Libanon: 100 år av imperialismens brott

Under första världskriget lovade de franska och brittiska imperialisterna självständighet åt Osmanska rikets arabiska provinser, så fort kriget var över – i utbyte mot hjälp i kampen mot osmanerna. Men när röken lagt sig visade imperialisterna sina verkliga planer. Osmanska riket föll, och Frankrike fick mandat över Libanon, med välsignelse av Nationernas Förbund. 

Nya landsgränser ritades upp för att innefatta en mängd olika folk, främst kristna maroniter, shiamuslimer och sunnimuslimer. Konstitutionen som antogs 1926 bestämde en uppdelning av politisk makt mellan dem, med en bestämd andel av vardera folk som skulle representeras i parlamentet. Systemet var redan från början gjort för att ställa de olika folken emot varandra.

Viktigast av allt för Frankrike var att garantera att deras kristna allierade alltid skulle dominera, och därför såg de till att presidenten alltid skulle vara kristen – med vetorätt över resten av parlamentet! Under deras inflytande grundades Libanon som en kristen stat, med en inbäddad sekterism som härjat Libanon genom hela landets historia sedan dess. 

“Självständighet”

Det franska mandatet över Libanon skulle snart komma att slitas isär av andra världskriget. När den franska regimen kapitulerade till tyskarna, utropade general Charles de Gaulle i juni 1940 “Det Fria Frankrike”, en militär och politisk organisation i opposition mot den franska Vichy-regeringen som lydde Nazitysklands order. Han kom snart i konflikt med den officiella franska staten i bland annat frågan om Libanon. 

De allierade var oroade över att den franska Vichy-regimen skulle låta tyska trupper använda Libanon som en militärbas för fortsatt expansion i Mellanöstern, och bestämde sig för att intervenera. Fria Frankrikes trupper med understöd av britterna invaderade Beirut 1941, för att kasta ut Vichy-armén och lovade Libanon självständighet i utbyte mot libanesernas hjälp…precis som man hade lovat självständighet i utbyte mot hjälp under första världskriget! 

Vichy-regimen kastades ut ur Frankrike i och med nazisternas nederlag, och i Libanon tog Fria Frankrike “administrativ kontroll” för att “säkerställa stabiliteten” under Libanons övergång till självständighet. Ett nytt val hölls 1943, och en ny regering tillsattes med Libanons första president, Bechara El Khoury, som skrev ut alla referenser till det franska mandatet ur konstitutionen, och förklarade Libanon självständigt. Libanons självständighet erkändes i ord av det “internationella samfundet”, men vackra ord om fred och frihet är inte ens värt pappret de är skrivna på när imperialisternas intressen står på spel. 

Frankrike var på väg att förlora sina kolonier, och kunde inte acceptera att förlora Libanon så lätt. När det nya lagförslaget presenterades i parlamentet, gick Fria Frankrikes trupper in, arresterade presidenten och hela regeringen, och upplöste parlamentet. 

Massorna svarade med en generalstrejk i Beirut och Tripoli, där kristna och muslimer enades mot ockupationsmakten. De brittiska och amerikanska imperialisterna, som var mitt i att rita upp nya landsgränser i Afrika och Asien, kastade sig över tillfället att smöra inför de libanesiska nationalisterna, som de såklart själva ville härska över en vacker dag.

Den brittiska premiärministern Winston Churchill var snabb med att röra sig mot Frankrike genom att mobilisera trupper i Libanon och utropa sitt stöd för Libanons självständighet. För de brittiska imperialisterna var detta bara ett tillfälle att utmanövrera Frankrike och erövra större inflytande över Mellanöstern. Churchill förnekade såklart att britterna hade några egna motiv i Libanon. 

”Jag förklarade, som jag har gjort vid många tillfällen, att vi absolut inte har några ambitioner där av något slag. Vi vill bara bli behandlade precis som vilket annat land som helst skulle bli behandlat. Vi söker inget territorium eller någon form av fördel där som inte ges till alla andra nationer i världen. Jag förklarade också att vi hade erkänt Frankrikes särskilda ställning i Levanten. Det betyder inte att vi åtar oss att upprätthålla denna särskilda ställning.”

Samtidigt som britterna kritiserade de franska imperialisterna och pressade dem att dra sig ut ur Mellanöstern, hade Storbritannien trupper som upprätthöll deras egen makt i Jordanien och Palestina. När imperialister talar om självbestämmande är det aldrig något annat än en rökridå för deras egna cyniska intriger.

Under pressen från massorna och de brittiska imperialisterna tvingades Frankrike att ge upp sitt mandat över Libanon i slutet av 1943. Men ett krav för Libanons “självständighet” var att den gamla konstitutionen skulle finnas kvar! Även om Libanon inte officiellt var under Frankrikes kontroll, hade alla rester av imperialisternas ruttna villkor lämnats orörda. 

1947 hölls de första parlamentariska valen i ett självständigt Libanon, som avnjöt en kortvarig period av stabilitet. Trots att den produktiva utvecklingen inom landet förblev låg, skedde en viss ekonomisk tillväxt genom bland annat turism och handelstjänster. Libanon blev en mellanhand för handel i främst olja och finanskapital genom Mellanöstern. 

Men så länge man är ekonomiskt beroende av imperialismen, finns det ingen självständighet från den. Som de libanesiska massorna bittert fick erfara, var den officiella självständigheten fortfarande inte mycket mer än ord på ett papper.

Krisen 1958

Libanons andra president, Camille Chamoun, var den perfekta knähunden åt de västerländska imperialisterna. Han var öppet västvänlig, kristen och rabiat anti-kommunist, som klippt och skuren för rollen som nickedocka. Men hans smekmånadsperiod varade inte länge.

Efter att Abdel Nasser kom till makten med i Egypten med en statskupp 1954, började han nationalisera bankerna och de största industrierna, och började planera ekonomin inspirerad av den stalinistiska byråkratin i Sovjetunionen. Han hade även siktet inställt på den eftertraktade Suez-kanalen, som kontrollerades av Storbritannien och Frankrike. Detta var ett öppet hot mot de västerländska kapitalisternas intressen, som använde Suez-kanalen för att transportera enorma mängder varor, självklart med mycket låga skatter för sig själva och sina allierade. 

När Nasser försökte nationalisera Suez-kanalen i juli 1956, blev Egypten omedelbart invaderat av Israel, Storbritannien och Frankrike, som inte ville säkra sina ekonomiska intressen. För Frankrikes del utgjorde Nassers regim också ett hot mot deras koloniala styre, då han stöttade Front de Libèration Nationale (FLN) som kämpade mot den brutala franska kolonialmakten i Algeriet. Återigen ser vi hur lite de påstådda “demokratiska” nationerna bryr sig om rätten till självbestämmande!

I Libanon ökade vanligt folks ilska mot imperialismen, men Chamoun vägrade bryta relationerna med väst, eller ens fördöma attacken på Egypten i ord. Massdemonstrationer bröt ut som involverade både kristna och muslimer som såg hans korruption och knäböjande inför imperialistmakterna som en upprepning av samma gamla korruption och elände som självständighetsrörelsen hade kämpat emot. 

Som svar på Nassers allt större nationaliseringar i Egypten – en politik som inspirerade folk över hela Mellanöstern – lanserade USA Eisenhowerdoktrinen 1957, en ny höjdpunkt i USA:s antikommunistiska krigshets. Denna policy tillät militär intervention i alla länder i Mellanöstern som hotades av anfall från länder som “styrs av den internationella kommunismen”, en medvetet vag formulering som skulle göra det lätt för alla västvänliga regimer att blanda in USA. Bland alla politiska ledare i Mellanöstern var Chamoun den enda som accepterade Eisenhowerdoktrinen utan minsta protest, och han gjorde sitt stöd för de västerländska imperialisterna klart och tydligt. 

År 1958 tillkännagav Chamoun att han tänkte ställa upp i nästa val – trots att konstitutionen inte skulle tillåta honom att sitta på posten en mandatperiod till. Han bad USA om stöd för att kunna bryta mot konstitutionen. Regimens mord på en regimkritisk kristen journalist i maj, blev droppen som fick bägaren att rinna över. 

I maj 1958 strömmade folk ut på gatorna i Beirut och Tripoli och krävde Chamouns avgång i en massiv generalstrejk som snart övergick i ett väpnat uppror. Chamoun kallade in armén med understöd från Kataeb-partiet, även känt som Falangisterna. Dessa kristna fascister har använts flera gånger genom Libanons historia, för att splittra uppror längs religiösa linjer och gå den härskande klassens mest smutsiga ärenden. Under Chamouns överseende drog Falangisterna in i muslimska områden, och slog ned och dödade arbetare medan polisen vände ryggen till. 

Repressionen var hård, men regimen hade inte läget under kontroll. Chamoun kallade på sina allierade i USA och bad dem att intervenera och hjälpa honom behålla makten. Men lojaliteten som Chamoun visat USA var inte lika självklar åt andra hållet. De amerikanska imperialisterna såg vilken instabilitet som Chamouns fortsatta styre skulle innebära, och hade redan hittat en mer stabil ersättare i Fuad Chehab. Samtidigt förstod de att ett uppror i Libanon riskerade att sprida sig snabbt genom Mellanöstern och underminera deras intressen i hela regionen. 

Ett par månader senare anlände amerikanska trupper för att ta kontroll över situationen. När krisen var över hade över 5000 rebeller och demonstranter mördats, och Chamoun fick sitta kvar till slutet av sin mandatperiod, tills Fuad Chehab ersatte honom medan USA drog sig tillbaka. Med det hade imperialisterna ännu en gång räddat sin dominans.

Inbördeskriget

Under Nakban tio år tidigare, 1948, hade Israel fördrivit över 750 000 palestinier från sitt hemland. Ungefär 14 procent tog sig till Libanon. Den libanesiska regimen använde palestinierna som billig arbetskraft, och överallt i Mellanöstern hörde man liknande berättelser. När PLO (Palestine Liberation Organization) grundades i 1964, hade de ett brett stöd bland de fattiga arbetarna i Libanon, som sympatiserade med palestiniernas kamp. 

I september 1970 led PLO ett förkrossande nederlag i Jordanien, “Svarta september” där regimen massakrerade tusentals palestinier. Man tvingades fly och omgruppera sig i Libanon, som blev PLO:s nya huvudkvarter. Men de beväpnade och kämpande palestinska flyktinglägren blev snart en samlingsplats inte bara för palestinska flyktingar, utan även libanesiska arbetare, som led av samma förtryck och exploatering. Genom flyktinglägren började PLO knyta nära band med hela den libanesiska arbetarrörelsen.

Sedan de etablerade sig i Libanon hade PLO fått mer och mer politiskt inflytande, med massivt stöd från den libanesiska arbetarklassen som växte i takt med att klasskampen började hetta till. PLO kontrollerade hela distrikt i Beirut där de anordnade sjukvård och utbildning mycket bättre än vad den libanesiska staten kunde erbjuda, med hjälp av donationer från palestinier, libaneser, Sovjetunionen och anti-imperialister i väst.

Israel började sätta allt mer press på den libanesiska regeringen att göra sig av med PLO. Den libanesiska borgarklassen och regeringen var på väg att förlora kontrollen, och hade inget som helst intresse av att dras in i en öppen konflikt med Israel för att försvara palestinierna, som de hänsynslöst ville utsuga som billig arbetskraft. De hade hoppats på att cyniskt utnyttja detta för att splittra palestinier och libaneser, med främligfientlig hets om att palestinierna kommer för att ta libanesernas jobb. Men förtrycket av palestinierna hade bara fått motsatt effekt. 

PLO och dess libanesiska sympatisörer började stöta sig mer och mer med regeringen. I flyktinglägren rådde revolutionära stämningar, som även fanns bland libanesiska arbetare som själva var förtryckta av sin egen härskande klass.

I februari 1975 ledde fiskare i Sidon en strejk mot ex-presidenten Chamouns försök att införa ett monopol på fiske längs hela Libanons kust. Strejken fick snabbt en politisk karaktär när fler libanesiska arbetare och PLO anslöt sig, och blossade snabbt upp till en massiv demonstration. En prickskytt sköt en av demonstranterna, och konflikten eskalerade. 

Enorma protester bröt ut i Sidon och hela södra Libanon, och spred sig till Beirut. Till en början var både muslimer och kristna ute och demonstrerade, alla kände hur den ruttna borgarklassens exploatering inte respekterade någon religion eller etnicitet. Det fanns en enorm revolutionär potential där, som den libanesiska härskande klassen var desperat att slå ned till varje pris.

Efter att PLO misslyckats med ett mordförsök på Falangisternas ledare Pierre Gemayel den 13 april 1975, hämnades Falangisterna och drog 27 obeväpnade palestinier ur en buss och mördade dem på gatan. Den libanesiska härskande klassen hade börjat gå på offensiven och skickade sina mest fanatiska huliganer för att strypa upproret i sin linda. Flera liknande våldsdåd svepte över Beirut. Inom bara ett par månader blev Libanon indraget i ett rasande inbördeskrig.

Kristna fascister slog ned libaneser och palestinier medan polisen tittade på, och mördade flyktingar i lägren. Beirut delades på hälften mellan armén och andra försvarare av regimen, och PLO tillsammans med en uppsjö av miliser som anslöt sig. 

I januari 1976, i Karantina, ett distrikt främst befolkat av libanesiska och palestinska muslimer, gick Falangisterna in och mördade och våldtog över tusen obeväpnade civila, och påbörjade en skoningslös våldsvåg. De gick vidare till flyktinglägret i Tel al-Zaatar, som de belägrade i fem månader, tills de bröt ned barrikaderna och dödade över 3000 flyktingar. Deras uttalade mål med den här fruktansvärda kampanjen var att kasta ut alla palestinier ur Libanon, men dessa blodtörstiga monster verkar inte ha varit särskilt bekymrade över vem de slog ihjäl.

Men repressionen tvingade rörelsen att agera. Efter belägringen av Tel al-Zaatar gick motståndsrörelsen på offensiven och lyckas driva tillbaka Falangisterna. Ett tag verkade det som att regeringen skulle bli tvungen att retirera. En seger över den ruttna regimen, i ett krig där rebellerna hade så mycket utbrett stöd i hela Mellanöstern, skulle fått revolutionära konsekvenser – och hotat alla andra reaktionära regimer i regionen. 

I Libanons grannländer hade borgarklassen tidigare uttryckt sitt öppna stöd för palestiniernas kamp, men när PLO började tala om planer att ersätta regeringen med en koalition av den libanesiska vänstern, var stödet från Arabförbundet plötsligt väldigt svalt. Hafez al-Assad i Syrien (Bashar al-Assads far), som var nära allierad till Sovjetunionen och en uttalad “anti-imperialist”, förrådde palestinierna på ett brutalt sätt.

I juni 1976 skickade Assad syriska trupper för att ge förstärkning… till falangisterna! Detta fruktansvärda förräderi ändrade styrkeförhållandet i kriget helt och hållet. Motståndsrörelsen splittrades, överrumplades och led av stora förluster på varje front, och PLO tvingades retirera. När rebellerna i flyktinglägret i Tel al-Zaatar tvingades att kapitulera, gick både falangister och syriska trupper in och mördade ytterligare 3000 människor som försökte fly. 

Alla “anti-imperialister” i Arabförbundet vek sig under Israels hot, och lät slakten fortsätta. Efter 19 månader av krig hade 60 000 dött, och tvingats till en osäker vapenvila när resurserna började sina på båda sidor.

Israel invaderar, Hizbollah grundas

Men Falangisterna och Syriens armé hade ändå misslyckats med sitt mål att utrota rebellerna. Det räckte inte för att blidka Israel, som började mobilisera sina trupper för att invadera Libanon igen, i mars 1978 och åter igen i juni 1982, i en ännu värre invasion som krävde 14000 liv på bara ett par veckor.  

Beirut stod återigen under belägring, och trots de ohyggliga förlusterna kunde IDF inte besegra motståndet. Dödläget bröts till slut av en “fredsbevarande styrka”, uppbyggd av Frankrikes, Italiens och USA:s soldater. De samlade representanter från båda sidor, som skrev på ett avtal om vapenvila och eskorterade de palestinska miliserna ut ur Beirut. 

När deras jobb var klart återvände medlarna hem, och förklarade problemet löst. IDF och Falangisterna återupptog slakten så fort “fredsstyrkan” hade lämnat landet, och tog tillfället i akt när de palestinska flyktingarna stod svarslösa. Återigen dödades tusentals civila, i flyktinglägren Sabra och Shatila, medan imperialisterna gav sitt ömma beklagande.

Det var efter denna blodiga massaker som Hizbollah grundades av en grupp shia-muslimska präster år 1985, för att bekämpa den israeliska invasionen och etablera en islamisk stat i Libanon. De hade öppet stöd från Khamenei i Iran, som var deras huvudsakliga inspiration. Tiotusentals Shia-muslimer, som länge hade varit de fattigaste i Libanon och aldrig hade haft verklig politisk representation, anslöt sig till Hizbollah, inspirerade av islamisterna i Iran som påstod sig vilja föra ett revolutionärt krig mot alla västvänliga regimer. De förklarade krig mot Israel och den västerländska imperialismen, som hade lämnat enorma delar av Beirut i ruiner, och när kriget officiellt tog slut 1990 hade 150 000 dödats och över en miljon hade flytt landet. 

I ett försök att förhindra att konflikten skulle kunna blossa upp igen skrev det libanesiska parlamentet på en ny lagstiftning år 1991, som gav amnesti åt alla involverade, och avväpnade och upplöste alla miliser – alla förutom Hizbollah, som redan hade växt sig för starka för att låta sig kontrolleras.   

Imperialistisk fred

Ett fredsavtal är i slutändan bara en bit papper. Det kan rivas upp, trampas på och kastas bort så fort den ena eller andra parten har intresse av det. Och Hizbollah hade inget intresse av att lägga ned sina vapen. Det skulle innebära att man lämnas helt försvarslös och bara hoppas på att sin beväpnade granne, i detta fallet Israel, håller freden. Bara några år tidigare hade det tidigare fredsavtalet bevisat hur hopplös en sådan “fred” är, när IDF och falangisterna bröt avtalet vid första bästa tillfälle. 

Fred på imperialisternas villkor är bara förutsättningen för nästa kapitel av konflikten. Ingen av motsättningarna som orsakade kriget hade försvunnit. 

Trots att kriget officiellt var över behöll Israel en stark militär närvaro i Libanon i form av en proxy-armé, South Lebanon Army (SLA). För Israel och Hizbollah var kriget inte över. Stridigheterna fortsatte fram till år 2000, då SLA tvingades lämna landet. Hizbollah hyllades som hjältar och fick enormt stöd bland större delar av befolkningen. Kriget verkade vara över. Under den kommande perioden blev Hizbollah erkänt som ett politiskt parti, och fick successivt mer inflytande över parlamentet. Efter att de hade slagit tillbaka mot Israels invasion av Libanon år 2006, öppnade den libanesiska borgarklassen dörren för Hizbollah, som tog sin plats i parlamentet i en allians med Michel Aoun’s parti Fria patriotiska fronten.

Upproret 2019

I flera decennier verkade det som att klasskampen i Libanon hade begravts under sekteristiska splittringar, som man bara tidvis lyckats övervinna i klasskampen. 

I oktober 2019 stormade folk från alla befolkningsgrupper ut på gatorna igen. I massdemonstrationer och generalstrejk samlades 2 miljoner människor över hela landet för att kämpa mot den korrupta regeringen som skoningslöst attackerat deras levnadsförhållanden med nedskärningar i sjukvård, utbildning, äldreomsorg, pensioner, allt för att kunna beviljas ytterligare lån från IMF när Libanons statsskuld redan låg på 140 procent av BNP. 

Folkmassornas slagord visade tydligt att de hade kastat av sig alla illusioner i alla politiska partier, vare sig de var kristna eller muslimer. 

President Michel Aoun avfärdade demonstranterna och hånade dem med uppmaningen att lämna om de ”inte såg något anständigt folk i landet.” Den härskande klassens arrogans fick folkets hat att koka över.

– Vem är han att säga till oss att lämna vårt eget land? Om det är någon som borde lämna landet så är det han och hans lakejer!, sade en av demonstranterna som marscherade mot presidentpalatset. 

Längs gatorna kunde man se graffiti med frågan ”Hur sover du om natten, herr president?”, brinnande bildäck och arbetare som slängde upp barrikader att skydda sig med medan de kastade sten på poliser.

Att Hizbollah alltmer blivit en del av statsapparaten gjorde att även de sågs som medskyldiga.  “Alla betyder alla, och Nasrallah är en av dem!” ekade på gator och torg i alla storstäder: man ville sparka ut varenda person i den korrupta ruttna regimen, inklusive Hizbollahs ledare Hassan Nasrallah

Kristna och muslimer deltog sida vid sida – och krävde betydligt mer än bara regeringens avgång – det byggde på klassintressen och handlade om ett stopp på alla nedskärningar och ökade skatter, och en total utrotning av all korruption. Regeringen tvingades ned på sina knän och avgick ett par månader senare. Nästa år bröt massprotester ut igen efter en explosion i en hamn i Beirut, där över 200 dödades. Korruptionen och misskötseln fortsatte, oavsett vem som satt i regeringen. Hassan Diab, som hade tillträtt som premiärminister efter det tidigare upproret, tvingades nu att lämna sin post. Men den genomruttna härskande klassen bestod.

Den libanesiska kapitalismen förblev orörd, men upproret visade arbetarna i Libanon vad som är möjligt när de enas längs klasslinjer. Det markerade ett nytt kapitel i den revolutionära processen i Libanon, som den härskande klassen desperat försöker avleda tillbaka i den religiösa sekterismens återvändsgränd. I brist på ett revolutionärt ledarskap kan den processen mycket väl se en tillbakagång, men erfarenheterna av 2019 kan aldrig svepas under mattan helt. Klasskampen måste göra sig gällande i Libanon, förr eller senare.

Slutsatser

Sedan 2020 har Libanon officiellt varit bankrutt, och statsskulderna når över 280 procent av landets BNP. Efter Israels invasion i år har landet kastats in i ännu värre fattigdom, och 80 procent beräknas leva i extrem fattigdom i de bombade områdena. Libanons finansminister beräknar att kriget har kostat landets ekonomi uppemot 20 miljarder dollar. Det finns ingen framtid under kapitalismen, och detta är särskilt tydligt för Libanon.

Libanon har alltid varit undertryckt av utomstående krafter, som alla har använt den religiösa sekterismen för att splittra landet i tusen bitar och upprätthålla sin makt. Frankrike, Storbritannien, USA, Syrien, Israel, eller Libanons egna ruttna härskare – namnet på förövaren förändras men det libanesiska folkets situation blir bara värre.

Efter Israels senaste invasion av Libanon har alla alla problem förvärrats tusenfalt. Nästan 40 procent av byggnaderna i södra Libanon är förstörda och långt över en miljon människor är i skrivande stund på flykt. Sjukhus, vårdcentraler och skolor har kollapsat. Den genomruttna borgarklassen kommer tvingas vända sig till IMF och Världsbanken för fler lån för att bygga upp landet igen. Och precis som 2019 kommer det vara arbetarna som får stå för notan. 

Endast en socialistisk revolution i hela Mellanöstern kan göra upp med de religiösa splittringarna och imperialisternas intriger en gång för alla. Imperialismen kan bara besegras på klassbasis. De nationella kapitalisterna och politikerna vägrar att ens lyfta ett finger för att hjälpa flyktingar eller garantera ett värdigt liv åt sitt folk. Massorna har visat att de kan och vill resa sig. 

När röken har lagt sig kommer klasskampen vara på dagordningen igen, och det är kommunisternas plikt att bygga upp en international som kan svetsa samman arbetare i alla länder och besegra imperialismen en gång för alla.

Joseph Stameus

Relaterade artiklar

Sociala medier

3,115FansGilla
2,676FöljareFölj
2,092FöljareFölj
2,185FöljareFölj
794PrenumeranterPrenumerera

Senaste artiklarna