Polisen skyddar nazisterna – så kan arbetarrörelsen kämpa tillbaka

Under massivt polisbeskydd genomförde nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen för tredje året i rad demonstrationer på första maj. Återigen misslyckades de med att dra fler än de närmast sörjande, och möttes av stora motdemonstrationer. Hur ska arbetarrörelsen föra kampen mot fascismen?

Precis som när nazisterna stoppades av 20 000 motdemonstranter i Göteborg i september förra året slutade det även denna gång i fiasko för NMR. I Ludvika och Boden möttes 330 respektive 117 nazister av omkring 2500 motdemonstranter på vardera plats, vilket är en indikation om de verkliga styrkeförhållandena i samhället. Om arbetarrörelsens stora organisationer hade gett en handfast ledning till kampen, så hade motdemonstrationen blivit många gånger större.

NMR – en våldssekt under polisbeskydd

Nazisterna ropade slagord som ”hell seger” och ”vit revolution utan pardon” medan talare och plakat hetsade mot judar och ”folkförrädare”. Som vanligt dök de upp i full krigsmundering med uniformer, handskar och sköldar – och synliga nazistsymboler som tyrrunan.

I likhet med när de tilläts leva rövare under Almedalsveckan förra året fick alla andra hänsyn stå tillbaka för nazisternas så kallade ”yttrandefrihet”. Men nazister som organiserar i syfte att skrämma, skada och döda meningsmotståndare borde inte ha någon som helst rätt att visa sig på våra gator, utföra våldsdåd eller för den sakens skull ”yttra” sina rasistiska och hatiska uttalanden.

Hela städer försätts under belägringstillstånd för att bereda plats åt nazisterna. I Boden struntade man i personalens kritik mot att de skulle samlas utanför Dollarstore, medan både kommunens majbrasa och motdemonstranter flyttades för att bereda plats åt nazisterna.

Flera av NMR:s medlemmar är dömda för grova våldsbrott som mord, vållande till annans död och misshandel. Under 2016 mördade deras aktivister Jimi Joonas Karttunen vid en av deras aktiviteter i Helsingfors. Året efter utförde tre av deras aktivister en serie bombattentat i Göteborg.

Det verkar inte spela någon roll att de sprider en nazistisk ideologi – något som i sig utgör hets mot folkgrupp – eller att de är en tungt kriminellt belastat våldssekt vars främsta verksamhet är våldet. Polisen ger dem gång på gång tillstånd att demonstrera, och lägger enorma resurser på att skydda dem.

Förra året friades nazisten Andreas Carlsson helt för mordförsöken på vänsteraktiva i Malmö den 8 mars 2014. Showan Shattak var bara en hårsmån från att mista livet efter att ha knivskurits svårt. Trots att nazisterna hade beväpnat sig med kniv och sökt upp vänsteraktivister, avskrevs det hela som självförsvar av hovrätten. I januari fick Carlsson 300 000 kr i skadestånd för det lidande som rättsprocessen ska ha åsamkat honom. Pengar som nu går rakt in i nazistisk organisering och tillhörande kriminalitet.

Efter att ha försvarat den antirasistiska demonstrationen i Kärrtorp 2013, som angreps av skrikande nazister med påkar, glasflaskor och stenar, dömdes däremot vänsteraktivisten Joel till fem år och sex månaders fängelse. Detta trots att det den gången förelåg en uppenbar nödvärnssituation, i och med att han försvarade demonstrationen. Dessa exempel räcker för att visa den borgerliga statens dubbla måttstockar.

Fascisterna är svaga

Nordiska motståndsrörelsen är fortfarande en försvinnande liten kraft. Det objektiva utrymmet för nazister som hyllar Adolf Hitler och förespråkar rasbiologi är minimalt. Arbetarklassen hatar nazisterna, och varje gång de kommer ut möts de därför av ett massivt motstånd.

Sedan konkurrenter som Svenskarnas parti har kastat in handduken har de dock vuxit något och blivit den största nazistiska organisationen i Sverige. Deras gatuaktiviteter och demonstrationer bygger till största delen på kringresande aktivister som flänger land och rike runt för att visa upp sig. Samma ansikten syns igen och igen.

Samtidigt vet vi att de har förmåga att skada och skrämma enskilda. De har en inriktning på extremt våld och publicerar stolt reportage om hur de tränar sina aktivister i knivslagsmål och misshandel. Detta riktar sig mot fackligt aktiva, vänsteraktivister, homosexuella eller alla som bara råkar ha fel hudfärg. Arbetarrörelsen kan därför aldrig acceptera att de får organisera utan motstånd.

Historiskt kunde fascismen vinna en massbas när kapitalismens kris ruinerade småborgerligheten och pressade den till desperationens rand. Den moderna fascismen har berövats sin massbas, eftersom småborgerligheten i hög utsträckning proletariserats och integrerats i arbetarklassen och dess kamp. Det gör att fascismen i dag enbart existerar som sekter som omfattar ett fåtal fanatiker. NMR är helt oförmögna att nå ut till fler än det lilla fåtal som är beredda att ge upp sitt liv för att bli aktiva i deras paranoida grupp.

Nu har NMR ändå bestämt sig för att ställa upp i höstens val. De har sedan tidigare kuppat in Pär Öberg på ett SD-mandat i Ludvika genom att 18 personer skrev hans namn på öppna listor. Men som Svenskarnas parti ynkliga 4000 röster i förra valet visade kommer denna satsning att misslyckas grovt. Även denna gång kommer det att bli ett fiasko, som kan demoralisera de nyvunna aktivisterna. Ingenting utesluter nya splittringar och kriser i NMR.

Arbetarklassen kan krossa fascismen

I dag ser den härskande klassen fascisterna främst som ett störande inslag. Det innebär inte att de kommer att tveka inför att använda dem i framtiden, om de måste för att förhindra arbetarklassens försök att förändra samhället. Kapitalismens kris skärper klassmotsättningarna. Man är därför inte beredda att krossa eller förbjuda de fascistiska grupperna i dag, utan har i stället experimenterat med att ge dem svängrum.

Risken är mycket liten för att fascisterna skulle gripa makten, eller att vi ser någon upprepning av Hitler eller Mussolini. Erfarenheter från exempelvis Grekland pekar snarare på att fascisterna kan fungera som stödtrupper för den borgerliga staten, där nazistiska Gyllene gryning under en kort period gavs mer eller mindre fria tyglar att attackera vänstern och arbetarrörelsen. Det var först efter att mordet på den grekiska antifascisten Pavlos Fryssas utlöste en enorm massrörelse som staten tvingades att agera mot nazisterna.

Naivitet inför den härskande klassen och dess stat avväpnar arbetarklassen i stället för att förbereda den, och kan bli ödesdiger i framtiden. Polis, lagar och domstolar kommer inte att stoppa fascismen, som är följden av kapitalismens kris och återvändsgränd.

Att Socialdemokraterna och LO förhåller sig passiva inför det fascistiska hotet är därför det största problemet i dag. När nazisterna mördade den fackligt aktiva SAC-medlemmen Björn Söderholm 1999 borde det ha varit en väckarklocka. Men de fackliga och politiska ledarna fördömer dem enbart i ord, medan de förhåller sig kallsinnigt till de demonstrationer och protester som sker.

Om arbetarrörelsens ledare mobiliserade på allvar skulle motståndet kunna mångdubblas på mycket kort tid. LO har 1,5 miljoner medlemmar, som man skulle kunna använda till att sopa undan nazisterna från gatorna och pressa tillbaka deras ynkliga organisering.

Låt säga att Transportarbetarförbundet i Boden hade använt Valborg till att parkera ett 30-tal lastbilar i nazistdemonstrationens väg. Låt säga att man hade mobiliserat bussar från hela regionen, och fyllt hela Bodens centrum med motdemonstranter som fysiskt blockerade deras väg. Låt säga att man organiserat flera hundra demonstrationsvakter som kunde möta nazisternas antåg och försvara demonstranterna.

Då hade det inte blivit någon nazistdemonstration. Till och med Polisen hade stått maktlösa inför en sådan styrkeuppvisning.

Arbetarrörelsen måste agera

Det räcker inte med de små grupper som i dag står i första ledet mot fascismen. Arbetarklassens stora massorganisationer måste inse att det inte räcker med tomma ord och fördömanden, och kliva in och ge en handfast ledning för kampen. I första hand måste vi organisera ett självförsvar för att skydda våra aktiviteter och demonstrationer från fascisternas angrepp. Men det kräver att de högerbyråkrater som i dag sitter i arbetarrörelsens ledning byts ut, med början i fackföreningarna.

Fascismen är bara ett av de värsta uttrycken för det kapitalistiska systemets återvändsgränd. Det är hundra år sedan som Trotskij träffande karaktäriserade nazismens fysiologi: ”Fascismen har öppnat samhällets djup för politiken. Inte bara i bondehem utan också i städernas höghus lever idag 900-talet eller 1200-talets sida vid sida med 1900-talet. … Allt som borde ha eliminerats från den nationella organismen i form av kulturella exkrement under samhällets normala utveckling har nu kommit framvällande ur strupen; det kapitalistiska samhället spyr upp det osmälta barbariet.”

För att krossa fascismen, nazismen och rasismen måste vi i sista hand krossa det kapitalistiska systemet. Den antifascistiska och antirasistiska kampen måste kopplas samman med behovet för socialism och en revolutionär omvandling av samhället. När arbetarklassen väl mobiliseras bakom ett revolutionärt program kommer nazisterna att sopas undan av flodvågen och lämnas att gå under i de stinkande kloaker de kravlat fram ifrån.

Stefan Kangas

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,166FansGilla
2,179FöljareFölj
650FöljareFölj
2,000FöljareFölj
672PrenumeranterPrenumerera

Senaste Artiklarna