Under kapitalismen konkurrerar de rikaste länderna om vilka länders kapitalister som ska få lägga beslag på världens marknader, råvaror och handelsvägar – alltså vem som ska utsuga världens olika folk. Denna konkurrens leder nu till en kolossal militär upprustning över hela världen, och fler flyktingar än vid någon tidpunkt sedan andra världskriget.
Bara i Gaza har nära 40 000 palestinier dödats i Israels krig, och det räknar inte in alla de som saknas, som är minst 10 000, eller de som dör i hunger. Över 117,3 miljoner människor befinner sig på flykt från sina hem som ett resultat av krig, förföljelse eller naturkatastrofer. Medelhavet har blivit en massgrav för de 27 000 flyktingar som sedan 2014 försvunnit eller är bekräftat döda i försök att ta sig över, i jakt på ett bättre liv.
På klassiskt tvärtomspråk sa Ulf Kristersson på ceremonin för Sveriges inträde i Nato i Bryssel att Sverige nu är en “stolt medlem” i “den mest framgångsrika organisationen för fred och säkerhet som någonsin existerat”. Bomberna över Serbien 1999 under Jugoslaviens uppbrott, invasionen av Afghanistan 2001 och Irak (från 2004 deltog hela Nato), bombningarna av Libyen 2011: Detta gör Nato till en fredsfrämjande organisation, om man ska tro Ulf Kristersson. Det är detta “fredsprojekt” som Sverige nu ska delta i med bomber, militärflygplan och svenska soldater.
Till och med Vänsterpartiet som förr stoltserat med sin antimilitarism, låter allt mer som ett krigsparti. Under våren krävde Nooshi Dadgostar att regeringen såg över vapenexporten så att “Varje granat, varje patron, varje lämpligt krigsmateriel … nu skickas till Ukraina.”
Även innan Vänsterpartiets ledning begravde sitt Nato-motstånd längst ned i skrivbordslådan, argumenterade Dadgostar “emot” inträdet som en patriot, snarare än som en socialist.
”Min uppfattning är att vi är mycket tryggare i Sverige om vi är militärt alliansfria. Däremot är jag angelägen om att vi har en bred samsyn. Att vi gör detta tillsammans som ett folk och en nation. Det är inte ofta jag håller med Carl Bildt, men i den här frågan gör jag det. Det finns vänster och det finns höger, men svenskt försvar är alla vi svenskar tillsammans.”
Samtidigt varvar politikerna sitt krigshetsande med honungslena ord om “behovet av fred”.
“Jag vill att Sverige blir en starkare röst för den enda långsiktiga vägen till fred i Mellanöstern”, sa Magdalena Andersson i sitt tal i Almedalen. Jaså, är det därför Socialdemokraterna förde in Sverige i krigsalliansen Nato, backar upprustningen av militären och under hela hösten upprepade “Israels rätt att försvara sig” som ett mantra?
Är det denna politik som ska leda till fred i Mellanöstern? Naturligtvis inte, och det vet Magdalena Andersson mycket väl. Som för alla andra svenska politiker är pratet om “fred” bara en täckmantel för den verkliga militära upprustningen.
Att även Vänsterpartiet alltmer lämnar sitt pacifistiska arv bakom sig, till förmån för ökad militarism, är inget som bör förvåna. Det är ett direkt resultat av deras reformism, deras tro på att kapitalismen kan reformeras och att det kan finnas gemensamma intressen mellan arbetarklassen och borgarklassen. Det är ingen slump att Vänsterpartiets ledning gått i en alltmer nationalistisk och militaristisk riktning, samtidigt som de gjort sitt bästa för att utradera allt socialistiskt som fanns kvar i deras partiprogram.
”Kriget är bara en fortsättning på politiken, men med andra medel”, förklarade krigsteoretikern Clausewitz. När man står för klassamarbete i fredstider, kommer man med största sannolikhet också stå för klassamarbete i form av nationell enhet mot den utländska fienden i krigstider. Illusioner i att den egna borgarklassen kan vara progressiv, gör en svagare inför den massiva press och propaganda som borgarklassen utlöser under krigstider.
Ukraina: att svälja imperialismens propaganda
Tvärtemot den svenska propagandan är kriget i Ukraina ett proxykrig mellan Nato och Ryssland. USA pressade medvetet Ukraina till att inte sluta någon kompromiss med Ryssland. De hoppades att ett krig skulle försvaga Ryssland och bryta de ekonomiska banden mellan Europa (framförallt Tyskland) och Ryssland. Nato har noll och inget intresse av demokrati i Ukraina utan har tvärtom stöttat och beväpnat de mest reaktionära krafterna i Ukraina, däribland öppet fascistiska miliser.
Sedan 2014 har de ukrainska regeringarna bedrivit en hård repression mot vänsterorganisationer i landet, och infört den ena antidemokratiska och arbetarfientliga lagen efter den andra. Det är inget som Ulf Kristersson eller Joe Biden har några problem med. De är bara intresserade av att gynna sina egna kapitalister genom att öka den västerländska imperialismens inflytande och kontroll, genom att försöka pressa tillbaka den ryska imperialismen.
Den svenska borgarklassen har särskilda intressen i att se ett svagare Ryssland, som de ser som en konkurrent till deras imperialistiska intressen i Baltikum där man dominerar många sektorer, inklusive bankväsendet.
Lenin påpekade att “alla imperialistiska makters diplomati [ständigt] ståtar med de mest storslagna ‘allmänna’ fraser och ’demokratiska’ förklaringar för att därmed skyla utplundringen, förtrycket och strypandet av de små folken.” Det är exakt vad som händer nu.
Istället för att avslöja hur USA och Sveriges regeringar ljuger när de säger att de skickar vapen till Ukraina för att försvara deras självbestämmanderätt, har vänsterpersoner inom Vänsterpartiet liksom den vänsterpartianknutna tidningen Flamman svalt deras propaganda med hull och hår.
Inte nog med att de går på propagandan. De ser det som sin plikt att upprepa dessa lögner och sprida dem inom arbetarklassen. Flamman krävde omedelbart från krigets början att vänstern i Sverige skulle “stödja Ukraina och folkrätten”. Än mer högljudda i denna propaganda är ETC, som med all kraft förespråkat militärt stöd till Ukraina och argumenterat för att svenskar måste göra uppoffringar för att “tvinga tillbaka Vladimir Putin”.
Lenin förklarade att en kommunists huvuduppgift är att avslöja sin egen borgarklass intressen och motsätta sig sin egen borgarklass krig och imperialistiska utsugning av andra länder. Han citerade ofta Karl Liebknechts ord “huvudfienden finns på hemmaplan”. På så sätt motverkar man det nationalistiska gift som borgarklassen försöker sprida inom arbetarklassen, som de använder för att försöka få arbetare att se andra länder som sin fiende istället för den egna borgarklassen.
Vänstern av ETC:s typ skulle svara, “Men Ryssland startade kriget, då måste vi stötta Ukraina”. De kanske skulle dra jämförelser med Irakkriget och hur de också motsatte sig det kriget. Men det finns viktiga skillnader. Ingen av dessa vänsteraktivister var för att stödja Saddam Hussein och skicka vapen till honom för att besegra USA, som de gör med Ukraina. Irakkriget var inte heller ett proxykrig mellan USA och en annan imperialistmakt, som Ukrainakriget är. När ETC skanderar “Ukrainas sak är vår sak”, argumenterar de i verkligheten för att arbetarrörelsen måste sluta upp bakom Natos intressen i Ukraina.
Lenin svarade denna slags “vänster” för länge sen i artikeln Borgerlig och socialistisk pacifism:
“En socialist, en revolutionär proletär, en internationalist resonerar annorlunda: avgörande för krigets karaktär (om det är reaktionärt eller revolutionärt) är inte vem som angripit och i vems land ”fienden” står utan vilken klass som för kriget och vilken politik det utgör en fortsättning på. Om kriget är ett reaktionärt, imperialistiskt krig, det vill säga ett krig som förs av två världsomspännande grupper av den imperialistiska, erövringslystna, rovgiriga, reaktionära bourgeoisin, så blir varje bourgeoisi (till och med i ett litet land) delaktig i plundringen, och det är min uppgift som representant för det revolutionära proletariatet att förbereda den proletära världsrevolutionen såsom den enda räddningen undan världsslaktningens fasor.
Jag får inte resonera utifrån ”mitt” lands synpunkt (ty så resonerar en ömklig och inskränkt nationalistisk småborgare som inte förstår att han är en bricka i den imperialistiska bourgeoisins händer) utan från den synpunkten, att jag måste delta när det gäller att förbereda, propagera och påskynda den proletära världsrevolutionen.”
Men eftersom stora delar av vänstern inte ser klasskamp mot, och störtandet av, den egna borgarklassen som den främsta uppgiften för arbetarklassen, utan istället predikar samförstånd och klassamarbete, är det inte konstigt att de slaviskt propagerar för den svenska imperialismens intressen i Ukraina. Det är där reformismen alltid landar.
Från idén att det kan finnas en gyllene mellanväg där man kan föra en politik som gynnar både kapitalister och arbetare, hamnar man alltid förr eller senare i en politik som stärker borgarklassens intressen mot arbetarklassen.
Romantisering av alliansfriheten
Generellt sett har vänstern, även när den argumenterat mot Nato-medlemskap, gjort det med nationalistiska och pacifistiska argument, snarare än klassbaserade och anti-imperialistiska. Det målas ett romantiskt skimmer över den så kallade neutraliteten och alliansfriheten. Det påstås att detta inte bara höll Sverige utanför krig, utan även gjorde att Sverige kunde vara en röst för fred.
2015 skrev Flamman att “[Alliansfriheten] ger vårt land ett möjligt utrymme att agera i världen. Ett utrymme som Olof Palme aktivt använde. På den tiden bidrog Sverige med konkreta avspännings- och nedrustningsförslag för Europa och världen. Och Palme protesterade kraftfullt mot alla sorts diktaturer, liksom mot stormakters övergrepp på andra länder.”
I själva verket var den så kallade neutraliteten inte mer än en täckmantel för en illa dold allians med USA-imperialismen under hela efterkrigstiden. Att Sverige var tvungna att officiellt vara neutralt, berodde framförallt på existensen av och närheten till Sovjetunionen. Men det var också ett resultat av radikaliseringen på 1970-talet som tvingade Olof Palme att i ord kritisera USA-imperialismen och tala om fred, samtidigt som man i praktiken hade ett nära samarbete med USA bakom kulisserna. Inte heller rådde någon verklig neutralitet under första och andra världskriget, där Sverige samarbetade med båda sidor.
Att Sverige började närma sig Nato efter Sovjetunionens fall var inte ett resultat av ett skifte i principer, från fredsivrande till krigshetsande, utan en fråga om vad som gynnat den svenska borgarklassen i olika historiska perioder – och vad som varit möjligt för dem att göra öppet.
Den låtsade neutraliteten passade den svenska borgarklassen under efterkrigstiden. Sedan Sovjets fall ligger det i den svenska borgarklassens intressen att öppet ingå allians med USA-imperialismen.
Att hylla den tidigare “neutraliteten” landar i en romantisering av den svenska kapitalismen under efterkrigstiden och en hopplös sentimental längtan att vrida tillbaka klockan. Det är samma längtan som präglar hela vänstern som vill tillbaka till efterkrigstidens långa ekonomiska uppsving som möjliggjorde reformer under en tid i de rika imperialistiska länderna.
Sentimentalitet tjänar inget till. För kommunister är uppgiften att resolut kämpa emot kapitalismen, för att krossa den, för klasskamp mot den egna borgarklassen och gemensam klasskamp över nationsgränserna mot imperialismen. Inte att längta tillbaka till tider då livet var lättare (för en liten del av världen) under kapitalismen.
Fred, på vems villkor?
Vänsterpartiets hela politik i Gazakriget har inriktat sig på att förespråka att FN ska agera, att EU ska agera – till och med att Ulf Kristerssons pro-israeliska högerregering ska agera.
Men det är lönlöst att vädja till de stater och regeringar som försvarar sina kapitalisters intressen om att de ska sluta föra och stötta krig. Uppgiften för en verklig vänster i Sverige ska inte vara att så illusioner i att imperialisterna själva och deras organ kommer att stifta fred, vare sig i Palestina, eller någon annanstans. Uppgiften är inte att kämpa för att vinna över krigsförbrytarna för fredens sak, utan att kämpa mot dem, för att störta dem och hela det kapitalistiska systemet.
Kriget i Gaza kommer vid någon tidpunkt att ta slut, men det kommer inte innebära ett slut för Israels annektering av palestinsk mark. Det innebär inte slutet på bosättarnas expansion. Så länge imperialismen består och den israeliska härskande klassen sitter kvar vid makten så kommer nya krig mot Palestina vara oundvikligt.
Ulf Kristersson, Sir Keir Starmer och Macron kommer säkerligen att hylla diplomatin och fredens seger inför ett sönderbombat Gaza. Men som Lenin förklarade i Den proletära revolutionen och renegaten Kautsky, måste arbetarrörelsens uppgift vara att avslöja sådana uttalanden som hyckleri och lögner. Istället för att bara ställa upp den abstrakta parollen om “fred”, måste man visa på hur man kan ta kamp för ett slut på imperialismen som sådan.
”Den borgerliga demokratins hela historia avslöjar denna illusion: för att bedra folket har de borgerliga demokraterna alltid ställt och ställer ständigt alla möjliga ‘paroller’. Men det gäller att pröva deras uppriktighet, att jämföra orden med handlingarna, att inte nöja sig med den idealistiska eller bedrägliga frasen utan att finna ut det verkliga klassinnehållet. Ett imperialistiskt krig upphör inte att vara imperialistiskt så snart skojare och frasmakare eller brackor och kälkborgare ställer upp en sentimental ‘paroll’ utan först när den klass som för det imperialistiska kriget och är förenad därmed genom miljoner ekonomiska trådar (ja, till och med trossar) verkligen störtats och den verkligt revolutionära klassen, proletariatet, tagit makten i dess ställe. På annat sätt går det inte att komma ur ett imperialistiskt krig och inte heller ifrån en imperialistisk rövarfred.”
Om inte en imperialistmakt besegras, som USA i Vietnamkriget, eller lider en förlust som USA i Afghanistan, är det den imperialistmakt som vinner som får diktera villkoren för den besegrade. Ett krigs slut innebär inte att de krigförande parterna blivit fredsvänner som inleder en ny period av fredlig samvaro. Som Mikael Wiehe sjunger i låten “Fred”, sluts alltid freden på den segrande partens villkor.
“Med freden kommer segraren och han som slogs och stred
får på böjda knän och med huv’et lågt ta emot den starkes fred.
Och när se’n tungan slitits ur hans mun och hans ögon skrapats ut
och när ben och armar bundits hop med övermaktens knut
och när han har fått en trasa i sin mun
så att ingen hör ett ljud
då har allting blivit normalt igen
och ett krig har tagit slut.”
Eller för att citera Lenin, “freden är bara en fortsättning på krigspolitiken”:
“Freden har alltid tett sig och ter sig för de borgerliga pacifisterna och deras ‘socialistiska’ efterapare och eftersägare som någonting principiellt skilt från kriget i den meningen att idén om att ‘kriget är en fortsättning av fredspolitiken, freden är en fortsättning av krigspolitiken’, alltid förblivit oförståelig för pacifisterna av båda schatteringarna … Att en fred nu, om de borgerliga regeringarna inte störtas genom en revolution, endast kan vara en imperialistisk fred, som fortsätter det imperialistiska kriget, det inser varken de borgerliga eller de socialistiska pacifisterna.”
En antiimperialistisk kamp mot krig, förs inte genom att be på sina bara knän till imperialisterna att bli fredsvänner, utan med klasskampens metoder. Det innebär massdemonstrationer, studentstrejker, och blockader och strejker organiserade av arbetarklassen. Arbetarklassen har makten att blockera all vapenexport till Israel, vilket också gjorts av bland annat belgiska transportarbetare.
Pacifismens metoder, att argumentera för icke-våld i alla lägen, spelar bara borgarklassen i händerna. En arbetarrörelse som menar allvar med att krossa imperialismen, måste också vara beredd att ta upp vapen för att försvara sig mot borgarklassen och imperialismens våld.
Så länge kapitalismen består kommer krig att vara oundvikligt. En varaktig fred kan bara komma genom en socialistisk världsrevolution, som omkullkastar kapitalismen och bygger en värld fri från nationsgränser, våld och förtryck.