Det kändes som om folkmassan var oändlig när den flöt fram över Malmös gator under torsdagen, någonstans mellan 10 000 (polisens uppskattning) och 25 000 (arrangörernas bedömning) människor i en kolossal uppvisning av solidaritet.
Kontrasten var slående mot sionisternas arrangemang, som samlade 120 vilsna själar på Davidshalls torg. Palestinademonstranterna var åtminstone hundra gånger fler. Om det inte vore för det enorma polisuppbådet hade de enkelt svalts av folkmassorna.
Hela Malmö är fyllt av poliser. Under torsdagsförmiddagen gick RKP-medlemmar runt i staden med Palestinafanan vajande sida vid sida med hammaren och skäran, symbolen för den revolutionära kampen mot allt förtryck.
I varje hörn kom nya poliser fram, med vapnen väl synliga, samtidigt som stora polisbussar körde fram och tillbaka.
– Det känns nästan som en ockupation, utbrast en palestinsk kvinna vi träffade vid Möllevången.
Hon pekade på två poliser som på femtio meters avstånd hade följt efter ett gäng på fyra kamrater från Stadshuset, allt i demokratins och yttrandefrihetens namn.
Långtifrån alla hade hört om eftermiddagens demonstration, men ilskan mot Israel, Eurovision och politikerna var i det närmaste kompakt.
– De politiska partierna?, skrockade en butiksägare vi pratade med bittert.
– De representerar inte vanligt folk. De skiter i oss.
Kring klockan 14 började människor strömma till Stortorget. Grupper från hela landet marscherade in med slagord, musik och banderoller.
Två sionistiska provokatörer försökte orsaka våldsamheter genom att gå in på torget med en stor israelisk flagga. Poliserna, som omsorgsfullt och i stort antal inringat torget, lät dem gå in obehindrat. Först när den växande folkmassan av Palestinasymaptisörer började röra sig mot de båda provokatörerna verkade polisen förstå konsekvenserna av en sammanstötning. De skyndade sig att omringa sionisterna och leda iväg dem.
Det tjugotal kommunister som spridit ut sig i stan för att prata med folk började anlända samtidigt från olika håll – väl dokumenterat av en upprörd sionist – och spred ut sig vid torgets ingångar för att tala med och organisera människorna där.
Mellan klockan 15–16 fylldes torget av människor, hur många är omöjligt att säga. Polisens uppskattning på 10 000 är utan tvivel för låg.
När tåget började röra sig måste det tagit en timme innan alla människor hade kommit i rörelse. De senaste månadernas kontinuerliga Palestinademonstrationer hade satt sina spår: slagord från hela världen samlades och blandades, person efter person grep megafonerna och ropade. Det var knappt en tyst sekund.
Kristianstadsbladets politiska redaktör Nerbrand hoppades smutskasta rörelsen genom att filma de revolutionära kommunisternas block. Att vi förespråkar en revolution mot Israels blodiga ockupation var för “extrema åsikter” för denna liberal som enligt egen utsago “älskar fritänkare och lila blommor”.
Men vi var inte på något sätt ensamma om de revolutionära slagorden. Längs gatorna ljöd “There is only one solution – intifada revolution!”, “One solution – revolution”, “Från Malmö till Gaza – globalisera intifadan!”, sida vid sida med slagord som beskrev den desperata situationen i Gaza: “inget vatten, ingen el – sjukhusen bombas ned”, “Alla barn har rätt till liv – Gazas barn har rätt till liv!”, och många fler.
Demonstrationens mål i slottsparken, Mölleplatsen, blev scen för en verklig folkfest – i stark kontrast till det bloddränkta jippo som polisen skyddade i andra delar av staden. Med falafel, cevapcici, och allehanda slags mat som man kunde köpa i de lokala stånden, spred människor från alla arbetarklassens skikt och grupper ut sig i gräset till tonerna från Kofia, Mikael Wiehe, Nynningen och Nour Badra med flera.
Samtidigt började aktivister i en annan del av staden förbereda sig för att erövra gatorna kring det så kallade “Eurovision village” i Folkets park, som till mångfaldens och enhetens ära förskansats med tre meter höga ogenomträngliga staket och massiv polisnärvaro. SVT:s bevakning vid åttatiden, i en folkpark med fler poliser än vanliga människor, inramades av “Malmö säger nej till folkmord”, “Eurovision luktar blod”, men också korta sånger till rytm från starka trummor.
“Åh Falestin, vi vill göra allt för dig. Aldrig ska du vara ensam, Malmö stöttar dig!”
Även på området innanför polisens avspärrningar gjorde människor tecken för att visa sin solidaritet, medan polisen tillkallade förstärkningar i form av militärpolis med automatvapen som utan synbar anledning grep ett gäng personer.
Några meter bort ligger vad Malmöborna länge kallat knarkrondellen, en cykelrondell med legala grafittiväggar, som under dagarna före Eurovision täckts av sympatisk konst för Palestina i form av vattenmeloner, olivträd och den palestinska flaggan. Dagen före Eurovision rensade Malmö stad i demokratins namn bort detta, varefter aktivister strömmade till, återställde konsten – och gav rondellen ett betydligt bättre namn: Gazarondellen.
Från ingången till Folkets park strömmade den improviserade demonstrationen nu dit, varefter man gjorde gata efter gata till sin egen nästan ända fram till midnatt, medan polisen sprang runt och övade formationer gentemot olika gator som de av oklara skäl verkade anse att demonstrationen skulle eller inte skulle gå på.
Slagorden om intifada och revolution ekade mellan husväggarna i de unga och invandrartäta kvarteren, men för det enda våldet stod en polis som verkar ha tappat besinningen och sprejat pepparsprej både på en demonstrant – och på en annan polis. Tur att just den galningen inte hade tyngre vapen.
Malmö har redan visat för världen var folket står.
Det var bara början. Under lördagen blir demonstrationerna ännu större. Låt oss göra det till en ännu mäktigare styrkeuppvisning, som ingen kan ignorera. Låt oss göra det till början på en våg av kamp mot den svenska imperialismen. Låt oss göra det till en början på kampen mot våra förtryckare, palestiniernas förtryckare, den superrika klick som förtrycker alla jordens folk. Vi är många, de är få.