När det gäller den svenska borgarklassens utländska intressen är Svenskt Näringsliv, regeringen och LO-ledningen nästan alltid enade. På en gemensam presskonferens den 30 maj förklarade de att kritiken mot TTIP bara var ett missförstånd kring avtalets innehåll. Men i verkligheten innebär avtalet utökad makt för storföretagen, och för arbetarklassen nya utsikter om nedskärningar, försämringar och privatiseringar.
EU och USA förhandlar just nu om det så kallade frihandelsavtalet TTIP, som utlovar tillväxt och välstånd till alla inblandade. Även om avtalet på ytan handlar om frihandel är det tydligt att det handlar mer om politik än om ekonomi. Det är i första hand ett sätt för de stora monopolföretagen att öka kontrollen över staternas politik, och för främst det amerikanska kapitalet att genom ett block med det europeiska kapitalet stärka sin position gentemot Kina och Ryssland.
De rent ekonomiska delarna är mindre viktiga. Mellan USA och Europa är de flesta tullar redan mycket låga eller helt avskaffade. Borgerliga ekonomer uppskattar TTIP:s bidrag till EU:s tillväxt till max 0,5 procent på tio år.
Medan regeringar försöker pressa igenom avtalet har det försigått stora mobiliseringar över Europa för att stoppa avtalet. Samtidigt gnisslar det i förhandlingarna och det är minst sagt oklart om de kommer att hinna klart innan Obama slutar som president i januari 2017.
TTIP är ett uttryck för hela den politiska period som började vid krisen 2008, som karakteriseras av en massiv offensiv mot arbetarklassen. Problemet är i grunden nationalstaterna och överproduktionen, som borgarklassen och deras hantlangare desperat försöker hitta sätt att komma runt.
Men snarare än att lösa dessa motsättningar, förvärras de av TTIP. De försöker öka handeln mellan EU och USA något på bekostnad av att världshandeln minskar, och de attackerar arbetarklassen på bekostnad av att arbetarnas konsumtionskraft minskar. I ett längre perspektiv förvärras därför överproduktionen. Det finns ingen lösning under kapitalismen.
Avtalets innehåll
Den kapitalistiska kris som började 2008 har drabbat den internationella handeln hårt med rekordlåga priser på råvaror som stål och olja. Det stora överskottet av varor – det marxister kallar överproduktion – gör det svårare för kapitalisterna att tjäna pengar på produktiva investeringar i ekonomin. Istället försöker de skövla vinster från regeringar och sönderfallande välfärdsstater, samtidigt som man attackerar arbetarklassen för att stärka sin konkurrenskraft.
Kapitalismens kris ökar motsättningarna mellan de imperialistiska länderna. Vi har redan sett hur den europeiska borgarklassen har reagerat mot den massiva överproduktionen av stål genom att införa en tull på 36,1 procent mot vissa typer av kinesiskt och ryskt stål. På samma sätt som EU förenade den europeiska marknaden för att bli mer konkurrenskraftig, är tanken att TTIP ska förena EU:s och USA:s konkurrenskraft mot Kina och Ryssland.
I takt med att krisen sprider sig försöker borgarklassen minska överproduktionens påverkan på sina egna vinster genom en mer protektionistisk handelspolitik och selektiv frihandel, som TTIP, som ska öka deras konkurrenskraft. I praktiken kan detta alltså i ”bästa” fall tillfälligt minska överproduktionen på den nationella marknaden, men på bekostnad av att den ökar globalt.
Storföretag ska stämma stater
En viktig del av TTIP är ISDS (”Investor-State Dispute Settlements”) som tillåter internationella företag att kräva ersättning för statliga ingripanden i ekonomin. Det innebär att företag ska få stämma staten om de till exempel skärper arbetsrätten, inför regleringar mot miljögifter eller om man nationaliserar nyckelindustrier. Företagen ska kunna gå till en domstol bestående av tre domare: en från regeringen, en från företaget och en ”neutral” domare.
Denna typ av klausuler har existerat i olika frihandelsavtal ett tag och antalet fall där de används har ökat. Det finns väldigt många exempel på hur de har använts av företag för att plundra stater på pengar. Exempelvis fick det holländska investeringsföretaget Saluka 236 miljoner dollar från den tjeckiska regeringen för att den inte hade räddat en bank som var kopplad till företaget. Det nya i TTIP är bara i vilken omfattning som detta skulle användas – och att man hittat på det nya namnet Investment Court System (ICS).
TTIP inkluderar också lagstiftningssamarbete som innebär att EU-länder och EU-parlamentet måste rådfråga storföretagen och USA om ny lagstiftning. Detta blir alltså en plattform för utökad lobbyverksamhet. Det blir dessutom svårare att få igenom lagar kring miljöskydd, och det öppnar för nya privatiseringar.
Nej till TTIP – för ett socialistiskt svar
Ända sedan början har LO-ledningen varit positiva till TTIP, och påstår precis som kapitalisterna att avtalet kommer att skapa jobb och tillväxt. Men under deras kongress i somras krävde tre avdelningar från IF Metall att LO ska verka för att stoppa avtalet. Transport krävde en konsekvensanalys och 6F har fortsätt med sitt krav att ta bort ISDS och göra förhandlingarna offentliga.
I kombination med Transports konsekvensanalys fick ledningen igenom sin linje. Detta är en tillfällig seger för dem, eftersom en konsekvensanalys som genomförs av en TTIP-positiv ledning självklart också kommer att bli TTIP-positiv.
Vi måste nu tvärtom kämpa för att arbetarrörelsen ska säga bestämt Nej till TTIP, men inte stanna där. Vi måste bekämpa det system som gör attacker på arbetarklassen oundvikliga. Den enda verkliga lösningen för arbetare och unga är att organisera sig och ta kampen inom arbetarrörelsen för en revolutionär politik.