Regeringen har presenterat sin budget. Medan högerpartierna yrar om en ”skattechock” ger Vänsterpartiet sitt stöd, efter att ha vunnit några magra vinster i förhandlingarna. Vänsterpartiets finanspolitiska talesperson Ulla Andersson hyllar budgeten som “en ny riktning efter åtta år av högerpolitik.” Men trots enskilda mindre reformer är det snarare fråga om en fortsatt högerpolitik, där Vänsterpartiet försöker bromsa vissa av de allra värsta effekterna för arbetarklassen. Priset för partiet riskerar att bli högt, när allt fler kommer ställa sig frågan: Var finns den verkliga vänsteroppositionen?
Sedan den nya regeringen kom till makten har tonläget skruvats upp i media. Högerpartierna har attackerat budgeten som en ”vänsterbudget” och ”skattechock”, och medierna har framställt minsta steg åt vänster som en enorm eftergift till Vänsterpartiet. Högerförslagen har det varit relativt tyst om, exempelvis införandet av avgifter för studenter vid internationella samarbeten, precis som alla de kontrareformer från alliansregeringen som de inte tänker röra vid. Samtidigt har de ylat högt om frågor som erkännandet av Palestina och uppgörelsen om vinster i välfärden
Som Socialdemokraterna och Miljöpartiet visade under valrörelsen och direkt efter hade de helst av allt sluppit göra upp med Vänsterpartiet. Då hade de kunnat föra fram en renodlad högerpolitik och skylla detta på alliansen. Men allianspartierna har hårdnackat vägrat ta ansvar för regeringen utan föredrar att låta den göra bort sig. När väljarna är desillusionerade och besvikna hoppas högern kunna göra sitt återtåg som de ”kompetenta och ansvarsfulla politikerna” och bilda en majoritet tillsammans med SD.
Den nya politiska inriktningen är inte så ny
Regeringens politik innebär varken en skattechock eller någon radikal vänsterpolitik. Då hade Vänsterpartiet knappast applåderats av finansminister Magdalena Andersson för att de ”tagit ansvar”. Det är sant att flera mindre reformer genomförs, såsom två miljarder kronor mer till äldreomsorgen 2015-2018, gratis läkemedel för barn, upprustningsstöd för miljonprogrammen på 500 miljoner kronor, höjt tak i a-kassan, avskaffad bortre gräns i sjukförsäkringen och en del till. Sammanlagt kostar detta 25 miljarder enligt DN.
Det kan låta mycket, men bleknar vid sidan av alla skattesänkningar och nedskärningar. På 25 år har 300 000 jobb försvunnit från offentlig sektor, och mellan år 2000-2013 har 250 miljarder försvunnit från offentlig sektor på grund av skattesänkningar. För att kunna tala om en ny inriktning måste man åtminstone återställa de skador som gjorts av tidigare regeringar. Hålet i välfärden hade krävt en storsatsning på alla fronter.
Regeringen gör inte ens upp med alliansregeringens politik. Pigavdraget och den sänkta krogmomsen blir kvar, likaså jobbskatteavdragen. Det europeiska REVA-projektet för att hitta och fösa ut illegala invandrare, Mos Maiorum, tilläts pågå i Sverige i två veckor. Privatiseringarna av Vin och Sprit och Apoteket tas inte tillbaka. Man ökar militärbudgeten och inför studieavgifter på internationella samarbeten.
Inte heller FAS 3 avskaffas, den ”reform” som Socialdemokraterna högljutt kritiserat under hela valrörelsen och i regeringsförklaringen. De som nu deltar i FAS 3 måste vänta på att något alternativ finns på plats innan det kan bli tal om att avskaffa programmet. Alternativet kommer inte innebära riktiga jobb, utan Socialdemokraternas förslag om ”trainee-jobb”, det vill säga man får gå från ett låtsasjobb i den privata sektorn till ett annat i den offentliga.
Vinsterna i välfärden och utrikespolitiken
Uppgörelsen kring vinster i välfärden kommer inte att innebära något stopp, utan bara en utredning som ska ”överväga ett antal saker”. Det talas om en syftesparagraf där företagen måste säga att ”verksamheten är syftet”, krav på en viss grundbemanning och att överskotten inom verksamheterna ”som huvudregel” ska återinvesteras. Men detta är helt tandlöst.
Även om en del företag skulle följa det på pappret, så finns det alltid tusen sätt för dem att dölja deras vinstuttag, exempelvis genom att flytta vinsterna till en annan del av koncernen så som John Bauer-koncernen gjorde. Och det skulle inte ens i den bästa av världar förhindra kaoset som uppstår i välfärden på grund av den enorma mängden olika aktörer, som hindrar all möjlighet till gemensam planering efter behov. Byråkratin kommer parallellt fortsätta att svälla eftersom man försöker kontrollera en mängd aktörer som har allt annat än elevernas bästa i åtanke.
Budgeten är en halvmesyr som inte gör skillnad i ett Sverige där klassklyftorna ökat under flera decennier. Borgarklassen blir allt rikare på vår bekostnad och lite pengar till äldreomsorgen kommer inte ändra på den utvecklingen. Sedan 1990 har den rikaste tiondelen av befolkningen enligt SCB ökat sin disponibla inkomst med 76 procent. Genomsnittsinkomsten har samtidigt bara ökat med 37 procent, medan den fattigaste tiondelen har fått nöja sig med en ökning på endast 7 procent. Detta är ingen slump utan ett resultat av hur kapitalismen fungerar.
Även i utrikespolitiken fortsätter i stort samma politik. Erkännandet av Palestina må vara bättre än Löfvens tidigare linje att både Israel och Palestina är lika skyldiga – men det kommer göra mycket liten skillnad i praktiken. För att pressa Socialdemokraterna och Miljöpartiet att stärka försvaret och dra oss närmare NATO, satte försvaret samtidigt med medias hjälp igång en ”ryssen kommer”-kampanj.
Oavsett om det fanns någon rysk ubåt eller inte så fyllde mediakampanjen sitt syfte – regeringen beslöt att lägga till ytterligare 300 miljoner kronor varje år, utöver de ökade anslag som slogs fast av försvarsberedningen. Samtidigt står man tysta medan Kobane blir fortsatt anfallna av ISIS. Man behåller också de trupper som befinner sig under NATO-befäl i Afghanistan.
De ”tomma ladorna”
Utrymmet för förbättringar bestäms i sista hand av hur ekonomin utvecklas. Det är naturligt att en ny Socialdemokratiskt ledd regering som tar över ansvaret för en ekonomi som för tillfället är stabil, i jämförelse med krisländerna i Sydeuropa, kan genomföra en del mindre reformer, särskilt när de måste göra eftergifter till Vänsterpartiet för att vinna deras stöd i budgetomröstningen. Men varken Socialdemokraterna eller Miljöpartiet har några planer på att föra en vänsterpolitik eller återställa offentlig sektor.
Det finns en anledning till att Magdalena Andersson pratade om ”tomma lador” i förhållande till statsfinanserna – och det var inte bara för att pika den tidigare regeringen. Det är just för att klargöra att Socialdemokraterna, om de anser det nödvändigt, kommer genomföra hårda nedskärningar och attacker för att återställa statsfinanserna – precis som på 1990-talet. De kommer tvinga arbetarklassen att betala krisen.
Riksbankens sänkning av räntan till noll visar den enorma oro som finns inom borgarklassen över ekonomin. För reformister – som ofta menar att tillväxt kan skapas om bara staten stimulerar ekonomin – är detta bara ett resultat av att borgarklassen inte vill dela med sig av kakan. Men de olika tecknen på en instabil ekonomisk situation är inte något som bara finns i högerns hjärnor – det är en återspegling av att vi går igenom den allvarligaste krisen för det kapitalistiska systemet någonsin. De växande hushållsskulderna, den låga inflationen och den alltmer deprimerade världsekonomin gör att den framtida prognosen är allt annat än positiv. Den svenska ekonomin skulle dessutom drabbas hårdare av en ny nedgång än man gjorde i nedgången 2008-2009.
Det finns inget utrymme för en återgång till efterkrigstidens välfärdspolitik, som byggde på en enorm expansion av världsmarknaden. Investeringar i produktionen lönade sig för borgarklassen, då de hela tiden fick sålt allt fler varor. Vinsterna var rekordhöga och man hade råd med eftergifter för arbetarklassen. Sedan sjuttiotalskrisen har världsmarknaden inte längre expanderat lika mycket. I brist på lönsamma investeringar går pengarna till spekulation i stället.
Det krävs hård klasskamp för att arbetarklassen ska kunna vinna några förbättringar. Men några bestående förbättringar kan inte garanteras inom kapitalismen – de få vi vinner kommer att undergrävas och tas bort vid första möjliga tillfälle. Bara genom att avskaffa kapitalismen i en socialistisk revolution ledd av arbetarklassen kan vi åstadkomma en verklig vändning och förändring till det bättre. Detta borde Vänsterpartiet förklara. Man kan inte bota cancer med huvudvärkstabletter.
Bryt med regeringen!
När Socialdemokraterna stängde dörren i ansiktet på Jonas Sjöstedt gick han upprört ut och talade om att Vänsterpartiet nu skulle bli ett oppositionsparti. Det lät på partiledningen som att de till skillnad från 1998-2006 skulle vara hårdare i sina krav på regeringen och inte ställa upp bakom en högerpolitik. Men de ändrade sig snabbt och har nu helt ställt sig bakom budgeten.
Det kanske verkar vettigt att ställa sig bakom en budget som i varje fall innebär några förbättringar. Men detta innebär också att partiet måste ta ansvar för och förknippas med regeringens politik. Vi har en begynnande radikalisering, framförallt inom ungdomen, som visas av årets antifascistiska och antirasistiska demonstrationer, men även inom delar av arbetarklassen som visas av bland annat Öresundstågsstrejken.
Vad dessa radikaliserade ungdomar och arbetare söker, men också vad hela arbetarklassen behöver, är inte plåster på såren utan en massorganisation som kan mobilisera och organisera kampen för ett verkligt alternativ, för socialism. De radikaliserade delarna av ungdomen och arbetarklassen borde vara lätta för Vänsterpartiet att vinna. Men eftersom Vänsterpartiet alltmer förknippas med regeringen och dess politik, kommer de snarare att stötas bort från partiet och dra slutsatsen att partiet är en del av samma etablissemang som de andra partierna.
En del kommer hävda att det tar lång tid att genomföra politik i riksdagen, att detta bara är en början. Att kräva att regeringen ska återställa direkt vad alliansen tagit ifrån oss är enligt dem att kräva för mycket. Men en vänsterregering skulle naturligtvis kunna lägga fram förslag i syfte att visa vad man vill, även om omröstningarna kanske skulle förloras. Genom att vända sig till arbetarklassen och ungdomen och förklara att vi måste kämpa för att pressa riksdagen att rösta för dessa reformer skulle man kunna visa att högerpartierna står på en sida och arbetarrörelsen på en annan.
Vänsterpartiet måste ta kamp mot kapitalismen
Men Vänsterpartiets ledning verkar inte överhuvudtaget tro på arbetarklassens förmåga att kämpa sig till förbättringar. De verkar anse att det enda sättet att få det bättre är att de själva förhandlar med Socialdemokraterna och Miljöpartiet och hoppas på det bästa. Men alla vet att det inte heller under den rödgröna majoriteten 1998-2006 genomfördes några stora reformer.
Andra tror visserligen på kampen, men tror att den endast kan uppstå om folket först får det bättre – annars menar de att folk kommer bli passiva och deprimerade. Men inget av alla de kamputbrott vi sett under de senaste åren, varken i Sverige eller internationellt, kan sägas vara ett resultat av att man först fått igenom små förbättringar. Tvärtom har de varit resultat av försämringar och attacker som inneburit droppen för många. Det betyder inte att det varje attack leder till kamp eller att det alltid måste uppstå kamp så fort vi får det sämre – det finns ingen sådan automatik. Kamp uppstår för att kapitalismen hamnat i en återvändsgränd och nu försöker få arbetarklassen att betala.
Det är samma sak vi ser början på i Sverige – vi får mindre för att marknaden krymper och konkurrensen mellan kapitalisterna och deras nationalstater hårdnar. Socialdemokraterna kommer precis som de socialdemokratiska partierna i andra länder att genomföra en politik för att rädda kapitalismen och bankerna med skattepengar, och skära ned i välfärden.
Vänsterpartiet måste göra upp med sina illusioner i möjligheten till en reformpolitik utan ett krig från borgarklassens sida. Om Vänsterpartiet känner att de måste ställa sig bakom regeringen nu för att den inte ska falla – vad ska då ske om allianspartierna öppet säger att de tänker samarbeta med Sverigedemokraterna?
De borgerliga partierna kommer naturligtvis alltid föra en mer reaktionär högerpolitik än en Socialdemokratisk regering. Med den nuvarande logiken, att man måste stötta regeringen för att alternativet är värre, så kommer man alltid att ge sitt stöd till Socialdemokraterna och Miljöpartiet, oavsett hur långt åt höger de än rör sig. Det avgörande för att inge hopp om en bättre framtid är inte den politik som förs i riksdagen. En sådan kan idag endast leda till besvikelse eftersom löftena inte infrias. Det avgörande är om det finns en arbetarrörelse som kan visa på ett alternativ och mobilisera för att uppnå det.
Vänsterpartiet borde inte ta något som helst ansvar för denna regering och dess politik. Man borde ställa sig bakom en politik som innebär stora och verkliga förbättringar för arbetarklassen – inget annat. Och även om man röstar för enskilda bra förslag, så måste man förklara vilken politik som förs i övrigt och förklara hur otillräckliga dessa förslag är. I dag sår man tyvärr tvärtom illusioner om att små reformer kommer göra stor skillnad.
Allt fler ifrågasätter kapitalismen och den borgerliga demokratin. Men vem ska vara arbetarklassens och den radikala ungdomens röst? Vänsterpartiet måste besvara frågan om vad som är viktigast – kampen för socialism eller parlamentariska förhandlingar. Vi har kommit in i en historisk period där kapitalismens kris kommer ställa kampen för socialism på dagordningen – inte som ett avlägset perspektiv utan som en akut nödvändighet. Vänsterpartiet måste bryta med kompromissandan och gå tillbaka till de rötter som en gång fick en att bryta med Socialdemokratin. Man måste ställa sig i främsta ledet i kampen för socialism.