Den 4/2 tändes gnistan som satte balkanhalvön i brand, med revolutionära massrörelser och arbetarkamp. Arbetare i en konkurslagd fabrik gick samman med en liten organisation aktivister för att utföra en mindre protest i industristaden Tuzla i Bosniens centrum. Spontant anslöt sig ett stort antal människor som delade demonstranternas missnöje och tillsammans kom de att vara den revolutionära gnista som snart skulle sätta hela landet i fyr.
Dag ett lades kraven om att ta tillbaka de senaste årens privatiseringar i hela landet, att höja minimilönen och åtala av korrumperade politiker. Dag tre stod viktiga regeringsbyggnader i brand och demonstranterna hade ockuperat regeringsbyggnaderna i huvudstaden Sarajevo samt i städerna Tuzla och Mostar. Demonstrationerna kom att spridas över hela landet – däribland Banja Luka som är huvudstad i den autonoma serbiskdominerade regionen Republica Srpska. I ett land där folkmord, inspirerade av nationalism och inbördeskrig, fortfarande är färskt i minnet gick arbetarklassen gemensamt ut på gatorna och tog sitt öde i egna händer oberoende av etniska och religiösa uppdelningar. Den forna jugoslaviska arbetarklassens enighet var ett faktum.
Ur arbetarna och studenternas kamp uppstod så kallade plenum – en slags kommittéer – som verktyg för rörelsen att demokratiskt diskutera och rösta om sina krav. Det första plenumet organiserades i Tuzla för att ge alla en chans att uttrycka sitt missnöje över den dåvarande situationen och föreslå lösningar. De närvarande röstade om vilka krav som skulle listas som rörelsens direkta krav. Från att de första dagarna endast engagerat ett hundratal människor, så ökade antalet närvarande på de dagliga mötena till mer än tusen samtidigt som plenummötena spred sig till Mostar och andra städer. Detta nämns naturligtvis inte i borgerlig media, som försöker framställa protesterna som ”kravaller” som är stödda av en liten minoritet.
Men vad händelserna i Bosnien och Hercegovina odiskutabelt visar är att arbetarklassens makt och styrka i förhållande till den härskande egendomsägande klassen, borgarklassen, är obestridlig. Efter två dagar av gatustrider lade polisen ner sina vapen och anslöt sig till den revolutionära rörelsen. I solidaritet med sina bonsiska kollegor gick den serbiska poliskårens fackförbund ut med att: ”Us, the police officers, just like our colleagues in Bosnia and Herzegovina and Republic of Srpska, would find ourselves between a rock and a hard place; would find ourselves in a situation in which we would be defending, with our bodies and our lives, the very institutions that have led us into this hopeless situation that holds for hundreds of thousands of residents in Serbia.” De förklarade vidare att om den revolutionära vågen skulle komma att spilla över till Serbien så skulle de inte ingripa på myndigheternas sida.
Och den revolutionära vågen har spillt över, inte bara till Serbien utan dess effekter ses i Pristina (Kosovos huvudstad) där studenter och poliser möts i våldsamma sammandrabbningar över korruption på universitetet, höjda terminsavgifter och arbetslöshet. I de serbiska städerna Leskovac och Užice har arbetare ockuperat sina fabriker och vägrar att lämna dem tills deras krav har blivit uppfyllda. I Makedoniens huvudstad Skopje har demonstranter inspirerade av de bosniska arbetarna drabbat samman med polisen. Grekland befinner sig sedan tidigare i permanent ekonomisk kris och hotar att vilken dag som helst explodera i nya revolutionära vågor.
Den förtryckta arbetarklassen på balkanhalvön har vaknat upp från sin decennier långa fyllesömn och baksmälla på religiösa och nationalistiska lögner. Och oavsett vad som nu händer med rörelsen i Bosnien, så visar den en försmak av arbetarklassens kraft när den går till handling och erbjuder oss en glimt in i framtiden. För den jugoslaviska arbetarklassen börjar nu förstå sin styrka, och kommer vägra gå tillbaka till ett läge där borgarklassen kan härska och söndra som den vill.
Borgarklassen har under 20 år visat vad den går för, vilket är korruption, plundring av staten i form av privatiseringar, nedskärningar och total förstörelse av den bosniska industrin. Detta kommer inte arbetarna längre acceptera. Och för varje försök att krossa den revolutionära rörelsen som den härskande klassen gör, så har den därmed bara att förvänta sig fler, radikalare och mer omfattande explosioner av klasskamp, efterhand som allt större delar av arbetarklassen på balkanhalvön drar slutsatser och blir indragna i rörelsen. De bosniska arbetarnas exempel visar vägen med sin heroism, och måste ingjuta varenda arbetare och socialist världen över med nytt självförtroende.