Den offentliga sektorn har länge varit eftersatt med minskande personaltäthet och sämre villkor med ökad stress och ohälsa som följd. Samtidigt anställer offentlig sektor närmare 1,5 miljoner personer i Sverige och utför många viktiga funktioner som att ta hand om äldre och sjuka samt att ge oss en bra utbildning på alla nivåer. Att offentlig sektor fungerar bra skulle nog dom flesta hålla med om är viktigt. Men det är det väl knappast någon hemlighet att läget i offentlig sektor är långt ifrån bra!
I en av socialstyrelsen uppmärksammad undersökning från 2010 kom man fram till att sju av tio äldreboenden man undersökt hade brister i framförallt bemanningen. Många av de demensboenden man undersökte hade inte ens personal dygnet runt utan lämnade de dementa helt själva på natten. Och man kan ju själv tänka sig hur förvirrande det kan vara för dementa tanter och farbröder att vakna på ett hem och inte ha någon aning om var man är och sen ingen där som kan hjälpa en.
När sen socialstyrelsen kom tillbaka för att undersöka om det skett någon förändring så hade bara 22 av 64 som fått kritik för sina brister fått mer personal, resten hade antingen inte fått någon förbättring alls eller mycket små förbättringar i form av ändrade scheman eller sammanslagning av avdelningar utan att anställa någon mer personal. På många boenden blev det till och med värre genom att man försökt ersätta mänsklig uppmärksamhet med ettt larmsystem, som i stället blev ytterligare ett stressmoment för personalen.
På andra boenden blev det värre på ett annat sätt; efter socialstyrelsens kontroll var en nattpersonal tvungen att vara på demensavdelningen hela natten – men det medförde att färre personal tog hand om de andra, större avdelningarna, eftersom man inte nyanställde. Trots detta gav Socialstyrelsen alla boenden godkänt. Detta är bara ett av många exempel på hur arbetssituationen i offentlig sektor ser ut. Vi ser hur konsekvenserna av nedskärningar leder till att färre anställda får göra ett allt tuffare jobb.
Samtidigt som det offentliga fått allt mindre resurser så har privata alternativ uppmuntrats sedan början av 90-talet, för att ”öka mångfalden” som det brukar heta. Men i de flesta fall har privata alternativ varit allt annat än positivt. De värsta skräck exemplen på hur det ser ut inom vård – skola – omsorg har ofta varit privata. Det gäller såväl Carema-skandalen som friskolor som inte tar in vikarier och minskar på lärarledda lektioner. Det säger sig självt att om ett vårdföretag eller en skola som tidigare var offentlig men sedan privatiserats ska med samma ekonomiska resurser som tidigare ge samma kvalité samtidigt som företaget ska kunna ta ut en vinst så kommer kvalitén inte kunna behållas. Man försöker spara in på så mycket man bara kan.
”Den fastspända flickan”
Ett exempel på hur det kan gå fick vi höra i P1 dokumentären ”Den fastspända flickan”. En ung tjej kallad Nora som tidigare blivit utsatt för sexuella övergrepp hade stora delar av sitt liv varit inlagd på olika slutna avdelningar men bristen på personal och en effektiv organisation gjorde att det mest liknade en form av förvaring. Någon ordentlig terapi eller liknande behandling fick hon aldrig utan hon kunde fördriva sin tid med att ta droger och även prostituera sig samtidigt som hon var tvångsomhändertagen på en ”sluten” vårdavdelning.
Senare när hon blivit utskriven hamnade hon på en öppen avdelning och skulle bedömas av Ola Gefvert som också är ägare av det privata närpsyken i Enköping. Gefverts företag fick betalt per person man hade i sin vård, oavsett hur mycket insatser patienten behövde. Gefvert vägrade ge Nora en kvinnlig terapeut som hon ville ha.
Det är inte svårt att misstänka att han helt enkelt var mer intresserad av att maximera sin vinst än av att egentligen ge Nora särskilt mycket vård. Det hela liknar mer bara ännu en förvaring för Nora än någon riktig vård. Tyvärr har många patienter en liknade bild av psykiatrin i Sverige – man åker mest runt i systemet utan att få någon riktig hjälp.
Det här är bara ett av många exempel som visar hur privata vårdalternativ både blir dyrare och ger sämre resultat än vård i offentlig regi. De enda vinnarna med dagens system är Gefvert och andra privata vårdalternativ som kan ta pengar ut ur offentliga sektor och stoppa ner i sina egna fickor. Kan man kalla det något annat än laglig stöld i ”valfrihetens” namn?
Samtidigt som privata alternativ sprider sig allt mer så verkar de flesta vara skeptiska till att vinstdrivande företag ska få driva vård, skola och omsorg. Det visar inte minst en ny opinionsundersökning från Novus som visar att 90 procent är helt emot eller vill begränsa möjligheten att ta ut vinst i offentliga sektor. Med andra ord: folk i allmänhet tycker att skötandet av sjukvård, vården av äldre och vår utbildning är något som är för viktig för att lämnas över till blinda marknadskrafter.
Ny kris?
Krisen för offentlig sektor är egentligen inget nytt utan började redan i samband med den ekonomiska krisen som drabbade Sverige i början av 90-talet. Under de första fyra åren av nittiotals krisen minskade antalet anställda i offentlig sektor och sedan dess har antalet anställda legat kvar på ungefär mer eller mindre samma nivå fram till den nuvarande krisens början 2008.
De offentligt anställda gynnades aldrig särskilt mycket av den uppgången vi hade mellan kriserna utan fick fortsätta att slita ut sig själva med ökad stress, slitna ryggar och försämrade arbetsvillkor. De senaste 20 åren har situationen i offentlig sektor om något bara blivit sämre och det i en så kallad uppgång. Krisen kommer med andra ord slå hårt mot en redan åtgången sektor.
Om vi jämför oss med Sydeuropa så har krisen varit relativt mild i Sverige. Men det är nog bara en tidsfråga innan krisen kommer slå till i Sverige med hela sin kraft. Bankkrisen på Cypern, budgetproblemen i USA, den minskande tillväxten i Kina och dom övriga BRIK-länderna (BRIK är Brasilien, Ryssland, Indien och Kina) är bara några problem som världsekonomin står inför i början av 2013.
När väl krisen slår hårdare mot Sverige kommer vi uppleva samma sak som Sydeuropa och de kommer försöka tvinga oss till hårda nedskärningar inom offentligt sektor som kommer drabba personal och vårdtagare som redan idag har det svårt. Det enda alternativet för anställda inom offentligt sektor och arbetarrörelsen i stort kommer vara att kämpa emot.
Vägen framåt
Vi har redan sett föraningar med Lärarupproret, sjuksköterskornas krav om högre ingångslöner, protester mot sammanslagningen av Lunds och Malmös universitetssjukhus etc. Kamp är också enda vägen framåt. Att engagera människor i kampen för en bättre välfärd är inte så svårt; arbetarrörelsen behöver bara ta tillvara på det missnöj och engagemang som redan finns. Gräsrotskampanjer som sjuksköterskornas kamp för högre löner och Lärarupproret är bara början! Ledningen för Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och LO måste nu handla, och kommer pressas allt hårdare av sina medlemmar för att ta ledningen i kampen.
Demonstrationerna runt om i Skåne den 16 mars till försvar av välfärden är ett litet smakprov på hur kampen kan komma att se ut över hela landet. Tusentals arga demonstranter protesterade mot kaoset i den skånska vården. Samma ilska finns i stora delar av landet och väntar bara på att få ett utlopp.
Den enda anledningen till de nuvarande attackerna, nedskärningarna och de senaste årens privatiseringar är det kapitalistiska systemet. Det räcker inte bara räcker med vinststopp inom välfärden utan det krävs ett stopp för hela det system där vinst går före människor: ett stopp för kapitalismen och marknadens diktatur. Men ett första steg är att arbetarrörelsen, och särskilt vänstern inom arbetarrörelsen, slutar gå med på usla kompromisser av den typ som fattades nyligen på S-kongressen, och i stället faktiskt tar strid för ett socialistiskt program.