Jag arbetar som psykolog och mitt jobb är att lära mig om människors liv för att kunna hjälpa dem. Jag får höra mina patienters barns namn, vad de tänker på kl 03 på natten, vad som ändrade allt. Jag kan få höra något jag är den första att höra. Jag får höra historier från klassrummet, industrigolvet, försäkringskassan, kriget, arbetsförmedlingen, missbruksenheten, förlossningen, att vara i ett nytt land med ett nytt språk, kontoret, slutenvården, en stökig lägenhet, från många olika liv.
Jag lämnar alltid mitt jobb både rikare och mer tom. Patienter fyller mitt huvud av en röra av öden och respekt för människors förmåga. Det är chefer som gröper ur mig. Sjukhusdirektörer. Karolinska sjukhusets värdeord: pengar, pinnar, produktion.
Min arbetskamrat kom förbi mitt rum häromdagen och frågade om jag sett mailet, med minen av att: ”De har gjort det igen.”
Mailet kom från en chef som knappt vet vad vi jobbar med. Hon skrev att hon inte godkänt att vi har admintid i samband med de särskilt krävande, tre timmar långa, 15 patient stora grupper vi håller varje vecka. Hon hade gått in i våra kalendrar och strukit det från dagen efter och resten av våren. Det hade godkänts ett par månader tidigare men det hade hon passande nog glömt.
Admintid innebär att skriva journal, remisser, intyg, meddelanden till kollegor, förbereda och utvärdera behandlingar, landa, läsa i journalen inför nästa besök. Ibland släpper patienten ut sin frustration över vården och samhället på oss, eller på sig själva. Då kan admintid vara att prata av sig med en kollega för att ha fokus för nästa patient.
Jag svarade chefens mail med vilka extra arbetsuppgifter som lagts på vårt bord som vi inte godkänt. Till exempel att storleken på grupperna ökat, och att jag bokats in fyra veckor på raken när överenskommelsen var varannan vecka. Sen la jag och min arbetskamrat tillbaka admintiden i våra kalendrar. Bara detta visste vi kunde ses som en krigsförklaring. Men min kollega hade sagt ett par gånger: ”Jag vägrar bli utbränd på det här jobbet,” och nu ekade de orden i mig.
Vi fick tillbaka halva admintiden, men grupperna är fortfarande stora och dubbelt så ofta som lovat. Senare fick jag höra att chefen varit irriterad på mig, och hon hejar sammanknipet. Skönt att bara vara lite irriterad. Resten av veckan, på väg hem med tunnelbanan djupt under Stockholm brände mina ögonlock och mitt huvud, och jag var mer urgröpt än jag varit på ett tag.
För Karolinska är det viktiga att vi ”plockar pinnar”, har patientbesök och telefonsamtal – “producerar”. Admintid hade vi helst fått trolla fram på lunchen eller i våra drömmar. År 2023 var ett dåligt år och det som gäller sedan ett halvår är ökad produktion – ökad arbetshets, inköpsstopp, varsel, anställningsstopp – för att göra upp för det ekonomiska underskottet.
Underskottet var ett hinder för att fylla en vakans på min mottagning, men inte för att anställa en till chef. Underskottet var ett hinder för att bjuda på fika när en arbetskamrat som jobbat i årtionden på mottagningen gick i pension, men inte för att bjuda Karolinskas anställda på “tårtbonanza” för att berömma hårt arbete. Underskottet var dock ett hinder för att alla mottagningar skulle få tårta, så som vår. Men på Karolinskas intranät fick vi i alla fall se en givmild, handskklädd sjukhusdirektör Björn Zoëga posera hållandes en tårta tillsammans med en anställd. Det måste vara vad som motiverar hans lön på 283 000 i månaden. Den veckan skrev en kollega “Tårtupproret!” på tavlan i personalrummet.
I veckan ropade Karolinska ut att Karolinska klassas som världens 7:e bästa sjukhus. Men som en kollega sa: “Karolinska är ett spel för gallerierna.” Ingen anställd på något av sjukhusen i den mätningen fick tycka till om sin egen arbetsplats. Och i den mån patienter fått tillfredsställande vård och gett goda omdömen är det helt tack vare att vi står på vakt på bekostnad av våra ryggar, vår sömn, vår hälsa – för att patienterna inte ska betala för underskottet. Men det spelar ingen roll hur hårt vi jobbar. Systemet är riggat mot oss.
Bland mina kollegor hörs nu en oro för att väntelistorna är för korta. Det finns inga nya patienter att kalla. Alla har pressats in i våra kalendrar som om det brunnit någonstans – nybesök på nybesök på nybesök så att vi inte har plats för återbesök. I en normal värld hade korta väntelistor varit bra. Vi har hjälpt många, patienter behöver inte vänta så länge, vi kanske kan få lite andrum i schemat för att förbättra det vi gör? Nej, för Karolinska innebär det minskad produktion och för mina kollegor en oro för att fler behöver varslas. Så går det till att ett regionalt sjukhus fungerar som vilket annat vinstdrivande företag som helst. Så har den svenska välfärden luckrats upp i årtionden.
Åtstramningar på sjukhuset och min mottagningen är inte nytt. För många år sen fanns det fyra psykologer på min mottagning, sen blev det två, nu är jag den enda psykologen som jobbar med det jag gör i hela Stockholm.
Det innebär att ensam stå grindvakt framför patienter som vill träffa en psykolog, men som jag inte har resurser för. Ganska ofta har de blivit nekade på andra ställen, där pressen är lika eller mer hög, och söker nu överallt för stöd. Gör jag mitt jobb som jag ska, säger nej, hänvisar dem någon annanstans, så gör jag inte bara patienter besvikna men också mina kollegor som kan behöva förmedla det till patienten. Säger jag ja svämmas jag över, och misslyckas hjälpa dem jag lovat hjälpa. I praktiken säger jag ja mer än jag ska, på min egen bekostnad. Men trycket från alla håll gör en hårdare. Nästan lite mindre mänsklig. “Det ser ut som du är redo att slåss”, sa en vän när vi satt på ett lungt fik i solskenet efter en arbetsdag. “Du är så spänd. Ta ett djupt andetag.”
Jag är kommunist. Jag valde mitt jobb för att hjälpa människor men förstod snabbt att vi behöver mer än så. Varje gång jag träffar kamrater och vi pratar om vägen framåt får jag fokus. Det finns inget så stort som att vara med och bygga något som på riktigt kan förändra människors liv.