Sedan början av 2022 har matpriserna ökat med 27 procent. De stora matkedjorna gör miljardvinster, likaså storföretagen i industrin. Men i avtalsrörelsen har fackförbunden än en gång gett sig utan strid. För många arbetare knyts näven allt hårdare i fickan.
På Tiktok blev ett inlägg viralt som uppmanade folk till bojkott av matjättarna. Protesten diskuterades snart på arbetsplatser över hela landet. Tusentals personer uttryckte sin ilska över matpriserna och storföretagens rekordvinster.
I tidningen Näringslivet red det svenska finanskapitalets främste man ut i strid mot bojkotten.
– I Sverige ska vi inte protestera genom att bojkotta butiker och rikta ilskan mot fel personer, tyckte Jacob Wallenberg.
Kanske Sveriges mäktigaste man kände att han själv riskerade att hamna i skottgluggen? För det är uppenbart att det finns någon som skor sig på arbetarnas bekostnad.
Axfood (Willys och Hemköp) delade nyligen ut årets 1,9 miljarder kronor till sina aktieägare. Ica delade ut 1,8 miljarder förra året. Icas VD Nina Jönsson fick 8,4 miljoner kronor i fast lön och 6,9 miljoner i bonus – totalt 15,3 miljoner kronor. Hennes företrädare, Pär Strömberg, kammade hem över 18 miljoner kronor sitt sista år.
Det är alltså inte en kris för alla – bara för oss.
Ica försökte i en desperat annons hävda att de inte var en matjätte:
“Vad är egentligen en matjätte? Inte är det ICA. […] Så till dig som inte vill stödja en matjätte, välkommen in till din lokala ICA-butik.”
De hävdar att de “bara” kontrollerar 33 procent av marknaden, som om det vore kännetecknande för ett pittoreskt småföretag. Enligt livsmedelsorganisationen DLF kontrollerar de i själva verket ännu mer: 50 procent.
Facket lägger sig
Bojkotten mot monopolen visar viljan att kämpa tillbaka, men förändrar självklart inget i grunden. De som verkligen skulle kunna ta kampen mot prisökningar är fackföreningarna, som hade chansen att kämpa för löneökningar i årets avtalsrörelse.
Avtalet för industriarbetare som slöts 1 april utnämndes genast av facktopparna till ett ”rekordavtal”. Med ett totalt avtalsvärde på 3,4 procent i år och 3,0 procent nästa år, landade löneökningarna på 3,2 procent respektive 2,9 procent.
Samtidigt ligger inflationen just nu på 2,9 procent.
Matematiken ger att detta är en reallöneökning på hela 0,3 procent för i år – eller för någon som tjänar 30 000 kronor i månaden: fantastiska 90 kronor extra, innan skatt. Och då har vi inte räknat med att priserna ökat kraftigast på mat och annat som arbetare konsumerar. De flesta kommer med andra ord att fortsätta bli fattigare.
De 2,9 procenten för 2026 lär ligga ännu värre till. Då har tullkrigets effekter börjat slå in, med oöverskådliga konsekvenser för priserna på världsmarknaden.
IF Metall kallade detta en seger – men medlemmarna höll inte med. På deras Facebooksida strömmade det in kommentarer:
“Hoppas det är ett aprilskämt!!!”
“3 % äts ju upp direkt bara man går till mataffären.”
“Jag är glad att jag inte längre är klubbordförande, jag skulle inte kunna försvara det här. Har inte hört en enda som är nöjd.”
Att de fackliga ledarna kallar detta avtal för en framgång är ett hån. De tar på sig äran för att ha ”skyddat köpkraften”, när de gjort raka motsatsen. Det finns inga krav på kompensation för tidigare förluster. Inga försök att ifrågasätta vinsterna. Inga konfliktvarsel. Bara acceptans för att arbetarna ska betala.
IF Metalls märke har följts av vartenda annat fackförbund – Kommunal, Vårdförbundet, Handels och så vidare – som sålt konflikträtten för samma usla fortsatta försämringar.
Det borde vara facket som leder kampen mot försämringarna – men ledarna ställer sig istället i vägen. Medan arbetare kämpar med hyror och matpriser, tar deras representanter selfies i förhandlingsrummen och klappar sig själva på axeln.