Artisten Ulf Dageby, känd från Nationalteatern, gick bort i juli. Här gör vi en tillbakablick på proggbandet och det svenska klassamhälle som de skildrade.
Slutet av 1960-talet och början av 1970-talet var en turbulent tid i Sverige. Det socialdemokratiska styret, som vuxit sig starkt under efterkrigstiden, började knaka i fogarna. Luften var tjock av napalm från USA-imperialismens hänsynslösa krig i Vietnam, som tände en revolutionär eld som spred sig från land till land. Även i det så kallade trygga lilla Sverige gick ungdomar och arbetare ut på gatorna i protest mot den egna borgarklassen och den amerikanska imperialismens härjningar.
I Stockholm ockuperade studenterna Kårhuset 1968 och samma år stormade demonstranter en Davis Cup-match i Båstad, där apartheidstaten Rhodesia tilläts tävla. Då som nu svartmålades vänstern i den borgerliga (och socialdemokratiska) pressen som “ligister” och “våldsverkare”. Men de lät sig inte tystas. Hatet mot klassamhället och föraktet mot de förljugna politikerna glödde lika hett som idag.
Få band fångade denna stämning och arbetarklassens ungdomars vardag lika väl som Nationalteatern. Bandet bildades som en studentteater i Lund 1968, vars pjäser präglades av samma svidande samhällskritik som skulle gå som en röd tråd i bandets texter. 1970 anlitades teatern av Göteborg stads socialförvaltning för att skapa en förortsteater i stadsdelen Backa på Hisingen.
Backa var, likt Hammarkullen och Bergsjön, en del av miljonprogrammet – ett helt nybyggt bostadsområde, men som saknade tillgång till kultur. Det var i denna miljö, drabbad av fattigdom, arbetslöshet och missbruk, som Nationalteatern skrev sina pjäser och låtar. Gruppen åkte runt till alla nybyggda förorter för att sätta upp sina pjäser och få ta del av ungdomarnas vardag.
Det klassamhälle som beskrivs är rått och kallt. Färgtonerna går i miljonprogrammets gråa betong och misären och missbruket är ständigt närvarande. Misären varken överdrivs eller skönmålas. De beskriver den vardag som arbetarklassens ungdomar i storstädernas fattiga förorter upplevde, och fortfarande upplever. Enligt Ungdomsbarometern anser bara 1(!) procent av svenska ungdomar att samhället är på väg i helt rätt riktning, medan 24 procent anser att det är på väg i helt fel riktning.
Ett vanligt förekommande tema i bandets texter är en nattsvart uppgivenhet. I låten Lägg Av! sjunger bandet:
Försök att fatta nå’nting av er egen samtid
Försök att fatta jag inte har nå’n framtid
Jag lever men skiter väl för helvete
I hur det går för mig
Närvarande i så gott som alla av Nationalteaterns låtar är klassanalysen av de problem som drabbar arbetarklassen, som i Innerst Inne:
(Innerst inne) vet du med dej
Någon lever av att trampa på dej
Någon skördar frukten av din möda
I balladen Plast’s sång försöker Plasts familj uppmuntra honom att, istället för att dra runt och supa och sniffa lim, “bli nåt” genom att söka jobb på närmaste lager. Hans familj är “trötta och slitna” och tvingas “Knyta näven i fickan, När dom vill knyta den öppet”.
Ungdomarna i Nationalteaterns texter lägger sig dock inte ner och accepterar det som verkar vara deras öde. Genomgående i dess texter är en uppmaning till motstånd mot Svensson-samhällets likgiltighet inför det förtryck de lever under. Detta motstånd uttrycker sig i såväl det lilla som det stora.
I Hanna från Arlöv beskrivs hur kommunisten Hanna organiserar en vild strejk på tvätteriet för att chefen ska köpa in fläktar. I slutet av låten vinner de strejken och en liten ynklig fläkt köps in, som knappt gör något mot värmen. Men jag-personen i låten vinner en större lärdom; hur man “fajtas” och hur man “gör någonting själv” – en fin och sann beskrivning av hur arbetarklassen lär sig om sin egen styrka genom gemensam kamp, oavsett hur stor eller liten den är.
Denna uppmaning till kamp tar sig kanske bäst uttryck i Sveriges Styvbarn 2. Låten är inte bara en uppmaning till ungdomarna, det är en uppmaning till “Svensson” – arbetare som varje dag förtrycks men som tvingas att acceptera sitt egna förtryck.
Kom igen Svensson hur fan ska det bli?
Vem vill du ska buras in: dom eller vi
Dom skiter i hela vår generation
Vi är bara skyldiga dem revolution!