. Arbetsvillkoren gör att undervisningens kvalitet sjunker.
Samtidigt som det råder akut lärarbrist lämnar allt fler yrket. För många innebär det att man för att klara hälsan tvingas lämna ett arbete man älskar. 70 procent av de lärare som inte längre jobbar i skolan uppger att de gärna återvänt – om det inte vore för arbetsvillkoren. Det ”lärarlyft” som alliansregeringen införde innebär att lönerna gått upp något, men lärarna har själva fått finansiera det genom ökad undervisningstid och inte sällan med hälsan. Situationen är som en tickande bomb.
Satsningen på lärarassistenter
I regeringens nya budget finns en satsning på 1 miljard kronor nästa år för att öka antalet lärarassistenter i skolan. Det är i ropet just eftersom det saknas lärare. Om man själv slipper arbetsuppgifter man kan delegera – som kopiering, viss dokumentation, mentorsuppdrag, rastvakt och så vidare – borde det ju innebära att man kan lägga mer tid på alla de uppgifter som har med den faktiska undervisningen att göra.
Ja, har man aldrig befunnit sig i skolans värld låter det ju som ett riktigt sunt förslag. Problemet är bara att det är absolut otillräckligt. Till att börja med upptar majoriteten av lärarens tid för-och efterarbetet. Att undervisa en klass på 30 elever kräver mycket förberedelse i form av planering, men också efterarbete i form av uppföljning, feedback och bedömning. Det kan inte assistenterna hjälpa till med. Dessutom är risken att kommunerna kommer att se investeringen som en ursäkt för att ge lärarna ännu mer undervisningstid, och att stressen kommer öka ytterligare.
Regeringens satsning skulle räcka till att anställa 2314 lärarassistenter. Fördelat på Sveriges 1 067 274 grundskoleelever, skulle det gå 462 elever per lärarassistent. Det motsvarar ungefär 15 klasser. Förutsatt att assistenterna jobbar heltid, skulle det innebära att varje lärarassistent skulle kunna vara behjälplig för en klass i snitt ungefär 32 minuter om dagen.
Enligt Skolverkets statistik arbetar det i dag 87 872 lärare i grundskolan. Om alla skulle få lika mycket hjälp av en lärarassistent så räcker satsningen till i snitt tolv minuter per lärare och dag. Och då är inte gymnasieskolan – som också ska ingå i satsningen – ens inräknad.
Tolv minuter. Detta är alltså satsningen som ska bidra till att lösa lärarbristen. En miljard låter som en stor satsning, men är i själva verket ett försök att slippa undan de insatser som skulle behöva göras för att förbättra lärarnas arbetssituation och förbättra kvaliteten på undervisningen. I stället för lärarassistenter behövs fler lärare, speciallärare, resurspersonal, elevassistenter och specialpedagoger – vilket det också råder brist på.
Kampviljan finns
Under lång tid har frustration och ilska byggts upp i lärarkåren. Förra året var det avtalsrörelse, men facken gick med på ytterligare ett tandlöst avtal utan några konkreta förbättringar. Hade facket i det läget i stället kallat till strejk hade gensvaret från lärarkåren med största sannolikhet varit stort. Men i stället har fackföreningsledningen förblivit passiv. Kampviljan finns, vilket märkts inte minst i rörelser som Förskoleupproret och Lärarmarschen.
Vi lärare behöver ta tillbaka kontrollen över våra fackförbund och kämpa för krav som faktiskt skulle göra skillnad: mindre klasser och barngrupper, mer planeringstid i förhållande till undervisningstid, och ökad personaltäthet. På så vis skulle vi faktiskt ha möjlighet att främja varje elevs lärande och nyfikenhet, hjälpa varje elev att nå sin fulla potential och förvandla skolan till en faktiskt lärorik plats. Det är så vi effektivt möter de behov skolan står inför. Sparkraven i skolan hänger ihop med hela den nedmontering av välfärden som pågått sedan nittiotalet. Vi måste kämpa för att få ett slut på detta, och i slutändan mot hela det kapitalistiska systemet. Pengarna finns – men i kapitalisternas fickor. Vi måste ta resurserna ur deras händer och använda dem för hela samhällets bästa.