Kamrat Amin kom till sitt hem i Karachi tidigt på morgonen den 1 augusti. Han hade då varit fängslad i 18 dagar efter att ha förts bort den 14 juli av den paramilitära styrkan Rangers. Att han släpptes var bara tack vare vår internationella kampanj och solidaritet från kamrater och sympatisörer till IMT från hela världen. Amins familj och alla kamrater i Pakistan är extremt tacksamma för alla de kamrater och vänner som deltagit.
Under hans fängsling hölls Amin på olika platser och torterades brutalt av de som fångat honom. Under tortyren anklagade Rangers och personer från andra säkerhetsstyrkor i Pakistan honom för ohyggliga brott som han aldrig begått, och försökte tvinga honom att erkänna. Men trots den extrema tortyren och dödshot vägrade han erkänna några av dessa brott och sade hela tiden att han aldrig begått ett enda brott i hela sitt liv. Han sa:
”Jag är en politisk arbetare knuten till IMT och jag har ingenting att göra med något kriminellt gäng eller människor som utför sådana brott.”
Om han inte släppts är det fullt möjligt att han hade torterats brutalt i flera månader eller år, eller helt enkelt mördats och dumpats i något gathörn i Karachi. Men kampanjen som genomfördes av kamrater från IMT i Pakistan och över hela världen räddade honom. Hans kidnappare tvingades släppa honom och han har nu kommit hem.
Tortyren som han utsattes för inkluderade att hänga honom upp och ned i flera timmar, kombinerat med svår misshandel med käppar och andra tillhyggen, och elchocker mot hans kropp och genitalier. Han hölls i ögonbindel under hela denna period och tilläts inte sitta eller ligga ned, utan fick stå under alla dessa dagar.
Söndra och härska och MQM
Kamrat Amin kommer från en medelklassfamilj från muhajirfolket i Karachi. Muhajirfolket är muslimska flyktingar från Indien som kom till Pakistan efter den brittiska imperialismens blodiga delning av Indien 1947 och har bott där sedan dess. Amin har varit involverad i politik sedan han var mycket ung. I det Urduspråkiga Muhajirsamhället i Karachi var valmöjligheterna för politiska aktiviteter mycket begränsade och han tvingades gå med i en reaktionärt högerparti MQM för att få sina första politiska erfarenheter.
Detta parti bildades av den pakistanska staten under general Zias diktatur på 1980-talet för att splittra arbetarklassen i Karachi. Efter den revolutionära rörelsen 1968-69 och de efterföljande händelserna bestämde sig Pakistans härskande klass för att splittra arbetarklassen i landet, och särskilt i Karachi (den största staden), längs nationella och språkliga linjer.
Pakistan People’s Partys förräderi försvagade arbetarrörelsen och den härskande klassen i Pakistan följde i den brittiska och amerikanska imperialismens fotspår för att driva igenom sina planer. För det första sökte de isolera den största delen av befolkningen i Karachi, muhajirerna, från andra nationaliteter. Upplopp, mord och blodutgjutelse orkestrerades för att så frön till ett hat inom arbetarklassen längs språkliga och nationella linjer, och efter detta bildades en studentorganisation vid namn APMSO och senare MQM. Sovjetunionens kollaps och arbetarrörelsens svaghet i landet gav MQM en social bas. Dess reaktionära högerpolitik dominerade bland muhajirerna i Karachi och fick följaktligen ett dominerande inflytande i staden.
MQM kom också i konflikt med sina herrar och det var två stora militäroperationer mot MQM i Karachi 1992 och 1995, men detta lyckades inte stoppa stödet för MQM bland muhajirerna. Tvärtom fick det ett större stöd inom medelklassen och fascistiska tendenser utvecklades inom partiet. Med växande stöd bytte partiledaren ut namnet på MQM från Muhajir Quami Movement till Muttahida Quami Movement. Det nya namnet betonade nationell enhet och ledde till att de fick stöd från muhajirer i Sindh och senare även försökte expandera till andra delar av landet.
Under general Musharrafs diktatur, som själv var muhajir, fick partiet ett enormt stöd från staten och var en viktig del av regeringen både på federal nivå och provinsnivå. Redan innan hade det varit en viktig del av olika styren, men det hade nu mycket mer inflytande över statliga angelägenheter. Detta stärkte partiets illegala och kriminella aktiviteter. Partiet var redan involverat i utpressning, stöld av mark, penningtvätt, kidnappningar mot lösensummor och mycket annat under deras gamla ledare Altaf Hussain som befunnit sig i exil i London i nästan tre årtionden nu. Desto mäktigare partiet blev, desto djupare gick korruptionen och det blev en organisation som ägnade sig åt organiserad terroristverksamhet i staden.
Efter Musharrafregimen 2008 var MQM fortfarande en stark organisation men hatet mot partiet givet den pågående orgien i brottslighet, stölder och plundring alienerade stora lager av muhajirerna. Pakistan People’s Party hade en möjlighet att vinna över dessa lager, men partiledningen var mer degenererad än någonsin och arbetade direkt tillsammans med de statliga myndigheterna för att krossa arbetarrörelsen i hela landet, och utnyttjade splittringen mellan sindhminoriteten och muhajirer och andra reaktionära metoder för att garantera sin egen makt. I denna situation stöttade de statliga myndigheterna fler terroristorganisationer och kriminella gäng som arbetade längs nationella och religiösa linjer för att krossa alla möjligheter till enhet inom arbetarklassen.
Denna situation i kombination med bristen på ett verkligt alternativ, förhindrade varje rörelse från MQM mot Muhajirerna, som var trötta på den kriminella roll som detta parti spelat under flera årtionden. Partiet var också oförmöget att lösa ett enda av de problem som folk stod inför, inklusive arbetslöshet och fattigdom, och krisen i samhället nådde oöverträffade nivåer under dess styre. Detta ledde med tiden till inre svaghet och fraktionsstrider inom MQM, vilket återspeglade dess djupa kris å ena sidan, och å andra sidan inflytandet från olika fraktioner inom staten som stöttade olika partiledare mot varandra. Imran Khans PTI hade också kunnat vinna stöd i Karachi, men misslyckades fullständigt trots dess stöd från staten i att uppnå detta.
Allt detta har lämnat ett enormt vakuum i Karachi och de statliga myndigheterna försöker idag desperat rädda den ena eller andra fraktionen inom MQM och påtvinga staden dess styre igen. Men situationen på marken har förändrats fullständigt och inga alternativ som förs fram av myndigheterna vinner något stöd bland massorna. Ett sådant parti är PSP som leds av Karachis tidigare borgmästare Mustafa Kamal: en före detta ledare för MQM som misslyckats gång på gång under de senaste fem åren trots massivt stöd från staten och uppmärksamhet från medierna. Under sin fängsling uppmanades Amin att arbeta för detta parti när han släpptes. Olika okända människor närmade sig hans familj och sade till dem att gå till MQM:s ledning om de ville säkerställa att Amin skulle släppas. Men Amin och hans familj vägrade att följa dessa direktiv eller gå med i någon av MQM:s fraktioner. Medan han torterades sade Amin att om han fick en chans att leva igen skulle han bara arbeta för IMT, eftersom det är den enda organisation som han anser arbetar på rätt sätt.
IMT:s solidaritetskampanj segerrik
Amin lämnade MQM på grund av dess urartning och inre strider. Under den tiden var Progressive Youth Alliance aktiva runtom i landet i frågan om fri utbildning för alla och för att återställa studentfacken. Det hölls offentliga möten av PYA i olika städer runtom i landet och en kampanj på sociala medier. PYA var också aktiva bland de pashtunska massorna och i deras motståndsrörelse för deras grundläggande rätt att leva. Denna strimma av hopp nådde också Amin och hans syster som gick med i IMT och PYA efter långa politiska och teoretiska diskussioner. Båda deltog på organisationens möten under de senaste två åren.
Under sin tid som fängslad sade de till Amin att han skulle erkänna att han fortfarande arbetar för MQM London, vilket han förnekade gång på gång och sade att han bara arbetar för IMT. När hans kidnappare misslyckades med detta försökte de driva honom från IMT, förtalade dess ledning och sade att de skulle göra upp räkningen med dem snart. Amin hotades också med att det skulle få allvarliga konsekvenser om han fortsatte att arbeta för IMT. De varnade också om att de skulle ge sig på ledande kvinnliga kamrater i IMT, inklusive Amins syster, som de hotade utsätta för alla möjliga barbariska handlingar. Kidnapparna sa att de äger det här landet och att ingen kan säga någonting mot dem. De sade också att de har dödat många bortförda tidigare och slängt deras kroppar på Karachis gator många gånger.
Men den fantastiska solidaritetskampanjen tvingade till sist hans kidnappare att släppa honom. Detta är inte bara en seger för IMT, utan för hela vänstern i Pakistan. Vi tackar andra vänsterorganisationer i Pakistan som deltagit helhjärtat i denna kampanj och deltog i protester och demonstrationer trots alla hot som riktades mot dem.
Kamrat Amin är nu mer bestämd än någonsin. Han är helt övertygad om den socialistiska revolutionens sak i Pakistan, och fast beslutsam om att detta är den enda vägen fram för förtryckta i detta land. Marxister har sagt gång på gång att det är lätt att döda en person, men att ingen kan döda en idé vars tid har kommit. Detta stämmer även i Pakistan, där kapitalismens kris kastar in miljontals i fattigdom, misär och utarmning. För dem är den enda vägen ut ur avgrunden att revolutionärt störta detta fruktansvärda system byggt på exploatering och brutalt förtryck.
Medan de rika lever i extrem lyx tvingas de fattiga leva under brutala förhållanden, och varje antydan om motstånd möts med tortyr och förtryck. Men som det brukar sägas är natten som mörkast innan gryningen: den pakistanska härskande klassens desperation och dess brutala metoder visar att den socialistiska framtidens gryning inte är långt borta.
Kamraterna i IMT, inklusive Amin och hans syster, svär återigen att de ska kämpa för denna ädla sak och fortsätta sin kamp mot den mörka reaktionen till sitt sista andetag. Detta är det enda hoppet för mänskligheten och vi kommer att offra varje droppe blod för denna sak, vilket är den enda som är värd att leva och att dö för.
Länge leve IMT!
Länge leve den socialistiska revolutionen!
Arbetare i alla länder, förena er!