Precis före VM i fotboll drog igång hävde den qatariska regeringen kontraktet för tusentals migrantarbetare som nu tvingats återvända hem, i flera fall utan att ha fått betalt. Målet är att minska antalet arbetare i landet.
I ett utskick från Qatari Public Works Authority om fotbolls-VM kan man läsa:
”Med hänsyn till det ovan nämnda och i linje med ADLSA:s direktiv för att minska icke nödvändig utländsk arbetskraft under perioden 21 september 2022 till 18 januari 2023, skall alla underleverantörer utarbeta en strategisk plan för arbetarledighet som maximerar minskningen av arbetare i landet under perioden. Dessutom bör det inte negativt påverka migrantarbetarnas välmående eller de etablerade RPD-projektens mål och syften”.
Sanningen är att arbetarna har skickats hem till de länder de rekryterades ifrån, i ovisshet om sin framtid. Många fick inte reda på om de skulle ha några arbeten att återvända till. Utskickets skrivelse om att ”inte negativt påverka migrantarbetarnas välmående” är tomma ord som de girigbukar som hämtar lättutnyttjade migrantarbetare från utvecklingsländer enkelt både kan och kommer att ignorera.
Kafala-systemet
Qatars migrantarbetsstyrka består av omkring två miljoner arbetare, som står för ungefär 95 procent av landets totala arbetsstyrka och mer än två tredjedelar av dess befolkning.
Ett system för rekrytering av migrantarbetare känt som ’Kafala’ (arabiska för sponsorskap) används i gulfstater som Qatar, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten.
Kafala lämnar arbetarna helt på nåder hos sina arbetsgivare. Under detta system kan arbetarna inte byta arbete utan att först ha fått sin arbetsgivares tillstånd.
Fotbolls-VM 2022 kommer att bli ”det dyraste världsmästerskapet i historien”. Qatar har en budget på omkring 220 miljarder dollar för infrastruktur och andra projekt kopplade till världsmästarskapet. Likväl är migrantarbetarna helt utlämnade, tvingade att bo under förhållanden som Human Rights Watch beskriver som en form av slaveri. Sådan är den barmhärtighet som olje-och gasbaronerna visar arbetarna som sliter i den skoningslösa ökensolen.
Dessa migrantarbetare betalar ofta en rektryteringsavgift för att kunna få ett arbetskontrakt utomlands. ”Jag betalade 300 000 (bangladesk taka)”, berättade en arbetare för The Guardian. Detta motsvarar nästan 2900 dollar – en gigantisk summa för dessa arbetare. Att ta ut rekryteringsavgift är olagligt i Qatar men detta hindrar inte busarna som styr systemet.
Medellönen för arenabyggarna är runt 1000 qatariska riyal (ungefär 275 dollar) per månad. Detta uppgår till cirka 1 dollar per timme. Säkerhetsvakter från länder som Pakistan, Kenya och Nepal uppger att de arbetar hårt under 12-timmarsskift 30 dagar i månaden och att deras lön dras in om de tar en ledig dag.
”Lönen är väldigt låg, det är väldigt svårt. Jag kan tjäna lika mycket i Indien”, uppgav en annan arbetare för The Guardian.
Enligt en kenyansk säkerhetsvakt, ljuger Kafala-tjänstemännen om lönerna arbetarna kommer att få när de har flugits in till Qatar. ”Det är en fälla. Du får höra en sak i Kenya och en annan i Qatar”, sade han.
En grupp migrantarbetare, anställda av Al Sulaiteen Agricultural and Industrial Complex (SAIC) körs efter deras skift i 40 minuter till utkanten av öknen. Det är dessa arbetares hårda arbete som har byggt Al Bayt-arenan, som är byggd som ett beduintält. Arenan kommer med sjö, damm, vältrimmade vidsträckta gräsmattor, gräsplaner och till och med en egen McDonald’s. Ankorna i Al Bayt-sjön har större utrymme och bättre sanitära förhållanden än migrantarbetarna själva, som bor trångbott i fönsterlösa och smutsiga stugor.
Många arbetare kommer inte att kunna betala sina skulder. Vissa tvingas ta lån för att kunna betala sina rekryteringsavgifter. Pressen från lånen har till och med drivit arbetarna till självmord, som Mohamad Nadaf Mansur Dhuniya, en nepalesisk arbetare som hittades hängd på sin arbetsplats.
Sedan Qatar fick värdskapet för VM beräknas tusentals migrantarbetare ha dött på grund av de svåra villkoren, även om myndigheterna vägrar lämna tillförlitliga uppgifter. Det kommande världsmästerskapet i Qatar har byggts på ett berg av döda migrantarbetare.
Klasskamp
Det är i praktiken olagligt för arbetare i Qatar att bilda fackföreningar, gå ut i strejk och protestera.
Trots detta gick runt 200 arbetare från Al Bandart Engineering and Electro Watt, en del av Bandary International Group, ut i protest utanför företagets huvudkontor den 14 augusti mot obetalda löner. Flertalet protesterande arbetare frihetsberövades och det finns rapporter om att vissa till och med deporterades. Kapitalisternas lakejer skall enligt uppgifter ha stängt av luftkonditioneringen i arbetarnas lokaler och sagt till arbetarna att om de kunde protestera i hettan kunde de klara sig utan luftkonditionering.
Migrantarbetare har även använt sig av appar som Tiktok för att dela sina upplevelser och filmklipp av strejkerna och protesterna.
En sådan Tiktok-video visar strejkande säkerhetsvakter som säger: ”och idag bestämde de att ena alla nationaliteter från alla läger och uppmana till bojkott”.
Kafala-systemet kan endast bekämpas genom klasskamp. Enad aktion mellan arbetare från olika nationaliteter äger rum. Rädslan för repressalier förlorar gradvis sin effekt. Dessa strejker och demonstrationer från de mycket exploaterade migrantarbetarna är en glimt av de sociala explosioner som kommer att skölja över gulfstaterna i framtiden. I en värld som är så sammanlänkad via sociala medier, är det svårt att undanhålla information. Migrantarbetarna i Qatar har utan tvekan inspierats av de sociala omvälvningarna i Sri Lanka, Sudan och Iran. Migrantarbetare är ofta nära knutna till samhället i sina hemländer. Händelserna påverkar medvetenheten bland arbetare i alla länder.
Proletär internationalism är den grundval som kampen för fackföreningar och rättigheter för migrantarbetare måste tas på – i Qatar, i de andra gulfstaterna, i alla länder som dessa migrantarbetare härstammar från – och i resten av världen. Ett internationellt system av kapitalistisk extrem exploatering, som Kafala-systemet, kan endast bekämpas med den internationella klasskampens metoder. Marxismens idéer utgör de ideologiska vapen som behövs för att föra dessa strider till seger.