Esteban Volkov, Trotskijs dotterson, och ”Centret för Studier, Forskning och Utgivning – CEIP Léon Trotsky” i Argentina och Mexiko har tillsammans med ett stort antal kända personer reagerat på det grova förtal som den ryske revolutionären utsätts för i serien ”Trotskij”, som nu finns tillgänglig på Netflix.
Det amerikanska företaget Netflix erbjuder nu serien Trotskij i regi av Alexander Kort och Konstantin Statskij. Rossija 1, tv-kanalen med störst tittarsiffror i Ryssland, sände serien i november 2017. Vladimir Putin, president i ryska federationen och därmed den som ytterst kontrollerar Rossija 1 hade för 100-årsminnet av ryska revolutionen valt Trotskij som huvudfigur för denna superproduktion i åtta avsnitt.
Med tanke på Putins stalinistiska förflutna som chef för KGB och genom att han aldrig dolt sina nostalgiska känslor för det tsaristiska Storryssland var det inte att vänta att en sådan serie på ett hederligt och objektivt vis skulle presentera den som tillsammans med Lenin var den främste i ledningen för Oktoberrevolutionen. Vad är Putins syfte med att dra upp de gamla lögnerna mot Trotskij? Varför förfalska historien och revolutionärerna i ett läge då landet återinfört kapitalismen och inget längre verkar kunna hejda vare sig den nya ryska bourgeoisin eller Putin, som suttit vid makten i 18 år? Varför har Netflix med miljontals abonnerade valt att sända denna serie?
Här är några exempel på de lögner som framförs:
1. Enligt de som gjort serien är den ingen dokumentär, även om de påstår sig ha utgått från fakta när de skrivit Trotskij. Serien hemfaller emellertid åt samma förfalskningar som de som använts av imperialisterna, tsarismen eller stalinismen för att förtala Trotskij och hans anhängare när byråkratiseringen av Sovjetunionen avancerade. Alla dessa lögner har avfärdats av Deweykommissionen, som sammanträdde i Mexiko 1937 och bestod av oberoende personer.
2. Trotskij framställs som en egocentrisk person med messianska ambitioner, som en auktoritär, inhuman, avundsjuk person, samtliga egenskaper som påstås ha samband med hans judiska bakgrund, något som upprepas gång på gång i serien. På äldre dagar påstås han ha drabbats av hallucinationer och slitas av samvetskval för de brott han begått under revolutionen.
3. Jacson (Ramón Mercader) framställs som en hederlig stalinist, utrustad med kritiskt sinnelag och känslighet, och som upprättat en direkt relation med Trotskij med planer på att skriva dennes biografi, vilket Trotskij i serien går med på. I själva verket hade Trotskij ingen aning om Jacsons kopplingar till stalinismen. Deras kontakter var aldrig annat än ytterst kortvariga, alltid på begäran av Mercader, som i egenskap av agent för NKVD hade fått Stalins uppdrag att mörda Trotskij.
4. Serien visar hur arbetare, bönder, soldater, hela det ryska folket, under de båda ryska revolutionerna manipuleras av ärelystna ledare som Lenin och Trotskij, som fattar beslut i deras namn. Sovjeterna 1905 framställs enbart som arenor för dessa båda att komma till tals. Klasskampen existerar inte. Allt handlar om konflikter och hämndaktioner mellan enskilda individer. Men revolutionen 1917 var inte bara en av de viktigaste och mest radikala massprotesterna i historien mot tsarismen, utan också mot den provisoriska borgerliga regeringen och mot Kornilovs kontrarevolution. Den ledde till att sovjeterna tog makten, med det aktiva deltagandet från de utsugna och förtryckta under ledning av bolsjevikpartiet. I tv-serien däremot framställs revolutionen som en småaktig kamp om makten och revolutionärerna som manipulativa psykopater.
5. Serien ljuger också om Trotskijs förhållande gentemot kvinnor. En stor bolsjevik som hans första hustru, Alexandra Sokolovskaia, utmålas som en hemmafru som Trotskij skulle ha övergett och lämnat ensam med deras båda döttrar. Sanningen är att Alexandra Sokolovskaja var en av ledarna för den första marxistiska studiecirkel, som Trotskij anslöt sig till vid 16 års ålder. Tillsammans blev de deporterade till Sibirien med sina båda döttrar. Det var Sokolovskaja som hjälpte Trotskij att rymma, medan hon själv valde att stanna kvar i Ryssland. Natalja, hans andra fru, sägs ha erövrat Trotskij genom sin skönhet. Efter giftermålet omvandlas hon sakta men säkert till hans personliga sekreterare och, även hon, till en hängiven hemmafru. Men Natalja Sedova ingick också i kommissariatet för utbildning efter revolutionen och inspekterade omvårdnaden av museum och gamla monument under striderna.
Än mer problematiskt är hur serien framställer hans relation till sina barn. Serien framställer honom som en frånvarande pappa som försummar sina barn, den går till och med så långt som att visa honom använda sina söner som mänskliga sköldar under ett mordförsök som ska ha skett under revolutionen. Serien visar gång på gång en Trotskij som plågas av skuld över sina söners död, något som plågar honom till hans död. Icke förvånande nämner serien inte stalinisternas roll i morden på hans fyra barn alls. I verkligheten stödde alla fyra barn hela tiden föräldrarnas politiska aktiviteter, framför allt Léon Sedov, en av Trotskijs närmaste medarbetare och den främsta organisatören för den underjordiska vänsteroppositionen i Ryssland. Utöver detta reduceras den framstående Larissa Reissner till en femme fatale och (framför allt sexuella) följeslagare till Trotskij på pansartåget. I verkligheten skildrade Larissa Reissner inbördeskriget och hade en viktig roll inom Femte armén och revolutionen. Hon anslöt sig till Volgaflottan, deltog i striderna och deltog i den tyska revolutionen. Hon var en av de främsta av de bolsjevikiska kvinnliga kadrerna fram till sin död 1926.
6. Relationen mellan Trotskij och Lenin före och under revolutionen framställs som en relation där de stundvis av nödvändighet kommer över överens och vid andra tillfällen utkämpar en bitter kamp på grund av sina egon, till den grad att Lenin vid ett tillfälle funderar på att knuffa ut Trotskij från en balkong. I serien spelar Lenin ingen ledande roll alls under oktoberrevolutionen. Den utelämnar också att Lenin från september 1917 argumenterade inom bolsjevikpartiets centralkommitté för att att det var nödvändigt att omedelbart påbörja maktövertagandet som han och Trotskij menade skulle inleda proletariatets diktatur. Efter maktövertagandet, medan de väntade på att sovjetkongressen skulle börja, vilade Lenin och Trotskij på filtar på golvet och gjorde förberedelser inför kongressen. Stalin däremot utmålas i serien enbart som Lenins sekreterare. Men Lenins verkliga uppfattning om Stalin kan ses i hans ”testamente”, samt hans kritik av Stalins ”storryska chauvinism” i den georgiska frågan.
7. Under förhandlingarna i Brest-Litovsk med det tyska kejsardömet ger Trotskij order om att dela ut subversiva flygblad i syfte att åstadkomma en revolt mot kejsaren, vilket misslyckades och senare gav tyskarna skäl till en motoffensiv. Enligt serien var det tidigare officerare i tsarens armé som var de främsta motståndarna till att underteckna fredsavtalet och inte, som i verkligheten, socialistrevolutionärerna. Jacson anklagar Trotskij för att inte ha försvarat Ryssland med kosackerna. Serien glömmer att det var sovjetkongressen som godkänt dekretet om fred för att få slut på kriget, ett av massornas främsta krav och att Sovjetryssland i brist på respons från de allierade tvingades inleda förhandlingar med Tyskland, där de tyska socialdemokraterna stödde den egna imperialismens krigsansträngningar. Både Lenin och Trotskij betraktade förhandlingarna i Brest-Litovsk som en tribun för att gynna världsrevolutionen, framför allt den tyska revolutionen.
8. Sedan han blivit ombedd att skapa Röda armén framställs Trotskij på pansartåget som en sorts rockstjärna, till hälften sexsymbol och mördare, som till och med ger sitt godkännande till en massaker på civila under en begravning. I serien får vi se hur Trotskij svarar på ett uppror i Kronstadt 1918 (som i själva verket ägde rum 1921) med att hitta på anklagelser och tvinga fram falska vittnesmål med det enda syftet att kunna döma ledaren för upproret till döden. Vad beträffar inbördeskriget talar serien bara om Tjeckiens offensiv utan att nämna de 14 imperialistiska arméer och de vita tsarvänliga arméerna, som Röda armén fick bekämpa på det enorma sovjetiska landområdet. Inte heller nämns åren av imperialisternas ekonomiska blockad. Vad beträffar Kronstadt får man ta med i beräkningen att sammansättningen av garnisonen under revolten skilde sig helt från vad som varit fallet 1917 då matroserna där tillhört revolutionens avantgarde. En bekräftelse på revoltens kontrarevolutionära karaktär var att den blivit omtalad två veckor i förväg i internationell press och de exilryska tidningarna. Trotskij pekade också på att aktiemarknaderna steg när resningen i Kronstadt blivit känd.
9. Ingenstans i serien omnämns bildandet av Tredje internationalen, men Trotskij tillkännager däremot sin ambition att erövra världen. I serien avslutas revolutionens historia med Lenins död. Varken vänsteroppositionen, den stalinistiska kontrarevolutionen eller Moskvarättegångarna förekommer. Inte heller fängelsesystemet, tortyren, deportationerna till koncentrationsläger och de mord som drabbade nästan samtliga bolsjevikledare från revolutionen och alla de som misstänktes för att försvara en oppositionell hållning gentemot den byråkratiska regimen. Genom att vända upp och ner på historien får Trotskij skulden för alla brott, inklusive avrättningen av tsarfamiljen.
10. Först i sista avsnittet får vi veta Jacsons verkliga identitet när en NKVD agent kräver att han skrider till verket med sitt uppdrag att mörda Trotskij. En sjuk Trotskij ber Jacson komma in i till honom. Samtidigt anländer ett telegram från den kanadensiska ambassaden som varnar Trotskij för att Jacson i själva verket är Mercader. Trotskij slår då Mercader, som svarar med att slå Trotskij med en ishacka som hänger på väggen i Trotskijs rum. Serien antyder därmed att Trotskij provocerade Mercader och att Mercader mördade Trotskij i självförsvar. I själva verket vet vi att Stalin ville få Trotskij mördad eftersom han visste att det andra världskriget skulle kunna leda till en politisk revolution, som Trotskij förutspått, i Sovjetunionen. Det var av detta skäl och på grund av utsikterna till en social revolution i kapitalistländerna som Trotskij och hans anhängare grundade Fjärde internationalen. Nämnas kan också att Hitler vid ett samtal i augusti 1939 med den franske ambassadören i Berlin, Coulondre, hade förklarat att om kriget utbröt skulle ”Trotskij vara den verklige vinnaren”. Det var han som för de borgerliga imperialisterna fick förkroppsliga revolutionens spöke.
I sin helhet innebär serien ett rättfärdigande av mordet på det så kallade monstret Trotskij.
Undertecknarna av denna text tillbakavisar de historieförfalskningar som försöker begrava den viktigaste händelsen i kampen för befrielse av de arbetande klasserna från kapitalisternas utsugning och förtryck. Serien försöker också dölja arvet från de främsta ledarna för denna revolution.
Esteban Volkov, dotterson till Trotskij
Centret för Studier, Forskning och utgivning – CEIP Leon Trotsky (Argentina-Mexiko)
Bland undertecknarna:
Alan Woods, International Marxist Tendency, Editor, In Defence of Marxism. Rob Sewell, International Marxist Tendency, Editor, Socialist Appeal (UK).
Fredric Jameson (Duke University, USA).
Slavoj Zizek, filosof.
Mike Davis (författare, University of California Los Angeles).
Nancy Fraser, sociolog (New School for Social Research, New York).
Edwy Plenel (chefredaktör Mediapart, Paris).
Sebastian Budgen (förläggare, Verso, London-New York).
Michel Husson (ekonom, Frankrike).
Catherine Samary (ekonom, Université Paris-Dauphine).
Stathis Kouvelakis, (filosof, King´s College, England).
Michael Löwy (forskningschef emeritus, CNRS, Frankrike).
Jean-Jacques Marie (historiker, Frankrike).
Bhaskar Sunkara (chefredaktör Jacobin, USA).
Robert Brenner (historiker, chef för centret för social och jämförande historia, UCLA, USA).
Alex Callinicos (professor i europeiska studier, King´s College, England).
Samuel Farber (historiker, CUNY, USA), Paul Le Blanc (professor i historia, La Roche College, Pittsburg, USA).
Vidare ett 50-tal politiska organisationer i Latinamerika, USA och Europa samt ytterligare över 100 akademiker, journalister i Brasilien, Argentina, Chile, Mexiko, USA, Frankrike, Storbritannien, Tyskland, Italien, Spanien, Belgien, Schweiz.
Översättning från franska: Björn Erik Rosin