Följande dikt skrevs av Leon Larsson 1906, som del av diktsamlingen Hatets sånger, sannolikt under intryck av den första ryska revolutionen. Larsson var medlem i anarkistlutande Ungsocialisterna, och dikterna präglas av det hat mot förtryckarna som Lenin kallade för “all vishets begynnelse”.
EN SÅNG FRÅN DJUPET.
I djupet där vi lefva vi aldrig skåda dagen
där trefva vi oss framåt vid facklors röda bloss,
där dåna de och eka de dofva hammarslagen
när utur bergets salar vi spränga malmen loss.
När arla solen skiner kring fält och gröna dalar
och rymdens fåglar sjunga sin höga jubelsalm,
då börjar dagens möda i underjordens salar,
då föra vi mot dagen de rikas tunga malm.
Vi barn af underjorden, vi mörkrets trötta söner,
vi längta upp till ljuset, till lif i solig trakt,
förgäfves ha vi längtat, ty ingen hör de böner,
som längtansfulla stiga ur grufvans mörka schakt.
I alla ofvan jorden på slätterna de vida
som vandren kring och leken på blomsterrika fält,
hvad veten I om nöden, som tusenden fått lida,
om underjordiskt armod, om kyla och om svält?
Om mörkrets bleka armod, om detta lifs Gehenna,
om våra tusen sorger I veten ej ett grand!
I viljen icke ana, ej tänka eller känna,
ej höra dessa röster från underjordens land!
Men höras inga röster från mörkret djupt inunder
och skåda inga ögon vår sekellånga nöd,
så höres dock ett dunder ett tungt och hotfullt dunder,
en underjordisk åska, som bådar storm och död.
Ja, hören hur det mullrar från djupets mörka gångar,
det dånar doft, det brakar, det blixtrar skott på skott,
se det är mörkrets söner och edra tusen fångar
som spränga sina minor inunder edra slott!
Vi vilja uppåt storma från mörkret och från gruset,
vi vilja sönderspränga hvart hinder och hvart band,
vi skola fram ur mörkret till friheten och ljuset
och här på jorden grunda vårt drömda framtidsland!
INGA NÅDEGÅVFOR
Du nalkas oss uti din svarta kappa,
Och blicken din är smilande och from;
och varligt trampar du den murkna trappa,
som leder nedåt till vår fattigdom.
Så kommer du till dina svultna drängar
att stilla smärtorna i nödens sår,
men glömmer bort att dina gyllne pengar
från oss du stulit under många år.
Med stulna slantar lindras ej vår pina,
de äro droppar i en ändlös flod:
de penninghögar, som du nämner dina,
de äro röda af vårt eget blod.
Med nådebröd du endast tänker söfva
och lura slafven på hans egen jord, —
men hellre vill jag dina skatter röfva
än undfå smulor från ditt rika bord.
Nej, bort med dig ifrån vår mörka kula!
Försök ej hindra dina trälars nöd.
Ty vi förbanna hvarje nådesmula,
som kastas till oss från ditt öfverflöd.
Vi hata, hata detta röfvarsläkte,
som drifver tusende till fallets brant.
Och vi förbanna handen din, som räckte
till nödens håla denna stulna slant.
Vi vilja intet utaf öfverflödet
och inga gåfvor från de rikas bord;
men hvad vi vilja, det är hela brödet,
hvarenda bit, som alstras af vår jord.
