Förra fredagen var Paris skådeplatsen för en masslakt där minst 129 personer, övervägande unga som roade sig i kaféer och på rockkonsert, kallblodigt sköts ned. Mördarna, ropandes Allahu Akbar, tömde magasin efter magasin och laddade lugnt om innan de fortsatte döda försvarslösa människor som låg hjälplösa på marken.
Dessa illdåd markerar en ny och olycksbådande utveckling i den stadiga utökningen av attacker som tillskrivs eller görs anspråk på av den så kallade Islamiska Staten. I samband med att de tar på sig ansvaret för attackerna hävdar ISIS att morden var ett svar på flyganfallen mot dess militära styrkor i Syrien. Och de har hotat att utföra ytterligare attacker mot Frankrike. I sin grymhet, omfattning och slumpmässighet liknar det scener som vi vanligtvis förknippar med Beirut eller Bagdad, inte med Paris eller London. I och med dessa attacker har Mellanöstern slutligen kommit till Europa.
Det rör sig inte om isolerade attacker utförda av ensamvargar i ögonblickets ingivelse. I juni tog ISIS på sig en vapenattack i en tunisisk badort i Sousse som dödade 38 turister, varav 30 var brittiska medborgare. I oktober skyllde Turkiet en självmordsattack som dödade 102 personer i Ankara på IS, även om den huvudmisstänkte i det fallet var den turkiska staten själv. Senare samma månad hävdade ISIS-anslutna i Sinai att de hade tvingat ned ett ryskt passagerarplan och dödat alla 224 personer ombord. Den 12 november tog ISIS på sig ansvaret för bombattentatet vid Hizbollahs fäste i södra Beirut, som lämnade efter sig 44 döda personer. Och nu Paris, med minst 129 döda och över 300 allvarligt skadade.
Även om dessa attacker inte nödvändigtvis var svåra att genomföra så krävde de fortfarande planering, förberedelser, utbildning, tillgång till vapen och sprängämnen, rekognoscering av målet, samt en noggrann rekrytering av så kallade ”martyrer” – unga fanatiker beredda att genomföra attackerna, väl medvetna om att de förmodligen kommer att dö på kuppen. Detta är inte något nytt. Det var det normala arbetssättet för al-Qaida i början av 2000-talet. Syftet var då att uppnå maximal publicitet och orsaka det maximala antalet dödsoffer med minimala styrkor, som med de ökända bombningarna i Madrid, vilka kostade ännu fler liv än de senaste våldshandlingarna i Paris.
Västerländska experter på terrorismbekämpning har dragit slutsatsen att även om sådana storskaliga attacker fortfarande är möjliga, kommer det överhängande hotet mer sannolikt från ”ensamvargar”, likt de människor som mördade den brittiske soldaten Lee Rigby i Woolwich i närheten av London 2013. Mot bakgrund av vad som händer i Paris och annorstädes kan de behöva revidera den bedömningen.
Intrycket som nu har skapats är det om en självsäker, allsmäktig fiende med nästan oändliga styrkor som lurar osedda i samhällets mörka hörn, i väntan på att anfalla. Detta intryck förstärks genom förklaringen från den franske presidenten att detta var en ”krigsförklaring”. Jihadisterna gör mycket oväsen (de har blivit skickliga i propagandistiska svartkonster på sociala medier). Men i själva verket är vågen av terrorattacker inte en styrkemanifestation utan ett uttryck för svaghet. ISIS rör sig inte framåt utan retirerar under ett regn av slag. Terrordåden är inte en krigsförklaring utan en desperationens deklaration.
Flyktingproblemet
Bombningarna och skjutningarna kommer att få långtgående politiska konsekvenser. Som förväntat har världens ledare uttryckt sin upprördhet. Barack Obama sa att USA stod ”skuldra vid skuldra med Frankrike.” Vatikanen beskrev attacken som ”vansinnigt terroristvåld.” Måhända rör det sig om vansinne, men som Shakespeare skrev: ”Även om detta är galenskap, finns det metod i den.”
Parisattackerna har provocerat en våg av panik som söker en syndabock för grymheterna. Den erbjuds bekvämt nog av flyktingarna. Sedan det blodiga inbördeskriget bröt ut i Syrien för fyra år sedan har mer än 250 000 människor dödats och miljontals fördrivits till följd av striderna. I den nuvarande stämningen av ångest och paranoia, är det lätt att rikta ett anklagande finger mot de tusentals utmattade, hungriga och nedgågna människor som har trotsat döden genom drunkning och många andra faror för att fly från ett ännu värre öde i sina egna krigshärjade länder.
Det påstås att ett syrisk pass, registrerat i Grekland, hittades på en av angriparna. De grekiska myndigheterna säger att åtminstone en av angriparna kan ha passerat genom ön Leros i en grupp av 69 flyktingar. Mannen registrerade sig tydligen i Grekland och fick sina fingeravtryck tagna. Det serbiska inrikesministeriet säger att innehavaren av det syriska passet ankom till Serbien den 7 oktober och sökte asyl.
Den flyktingkris som redan prövat Europas beslutsamhet till bristningsgränsen kommer att anta en ny dimension. Detta kan redan observeras i Polen. En polsk minister verkade utmana den tyska strategin att välkomna flyktingar när han sa ”Vi måste vara medvetna om att vi var fel ute, alltför naiva och idealistiska.” Konrad Szymanski, den nya ministern för Europafrågor, sade ”vi kommer att ta emot flyktingar endast om vi har säkerhetsgarantier”. Men exakt hur dessa ”garantier” kan åstadkommas är oklart.
EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker varnade på söndagen för att ge efter för vad han kallade ”simpla reaktioner” inför flyktingkrisen. Men chefen för den tyska inhemska underrättelsetjänsten BfV, Hans-Georg Maassen, har varnat för att ”vi konstaterar att islamister specifikt tar kontakt med flyktingar i flyktingförläggningar. Vi känner redan till fler än 100 fall”.
Det är naturligtvis inte på något sätt uteslutet att ISIS har använt sig av denna flod av flyktingar för att infiltrera deras led med terrorister. Den 1600 km långa gränsen mellan Turkiet och Syrien utgjorde ett obetydligt hinder för de tusentals blivande jihadister som rest från Europa för att göda tillväxten av IS trupper. Den framstår som ännu mindre av en barriär för terrorister som rör sig i den motsatta riktningen.
Emellertid är denna förklaring lika falsk som den är ytlig. För det första, även om den fortfarande är porös på sina ställen, så kontrolleras stora delar av gränsen på den syriska sidan nu av YPG, en kurdisk milis som bittert motsätter sig IS. Så det ”fönster” genom vilket jihadister kan passera stängs snabbt. Irak är inte en realistiskt transitväg, Jordaniens gräns är stängd och i Libanon föreligger en stor risk att bli tillfångatagen av säkerhetsstyrkor.
Hela poängen med detta är just att ISIS online-rekryterare har tvingats ändra sin taktik. Istället för att uppmuntra människor att försöka sig på den riskabla resan till Syrien, ger de rådet till sina anhängare att stanna i sina egna länder och genomföra attacker där. Åtminstone på kort sikt kommer detta att öka sannolikheten för terroristattacker i Europa, likt den i Paris i fredags.
Schengen, till vilket pris?
Floden av flyktingar från Syrien, Afghanistan och andra krigshärjade och fattiga delar av världen har lett till krav på hårdare gränskontroller. Efter attackerna i Paris har den här kören vuxit sig starkare och mer högröstad. Om jihadisterna förbereder sig för att sätta igång stora operationer inom Europa så blir kontrollen av gränserna en mycket mer angelägen fråga.
Schengenavtalet garanterade den fria rörligheten för människor. Detta var en av hörnstenarna i den Europeiska unionen. Men denna kärnprincip, ”juvelen i den europeiska kronan”, är nu i fara. Redan före de dystra händelserna i fredags sade den polska ordföranden för det Europeiska rådet, Donald Tusk: ”Låt det inte råda något tvivel, framtiden för Schengen står på spel och tiden rinner ut… vi måste återta kontrollen över våra yttre gränser”.
Det talas om en belgisk koppling till händelserna i Paris. Flera män har arresterats nära Bryssel. Le Monde rapporterade om en polisrazzia i Bryssels förort Molenbeek. Tidningen säger att den involverade en andra grupp som flydde från den franska huvudstaden i bil på fredagskvällen. Enligt vittnen hade en av de bilar som använts av terroristerna en belgisk registreringsskylt. Frankrike har nu infört tillfälliga gränskontroller. Men denna åtgärd kan visa sig inte vara så tillfällig när allt kommer omkring.
Ett antal andra länder, däribland Tyskland, har också tillfälligt avbrutit Schengenavtalet. Och ju längre tid länderna hemfaller åt gränskontroller eller stängsel, desto mer kommer principen om ett öppet Europa att undergrävas. Ingenting kommer att återstå av det skrytsamma talet om en allt djupare rörelse mot europeisk integration.
Parisattackerna kommer att bidra till att förvärra känslan av kris som redan existerade i Europa, en känsla av att gränserna inte är säkra vid en tid då krigen rasar strax utanför i Europas yttre perimeter. Efter att högt ha trumpetat ut sin vilja att välkomna asylsökande, vädjar Angela Merkel nu till turkarna att ta tillbaka flyktingarna och vidta de åtgärder som krävs för att bromsa uttåget av dem som söker ett nytt liv i Europa .
Den humanitära orons leende mask har råkat avslöja det imperialistiska hyckleriets fula ansikte som ligger bakom alla dessa falska deklarationer. Eftersom Turkiet – ännu mer så efter de senaste attackerna – är ett nyckelland för västs planer, är Europa berett att ingå ett avtal med president Erdogan och bekvämt nog glömma bort hans auktoritära tendenser, hans brutala förtryck av kurderna och framför allt hans välkända de facto-allians med ISIS.
”Kriget mot terror”
Ordföranden för den franska republiken, Francois Hollande, har sagt att fredagens attacker var ”krigshandlingar … förberedda och planerade någon annanstans, med en inblandning utifrån som denna undersökning kommer att försöka etablera”. Han tillade att Frankrike kommer att vara ”hänsynslöst i sitt svar”. Franska stridsflygplan har därefter attackerat ett antal mål i och runt Raqqa, huvudstad i det så kallade kalifatet. Men dessa luftbombningar har mer propagandainnehåll än någon verklig militär betydelse. Efter mer än ett år av vad som var tänkt att vara en intensiv bombningskampanj för att degradera och förstöra ISIS som en militär styrka, har den USA-ledda koalitionen tvingats erkänna att den har misslyckats.
Storbritanniens premiärminister Cameron vill ansluta sig till Hollande genom att bomba Syrien, men han vågar inte be parlamentet att rösta om detta förrän han anser att det finns ett tillräckligt stöd. ”ISIL erkänner ingen gräns mellan Irak och Syrien och det bör inte heller vi göra. Men jag måste bygga argumenten, jag måste ta dem till parlamentet, jag måste övertyga fler människor”, sade han. Det kommer inte att bli en lätt uppgift. Den brittiska allmänheten, liksom den amerikanska, är trötta på militära äventyr som inte ger någonting annat än nya och ännu större katastrofer.
Inför flyktingkrisens pressande verklighet, och nu med hotet om en aldrig tidigare skådad terrorkampanj i Europa, betonar västs ledare behovet av en ”politisk lösning” på den syriska krisen. För att uppnå detta har de tvingats att svälja sin stolthet och söka hjälp från en man som de har presenterat som bortom gränsen för den mänskliga civilisationens anständighet, Vladimir Putin.
Det ryska militära ingripandet i Syrien har utan tvekan spelat en viktig roll i allt detta. Över en natt förändrade det allt. Det tvingade de amerikanska ledarna (som var och är splittrade i denna fråga) att sluta vela och vidta kraftfulla åtgärder mot ISIS. Detta har förändrat den militära situationen, förstört det oroliga dödläget och drivit ISIS på defensiven. Under större delen av förra året och mycket av detta år har fokus för ISIS legat på att ta och hålla kvar territorium i Mellanöstern. För dess ledare i Raqqa och Mosul prioriteras detta fortfarande. Så vad är anledningen till att man organiserar våldsamma jihadistattacker i Europa och på andra håll?
ISIS vacklar under de dagliga flyganfallen och förlorar den ena ledaren efter den andra. De blir allt mer intresserade av att regissera eller inspirera attacker mot mjuka mål längre bort, i ett försök att visa att de fortfarande är en kraft att räkna med. I själva verket var attackerna i Paris inte ett tecken på styrka, utan desperata handlingar framfödda ur svaghet. ISIS har drabbats av en rad motgångar under de senaste veckorna. Tack vare Rysslands stöd har Assads styrkor haft stora framgångar, om än med stora förluster.
Detta har tvingat amerikanerna till senfärdiga åtgärder. Nyligen har USA-stödda grupper gjort stora framsteg i norra och nordöstra Syrien. Det tillkännagavs också i Washington att amerikanska trupper är inblandade på marken. Det var betydelsefullt att tillkännagivandet inte gjordes av Obama själv, eftersom de i teorin inte har haft tillstånd för detta.
Nu möter Europas och USA:s ledare Vladimir Putin för samtal ansikte mot ansikte vid G20-mötet i Turkiet. Detta är efter de minst 18 månader då de anklagat den ryska ledaren för alla tänkbara brott och några fler därtill. Men enligt den diplomatiska traditionens slitna mönster kommer dessa högst erfarna utövare i cynismens milda konst hälsa mannen från Kreml med varma handslag och leenden. Den brittiske premiärministern medgav att förhandlingarna med Ryssland angående Syriens framtid var ”svåra” och att det hade funnits en del ”djupgående motsättningar”, men tillade att Vladimir Putin erkände hotet IS utgjorde mot sitt land. Så det är väl okej då.
Obama och Kerry driver nu på för att ett avtal ska åstadkommas med ryssarna och iranierna. Obama avbildades på tv, ihopkurad i ett intensivt privat samtal med den ryska ledaren. Detta kommer naturligtvis inte behaga turkarna och saudierna som har spelat sitt eget smutsiga spel i Syrien och som är fast beslutna att få en del av kakan i alla förhandlingar om ”fred”.
Ledarna i väst måste svälja många osmakligheter om de vill att den ryske presidenten ska hjälpa dem att komma upp ur det hål de har grävt för sig själva. Överst på den ryska agendan står upprätthållandet av Bashar al-Assads regering. Och om turkarna och saudierna inte gillar det kommer de att behöva bita i det sura äpplet. Det är Ryssland som bestämmer nu, inte de.
Reaktionära återverkningar
För närvarande befinner sig Frankrike i ett tillstånd av kollektiv chock. Som vanligt under sådana tider har det normala politiska livet tillfälligt avbrutits. Det sker ett naturligt utgjutande av folklig sorg och ilska. Men mycket snart kommer Frankrike att ställas inför ett val där Marine Le Pens högerparti, Nationella Fronten, förväntas nå framgångar. Bara timmar efter Parisattackerna krävde hon ”förintelse” av radikala islamister. På lördagen berättade hon för reportrar i Paris att landet måste slå ned mot islamistisk fundamentalism, stänga moskéer och utvisa farliga ”utlänningar” och ”illegala invandrare”.
Denna giftiga retorik kan få gehör i det sammanhang av alarm och rädsla som provocerats fram av attackerna. Som alltid spelar terrorism i händerna på reaktionen. I själva verket, i det här fallet, önskar sig terroristerna precis detta resultat. De vill driva det franska samhället i armarna på reaktionen för att skapa en djävulsk spiral av handling och reaktion som de hoppas kommer att vinna dem många nya rekryter beredda att spränga sig själva för Saken.
Terrorism leder alltid till en förstärkning av reaktionära tendenser i samhället och även till en förstärkning av staten. Blodbadet i Paris kommer att leda till en omedelbar ökning av statens befogenheter – och inte bara i Frankrike. Polisen på den här sidan av kanalen var inte sen att ställa krav på mer, inte mindre, statliga pengar. Den tidigare polischefen för Metropolitan, Sir Ian Blair, sade att han var ”mycket oroad” för nedskärningar i polisens finansiering, och lade till att Metropolitans polisbudget måste skyddas för att uprätthålla den underättelseinformation som terroristbekämpningen får in från samhället.
David Cameron såg snabbt till att tillkännage en avsevärd ökning av de pengar som är tillgängliga för underrättelsetjänsterna, vars personal skall öka med nästan 2000. I en tid då viktig offentlig välfärd drabbas av enorma nedskärningar, innebär detta en ökning med 15 procent av underrättelsetjänstens personalstyrka.
Dådet i Paris kom i en tid av ökad klasskamp i Frankrike. Nyligen attackerades cheferna för Air France av de anställda som sades ha rivit jackan från ryggen av en av dem när han försökte fly. BBC lade ut en artikel med den avslöjande titeln: Franska fackföreningars kamp avslöjar ekon av revolutionen.
Det finns en video av ett TV-program på Canal+ där Xavier Mathieu, en fd förtroendeman för CGT på Continental som stängdes ner för några år sedan, förklarar varför arbetarklassen börjar bli förbannad och säger att han brukade vara pacifist men att han nu tror på våld , eftersom detta är det enda cheferna förstår. I samma video finns ett tal av en mycket arg Air France-värdinna som har blivit viral och som arbetare överallt i Frankrike har identifierat sig med.
De fruktansvärda händelserna förra fredagen kan få till följd att tillfälligt avleda de franska arbetarnas uppmärksamhet från klasskampen och överskugga denna process. Men det kommer inte vara länge. I själva verket är den bästa rekryteringsgrunden för jihadist-dårarna de fruktansvärda förhållanden som miljontals arbetslösa och utslagna ungdomar, som lever i slumområdena i de fattiga ghettona i utkanten av Paris och andra storstäder, står inför. För det andra är det en utrikespolitik där länder som Frankrike och Storbritannien deltar i imperialistiska militära äventyr som i slutändan återspeglas i terroristaktioner i hemlandet.
Före andra världskriget förutspådde Leo Trotskij att kriget skulle sluta i seger för den amerikanska imperialismen, men han tillade att USA skulle ha dynamit inbyggd i sina grundvalar. Denna förutsägelse bekräftades tragiskt med förstörelsen av tvillingtornen den 9/11. Nu har tragedin drabbat Frankrike. Samma tragedi kan upprepas när som helst på gatorna i någon av Europas huvudstäder. Det finns dynamit i själva grundvalarna i vårt samhälle. Endast en fullständig omvandling kan göra sig av med den.
London, 16 November 2015