Under natten till den 19 mars arresterades ett hundratal oppositionspolitiker, journalister och akademiker i Turkiet. Bland dem var Istanbuls borgmästare Ekrem İmamoğlu från Republikanska folkpartiet (CHP) – en av Erdoğans främsta rivaler.
Erdoğans repression möttes omedelbart av massiva protester. Lördagen 29 mars gick över två miljoner ut på gatorna under CHP:s ledning, med krav på nyval, befrielsen av politiska fångar och frihet. Alla oppositionspartier har slutit upp bakom dem: såväl den turkiska vänstern och kurderna som turkiska högernationalister, sida vid sida.
Detta innebär inte något utbrett stöd bland vanliga människor för CHP. En 26-årig demonstrant, en student som också har två jobb för att få familjens ekonomi att gå ihop, kallade både regeringen och oppositionen för “lögnare”.
– De vid makten och oppositionen som kommer in senare, de är alla likadana. Vi litar inte på någon, betonade han.
Han och många andra gick ut på gatorna för att arresteringarna innebär ett verkligt hot mot deras demokratiska rättigheter, ett försök från Erdoğan att klamra sig fast vid makten medan hans stöd sjunker. En kvinnlig demonstrant betonade detta för AP:
– Jag är här idag för att vi inte accepterar autokrati. Arresteringen av Ekrem İmamoğlu innebär att det inte blir några fler val i det här landet. Jag accepterar inte detta.
CHP har genom hela sin historia genomfört och deltagit i omfattande övergrepp mot befolkningen, inte minst kurderna. Även nu under protesterna har reaktionära nationalistiska CHP-ledare fortsatt att hetsa mot kurderna. Det var missnöjet med deras och resten av den gamla elitens korruption, fattigdomen, arbetslösheten och så vidare, som ledde till att Erdoğan kom till makten från första början.
Partiet utgör bara en annan fraktion av den turkiska härskande klassen, som är fast besluten att lasta över den turkiska kapitalismens problem på arbetarklassens axlar.
Vägen fram för rörelsen
Polisen har satt in hård repression mot rörelsen, med gummikulor, tårgas, massarresteringar och även fängslanden.
Under sådana förhållanden krävs det mer än kamp för rätten att välja ett annat av den härskande klassens ruttna partier, för att rörelsen ska kunna växa tillräckligt för att kunna segra. Sedan jättedemonstrationen den 29 mars har demonstrationerna varit mindre, om än fortfarande av betydande storlek.
Tyvärr har inte en enda del av den turkiska arbetarrörelsen – från den självständiga fackliga konfederationen DISK till Turkiets Arbetarparti (TİP) – tagit en självständig hållning från CHP. Istället begränsar man sig till abstrakt demokratiska krav och förespråkar i praktiken denna del av den härskande klassen som “det mindre onda”. Om man fortsätter på den banan, kommer det oundvikligen att straffa sig.
För att besegra Erdoğan krävs massmobilisering på gatorna, organiserad genom kommittéer i varje kvarter, på varje campus och arbetsplats. Protesterna behöver leda till en generalstrejk, där arbetarklassen kan använda sin enorma makt för att tvinga regimen på knä. Kampen mot Vučić-regimen i Serbien och mot Mitsotakis i Grekland kan tjäna som förebild.
Men det behövs ett revolutionärt program för verklig förändring och en brytning med CHP-ledarna, som kommer att göra allt de kan för att förlama kampen. Den stridbara vänstern, fackföreningarna och studentrörelsen kan bara erövra rörelsens ledarskap om de går ut med sina egna paroller och sin egen handlingsplan.
- Ned med förtrycket!
- Frige alla politiska fångar!
- Ned med Erdoğan-regimen!
- För massmobiliseringar och generalstrejk!
- För ett socialistiskt program!