Olwyn Hughes – arbetare, kämpe, marxist

Arbetarklassens historia består av miljoner och åter miljoner enskilda människoöden. En av alla dessa arbetare var Olwyn Hughes (1926-1997), en walesisk gruvarbetare som blev politiskt aktiv under andra världskriget, först inom ungkommunisterna och senare i det trotskistiska Revolutionary Communist Party (RCP). Han förblev gruvarbetare och marxist livet ut. Här publicerar vi Alan Woods minnesskrift över Olwyn Hughes från 1998.

Jag träffade Olwyn första gången 1971 under en marxistisk studiecirkel som vi organiserade i den lilla walesiska gruvstaden Ammanford. Men Olwyns politiska liv började långt innan det, under perioden precis efter andra världskriget, då han först blev aktiv i politiken – först inom ungkommunisterna, och sedan i det trotskistiska Revolutionary Communist Party.

För en ung gruvarbetare som Olwyn, måste det ha varit svårt att inte vara kommunist. Ammanford var på den tiden känt som ”Lilla Moskva”, och det var ingen slump. Södra Wales gruvdalar hade en lång historia av bittert klasskrig. Minnena från generalstrejken och den inhumana behandlingen som gruvarbetarna och deras familjer hade utsatts för av gruvägarna i allians med Winston Churchill när svälten drev dem tillbaka till arbete, hade inpräntats i medvetandet hos en hel generation och förts vidare till nästa.

Den ryska revolutionen erbjöd ett hopp för dessa arbetare, som omfamnade den med den där passionen som är så typisk för walesare. Faktum är att hela Södra Wales gruvfackförbund kollektivanslöt sig till den kommunistiska internationalen. Till och med på 1970-talet minns jag att det stod en Leninbyst inne på Ammanfords arbetarklubb där vi hade våra söndagsmöten, vid sidan om fotografier av unga män från området som dog i spanska inbördeskriget.

Tragiskt nog hade den ryska revolutionens stalinistiska urartning fått effekter på det brittiska kommunistpartiet, liksom alla andra. En hel generation klasskämpar blev cyniskt duperade och lurade. Och vilka kämpar de var! Trots allt måste man beundra kämpaglöden och offerviljan hos de kommunistiska arbetare som ärligt trodde att de genom att utföra sina ledares order förberedde samhällets revolutionära omvandling. Olwyn brukade tala om en av dessa lojala arbetare, som brukade vara ute på stan varje kväll och sälja kommunistpartiets tidning. Han brukade gå in på gruvarbetarpuben, ställa sig bestämt mitt på golvet med en bunt tidningar under armen, och ropa ut: ”Vill någon läsa sanningen?”

Men den verkliga sanningen var att kommunistpartiet inte längre var ett vapen för att förändra samhället, utan ett redskap i Moskvabyråkratins händer. Detta avslöjades tydligt genom de cyniska svängningarna i kommunistpartiets linje innan och under andra världskriget. Dudley Edwards, som var en fantastisk äldre kamrat, beskrev en incident för mig som skedde när Stalin plötsligt hade ingått en icke-angreppspakt med Hitler. Innan detta var partiets linje en av ”folkfrontspolitik”, det vill säga en klassamarbetspolitik, vars påstådda syfte var att säkra alliansen mellan de västerländska ”demokratierna” med Ryssland mot Nazityskland. Utan att veta någonting om förändringen, förberedde sig Dudley för att gå upp i talarstolen för att försvara folkfronten, när någon drog tag i honom i ärmen och viskade: ”Kamrat, partilinjen har ändrats!”. Så han slängde sina anteckningar och framförde ett tal där han sa raka motsatsen till vad han hade tänkt säga. Det fanns många sådana fall.

Övergivandet av folkfrontspolitiken och antagandet av en ultravänsterpolitik under krigets första dagar skakade inte arbetarklasskommunisternas förtroende, även om många medelklassmänniskor som tidigare applåderat Sovjetunionen omedelbart hoppade av det sjunkande skeppet. Det som verkligen skapade motvilja i leden var nästa linjebyte. Sommaren 1941 bröt Hitler cyniskt pakten med Stalin för att attackera Sovjetunionen, och då behövde Moskva en helt annan politik. Hittills hade det brittiska kommunistpartiet använt sig av en karikatyr av Lenins politik av ”revolutionär defaitism” och hade i praktiken krävt fred på Hitlers villkor. Under den tiden tog de vad som helst till intäkt för att provocera fram en strejk, vid en tidpunkt då de brittiska arbetarna arbetade dygnet runt för krigsansträngningen. Nu bestämde sig partiet plötsligt för att göra halt för alla strejker, och krävde istället att arbetarna skulle öka produktiviteten för att stärka krigsinsatsen.

Från den ena dagen till den andra, utan någon förklaring, blev det imperialistiska kriget ett progressivt krig mot fascismen. Detta var för mycket för många kommunistiska arbetare att svälja. Hur kunde en sådan politik rättfärdigas? Vad betydde det hela? De enda som levererade svar på dessa frågor var Revolutionary Communist Party (RCP). Medan de manade till försvar av Sovjetunionen, förespråkade de en politik för klassens självständighet, och manade Labourpartiet att bryta samlingsregeringen och överta makten på basis av en socialistisk politik – förstatligande av bankerna och monopolen under arbetarkontroll. Som ett resultat av detta angreps RCP extremt hårt av kommunistpartiets stalinistiska ledare, som gav ut en hysterisk pamflett som de kallade ”Hitlers hemliga agenter”. Faktum är att de till och med uppmanade Herbert Morrison, inrikesminister, att göra dem illegala – något som han vägrade att göra.

Under hela kriget ingick Labourpartiet ett ”valstillestånd” med Tories. De vara alla del av krigstidskoalitionen, så det skedde knappt några val. Ett undantag var lokalvalet i arbetarklassområdet Neath 1945, när RCP ställde upp en kandidat i ett område där Labour hade segern säkrad på förhand. Stalinisterna var utom sig av vrede. De gjorde allt i sin makt för att störa RCP:s kampanj, men utan någon framgång. RCP gjorde ett stort intryck med sitt program och sina idéer – inte minst bland en sektion av kommunistpartiarbetare.

En liten bit från Neath, längs en enslig, vindpinad dal, ligger den lilla gruvstaden Gwaun-cae-Gurvan, allmänt känd som G-C-G, eller “the Waun”. Här upprättade RCP en aktiv lokalförening, huvudsakligen bestående av gruvarbetare som hade kommit över från kommunistpartiet. Den drivande kraften var Johnny Jones, en självlärd man, liksom många walesiska arbetare på den tiden som tog sig besväret att höja sig över sina fruktansvärda levnadsvillkor, för att erövra för sig själva en värld av kultur och idéer. Johnny brukade skriva fantastiska artiklar till Socialist Appeal, från vilka man kunde få en klar bild av arbetande människor liv, tankar och strävanden. Redan som ungdom gick Olwyn med i gruppen. Han lämnade den aldrig riktigt, fram till sin död.

Det krävdes en del mod för att vara en aktiv trotskistisk kämpe i ett fäste för kommunistpartiet som det. Stalinisterna såg dem som förrädare eller ännu värre, och vid mer än ett tillfälle begränsade sig inte kritiken till ord. Olwyn nämnde följande exempel. En av RCP-medlemmarna var en rätt så tuff man, även om han var tystlåten. En gång satt han och Olwyn på puben och samtalade över en stor stark, när en särskilt fanatisk stalinist dykte upp bakom dem och började hetsa mot de så kallade ”Trotskij-fascisterna”. Olwyns kompanjon vände sig om och sade till provokatören: ”Pratar du med mig?”. Mannen hade knappt tid att svara innan nävar började flyga genom luften. Angriparen hamnade på golvet, varpå segraren såg ut över rummet med en utmanande blick: ”Nu då. Är det någon annan som har något att säga?” Det hade de inte.

Givetvis lärde jag känna Olwyn först många år senare, men han talade alltid om den perioden med den livligaste entusiasm och kärleksfullhet. Det fanns en anledning till det. Detta var de år som gav honom bildningen och idéerna som skulle forma resten av hans liv. Under de bleka dagarna av kapitalistiskt uppsving, när den genuina marxismens krafter isolerades under en hel historisk period, blev Olwyn tillfälligt avskuren från rörelsen. Men till skillnad från andra behöll han sin tro. Inte en religiös fanatikers blinda tro, utan den medvetna övertygelse hos en arbetarklassrevolutionär som har absorberat marxismens grundläggande idéer och teorier.

När jag träffade honom i den där studiecirkeln var det som att historiens knut plötsligt återknöts. Han kände omedelbart igen våra idéer som sina egna. När han träffade Ted Grant igen efter många år anmärkte han förvånat: ”Han är precis som han alltid har varit”. Han var verkligen nöjd att vi hade förblivit principfasta i försvaret av marxismens idéer, ”precis som alltid”. Han var en omättlig läsare och hade en väldigt hög politisk nivå. Närhelst vi möttes insisterade Olwyn alltid på att diskutera teori. Frågan om Sovjetunionen var en av de saker som intresserade honom mest. En kort tid innan sin död hade han just läst Ted Grants bok ”Russia – from Revolution to Counter-Revolution”. Han såg både den och ”Reason in Revolt” som stora framsteg, och ”verkliga bidrag till det marxistiska tänkandet”.

Under hela sitt liv förblev Olwyn Hughes vad han alltid hade varit – en gruvarbetare. Under den sista perioden arbetade han i små privata gruvor, och vid ett tillfälle beskrev han de villkor som rådde där. En gång hade det varit en explosion i en näraliggande gruva, och Olwyn skyndade tillsammans med andra gruvarbetare dit för att hjälpa till. Som den första att gå in i gruvan, kunde han till en början inte se någonting. Sedan, när hans ögon hade vant sig vid mörkret, kunde han se en man på marken, helt svart av koldamm. Till sist tilltalade mannen på marken honom på walesiska: ”Olwyn, känner du inte igen mig?” Det var en av hans vänner. Vad Olwyn inte kände till vara att under det tjocka lagret av koldamm hade det mesta av hans hud sprängts bort av explosionen. Han dog kort därefter. Senare hävdade gruvägaren sig ha funnit en tändsticksask i den döde mannens ficka. Den versionen understöddes av mannen från gruvinspektionen som kom dit för att undersöka. När jag träffade Olwyn på puben, var hans ansikte askgrått. ”Nåväl, jag var inne i den där gruvan efter explosionen. Hettan var så illa att den hade fått metallen att smälta. Men ändå hävdar de att det hela berodde på en liten tändsticksask!”

Från denna enskilda incident kan man lära sig mer om Olwyn Hughes och tusentals som honom än i någon bok. Den orubbliga lojalitet till socialismens och arbetarklassens sak som han visade under hela sitt liv kom inte från böcker, även om han älskade dem också. Den kom från livet självt – från en djup och ihållande känsla av revolt mot orättvisan. Jag känner den djupaste känsla av ånger inför att jag inte lyckades träffa Olwyn innan han togs ifrån oss. Nu kommer det mötet aldrig att äga rum. Denna korta tribut måste stå i dess plats. Det är det enda slags monument jag vet att Olwyn skulle ha velat ha.

Alan Woods,
Januari 1998

Alan Woods

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,163FansGilla
1,967FöljareFölj
1,925FöljareFölj
636PrenumeranterPrenumerera

Senaste Artiklarna