Mordet på Benazir Bhutto har utlöst en explosion av folkligt vrede. Upplopp och massprotester har skakat om det pakistanska samhället i grunden. Upprörda känslor har kommit till uttryck på gatorna i alla städer och samhällen. Armén och polisen står maktlösa, utan möjlighet att stoppa flodvågen av protester. Regeringen är skakad in i märgen.
Enligt den officiella versionen låg Al-Qaeda bakom mordet. Uppgiften är bekväm i många avseenden. Den förklarar allt och samtidigt ingenting, eftersom ingen vet vad Al-Qaeda är, var organisationen håller till eller vem som ligger bakom den. Det är en mystisk, till synes allsmäktig organisation som existerar överallt, men som aldrig kan upptäckas. Eftersom den är osynlig och oövervinnlig, är det föga förvånande att ingen har anhållits, ställs inför rätta eller straffas för de brott de sägs ligga bakom.
Förklaringen är i högsta grad praktisk för Musharraf och myndigheterna i Islamabad, eftersom den avleder misstankarna om att det är de själva som är ansvariga för mordet på Benazir Bhutto. De behöver inte finna mördarna, eftersom de ansvariga redan har identifierats. Al-Qaeda! Detta enda ord löser alla problem!
Den tillfredställer även Washington. George Bush får hjälp i sitt välbekanta krig mot terrorism. Inför en skeptisk amerikansk befolkning kan han upprepa myten om Al-Qaeda som en världsomspännande trupp fylld av ondska och inriktad på världsdominans. Allt är ett verk av Al-Qaeda!
Men allteftersom dimridåerna lättar, blir det alltmer uppenbart att mordet på Benazir Bhutto inte var ett verk av sinnesrubbade religiösa fanatiker, utan ett noggrant planerade verk – och att spåren leder högt upp i den pakistanska staten och den härskande eliten.
De pakistanska myndigheternas agerande före, under och efter mordet pekar anklagande mot maktens centrum i Islamabad. Efter det första mordförsöket den 19:e oktober, skrev Benazir Bhutto upprepade gånger till Musharraf och krävde en utredning, att finna de ansvariga för 140 oskyldiga människors död. Ingen utredning inleddes, ingen ställdes inför rätta och ingen straffades för massmordet.
Benazir Bhutto krävde dessutom gång på gång ytterligare säkerhetsåtgärder, vilket hon aldrig beviljades, trots att hoten mot henne var välkända. Vid tidpunkten för mordet fanns inga polismän kring hennes bil. Vägen låg öppen för mördaren.
Vilken mördare föresten? Enligt regeringen existerade ingen sådan, eftersom inget mord har ägt rum. Den stackars fru Bhutto dog i en OLYCKA. Hon ramlade helt enkelt och slog i huvudet så svårt att hon avled. Det var det enkla skälet som framfördes till nationen. Som PPP:s taleskvinna Sherry Rehman korrekt sa, så var detta en förolämpning mot en sörjande nation.
Det faktum att det fanns vittnen till händelsen räknas inte i myndigheternas ögon. Faktumet att många människor efter mötet i Liaquat Bagh såg en man närma sig hennes bil och avfyra skott som trängde in i hennes huvud, och att många sedan såg självmordsbombaren spränga sig själv och 30 andra personer i luften och skada ännu fler, är irrelevant. HON SLOG HELT ENKELT I HUVUDET.
Om det förhåller sig på detta sätt, finns inga skäl för en hel nation att befinna sig i chocktillstånd och det finns inga skäl till överdriven sorg. Det var en beklaglig olycka, och ingen kan hållas ansvarig för en olycka.
Sherry Rehemen från PPP:s nationella ledning var i Benazirs sällskap vid tidpunkten för mordet. Hon såg henne skjutas. Hon följde henne till sjukhuset. Hon såg skottskadan i huvudet – ingångshålet och utgångshålet. Men hur kunde hon se skadorna, när de inte existerade? Hon måste ha inbillat sig allt, precis som hela nationen måste ha gjort.
Nej, det fanns inga mystiska omständigheter kring det här dödsfallet. Hur vi vet det? Det vet vi eftersom alla mystiska dödsfall följs av en OBDUKTION. Men i detta fall utfördes ingen obduktion. Myndigheterna levererade snabbt utlåtandet DöD GENOM OLYCKSFALL (orsakad av Al-Qaeda) och kroppen skickades skyndsamt till begravning. Nu finns ingen kropp kvar att undersöka. Så all begäran om obduktion saknar mening och dödsfallet kan klassificeras som normalt. Lika normalt som faktumet att regeringen i Islamabad aldrig utredde det första mordförsöket. Lika normalt som faktumet att regeringen inte har några planer på att utreda detta mord. Och lika normalt som faktumet att regeringen är delaktig i båda fallen.
Musharraf har slagit fast att han ska hitta de skyldiga och straffa dem. Det har även sagts att det finns misstänkta. Han kan inte säga någonting annat, när Pakistans folk är ute på gatorna och ger utlopp åt sin vrede mot ogärningarna och ropar slagord mot Musharraf och hans regim. Vi förväntar oss tillitsfullt att myndigheterna snart kommer namnge dessa misstänkta lokala Al-Qaeda-agenter. I länder som Pakistan råder ingen brist på eländiga stackare som skulle mörda en man eller kvinna för några hundra rupier, eller på religiösa fanatiker som längtar efter att spränga sig själva i luften för att få en entrébiljett till himmelen. De kan utan fara visas upp inför offentligheten och förebrås för detta brott eller något annat. Men dessa fanatiker har ingen egen oberoende roll att spela. De är bara marionetter. Det är helt andra händer som drar i trådarna bakom kulissen.
Nuförtiden tycker den islamska fundamentalism om att posera som en anti-amerikansk, anti-imperialistisk rörelse. Men detta var från början USA-imperialismens påfund, för att bekämpa kommunismen och attackera ryssar i Afghanistan. Bin Laden själv var agent för CIA och organisationen har hela tiden backat upp den härskande i Saudiarabien. Washington skapade en galen hund som började bita den hand som fött den.
Det var USA-imperialismen som skapade Zia-diktaturen i Pakistan. Det var CIA som hjälpte till att hänga Ali Bhutto. Zia fostrade pakistanska fundamentalister, med hjälp av amerikanska och saudiska pengar. De skapade armén av fanatiker som nu är ute på härjningståg.
Påståendet att Pakistan är en nation av religiösa fanatiker är att förtala befolkningen i detta stolta land. De fundamentalistiska partierna får alltid väldigt få röster i valen. Deras verkliga väljarbas består inte av massorna, snarare av maktens övre nivåer: staten, armén och ISI, den pakistanska säkerhetstjänsten. Utan statens stöd och ekonomiska bidrag skulle inte fundamentalisterna betyda någonting. Förr fick de frikostig finansiell hjälp från både amerikanerna och saudierna. Fortfarande får de pengar från saudierna, som lyckas kombinera främjande av USA-imperialismen med stöd till varje reaktionär fundamentalistisk rörelse. Men de tidigare sponsorerna i Washington har vänt sig emot dem. USA tvingades på grund av sina imperialistiska intressen att ockupera Afghanistan. Det tvingade ISI att dels överge ambitionerna i Afghanistan och dels motsträvigt upphöra med att stödja talibanerna och Al-Qaeda.
Det är välkänt att en inflytelserik del av säkerhetstjänsten aldrig övergett stödet till Bin Laden och talibanerna. Det är en offentlig hemlighet att de skyddas och omhuldas i Pakistan. Det finns en stat inom staten, som opererar i skydd av mörkret och som får skydd från högsta nivå. I dessa skuggregioner är sammansvärjningar och lönnmord ett normalt inslag.
De offentliga aktörerna i dessa sammansvärjningar är mullor, fanatiker från de saudi-finansierade koranskolorna och bortskämda barn till de förmögna i Islamabad som terroriserar vanliga medborgare under religionens täckmantel. Men dessa är bara marionetter i händerna på de andra som håller sig undan från offentligheten, men vars identiteter är kända.
Innan Benazir dödades, antecknade hon namnen på de tre individer som hon förebrådde för att ha organiserat det första mordförsöket: en pensionerad arméofficer, en ledare från The Moslem League, före detta chefsminister i Sind och ett befäl i säkerhetstjänsten. Ingen utredning av mordet kan tas på allvar utan att dessa män arresteras och ställs inför rätta.
Massorna som på gatorna ger uttryck för sin ilska kan inte luras av ett spel för gallerierna, där några eländiga varelser anklagas för vad som helt klart är ett brott av STATSTERRORISTISK art. I avsikt att ge ett organiserat uttryck för massornas spontana proteströrelser, driver marxisterna i Pakistan kravet på en nationell strejk. Men i den nuvarande situationen har det visat sig omöjligt att få tillräckligt stöd för den parollen. Själva storleken på rörelsen, miljontals oorganiserade och politiskt oskolade människor i ett psykologiskt tillstånd av sorg och förtvivlan, var för överväldigande för den proletära förtruppen. Under dessa förhållanden var några tusen revolutionära kadrer en droppe i havet.
Dessutom agerade regeringen snabbt och avledde hotet om strejk genom att utlysa tre dagars landssorg. De marxistiska kamraterna arbetade under svåra förhållanden: det var nästan omöjligt att förflytta sig; det fanns inga tåg, bussar eller flygplan; det fanns ingen bensin och bensinstationerna var stängda; vägarna var blockerade av brinnande barriärer; tågstationer och bilar har eldats upp; våldet på gatorna har gett staten en ursäkt för att skicka ut armén med order om att skjuta för att döda, minst fyrtio människor dödades också under dygnen efter mordet.
De spontana massprotesterna sakande ledarskap och medvetna mål och snart urartade de till kaos, med mordbränder och plundring. I den rådande atmosfären av social upplösning, fattigdom och hopplöshet, drar trasproletärer och kriminella nytta av kaoset för sina egna syften. Det är sannolikt att dessa kriminella aktiviteter har uppmuntrats av de reaktionära, eftersom de vanhedrar rörelsen och rättfärdigar skärpt kontroll och införandet av undantagstillstånd. Det är ingen tillfällighet att upprorsmakare har attackerat vallokaler och vallängder.
De pågående anarkiska och oorganiserade protesterna kommer inte att leda till någonting. De måste ersättas med en nationell proteströrelse i vilken arbetarklassen måste ta ledningen. Istället för att elda däck och bilar, kräver situationen att den proletära förtruppen omorganiseras så fort som möjligt och att den förebereder för en revolutionär massrörelse i nationell skala och att kommande paroller baseras på massornas sinnesstämningar och önskningar.
För att förbereda detta, måste aktionskommittéer bildas på varje arbetsplats. De pakistanska marxisterna har redan börjat organisera sådana kommittéer på stålverken i Karachi. De organiserar även aktionskommittéer för ungdomar. Det är vad som krävs! Det här exemplet borde överföras till varje fabrik, arbetsplats, skola och universitet i Pakistan.
Marxisterna kring tidningen The Struggle är i frontlinjen för massproteströrelsen. Kamrat Manzoor Ahmed (marxistisk parlamentsledamot) ledde en massdemonstration med tusentals deltagare i Kasur i Punjab. I varje område tar de initiativ. De har tryckt 100 000 flygblad med budskapet: ”Benazirs blod är ditt blod: Nu är revolutionen på väg!” De kräver att alla som står bakom sammansvärjningen bestraffas och att Musharraf avsätts. De kräver omedelbart nyval och att PPP återgår till sitt socialistiska program från 1970. Deras budskap ekar i fabrikerna, bland den revolutionära ungdomen och bland de mer medvetna medlemmarna inom PPP, även på ledningsnivå.
Pakistan rör sig snabbt in i en förrevolutionär fas. Massorna slår in på den revolutionära vägen, men skrämmande hinder och faror att väntar. Det är absolut nödvändigt att de får fullt stöd från den internationella arbetarrörelsen. I de kämpande kamraternas namn, ber jag alla läsare av marxist.com och socialisten.se, alla arbetare, studenter, socialister, kommunister, fackföreningsmedlemmar, att ge dem stöd. Vi behöver pengar för att bygga den revolutionära rörelsen i Pakistan, nyckeln till Asiens revolution! Snälla, handla fort!
Madrid, 31 december 2007.
Original: Pakistan: Government covers up the crime – masses demand action against conspirators