En folklig revolution skakar Libanon. Som mest har två miljoner människor – en tredjedel av landets invånare – tagit till gatorna i massprotester och ockupationer. Den 28 oktober förklarade premiärminister Saad Hariri att han avgår eftersom hans regering ”hamnat i en återvändsgränd”.
Sedan inbördeskriget slutade 1990 har Libanons härskande klass lyckats behålla stabiliteten genom en styrelseform där man delat upp befolkningen och de olika statliga ämbetena efter religiös tillhörighet. Man har gjort sitt yttersta för att splittra arbetarklassen i olika religiösa grupper och underblåsa skillnader, för att på så vis skapa förvirring och oenighet. Däremot har den härskande klassen oavsett sekttillhörighet alltid kommit överens sinsemellan när deras privilegierade ställning ifrågasatts av massorna.
Den offentliga skulden är bland de högsta i världen, och uppgår till 74,5 miljarder dollar, eller 140 procent av BNP – samtidigt som landet har ett av världens högsta antal miljardärer per capita. Sju personer, de flesta från klanerna Hariri och Makti, dominerar ekonomin helt, och lever i ofantlig lyx medan 25 procent av befolkningen, och 37 procent av ungdomarna, är arbetslösa och lever i misär.
Men folket har rest sig och enat sig spontant. Under den arabiska våren 2011 fälldes den dåvarande regeringen av massprotester, och 2015 demonstrerade som mest över 100 000 mot oförmågan hos de styrande att ens upprätthålla grundläggande tjänster som sophämtning. Den nuvarande rörelsen, som bland annat använt sig av taktiken att blockera vägar och stänga ner banker och skolor, slår dock alla rekord både när det kommer till antal, enighet och kampvilja.
Protesterna fick sin tändande gnista när ungdomar demonstrerade mot en ny avgift på internetappen Whatsapp och har enat folket i en massiv rörelse mot korruption och ekonomisk ojämlikhet.
På den elfte protestdagen bildade demonstranter en 170 kilometer lång, obruten mänsklig kedja från Tripoli i norr till Tyros i söder för att symbolisera folkets enhet, där man höll händer och skanderade ”Thawra – Revolution!”. Hizbollah, det parti som fram tills nu försökt framställa sig som att de står på folkets sida, och av många betraktats som ”anti-imperialistiskt” på grund av sina meriter från kampen mot Israel, har tydligt tagit ställning för regimen, vilket lett till en ökad radikalisering hos proteströrelsen. Efter att ledaren Hassan Nasrallah i ett TV-uttalande sade att protesterna manipulerats av utomstående makter och att regeringen borde sitta kvar, blev ”alla betyder alla [måste avgå] – Nasrallah är en av dem” ett populärt slagord.
Det är dock sant att den hittills helt folkliga och demokratiska rörelsen, om den stagnerar, riskerar att infiltreras av reaktionära intressen. Därför är det av yttersta vikt att den inte tappar momentum, utan går på offensiven innan klassfienden och imperialisterna hinner organisera sig.
Självständiga kommittéer behöver sättas upp i bostadsområden, på arbetsplatserna och bland gräsrötterna i armén, som har en särskild roll som en icke-sekteristisk landsomfattande institution, och där det finns så pass starka sympatier för massorna, att regeringen inte vågat mobilisera den mot demonstranterna.
Dessa kommittéer bör sedan sammanlänkas på nationell nivå och välja ett ledarskap, kapabelt att leda en revolutionär generalstrejk för att störta systemet.
Den revolutionära ungdomen och de mest medvetna arbetarna, som hittills lett rörelsen måste få med sig resten av arbetarklassen, och koppla an till andra pågående, rörelser i regionen och internationellt, såsom protesterna i Irak och Algeriet. På så vis kan man återuppväcka den arabiska vårens revolutionära anda och sopa bort den korrupta kapitalistiska eliten och resterna av kolonialism, och staka ut vägen för en socialistisk federation i Mellanöstern och Nordafrika, från floden Tigris till Atlanten.