”Vi står vid fronten. Vi väntar på stormen”, beskriver undersköterskan Maria Valli situationen i sjukvården i mars. Nu har stormen pågått i fyra månader: Jobb tre av fyra helger, 14-timmarspass, nattpass på 16–18 timmar och både dag- och kvällspass under samma vecka. Övertiden är mellan fem och sex gånger högre än vanligt.
Arbetet med skyddsutrustning är också utmattande. Katja Fogelberg, intensivvårdssjuksköterska på Huddinge sjukhus, berättar för SvD att hon arbetat 12,5-timmars pass upp till fyra dagar i rad under pandemin.
– Det kliar, masken klämmer. Den trycker på ögonen eller på näsryggen. Huden blir röd och smärtkänslig.
Intensivsjukvårdssjuksköterska Eva Berglund beskriver en känsla av otillräcklighet och ständig stress.
– Jag har sett kollegor som står och gråter.
Redan i maj tvingades personal säga upp sig för att man inte orkade mer, och nu har coronapandemin pågått i flera ansträngande månader. Stressen är enorm för att smittorisken alltid är närvarande, speciellt med otillräcklig skyddsutrustning.
I en debattartikel i Expressen påpekar sjuksköterskan Meryem Yebio att rekommendationerna till personal tycks ha bestämts av tillgången till skyddsutrustningen snarare än behoven. Hon blev sjuk av covid-19 efter instruktioner om att personalen inte behöver en mask i patientsalar om man håller två meters avstånd. En absurd instruktion på grund av virusets möjliga överföring genom hosta. Men även de masker som de faktiskt fick var undermåliga och gled lätt av.
På grund av bristen köpte många vårdinrättningar in undermålig skyddsutrustning och helt och hållet felaktiga masker, vilket Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen misstänker var en bidragande orsak till virusets spridning.
Den 1 juli övergick Södersjukhuset till normalläge och meddelade att behandlingen av patienter med covid-19 blir ordinarie verksamhet nu. Men krisen för vårdpersonalen är långt ifrån över.
Tusentals operationer och mottagningsbesök av icke-coronapatienter har skjutits upp varje vecka, även akuta fall som cancerpatienter och multisjuka äldre. Men med tanke på att många operationer inte ens har fått en inplanerad tid och då inte räknas med i statistiken, är mörkertalet utan tvivel stort. Ingrepp och behandlingar blir ofta mer riskabla och dyrare ju längre man väntar med dem. Södersjukhusets utmattade personal som inte haft semester måste nu arbeta igenom detta berg av operationer.
Samtidigt ska sjukvården i Stockholm spara 1,1 miljard – och i juli kom den första vågen av nya varsel med 100 på Danderyds sjukhus och 100 på Södersjukhuset.
Prognosen för hösten är inte heller säker. Det är välkänt att pandemier ofta kommer i flera vågor. Och i många länder är den första vågen inte över. Mellan 4–8 juli slog antalet nya coronafall rekord, med 1 miljon nya bekräftade fall världen över.
Stödpaket på knappt 30 miljarder kronor har regeringen tyckt räcker för att stärka skolan, sjukvården, omsorgen, kollektivtrafiken och annan verksamhet på lokal nivå – men dessa pengar äts helt upp av kostnadsökningar och inkomstbortfall i krisens spår. Däremot har storföretag blivit utlovat 670 miljarder kronor. Sveriges vårdpersonal blir offrad för kapitalisternas profit.
Kommunal, Vårdförbundet och andra fackförbund i välfärden måste förbereda sig på att ta strid för en säker arbetsmiljö, med återhämtning och fullgod skyddsutrustning. Det betyder att förbereda protester – och i ett visst läge även strejker – mot de ständiga nedskärningarna, för en massiv satsning på välfärden. Klasskamp är den enda vägen framåt.