LO har tvärvänt i LAS-frågan och säger nu ja till att Sveriges borgarklass ska få sparka vem de vill, när de vill. Borgarklassen är förstås överlyckliga. ”Vi var emot LAS från allra första början … Nu känner vi att vi tar tillbaka en del av makten” förklarade Svenskt Näringslivs vice vd, Mattias Dahl, på den gemensamma presskonferensen med LO förra veckan.
Tisdagskvällen den 9 november höll LO ett extrainsatt styrelsemöte, och tog då beslutet att säga ja till LAS-överenskommelsen. LO:s 14 medlemsförbund är splittrade och Seko, Byggnads, Transport och Fastighets säger fortsatt nej. Men beslutet innebär att LO som helhet ställer sig bakom huvudavtalet med Svenskt Näringsliv, som Kommunal och IF Metall redan slutit sig till.
Detta innebär att LO säger ja till att:
– Alla företag ska kunna göra tre undantag från turordningsreglerna.
– Om en arbetare hamnar i en tvist med arbetsgivaren vid en uppsägning så består inte längre anställningen under tvisten.
– Kravet på ”saklig grund” för uppsägningar byts ut till ”sakliga skäl”, som kan vara arbetsbrist eller ”personliga skäl”.
Kort sagt att arbetsgivaren i princip ska kunna avskeda vem som helst, när som helst.
Ingen är nöjdare än Svenskt Näringslivs vice vd, Mattias Dahl. ”Vi har tagit ett stort steg tillbaka” kommenterade han glatt överenskommelsen, som han – helt korrekt – ser som en förflyttning till tiden före LAS som kom till i början av 1970-talet.
Enligt LO är anledningen till att man går med på dessa omfattande försämringar – som man bara för ett år sedan hårt kritiserade – att man vill att omställningsstödet ska omfatta alla fackförbund. Utökat omställningsstöd var nämligen något som Svenskt Näringsliv gick med på i förhandlingarna med Kommunal och IF Metall, för att de lättare skulle kunna sälja in avtalet till sina medlemmar.
Men för det första är detta en droppe i havet jämfört med eftergifterna åt borgarklassen. Omställningsstöd har funnits tidigare, men då bara gällt de med kollektivavtal och det har finansierats av arbetsgivaren. Nu ska det i stället gälla alla, och de som har jobbat på samma arbetsplats i över åtta år ska ha rätt till två terminers studiestöd.
Men numera ska borgarklassen inte betala ett öre för detta. I överenskommelsen står det att det ska finansieras av staten, vilket, som nyligen framkommit, innebär att det ska finansieras av att man höjer CSN-räntan tiofalt. Det ska alltså betalas av andra arbetare och unga.
Borgarklassen vinner alltså i dubbel bemärkelse: det blir lättare att sparka arbetare och de slipper kostnaden för att utbilda sin arbetskraft.
Andra delar som lyfts fram som positiva av LO är förslaget om att allmän visstid ska bytas ut mot särskild visstid och att hyvling ska ske i enlighet med turordningsreglerna. I stället för att ta strid för att detta elände förbjuds, går LO här med på att befästa det genom en usel kompromiss – samtidigt som man säljer ut i stort sett hela anställningsskyddet.
Detta är ett svek mot den svenska arbetarklassen. Hade LO bara lyft ett finger för att kämpa emot regeringen och Svenskt Näringsliv, så hade frågan varit avgjord. Med 1,4 miljoner medlemmar i de mest avgörande sektorerna av svensk ekonomi, hade man kunnat stanna Sverige i politisk strejk.
De fyra fackförbund som röstade emot på styrelsemötet – Seko, Byggnads, Transport och Fastighets – har ingen anledning att ge vika nu. Varje förbund ska besluta om de ska skriva under överenskommelsen eller inte. De borde vägra att skriva under och mobilisera på arbetsplatserna för en landsomfattande kampanj mot förslaget, och inte stanna i sina egna förbund. Det är onekligen så att det finns stort stöd för att inte urholka LAS, som Transportarbetarnas protester utanför LO-kongressen i veckan tydligt visade.
Fram till att det nya lagförslaget läggs fram i början av nästa år borde man göra allt för att mobilisera på arbetsplatser över hela landet. Skulle man verkligen ta strid för LAS, så skulle man snart få med sig arbetarna inom andra sektorer och förbund. Bara genom landsomfattande klasskamp – inklusive politisk strejk – skulle man kunna tvinga regeringen att slänga lagförslaget i papperskorgen.