Oinskränkt rätt att avlyssna människor. Möjlighet att visitera vem som helst som bor i ett fattigt område. Barn som begår brott ska straffas som om de vore vuxna. Det är de svenska polisernas våta dröm, eller åtminstone bland de 3000 poliser (15 procent av svenska poliskåren) som skrivit under ett upprop med 20 punkter för att, som det heter, ”få bukt med gängkriminaliteten”.
Dödsskjutningar, hot och våld är symtom på ett allt hårdare klassamhälle som de mest utsatta känner inpå bara skinnet, och som leder unga människor in i kriminalitet. Vad innehåller polisens 20 punktsprogram för att få bukt med det här? Det räcker i själva verket med tre punkter för att sammanfatta det: hårdare straff, mer övervakning, och mer rasistisk hets. Man behöver inte vara ett geni för att räkna ut att det inte kommer att lösa någonting.
20 värdelösa punkter
Polisen vill bland annat se ”straffskärpning när brottet kopplas till gängmiljön”, och ”tuffare villkor i fängelserna”. Men kriminologisk forskning visar att hårdare straff inte leder till minskad brottslighet. USA, som har livslånga fängelsestraff, dödsstraff och världens största fängelsepopulation, är inte känt för att ha färre våldsbrott än andra länder.
Varenda en av punkterna syftar till att öka polisens makt, på bekostnad av rättssäkerhet och grundläggande fri- och rättigheter, som rätten till privatliv.
Dygnetruntöppna ”jourdomstolar” ska införas för att man snabbt ska kunna lagföra enklare brott – vilket inte skulle leda till fler fällande domar utan att försämra den misstänktes rätt att förbereda sitt försvar. Begränsande av misstänkts rätt till insyn i förundersökningen innan rättegång och slopandet av omedelbarhetsprincipen, är andra usla förslag som enbart skulle ge mer makt åt polisen att agera i sina egna intressen.
Med punkt 2 vill man möjliggöra hemlig avlyssning och dataavläsning ”utan misstanke om ett specifikt brott.” Det enda kravet som ska vara uppfyllt är att det finns en ”gängkoppling”, ett så löst definierat begrepp att vem som helst som bor i en förort kan påstås ha det. På vilket sätt minskar det brottsligheten? Troligtvis inte alls. Exempelvis har övervakning genom hemlig dataavläsning bara lett till en enda fällande dom sedan det infördes.
Däremot är det logiskt från ett annat perspektiv: det ger polisen ännu större möjligheter att förfölja, diskriminera och trakassera folk i förorten, ett tema som går igen i flera av punkterna. ”Utvisning ska vara huvudregel när personer utan svenskt medborgarskap begår grova brott”, lyder punkt 16, vars enda funktion är att misstänkliggöra invandrare och spä på den rasistiska hetsen.
Mer rasism för bättre arbetsmiljö?
Redan i dag blir ungdomar och invandrare i förorten regelbundet föremål för godtyckliga id-kontroller och visitationer utan någon konkret misstanke om brott. Men genom att ”införa visitationszoner” och ”uttryckligt lagstöd att kontrollera identitet” (givetvis utan brottsmistanke) vill polisen kunna göra detta i ännu större omfattning, utan minsta protest. Som grädde på moset vill de kriminalisera ”anti-socialt beteende” mot polisen. Vad denna obegripliga neologism betyder blir tydligt först när initiativtagaren Hannah Bergelin förtydligar att det handlar om hänsyn och respekt, med andra ord: om polisen stannar dig på gatan på grund av din hudfärg måste du vara trevlig tillbaka – annars begår du ett brott.
Det är boende i förorten man vill klämma åt och göra till syndabock för alla kapitalismens problem. Ungdomar som berövats en trygg uppväxt, ska enligt lagen inte ens längre ses som ungdomar. I stället för krav om att stoppa nedskärningarna och privatiseringarna som urholkar skolan, i stället för att garantera unga en trygg anställning och en vettig bostad, vill polisen kunna häkta 15-åringar på obestämd tid, utan synnerliga skäl. Även 15-åringar ska kunna dömas till långa fängelsestraff med ”tuffa villkor”. Om detta hade varit en lösning, varför då inte gå hela vägen, och införa stränga straff för 11-åringar? Det förslaget lyftes av Moderaterna redan 2019.
Tror någon på allvar att dessa sadistiska idéer om att göra barn till syndabockar för samhällets misslyckanden kan lösa någonting? Knappast. Men det är heller inte förvånande att poliser vill utöka sin egen repressiva makt.
Enligt Bergelin handlar uppropet inte om politik utan om polisens arbetsmiljö: ”För mig spelar det ingen roll vilket parti som driver de här frågorna, bara någon tar det här på allvar och förstår allvaret.” Måhända blir hon förvånad när vi påpekar att polisens upprop innehåller precis den typen av förslag som M och SD drivit i år och årtionden! Även den sittande regeringen har gått högern tillmötes, inte minst med sitt eget 34-punktsprogram, vilket inte har undgått Bergelin: ”Det finns massa förslag som regeringen har lagt och som ligger i röret. Men det behövs nog kraftfullare tag”.
I slutet av september bjöds Bergelin och sex poliskollegor in till möten med talespersoner för fem av riksdagspartierna för att diskutera uppropet, och kort därefter presenterade KD, M, SD och L ett gemensamt förslag med 20-punkter mot gängkriminaliteten.
Högerns förslag avviker inte en millimeter från polisens eget: hälften av punkterna är identiska. Om något går de ännu längre, och är ännu mer explicita i sin rasistiska hets, med sitt prat om ”släktbaserad kriminalitet” och utvisning av så kallat ”gängkriminella” – utan att de dömts för brott!
Järvaföräldrarnas 34-punktsprogram
Öka antalet platser för sommarjobb för unga vuxna. Läxhjälp till alla elever. Fler specialpedagoger, lärare och kuratorer. Möjlighet till rehabilitering inom vården för att få hjälp med drogmissbruk. Det är några av de 34 punkter som föräldranätverket ”Järvaföräldrarna” lade fram vid sin manifestation på Mynttorget den 30 september.
Till skillnad från regeringens 34-punktsprogram och polisens och högerns 20 punkter är detta ett program som syftar till att tackla de sociala problem som skapar grogrunden för kriminella gäng.
Egentligen är det väldigt enkelt. Vi lever i ett klassamhälle, med växande misär sida vid sida med obscen rikedom. Under dessa förhållanden kommer det alltid finnas enskilda som inte ser någon annan utväg än att försörja sig genom stölder och narkotika. Skärpta straff, mer övervakning, godtyckliga visitationer och id-kontroller kan enbart tjäna till att dra dem närmare den kriminella banan.
Morden i förorten är en outsäglig tragedi för familj och vänner till dem som drabbas. Om polisen känner ”tomhet, frustration och vanmakt” över mordet på en kollega går det inte att börja beskriva den smärta dessa föräldrar känner efter att ha förlorat sina barn till det ökande våldet i förorterna, efter att i årtionden blivit ignorerade och rent av förnedrade av makthavarna i samhället.
I sitt tal efter mordet på rapparen Einár sa Ulf Kristersson att de senaste månadernas dödsskjutningar visar att skjutningar och mord nu även drabbar ”bostadsområden där helt vanliga människor bor”. Så skjutningar och mord drabbar inte ”vanliga familjer”, så länge de sker i Biskopsgården, Alby och Rosengård? Inför nästa års val har högern kastat ut varje form av anständighet, och tvekar inte att använda dessa tragiska händelser för att piska upp en rasistisk stämning.
Det som behövs: sociala åtgärder
Det enda som hade kunnat stoppa rekryteringen till gängen är ett stopp för privatiseringar och nedskärningar, och stora satsningar som kan göra en avgörande skillnad i människors liv. Problemet är att kapitalismen är inne i en djup kris: borgarklassen och deras politiska representanter anser inte att de har råd med sådan lyx som vettiga bostäder, jobb och utbildning för arbetarklassen. Det enda sättet de har att hantera den växande polariseringen och missnöjet, är att utmåla en syndabock. De vill inte ta ansvar för någon bostadskris, jobbkris, eller välfärdskris: därav deras konstanta fokus på den krisande ”kulturen” i förorterna.
De har inget intresse av att ”plocka statussymboler som dyra klockor och bilar” – eller jackor – från miljardärer som berikat sig genom kapitalistisk utsugning och skatteflykt. De har inget intresse av att särskilt betona problemen med gängkriminalitet när det handlar om mc-gäng och högerextremister, som nästan uteslutande består av personer födda i Sverige. Det passar inte in i deras retorik.
Klasskamp mot systemet
I Järvaföräldrarnas program finns även flera krav på ökat inflytande och demokrati. Bland annat vill man se remissinstanser på olika nivåer, ökad delaktighet i lokala processer, och ungdomsråd med mandat för beslut om frågor som rör ungdomar. Om man gav alla arbetare och unga makt och en känsla av att kunna påverka sitt eget liv, så skulle rekryteringen till gängen snabbt strypas. Detta är helt uppenbart en del av lösningen, för vem skulle då vilja lägga sitt öde i händerna på ett kriminellt nätverk?
I dag är all makt koncentrerad i händerna på ett fåtal rika, som använder sig av den borgerliga staten och dess repressiva makt för att garantera sin heliga rätt att göra profiter på majoritetens bekostnad. Så länge den borgerliga staten existerar, och de rika kontrollerar storföretagen och bankerna, kan det inte bli tal om verklig rättvisa och verklig demokrati.
Högerns rasistiska hets mot ungdomar i förorten kan enbart tjäna till att stärka den borgerliga statens våldsapparat, och måste bemötas med klasskamp och antirasism. Hårdare straff, trakasserier och övervakning kommer enbart att leda till växande polarisering.
Många ser redan igenom högerns cyniska försök att splittra människor, och under ytan växer en enorm ilska, som förr eller senare kommer att ta sig uttryck i stora protester, eller i kravaller som i Husby 2013. Black Lives Matter-protesterna förra året samlade tusentals unga i Stockholm, Göteborg och Malmö – och det är en tidsfråga innan ilskan mot rasismen får ett nytt uttryck. Det avgörande är att kanalisera denna ilska mot det kapitalistiska systemet och den borgerliga staten, som upprätthåller de förtryck och den misär som tvingar människor in i nöd och desperation.