Lev Semenovich Vygotskij (1896-1934) var en rysk marxistisk psykolog och pedagog, verksam från åren före revolutionen fram till sin död 1934. Hans teorier var länge okända utanför Ryssland, men har fått allt större spridning det senaste årtiondet bland radikala psykologer och pedagoger världen över, inte minst i USA. Sent omsider har Vygotskij också fått gehör i Sverige.
Den som är intresserad av psykologi och pedagogik har därför all anledning att lära känna Vygotskij. Att en marxistisk psykolog från 1920-talet kan väcka ett sådant gensvar visar hur moderna och aktuella de marxistiska teorierna är.
Vygotskijs skrifter
Sin korta levnadsbana till trots var Vygotskijs forskning omfattande och han utformade en rad marxistiskt grundade teorier om psykologi och pedagogik. Hans verk omfattade totalt 270 vetenskapliga artiklar och 10 böcker och kretsar kring såväl psykologi som pedagogik, estetik och sociologi.
Två år efter att Vygotskij dött (1936) förbjöds hans skrifter. Stalin inledde den stora terrorn och rensade ut och dödade en stor del av det revolutionära gardet från 1917. All vetenskaplig och kulturell frihet förtrampades, men Vygotskijs idéer fördes ändå vidare av en liten grupp ryska forskare. De blev dock inte kända utanför Sovjetunionen förrän 1958, efter att diktaturen hade mildrats under Chrusjtjov.
I början av åttiotalet översattes vissa av Vygotskijs texter om tänkande och språk till svenska (Psykologi och dialektik, texter av Vygotskij i urval av L-C Hydén, Nordstedts, Stockholm 1981). Hans viktigaste pedagogiska verk, Pedagogisk psykologi som skrevs 1925 kunde dock bara läsas på ett enda bibliotek i Moskva med specialtillstånd av KGB fram till 1988.
1991 kom den nya ryska upplagan av Pedagogisk psykologi och 1997 översattes den till engelska. 1999 kom en svensk översättning med kommentarer (Vygotskij och skolan, Lindqvist red., Studentlitteratur 1999). 1995 översattes också Vygotskijs bok Fantasi och kreativitet i barndomen till svenska. (Daidalos, 1995). Där analyserar han lekens betydelse för barnens utveckling.
Vygotskijs liv
Vygotskij föddes 1896 och växte upp i staden Gomel som ligger nuvarande Vitryssland. Han kom liksom många andra socialister och vänsterintellektuella från en judisk familj. Judarna var förtryckta i det gamla Tsarryssland och var utestängda från vissa statliga befattningar. De fick inte bo var de ville och endast tre procent av de judar som tagit studenten fick gå vidare till universiteten.
Vygotskij hade emellertid tur och fick en plats. Under studietiden, 1913-1917 läste han juridik, litteratur, konst, filosofi och historia och tog intryck av de revolutionära strömningarna i Ryssland. Revolutionsåret 1917 började Vygotskij arbeta som lärare i hemstaden Gomel. Han skrev mängder av artiklar, ordnade studiecirklar och blev en populär föredragshållare. Han kom också i kontakt med de radikala kulturella riktningarna och påverkades av teatermannen Stanislavskij och poeten Majakovskij. Han hade även ett samarbete med filmregissören Eisenstein.
År 1919 drabbades han av tuberkulos, en sjukdom som tidvis var mycket svår och som till slut skulle ta hans liv. Detta hindrade dock inte honom från att fortsätta sitt enträgna arbete för att utveckla en psykologisk teori på marxismens och den dialektiska materialismens grund. Vygotskijs strävan var att skapa en enhetlig teori om människans sociala och psykiska utveckling.
År 1924 kom genombrottet i form av en forskartjänst vid Moskvauniversitetets psykologiska institut. 1925 färdigställdes avhandlingen Konstens psykologi som bland annat innehöll en 200 sidor lång essä om Hamlet som Vygotskij skrivit redan 1915, endast 19 år gammal. Denna lades dock aldrig fram eftersom Vygotskij insjuknade i tuberkulos. Därför publicerades avhandlingen inte förrän 1968. Det ovan nämnda verket Pedagogisk psykologi var det enda verk som gavs ut medan Vygotskij ännu levde:
”I Moskva blev han snabbt erkänd som en stor tänkare som drevs av en fantastisk energi. Omkring sig hade han en grupp kollegor och studenter som ville sprida hans idéer och rekonstruera psykologin. Vygotskij arbetade under detta sista årtionde mer intensivt och produktivt än någonsin. Det var en tid av snabb utveckling och förändring. Vygotskijs enorma energi, han publicerade ett otal arbeten, var verksam vid flera institutioner och höll flera timmar långa föreläsningar, återspeglar den obundna energi och aktivitet som fanns i Sovjetunionen efter revolutionen.”
(Ur ”Återupptäckt stjärna”, en artikel om Vygotskij skriven vid högskolan i Jönköping)
Vygotskij blev en del av den så kallade ”trojkan” tillsammans med psykologerna Alexej Leontjev och Alexander Luria. Han arbetade inom kommissariatet för utbildningsväsendet tillsammans med Lenins hustru Krupskaja och psykologen Blonskij. Under denna tid grundade han också ett institut för handikappforskning och behandlade handikappade barn.
År 1933, strax före sin död, presenterade Vygotskij några av sina mest betydelsefulla teorier. I en rad föreläsningar i Leningrad formulerades teorin om ”den närmaste utvecklingszonen”. Den handlar om vad barnet/eleven kan lära sig vid en viss tidpunkt och har rönt stor uppmärksamhet bland pedagoger och forskare idag. Samtidigt skrevs boken Tänkande och tal, vilken handlar om hur medvetandet formas och betonar språkets roll i tankeutvecklingen. Vygotskij dikterade det sista kapitlet till denna bok från sin dödsbädd i maj 1934.
Vygotskijs pedagogik
Vygotskijs pedagogiska teori grundas på en marxistisk syn på förhållandet mellan människans medvetande och det materiella verkligheten. Den innebär att det är den omgivande miljön som bestämmer hur tänkandet utvecklas. Därför har all undervisning, eller uppfostran som Vygotskij benämner den, en social karaktär, det vill säga den är beroende av verkligheten kring oss och de erfarenheter vi har.
All inlärning sker genom att vi själva tolkar de intryck och upplevelser vi har av verkligheten. Inlärning är något som pågår inom oss själva. ”Sett ur vetenskaplig synvinkel kan man strängt taget inte uppfostra någon annan”, skriver Vygotskij. Vi lär oss själva och är på detta sätt våra egna lärare. Elevernas egna erfarenheter betyder därför allt i undervisningen:
”Därför har uppfostran i alla länder och i alla tider varit social, hur antisocial den än varit av ideologiska skäl. Både i prästseminariet, i det gamla gymnasiet, i kadettskolan och flickpensionen, liksom i Greklands, medeltidens och orientens skolor var det inte lärarna och handledarna som uppfostrade utan den sociala skolmiljö som uppstod i varje enskilt fall.”
(Vygotskij och skolan, s 19-20)
I den traditionella skolan blir eleverna dock passiva mottagare av lärarens föreskrifter och undervisning. Detta är en psykologisk orimlighet, enligt Vygotskij, eftersom det utgår från en felaktig uppfattning om hur elever egentligen lär sig. Det är inte lärarna som ska undervisa eleverna, istället ska skolan organiseras så att eleverna kan uppfostra sig själva.
Läraren ska vara ”rälsen på vilken vagnarna rör sig fritt och självständigt och av den bara får inriktningen på den egna rörelsen”, skriver Vygotskij. Lärarens roll är att organisera elevens sociala miljö och kontrollera att samspelet mellan eleven och denna miljö fungerar: Det betyder inte att läraren har en mindre viktig eller passiv roll i skolan:
”Om läraren är svag i den direkta inverkan på eleven, så är han allsmäktig i fråga om indirekt inflytande på eleven genom dennes sociala miljö. Den sociala miljön är en verklig hävstång i uppfostringsprocessen, och lärarens hela roll är att styra denna hävstång. Liksom en trädgårdsmästare vore tokig om han ville inverka på växternas växande genom att direkt rycka upp dem ur jorden med händerna, så skulle pedagogen komma i motsatsställning till uppfostrans natur, om han skulle anstränga sig att inverka direkt på barnet. Men trädgårdsmästaren inverkar på blommans växande genom att höja temperaturen, reglera fuktigheten, avlägsna växter intill, gallra och tillsätta jord och gödning. På samma sätt uppfostrar pedagogen barnet genom att förändra miljön.”
(Vygotskij och skolan, s 21)
Därför betraktar Vygotskij lärandet som ett samspel mellan tre aktiva parter: en aktiv elev, en aktiv lärare och en aktiv social miljö som dessa verkar i. Vygotskij drar ett antal pedagogiska slutsatser av detta som idag erkänns av de flesta progressiva pedagogiska riktningar. Det avgörande är att väcka elevernas intresse för de ämnen som ska studeras:
- De nya kunskaperna måste kopplas samman med det som eleven redan vet och bli en personlig angelägenhet för eleven. Undervisningen ska utgå från elevernas förkunskaper eller förförståelse som det heter idag.
- De olika ämnena i kursen måste kopplas samman istället för att splittras upp i en massa olika delar. Idag säger vi att undervisningen ska vara ämnesövergripande i form av teman och projekt.
- Repetition och upprepning måste undvikas eftersom det tar död på intresset. Istället ska ämnet först presenteras i sin kortaste och enklaste form med de viktigaste fakta och sambanden. Därefter kan läraren återvända till samma ämne i fördjupad och utvidgad form med nya fakta, generaliseringar och slutsatser. Då upprepas det som eleven redan lärt sig, fast på ett annat sätt och från ett annat håll. Intresset uppstår då av sig självt.
- Skolsystemet måste anknytas till det verkliga livet och först undervisa barnen om det som de har ett naturligt intresse för. Skolkunskap och vardagskunskap ska hänga ihop.
Vygotskij är visserligen inte ensam om dessa slutsatser. De återfinns hos de flesta nya pedagogiska riktningar. Hans insats ligger i att han gett dessa riktningar en teoretisk grund för en demokratisk och elevaktiverande pedagogik i skolan.
Detta ger en ökad tyngd åt alla de lärarutbildare, lärare och andra pedagoger som i årtionden har verkat för att omvandla skolan. ändå går förändringen av skolan i snigelfart. Skolans struktur i stort sett är densamma som förr, särskilt på högstadiet och gymnasiet: Eleverna är fortfarande uppdelade i grupper på 20-30 elever; ämnesuppsplittringen finns kvar; läroböcker och prov tar för stor plats; skola och samhälle lever alldeles för åtskilda.
Det viktigaste redskapet för att bibehålla denna struktur är betygen. De främjar konkurrens, tvingar eleverna att läsa samma fakta oavsett förkunskaper och intresse, och leder till att kunskapen splittras upp småbitar som eleverna snabbt glömmer.
Detta beror på skolans roll i det kapitalistiska samhället, vilken ytterst är att bevara det existerande systemet och sortera eleverna efter klassgränser. Det är därför borgarna så ihärdigt bekämpar och smutskastar alla försök till verklig förändring av skolan. Kampen om pedagogiken i skolan avspeglar på detta sätt den politiska och sociala kampen i samhället – kampen mellan klasserna. Kampen för att skapa en verkligt demokratisk skola är därför sammankopplad med kampen för att förändra samhället i socialistisk riktning.
Martin Oskarsson,
lärare årskurs 4-9 i Göteborg