Den 18 oktober 2007 såg vi den största mobiliseringen av massorna på Karachis gator på nästan 25 år. Enligt polisen var det över en miljon deltagare, medan PPP-ledarskapet säger att det var tre miljoner.
Denna stora samling kommer efter två mycket svåra årtionden dominerade av reaktion och stiltje i klasskampen. Berlin murens fall, Sovjetunionens kollaps, den stora besvikelsen med det ”demokratiska” experimentet och en högervridning av de traditionella politiska och facklig ledarna och andra faktorer som har skapat apati och skepticism bland massorna i Pakistan.
Detta minskade massornas politiska medvetenhet och minskade massorna vilja att kämpa. Tydligen var det för att välkomna ordföranden för PPP Benazir Bhutto efter hennes åtta åriga själv valda exil, som massorna strömmade till Karachis flygplats.
Välkomnandet betyder mer än vad borlig media vill erkänna. Människorna kunde lättare ha sett sina ledare på tv, tusentals kilometer bort, än vad de kunde efter att ha rest långt, under svåra förhållanden, med sömnlösa nätter och genom att offra sina sparade pengar.
Människor i tusentals bussar och andra fordon reste från avlägsna plaster, som Kashmir och så isolerade plaster som Pustoonkhwa. Deras grundläggande motiv var att vara ”där”, att vara med i en rörelses som dom kunde få uttryck för sina bekymmer och svårigheter i. En rörelse där de kunde uttrycka sin vilja och sin beslutsamhet att kämpa för omvandlingen av samhället.
I kampen vände de sig ännu en gång till Pakistan Peoples Party. Också Benazir, efter nästan två årtionden, var tvungen att använda slagordet ”Roti, Kapra aur Makan” ( Mat, Kläder och bostad) i sitt sista meddelande från utlandet, för att garantera att massorna gav henne ett gigantiskt välkomnande. Detta för att hon skulle få den politiska styrkan att förhandla med USA imperialismen om större kontroll över statens affärer, efter att ännu en gång ha kommit till makten.
När hon steg upp i det specialgjorda fordonet, för att leda paraden, var hon förvånad. Det första hon sa efter att ha sett havet av människor, vart hon än såg, var ”Det är helt otroligt”.
Redan 1998 sa Alan Woods, när han talade till ett arbetarmöte i Karachi ”När hon kommer tillbaka till Pakistan kommer miljoner att samlas för att välkomna Benazir, trots hennes uttalanden och politik”.
Men detta massiva tillströmmande av massorna till PPP bekräftar ännu en gång den universella lag som formulerats av Ted Grant angående massornas rörelse, och deras lojalitet till sina historiska traditioner.
Under årtionden har Benazir rört sig till höger med sin ekonomiska politik. Hon har kelat med USA imperialismen, och försökt övertyga Pakistanska staten och den härskande klassen om att hon är hängiven kapitalismen. Till och med före sin återkomst förhandlade hon med Musharrafregimen och försökte få en överenskommelse, något som snabbt höll på att underminera hennes politiska trovärdighet. Detta framhölls särskilt av den pratsamma klassen och radikala småborgligheten som dominerar den skrivna och elektroniska medierna, tillsammans med den Pakistanska intelligentsian. Fängslade av sin ensidiga två stadiers teori kan de bara mekaniskt analysera politik och ekonomi. Massorna har ett annat synsätt.
Benazir har haft makten två gånger 1986 och 1993, bägge gångerna har hon övergivit massorna för att bevisa sin lojalitet till den rådande ordningen. Uppenbarligen, precis som alla andra härskare i detta system, deltog hon i korruption och annat oundvikligt i det nuvarande systemet. I motsats till vad tror inom medierna, intelligentsian eller bland Benazir själv med kumpaner, så beror inte hennes popularitet på hennes ”statsmanskap”, ”politiska skicklighet” eller hennes ”förhandlings förmåga”. Det beror på arvet från PPP som föddes ur den Pakistanska revolutionen 1968-69.
Under revolutionen togs samhället över av arbetarna, fattigbönderna och ungdomen. Mellan den 6 november 1968 och den 29 Mars 1969 fanns det en dubbelmakts situation i Pakistan. Hade det funnits ett Bolsjevik parti i ledning för rörelsen, skulle man ha kunnat ta makten vid minst fem olika tillfällen.
Arbetarna ockuperade fabrikerna, ungdomen och studenterna tog kontroll över universiteten, de vägrade betala för att åka med bussarna och tågen och fattigbönderna hade i stora områden på lansbygden lagt beslag på jorden. Den mesta av pro-Moskva och pro-Peking vänstern uppmanade till ett ”demokratiskt stadium” och till och med fördömde rörelsen mot Ayub Khans militärdiktatur, eftersom han var allierad med den kinesiska byråkratin.
Zulifiqar Ali Bhutto, Benazirs pappa, förstod rörelsens grundläggande socialistiska karaktär och uppmanade till en socialistisk omvandling av samhället. Detta stämde med massornas kamp och medvetenhet och över en dag blev PPP det största partiet i Pakistans historia.
Trots att man hade ett relativt klart socialistiskt program och slagord lyckades inte rörelsen leda revolutionen till seger. Detta på grund av att man saknade ett bolsjevik parti. Bhutto genomförde vissa radikala reformer inom bland annat jordbruket, sjukvård och utbildning. Han nationaliserade också stora delar av banksektorn och industrin, men det kapitalistiska systemet fanns kvar. Därför hängdes Bhutto av den fruktade Zia diktaturen för att ha gått för långt.
Detta var den oundvikliga följden av att ha gjort en halv revolution. Hans arv lever vidare och är den huvudsakliga orsaken till PPP:s stöd i Pakistan, trots Benazirs kompromisspolitik.
Detta avspeglade sig tydligt den 18 oktober då det vanligaste slagordet under välkomst demonstrationen var ”Bhutto du lever fortfarande”. Om inte medvetet så omedvetet är den största anledningen till PPP:s stöd att det ses som ett redskap för förändring. Det är därför som massorna samlas runt PPP när de först träder fram på den politiska arenan. Det är därför som viktiga delar av staten är livrädd för PPP:s masstöd och inte litar på Benazir trots hennes försäkringar och ansträngningar för att bevara det kapitalistiska systemet.
De låter henne bara vistas i maktens salonger när hotet från massornas rörelse är överhängande. Efter att ha använt henne för att avleda en sådan här rörelse, överger de henne. Nu när staten är i en allvarlig kris och dess interna konflikt är synliga är det svårare att ha en regim grundad på en motsägelsefull klassbas. Detta bevisades av de två allvarliga bomberna som sprängdes framför Benazirs karavan och som dödade 139 människor och skadade ytterliga 500.
Islamisk fundamentalism är till största del något som sponsras av staten och som lever på den förfärliga brutaliteten som USA imperialismen skapar i sitt ”krig mot terror”. Dess tillfälliga uppgång beror i huvudsak på vänsterns kollaps och på att PPP:s ledarskap inte står upp mot imperialismens våldsamheter. Detta trots att det var USA imperialismen som ledde kuppen general Zia ul Haq i april 1979, och därmed är ansvariga för mordet på Ali Bhutto.
Terroristattacken mot folket i demonstrationen har varit ganska effektiv för att förringa betydelsen av detta massuppvaknande. Media och de intellektuella är upptagna med att försöka namnge de skyldiga. Galenskap har en metod. Det visar på den interna konflikten och sönderfallet i staten. Men våldsdåden, oavsett om de utfördes av staten eller dess Frankensteinska monster i form av fundamentalisterna, kommer inte att kunna stoppa rörelsen. PPP ledarskapet försöker dämpa massornas ilska över dessa brutala attacker. Men massornas hämnd kommer att få uttryck i valet, eller ännu mer tydligt i den revolutionära storm som väntar bortom horisonten.
De islamistiska fundamentalisterna har under de senaste åren utlyst flera ”Miljon Marscher” mot USA. De kunde aldrig ens samla fem procent av den målsättningrn till sina manifestationer. Nu är den fundamentalistiska alliansen splittrad, vilket är ännu ett symtom på motsättningarna i staten. Detta kan öka deras fördomar och fanatism, leda till mer instabilitet och oroligheter. Denna raffinerade essens av kapitalismen kan inte kontrolleras eller förträngas av staten eller systemet.
På samma sätt kunde inte Nawaz Sharif, den före detta statsministern och otroligt rika affärsmannen, inte få ett mottagande på mer än fem tusen människor när han återvände till Pakistan den 10 september i år. Trots den stora uppmärksamheten i media och de stora summor man pumpade in för att propagera för hans ”enorma” popularitet.
Detta förtrycktes lätt av Musharrafregimen. Nawaz Sharif skulle för länge sedan ha försvunnit in i politisk glömska om inte Benazir hade försökt framställa honom som en politisk partner för ”demokrati”. Den största anledning till hennes allians med högern, var att försöka minska varje vänsterradikalisering inom PPP, varje motstånd mot hennes klassamarbetes politik. Sharifs sociala bas hittar man främst bland delar av städernas småborglighet. Denna del av samhället är historiskt oförmögen att starta en allvarlig kamp mot diktaturen. Sharif är också en produkt och politisk arvinge till den värsta militärdiktaturen i Pakistans historia, under General Zia ul Haq.
Media och den radikala små borligheten, skriker att överenskommelsen med Musharraf gjorde det möjligt för henne återvändande, och att få ett överväldigande välkomnande. Detta är en förolämpning mot dom förtyckta som trotsade så mycket lidande och så många hinder för att nå Karachi. Det är tydligt att staten inte lade upp några hinder för att stå emot massornas rörelse. Det är också sant att de borgliga och småborgliga ledarna för PPP som ville att partiets kandidater skulle vinna valet, också spenderade mycket pengar på stora banderoler med mera för att visa på sin lojalitet. Stora pengar spenderades också på att skapa de massmöten som Musharraf, Muslimska Förbundet och MMA( Islamska partiet) ordnade, men dessa var inte i närheten av vad som hände när Benazir kom tillbaka.
Statens motstånd mot PPP demonstrationen var svagt på grund av att staten var splittrad i frågan. De var livrädda för att om de försökte hindra miljonerna från att komma ut på gatorna, så skulle det provocera fram en explosion som skulle vara omöjlig för staten att kontrollera. Inget kan hindra miljoner människor från att nå sitt mål.
Det handlar inte bara om att Amerika tvingade fram alliansen mellan Musharraf och Benazir (även om båda motvilligt började förhandla) för att stärka Musharraf i kriget mot talibanerna. Den huvudsakliga orsaken till att imperialisterna tvingade fram överenskommelsen var att man fruktade ett arbetaruppror mot privatiseringar och de andra attacker på Pakistans arbetare som genomförts.
Samtidigt som terroristattackerna, den politiska konflikten och den stundande ”val” manin, försöker den nuvarande regimen, under sina sista dagar, utföra massiva nedskärningar och fullfölja IMF:s program. Bara i Telecom branschen (PTCL) vill man sparka 29 000 arbetare i ett försök att genomföra de privatiseringar man fått order om. Liknande steg kommer tas för att utföra stora nedskärningar och omorganiseringar i andra stora sektioner av ekonomin. Planen var att efter det få med Benazir på en överenskommelse om maktdelning och att få henne att stödja dessa brott mot arbetarklassen.
Det kommer inte att bli lätt. Det här är inte 1988 eller 1993. Sprängdådet under Benazirs marsch visar hur långt staten och samhället har degenererat sedan hon sist satt vid makten.
Massorna som samlades i Karachi vill verkligen inte det. De kommer att rösta fram Benazir till makten eftersom de inte har något alternativ just nu. De stod ut med offer, stod och väntade på hennes ankomst i 30 timmar, gick mil efter mil för att nå denna sammankomst och var utan mat, vatten och sömn. För vad? Verkligen inte för privatiseringar, avreglering, omstrukturering, prisökningar, arbetslöshet och fattigdom. De förtryckta och utnyttjade samlades inte för att stå ut med korruption, liberal ”demokrati”, kapitalistisk politik och kelande med imperialismen.
Benazir har, åtminstone i ord, ändrat den grundläggande principen för PPP från ”Socialismen vår ekonomi” till ”Mohammadi (Islamisk) frihet”. Detta kommer inte att hålla i längden. ”Roti kapra aur Makan” (Mat, Kläder och bostad) kan inte nås genom nedskärningsekonomi, av att behålla det krisfyllda kapitalistiska systemet eller genom att underställande sig USA imperialismen.
Grundat på kapitalismen kommer hennes tid vid makten inte att vara långvarig. Å ena sidan intensifieras krisen i Pakistan, de religiösa fördomarna och terrorn. Ekonomin är i förfall, med det största handels-, valuta- och budgetunderskott i historien. De sociala barometrarna är bland de sämsta i världen. Oljeprisökningarna och den stundande kapitalistiska ekonomiska krisen kommer att få förödande effekter på den redan sjunkande Pakistanska ekonomin.
Staten är mycket upptagen med interna konflikter, och samhället är i en djup nedstämdhet. Om denna politik fortsätter kommer motsättningarna att öka. Mer blod, kaos och anarki leda mot en barbarisk mardröm, grunden till detta håller redan på att utvecklas på ett skrämmande sätt i gränsregionen mellan Pakistan och Afghanistan.
Men händelserna den 18 oktober visar klart på den andra sidan av Pakistan. Den 10 april 1986 fick Benazir ett liknande mottagande av över en miljon människor. Den 11 april erkände hon på en presskonferens att om hon ville så skulle hon lätt ha kunnat ta makten nästa dag. Hon hade rätt! Men hon vägrade att gå den revolutionära vägen. Ändå kom hon till makten genom en kompromiss med etablissemanget. Hon krossade massornas hopp och försökte behålla den rådande ordningen. Rörelsen dog ut och hon störtades.
Åter igen fick hon makten genom massornas rörelse 1993. Trots detta gick hon ännu en gång längre åt höger. Kommer samma sak att upprepa sig? Kommer den här hemska cykeln att pågå i all evighet? Vi tror inte det. Lidandet och fattigdomen är för stor. Levnadsstandarden är ohållbar. Massorna har stått ut med en lång period av reaktion och förtryck. Det har varit en enorm ansträngning för massorna att komma fram. Miljoner människor som förenar sig i en massprotest får självförtroende och en känsla av kollektiv styrka. Om Benazir upprepar sig den här gången, kommer det inte att vara högern och staten som kommer att leda revolten. Oppositionen kommer att komma från samma massor som välkomnade henne med höga förväntningar.
Ingen reaktionär kraft har eller kommer någonsin att kunna mobilisera ett sådant hav av människor i Pakistan. De arbetande massorna kom ut för förändring. De satsade på det som har varit deras politiska tradition under tre generationer. Om detta misslyckas kommer de, nästa gång de visar sig på den historiska scenen, istället för att åka till Karachis Flygplats ockupera fabriker, ta kontroll över järnvägen, telekommunikationen, elnätet och expropriera imperialisternas tillgångar. De kommer att ta jord i beslag och ta över andra viktiga delar av ekonomin på ett mycket högre plan än deras förfäder gjorde under revolutionen 1968-69.
Musharraf-Benazir överenskommelsen är fortfarande oklar. Även om de försöker handla efter Washingtons manus finns det många hinder och hål i deras väg. Den kan spricka som ett resultat av vilken händelse som helst, från juridisk aktivism till en terroristattack. Även om denna instabila allians klarar sig fram till valet och får sitt uttryck i en ny regim, är chanserna för dess överlevnad väldigt dystra och ihopkopplade med interna och externa faror. Massornas uppror underifrån kommer att spränga sönder den. Krisen i ekonomin och kaoset i samhället är för svåra för att övervinnas av den motsägelsefulla överenskommelsen som USA försöker skapa.
Arbetarklassen i Pakistan kommer att ta sitt öde i sina egna händer och förändra samhället. Marxisterna i PPP har fått rätt igen, i sin strategi och i sina perspektiv av händelserna den 18 oktober, efter 21 långa år. Detta gör den revolutionära förändringen närmare och tydligare för dem. Historiens uppgift framställs mer konkret än kanske någon gång tidigare. Massorna i Karachi har klart uttryckt vad människor vill ha, befrielse från förtryck, slavarbete, lidande, sjukdomar och slaveri. Genom marxisterna fick rörelsen ett revolutionärt socialistiskt alternativ. Genom händelserna de kommande veckorna och de erfarenheter som vinns, kommer den stora majoriteten att gå den revolutionära vägen. Marxisternas uppgift är att se till att de arbetande massorna når den socialistiska segern, förr snarare än senare.