Den svenska nationalismen har under många årtionden kretsat kring idén om att vi är en så kallad humanitär stormakt. Den kapitalistiska utsugningen har dolts bakom en snäll socialdemokratisk fasad. Men den räcker inte när stora försämringar för arbetarklassen står på dagordningen.
Länge var det sakerna som arbetarklassen vunnit genom klasskamp – vissa demokratiska rättigheter, ökad jämställdhet, sekularism, med mera – som i borgerlig retorik översattes till “svenska värderingar”. På samma sätt översatte man den svenska kapitalismens behov av mer arbetskraft till vackra ord som “öppenhet”, “vi gillar olika” och sysslar med “integration”, inte “assimilering”, och så vidare.
Men när klassklyftorna ökar, arbetslösheten är hög och man inte behöver någon ny arbetskraft; när nedskärningarna i välfärden skapar ett större och större missnöje – då duger inte den gamla retoriken.
Man behöver konstruera en ny typ av svenskhet – eller rättare sagt, närma sig det sena 1800-talets svenskhet, som inte bygger på att inkludera andra kulturer, på mångfald och så vidare, utan tvärtom på att ställa svenskarna i motsättning till andra.
Först i skottgluggen ställer man muslimer, som systematiskt görs till syndabock för kapitalismens problem. Eftersom man inte vill erkänna att det är den fattigdom som nu breder ut sig som lett till en ökad kriminalitet, försöker man istället göra det till ett kulturellt problem – som kräver kulturella lösningar (och hårdare straff). Här finner vi bakgrunden till utredningen om en kommande svensk kulturkanon, som en del i byggandet av en ny “svensk gemenskap”.
För att hjälpa regeringen att avgöra vem som får vara med och inte, har de hämtat hem en riktig stofil – Lars Trägårdh – från USA, där han gjort akademisk karriär.
Han ska nu hjälpa till att utforma en ny svensk kulturkanon, alltså vilka obligatoriska verk barn och ungdomar ska läsa i skolan. Man påstår att det ska förbättra skolresultaten. Idén är naturligtvis löjlig: problemen i skolan beror knappast på att det finns barn som inte vet vem Emil i Lönneberga är.
Lars Trägårdh har tidigare varken ägnat sig åt kulturfrågor eller pedagogik, men det spelar mindre roll i sammanhanget. Han får uppdraget eftersom han är nationalist.
Trägårdhs idéer och språkbruk har på goda grunder inte varit rumsrent på mycket länge. Han talar om “folkfostran”, om att “försvenska svenskar”, “folkgemenskap” och så vidare. Han står för den klassiska nationalismen: ett land, ett språk, en kultur.
– Då börjar jag alltid med att säga: glöm allt vad ni hört om mångkultur, multikulturalism och mångfald. Det finns svensk kultur, säger han i en intervju med Svenska Dagbladet.
Budskapet till invandrare är tydligt: om du vill lyckas i Sverige, släpp din kultur.
Detta är som en grövre version av politikernas retorik under de senaste åren. Men i jakten på att bilda den svenska gemenskapen, utan någon “mångkultur”, går Trägårdh längre och attackerar även de nationella minoriteterna: samer, judar, romer, tornedalingar och sverigefinnar, som funnits i Sverige i många hundra år och förtryckts av den svenska staten.
– Allt det här med nationella minoriteter borde läggas ner med en gång. Det är vansinne, betonar Trägårdh.
Vilka verk är då särskilt viktiga för att bygga Trägårdhs gemenskap? Jo, särskilt viktiga verk enligt honom är exempelvis Äldre Västgötalagen från 1200-talet (för att lära sig om hur land ska med lag byggas och om svensk rättskultur) och Martin Luthers lilla katekes från 1529 (om lutheranismen och svensk religionskultur).
Om det känns lite gammalt behöver man inte oroa sig, även nyare verk får plats i Trägårdhs repertoar. Till exempel Bondepraktikan från 1662 (där man kan lära sig om svenska bönders särställning).
Nej, det här är tyvärr inte ett skämt. Till råga på allt har herr Trägårdh också talat om att knyta kännedom om kulturkanon till medborgarskap. Men om man ska förstå sig på dessa verk för att kalla sig svensk är det nog rätt många av oss som får lämna in passet.