“Det kan bli krig i Sverige”, varnar civilförsvarsminister Bohlin. “Sverige kan attackeras när Rysslands krig mot Ukraina tar slut”, menar generalmajor Neretnieks. “Det är kriget som är utgångspunkten. Man måste våga ta det i sin mun och tänka tanken”, manar f.d. överbefälhavare Bydén. En storm av skräckpropaganda från politiker och militär omger oss, med ett enda syfte: att göra oss redo att betala för den militära upprustningen.
I åratal har vi fått höra att det inte finns pengar till sjukvård, skola, äldreomsorg, bibliotek, fritidsgårdar och så vidare. Nu verkar pengarna plötsligt regna från himlen – så länge det handlar om soldater och bomber, inte mediciner och böcker.
Regeringen och Sverigedemokraterna är överens om att spendera 300 miljarder kronor mer på militären under de kommande tio åren.
Den socialdemokratiska oppositionen inte bara stöttar åtgärden, utan försöker själva ta på sig äran.
– Det är otroligt välkommet att regeringen nu äntligen hörsammar våra krav, säger Mikael Damberg (S).
I en debattartikel i Expressen sällar sig Miljöpartiet till den militaristiska skaran.
“Samtidigt som vi stöttar Ukraina måste vi parallellt bygga upp vår egen försvarsförmåga. […] Klimat- och miljöarbetet ska inte ställas mot militär upprustning.”
På vilket sätt som bomber och kärnvapen kommer gynna miljön, förklarar de naturligtvis inte.
Vänsterpartiets före detta partiledare Jonas Sjöstedt, numera EU-parlamentariker, bröt med partiets linje att förespråka nedrustning av kärnvapen.
– Europa måste vara starkt mot Ryssland. Där ingår att vi kanske inte kan ta bort kärnvapnen nu.
Alla riksdagspartier, militärtoppar och så kallade experter stämmer in i en och samma kör: Vi måste rusta för krig!
Ett nödvändigt påpekande
För att behandla frågan seriöst, måste man börja med att slå fast en sak: Ryssland kommer inte att anfalla Sverige. De har varken anledning eller möjlighet.
Den ryska imperialismen invaderade Ukraina för att försvara en central inflytandesfär och förhindra att den blev ytterligare inringad av den fientliga krigsalliansen Nato, som i årtionden dragit in land efter land i sin intressesfär längs med Rysslands gränser.
Liknar detta situationen med Sverige? Nej.
Sedan kriget bröt ut har den svenska militarismens förespråkare förutspått att Ryssland kommer att förlora, Putin störtas och så vidare. I nästa andetag har de påstått att Ryssland kommer att invadera Sverige. Men om Putin inte kan besegra Ukraina – en fattig nation, med starka historiska band till Ryssland och en stor rysk minoritet – hur ska han då ta sig an Sverige?
Faktum är att Ryssland nu i praktiken segrat i Ukraina. Samtidigt har den ryska imperialismen stärkts, både i ekonomiska och militära termer. Men även då kommer de bara att ta delar av östra Ukraina, där landet gränsar direkt mot Ryssland och det finns en stor rysk befolkning.
Det är ingen enkel sak att ockupera ett land. Västra Ukraina skulle vara omöjligt för den ryska imperialismen att hålla i längden – för att inte tala om länder i Västeuropa.
Därtill bör man lägga en liten detalj: en rysk invasion av Västeuropa skulle leda till omedelbart kärnvapenkrig och ömsesidig förintelse. Putin har sagt det, och alla som tänker efter under några sekunder förstår det: Detta ligger inte i någons intresse.
Skrämselpropagandans orsaker
Den västeuropeiska imperialismen har varit helt beroende av att USA, genom Nato, haft en stark militär närvaro i Östeuropa, som kunnat backa upp deras investeringar i regionen. Att USA drar tillbaka sin militär från Ukraina och Östeuropa innebär att den västeuropeiska imperialismens ekonomiska och diplomatiska inflytande i regionen nu är hotat.
Länder som Ungern och Slovakien har redan närmat sig Ryssland. I andra länder – som Tyskland, Österrike, Rumänien, Tjeckien och Italien – finns mer eller mindre starka politiska tendenser som vill röra sig åt samma håll. I Afrika har den franska imperialismen fått se forna kolonier närma sig Ryssland. Stora intressen står på spel.
Det är orsaken till att Västeuropas politiker, militärer och kapitalister får panik över att Ukrainakriget kan ta slut. De hoppades att USA skulle hjälpa Europas borgarklasser att försvaga konkurrenten Ryssland. Istället har Trump gjort det tydligt att USA inte längre bryr sig om den europeiska kapitalismens öde och att Ryssland inte är deras huvudkonkurrent. För dem är hotet Kina.
I Sverige är den anti-ryska propagandan särskilt hysterisk, eftersom Ryssland sedan flera hundra år tillbaka varit den främsta konkurrenten i Östersjön. En starkare rysk imperialism skulle kunna hota svenska storbankers dominans i Baltikum. Det är inte svenska arbetares liv som imperialisterna är oroade för, utan de stora profiter de kunnat göra på de låga lönerna i Baltikum.
Eftersom USA inte längre är intresserade av att utgöra Europas militär skyddsvall via Nato, så måste Europa (ur kapitalisternas synvinkel) försöka att bygga upp sin egen militär. Men hur ska de övertyga folk om att just militären behöver pengar, när det finns så många andra områden som ur vanliga människors synvinkel behöver rustas upp? Järnvägen, elnätet, bostäder – och inte minst: skola, vård och omsorg, det är ju här miljarderna behövs? Jo, genom att militärer, politiker och medier skriker sig hesa: “RYSSEN KOMMER!!”.
Militär upprustning eller välfärd?
En ovanligt ärlig artikel i det europeiska finanskapitalets tidning Financial Times beskrev borgarklassens resonemang tydligt.
“De under 80 års ålder som vuxit upp i Europa kan ursäktas för att de ser välfärdsstaten som något självklart. Men sanningen är att den var en produkt av märkliga historiska omständigheter som rådde under andra halvan av 1900-talet och som inte längre existerar […] välfärdsstaten som vi känner den måste retirera: inte till den grad att vi inte längre kan kalla den det, men tillräckligt för att det ska göra ont.”
[…]
“Frågan är om allmänheten håller med. Jag tvekar på om rika, demokratiska samhällen kan genomföra svåra reformer – förutom i kriser. Kroniskt obehag är inte nog. En aspekt av riktig rädsla måste finnas, vilket det kanske gör nu.” (vår kursivering)
Med andra ord: vi måste skrämma slag på Europas befolkning för att de ska vara beredda att offra sin välfärd, så att vi ska kunna rusta upp militären till den nivå imperialismen kräver.
Den svenska nationalekonomen Daniel Waldenström förklarade samma sak för svensk del, i en intervju med Dagens industri.
– Svenska folket kommer att behöva göra uppoffringar. Det här innebär en omprioritering av den löpande budgeten som kommer att pågå i decennier.
Denna “omprioritering” har redan börjat. Under de senaste fyra åren har militärbudgeten redan mer än fördubblats. Med lånade pengar ska militärbudgeten nu gå från cirka 2,4 procent av BNP till 3,5 för att uppnå Natos krav.
Situationen i välfärden är redan på bristningsgränsen, men där tas inga akuta åtgärder för att rusta upp, tvärtom. Förra året varslades 4547 personer bara inom vård och omsorg fram till augusti – det högsta antalet sedan 2010. Samtidigt rapporterades att 173 av 290 kommuner räknade med underskott och därmed ytterligare nedskärningar. Fackföreningen Sveriges Lärare varnade för att tre av fyra kommuner beräknar att läget kommer att försämras under 2025.
Ned med krigshetsarna! Ned med kapitalismen!
I förspelet till första världskriget framställde sig alla stormakter som de små nationernas försvarare: Ryssland skulle “försvara” Serbien, Storbritannien skulle “försvara” Belgien, och så vidare. Alla försökte framställa motståndaren som den aggressiva parten.
I själva verket handlade det – precis som nu – om att borgarklassen i de olika länderna ville försvara sina egna imperialistiska intressen.
Alla socialdemokratiska partier, förutom det ryska och serbiska, var för kriget. Resultatet blev att arbetarklassen i Europa lämnades över till världskrigets slakt med båda händerna bakbundna, utan något parti att organisera sig i för att kämpa mot dödandet och förstörelsen.
Kampen mot kriget och klassamarbetet, för verklig internationalism, spelade en central roll i de kommunistiska partiernas (även Vänsterpartiets) födelse som splittringar ur socialdemokratin.
På samma sätt agerar arbetarrörelsen idag. I land efter land sluter de upp bakom sin egen borgarklass och romantiserar den egna nationen, samtidigt som man hjälper sin egen borgarklass att framställa den konkurrerande imperialistmakten som orsaken till all ondska i världen. När Socialdemokraterna och Vänsterpartiet bedriver propaganda till förmån för Wallenberg och de andra svenska kapitalisternas imperialistiska intressen, är de inte ett dugg bättre än det ryska kommunistpartiet som stöttar Putin och den ryska borgarklassen.
Arbetarklassen har inget intresse av att stötta borgarklassen i sina egna länder, utan har allt gemensamt med arbetare i andra länder. Det är innebörden i Marx och Engels påpekande i Kommunistiska manifestet – att arbetarna inte har något fosterland.
Svaret som arbetarrörelsen behöver ge på borgarklassens krigshets, nationalism och rasism är internationalism – för enighet mellan arbetare och en kamp mot imperialisterna på hemmaplan.
Arbetare ska inte betala för att försvara kapitalisternas rätt att förtrycka och suga ut arbetare i andra länder. Vi tänker bekämpa den utsugningen och bekämpa de kapitalisterna, och hela deras system. I Revolutionära kommunistiska internationalen bedriver vi denna kamp över hela jorden.
Därför går Revolutionära kommunistiska partiet ut på första maj i år under parollen: Mot rasism och krigshets – ned med kapitalismen!